Nedan text är i sin helhet skriven av och tillhör Bengt Nilsson, skapad 2006 och senast reviderad av honom september 2006. Jag återger den här som kopia för att den inte ska gå förlorad.

......

Ernst Brunners Carolus Rex är ett mycket intressant litterärt fenomen. Å ena sidan sägs boken vara en roman, å andra sidan är undertiteln "hans liv i sanning återberättat". Uppenbarligen är tanken alltså att läsarna ska uppfatta Carolus Rex som en sann roman, d.v.s. en bok som i skönlitterär form berättar sanningen om Karl XII. Detta är också den bild författaren har velat ge av boken, exempelvis har han betonat dess faktamässiga riktighet, sin trohet mot källmaterialet och de djuplodande arkivforskningar som ligger till grund för den. 

Han har också mer än en gång förklarat sig vara Sveriges f.n. främste expert på Karl XII.

Nåväl, låt oss se hur det förhåller sig i verkligheten. Analysen har i en första upplaga varit publicerad på www.karlxii.se, där den dock numera återfinns i artikelarkivet. Här planerar jag att uppdatera analysen och bl.a. fästa större avseende vid inlån av äldre texter. Uppdelningen är efter kapitelrubriker. 

Låt mig först rekapitulera en del av de uttalanden som författaren gjort i olika sammanhang (jag återkommer till dem i slutkapitlet "Avslutande betraktelser): 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003) 

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.

– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.

– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006) 

Analysens ingredienser

 Analysen kommer att behandla ovan återgivna påståenden, d.v.s.

1. Att författaren under arbetet med boken har varit ohyggligt noggrann i sin forskning. Det som här kontrolleras är alltså dels den "ohyggliga noggrannheten", dels förekomsten av verklig forskning. Det är väl ingen överdrift att säga att knappast går att finna några spår av vare sig det ena eller det andra.

2. Att författaren har varit källorna trogen. Det som här undersöks är således först och främst eventuell förekomst av avsiktliga förvanskningar. Förvanskningar kan uppträda i många olika former, t.ex. som friseringar av med kursiv stil återgivna stycken ur brev och andra dokument. Ett exempel på detta finns på sidan 187-188, där två olika brev har gjorts till ett samt försetts med tillägg utan motsvarighet i något av originalen. Ett annat exempel återfinns på sidan 281, där två brev till olika adressater har satts samman och sedan försetts med uppgifter som inte originalen innehåller. En annan förvanskningsmetod ses på t.ex. sidan 244, där en källuppgift förvänds till sin motsats eller på sidan 26 där en dialog mellan den unge prinsen och hans lärare förvänds så att innebörden blir den motsatta mot originalet. En variant på detta tema finns på sidan 730, där Brunner återupplivar en gammal myt som han vet avlivades redan för 70 år sedan. Naturligtvis sker återupplivandet därför att myten passar hans syften bättre än vad sanningen gör.

Till den här kategorin hör också användning av källor som egentligen saknar relevans för bokens förmenta syfte, nämligen att ge en bild av Karl XII:s karaktär. Ett exempel på det senare finns t.ex. längst ned på sidan 444, där en skildring av Robert Petre vid Hälsinge regemente, som tillhörde Lewenhaupts armé, läggs i Karl XII:s mun. Samma tillvägagångssätt finner man på sidan 378, där det egentligen är dagboksförfattaren Joachim Lyths upplevelser och synpunkter som återges. Förvisso var Petre och Lyth verksamma inom Karl XII:s armé, men de var inte Karl XII. För att ta ett modernare exempel så är givetvis Tage Erlanders dagböcker en god källa till kunskap om Erlanders synpunkter på sin omgivning, men de duger inte alls om man vill komma åt Bertil Ohlins själsliv.

Det kan nämnas att det dessutom går att finna exempel på en än mer radikal metod, nämligen att Karl XII får ge uttryck för synpunkter som framfördes av t.ex. Anders Fryxell (1795-1881). Ett sådant exempel återfinns på sidan 143, där ett av Fryxell formulerat sammanfattande omdöme om den europeiska reaktionen på Karl XII:s beslut att acceptera freden i Traventhal läggs i kungens egen mun, med konsekvensen att Karl XII framstår som en storskrävlare.

3. Att författaren är den i Sverige som kan mest om Karl XII. Här kontrolleras bokens faktamässiga tillförlitlighet, då en hög kunskapsnivå hos författaren rimligen bör återspegla sig i dennes produkt. Resultatet är nedslående. Personer blandas ihop, se t.ex. Gustav II Adolf och Karl X Gustav på sidan 140 och 141 (med flera ställen). Begreppet "Guds dom" på t.ex. sidan 85 ges totalt felaktig innebörd, närmast den motsatta mot den korrekta. En generallöjtnant som utmärker sig på sidan 329 blir belönad med att degraderas till generalmajor o.s.v. Det står fullständigt klart att författaren inte har brytt sig om att försöka sätta sig in i ämnet utan i mycket hög utsträckning helt enkelt har skrivit sig framåt genom att flitigt utnyttja äldre verk.

4. Att boken inte bygger på andrahandsuppgifter. Här undersöks följaktligen sakuppgifters ursprung, men också eventuella formuleringsmässiga likheter med äldre verk. Detta är den mest arbetsamma punkten och även den som potentiellt är mest utrymmeskrävande. Av nödvändighet kommer jag därför endast att kunna ge några exempel per kapitel. Den intresserade torde själv kunna hitta fler genom att konsultera de tryckta karolinska dagböckerna, Adlerfelt, Fryxell, Frans G. Bengtsson och andra centrala verk. Denna punkt hänger givetvis intimt samman med nr 3, Carolus Rex är i många stycken ett collage av äldre verk. Ett par exempel ses nedan vid sidan 9 och 10. 

Ett inte lika tydligt men likväl mycket märkbart finns på sidan 144 där Brunner bryter ut i en målande skildring på precis samma ställe som Frans G. Bengtsson, dessutom i ordalag som påfallande liknar föregångarens. I kapitel som t.ex. "Saracenska heden" och "Bender" ger jag flera påtagliga exempel. 

Det är knappast någon överdrift att säga att Brunner gått över den äldre litteraturen som en svamp och sugit upp formuleringar, meningar och stycken och sedan flyttat över dem i mer eller mindre obearbetat skick till sin egen bok.

Jag skulle också vilja påstå att det mesta talar för att boken till så gott som till 100 procent bygger på tryckt material. Några spår av verklig källforskning i Riksarkivet, Krigsarkivet eller utländska arkiv kan jag knappast se. Brunner har förvisso hävdat att han har använt "tyska och slaviska arkiv" och om jag inte misstar mig har även turkiska arkiv nämnts. Oftast har han dock inskränkt sig till att nämna RA, KrA och Kungl. Biblioteket, där han enligt egen uppgift har "grottat ner" sig i källorna och arbetat nästan som en historiker. Totalintrycket av boken blir att detta inte stämmer, men mer om den saken längre fram. 

Karolinska fundamentalister?

Som författaren givetvis inte under några förhållanden kan debattera sitt verk offentligt med någon kritiker - hans debattmotståndare skulle givetvis raskt lägga fram några av de fall som berörs ovan - har han istället försökt att blanda bort korten genom att vid upprepade tillfällen påstå att kritiken mot boken kommer från högerextremister eller s.k. "karolinska fundamentalister". Vad den senare gruppen innehåller för typ av personer berörde han f.ö. med stor "älskvärdhet" under ett av sina TV-framträdanden. Gemensamt för dessa grupper skulle väl antagligen vara att de var upprörda över den Karl XII-bild som visas fram i Carolus Rex.

Som Ernst Brunner vid ett tillfälle har haft den stora "vänligheten" att placera undertecknad i facket "karolinska fundamentalister" så det kan det kanske vara på sin plats att ta ånyo upprepa varför jag är kritisk mot Carolus Rex. Det har föga med bilden av Karl XII att göra, en kritisk bild av Karl XII har många haft. Vad jag vänder mig emot är Brunners metod och hans PR-kampanj. Han hävdar att boken är ett resultat av omfattande studier, men en granskning visar att den är bemängd med en häpnadsväckande mängd sakliga felaktigheter. Brunner hävdar att han varit källorna trogen, men en granskning av boken visar att han på en mängd ställen helt enkelt har förvanskat källorna. 

Han säger vidare att han ägnat sig åt djuplodande arkivforskningar och gått till "urkällorna", men i verkligheten visar hans text upp remarkabla likheter med äldre verk, t.ex. Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien. Brunner målar helt enkelt upp en bild av Carolus Rex, sina egna ämneskunskaper och inte minst arbetet bakom bokens tillkomst som är helt felaktig. Jag hade inte haft det minsta emot Carolus Rex om Brunner gentemot recensenter, läsare och den bredare allmänheten hade kört med öppna kort och stått för vad han gjort. Jag har alls inget emot försäljare av konserverad gröt så länge de tydligt deklarerar när den är gjord av vassla och sågspån.

Det är kanske kan vara lämpligt att inflika att  en av de artiklar som så upprörde hr författaren var den här: www.svenskhistoria.se/debatt/58.html. I den har insmugit sig ett mindre fel, det sista exemplet är hämtat ur ett brev till kardinal Radziejowski och inte ur Oxenstiernas politiska testamente. Jag satt i valet och kvalet vilket av de båda handlingarna som bäst illustrerade Brunners tillvägagångssätt - med resultat att det blev en korsning. 

Skönlitteratur?

I en artikel i Dagens Nyheter den 25 september 2005 tog Peter Englund upp historiska romaners styrka och svagheter och berörde i det sammanhanget också Carolus Rex. Enligt honom var bokens problem inte att Brunner hittade på för mycket utan att han hittade på för lite, boken var i alltför hög grad en återupprepning av de kända berättelserna från de karolinska dagböckerna, från Voltaire och från Fryxell. Peter Englund har onekligen en poäng - vad i Carolus Rex är egentligen skönlitteratur? Är det berättarformen? Vad Brunner har gjort är ju i betydande omfattning att lägga pussel med en massa gamla texter och låta Karl XII bli berättare. Gör det boken till skönlitteratur? Nej, den är någon slags besynnerlig hybrid - "den sanna romanen". "Hans liv i sanning återberättat" - fast ändå inte. Ett collage av äldre texter, fast bearbetade av författaren så att deras utsagor stämmer med den bild han vill förmedla. Så bekvämt att kunna skriva skönlitteratur med sax och klisterburk. Ett typexempel är skildringen av huvudpersonens död, vilken utgör en slags kombination mellan den s.k. anonyma berättelsen och Carlbergs berättelse. Ja, tillkommit har förstås den magiska kulan - men den är väl antagligen hämtad från Oliver Stones film JFK.

Kapitel 1: Lilla Kungen

Värt att lägga märke till

Bland sakfelen märks bland annat borttappandet av en generation av det pfalziska huset på sidan 10, där Karl XII:s farfars syster har blivit hans faster samt inrättandet av en historiskt obefintlig skidlöparkår på sidan 24, det senare förorsakat av en språklig feltolkning. Det tycks också som Brunner inte riktigt vet vem Ulrika Eleonora d.y. var, se anmärkningarna till sid. 23 och 24. När det gäller avsiktliga förvanskningar står exemplet med missgärningsmän, se anmärkning till sid. 26, i särklass. Denna avsiktlig förvanskning jämförs lämpligen med ovan citerade uttalande om trohet mot källorna. 

Notera också hur sammanblandningen av händelser som inträffade med flera års mellanrum (s. 30) har sitt ursprung i Karl XII:s levnad, knappast ett verk som författats av en person i "Karl XII:s samtid" (jämför med citatet ur Sörmlands nyheter). Patkuls egendomliga ultimatum till Gud på sid. 36 är förstås en av avsnittets komiska höjdpunkter. 

En annan sådan finns på sidan 44, där Karl XI och prins Karl rider från Kungsör till Stockholm på en timme, något som bör ha fordrat en hastighet av kring 150 kilometer i timmen. 

En annan observation man kan göra är att det på flera ställen råder ett totalt kronologiskt kaos, se till exempel anmärkningen till drottningens överlämnande av en födelsepresent på sidan 38.  På sidan 50 finns ett illustrativt "kopieringsexempel". 

Källorna

Underlaget för Brunners skildring utgörs framför allt av Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, delarna 19-22, utgivna 1853-1856 och Gustaf Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, efter författarens manuskript utgiven 1919 av Samuel E. Bring. Bidrag har sedan hämtats från såväl samtidiga dagböcker som senare författares verk. Frans G. Bengtssons klassiska Karl XII:s levnad ser man tydliga spår av på många ställen, liksom Axel Strindberg Bondenöd & stormaktsdröm. 

När det gäller Karl XII:s verksamhet som landets högste domare har Brunner utnyttjat Birger Wedbergs Karl XII på justitietronen, utgiven 1944. Av senare verk märks Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner från 1976. Det förefaller också troligt att Brunner gått igenom åtminstone vissa årgångar av Karolinska förbundets årsbok. Jag tycker mig också se spår av Grimbergs klassiska Svenska folkets underbara öden.

Problemet här är alltså inte så mycket att källunderlaget har varit bristfälligt, utan att författaren inte har förmått att betrakta det kritiskt eller med tillräcklig sakkunskap. Ett skolexempel på detta är hanteringen av Fryxell, vars verk svämmar över av hänvisningar till främmande diplomaters utsagor. Deras rapporter satte Fryxell mycket högt, för honom var de nära nog ofelbara som källor. En närmare granskning av rapporterna ger dock vid handen att de förmedlar uppgifter vilka inte håller vid en jämförelse med annat material, se till exempel anmärkningarna till sidan 148. Ett annat problem med Fryxell är en betydande slarvighet i källhänvisningar samt hans förkärlek för det anekdotiska.

Ett annat problem med källhanteringen är givetvis det som anförs under punkt 2 ovan. Om en författare avsiktligt snurrar källorna 180 grader i avsikt att få dem att stämma överens med det budskap han vill förmedla spelar det givetvis inte någon roll hur bra källmaterialet är. 

Genomgången

Sidan 7: Den blivande Karl XII föds den 17 juni 1682, kvart över sex på morgonen.

Här har Brunner missförstått formuleringen i Karl XI:s dagbok, där det står: "Min son Carel blefw födher om mårgonen klåkan tre fierdingar til siu." Detta betyder 6:45, inte 6:15. Svenska Akademiens ordbok (SAOB) ger exemplet "tre kvart på/till tolv, d.v.s. klockan 11:45" och "en kvart till tolv, d.v.s. klockan 11:15." För ordboken, se URL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2006-07-15).

Ragnhild Hatton har den korrekta tolkningen i Charles XII of Sweden. - New York, cop 1968. - S. 24.

Sidan 7: Prinsen spås en ärorik, blodig och orolig framtid.

Sidan 8: Drottning Ulrika Eleonora går tidigt i graven och försvinner för prinsen.

I själva verket levde hon till 1693, då den blivande Karl XII var 11 år gammal.

Sidan 8: Hans Majestät hade valt henne för att barn behövdes åt Sveriges krona.

Ur det perspektivet får man nog säga att det var egalt vilken utländsk prinsessa som valdes. Det som i själva verket låg bakom att just Ulrika Eleonora blev den som valet föll på var utrikespolitiska överväganden, se Rystad, G., Karl XI. - Lund, 2001, s. 57.

Sidan 8: Drottningens uppgift var att tala tyska med prinsen.Som vi ska se längre fram var det inte tal om annat än att svenskan var prinsens modersmål.

Sidan 8: Fars ätt var tysk, med förgreningar i Pfalz-Zweibrücken och Holstein-Gottorp.Det fanns också betydande förgreningar i Sverige, inte minst genom Karl XI:s farmor Katarina, syster till Gustav II Adolf. Bakom henne fanns sedan på fädernet generation efter generation av svenska adelssläkter.

Sidan 8: I Sverige valde folket aldrig kungar ur egna led. Det ville aldrig förlösas som nation och föda en egen son. I dess ställe kom nu ännu en främling, Carolus.

Sverige hade blivit ett arvrike genom arvföreningen i Västerås 1544. När det sedan gäller den pfalziska ätten så var Karl X Gustav född i Nyköping 1622. Hans morfar var Karl IX, morfarsfar Gustav I och morfarsmor Margareta Leijonhufvud. Bakom dem hittar man sedan generation efter generation av svensk adel. Om Karl XII, vars farfar alltså var född i Sverige 60 år innan hans egen födelse, inte skulle räknas till "egna led" är kraven onekligen höga. Sedan var dåtidens svenska rike synnerligen etniskt mångfaldigt, varför Karl XII:s danska, tyska och svenska påbrå gjorde honom till en ganska representativ företrädare för befolkningen - om man ska tänka i sådana banor.

Sidan 8: Till fadder väljs bland annat prins Georg av Danmark.

Ska man vara riktigt petig bör namnformen vara "Jörgen", se Dansk biografisk leksikon. I Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, finns en levernesbeskrivning över drottning Ulrika Eleonora d.ä., författad av Johan Schemedeman (1652-1713). Denne nämner ett ytterligare faddrar: pfalzgrevinnan Ebba Elisabeth, hertiginnan Sophia av Hannover och danska drottningen Charlotta Amalia.

Sidan 9: Karl XI studerar den nyfödde prinsen, talar om gotiska katedraler och människotyper som inte längre finns.

Detta är förstås inte Karl XI (eller ens Ernst Brunner) utan Oswald Kuylenstierna (1865-1932). Låt oss jämföra:

Kuylenstierna är också förebilden till Brunners redogörelse för bäckenbredd, kraftiga tänder etc. Kuylenstierna gjorde sina observationer i samband med gravöppningen 1917.

Sidan 10: Deras Majestäter stod inför den kraftigaste vilja som lett ett lands öde. Jag var den varelse som skulle sätta svärdet mot nornans bröst och säga: "Du skall vika".

Också detta Tegnérinspirerade uttryck är Kuylenstiernas. Vi jämför igen:

Sidan 10: Ehrenstrahl målar en komposition av familjen med stor dekorativ kraft.

Givetvis inte ett uttryck som Karl XII skulle ha använt. Det torde istället vara hämtat ur någon konsthistoriskt verk.

Sidan 10: Min faster Maria Eufrosyne.Hon var inte Karl XII:s faster, utan Karl XI:s faster. För detta se t.ex. ett vanligt större uppslagsverk eller Svenskt biografiskt lexikon.

Sidan 10: Undersåtarnas ägodelar.

Naturligtvis hade reduktionen inte berövat "en stor del av undersåtarnas deras ägodelar", den riktades ju mot delar av adeln. Det hela är Voltaire:

Sidan 11: Prins Ulriks födelse sommaren 1694.

Han föddes givetvis inte 1694, utan den 22 juli 1684, se t.ex.  Karl XI, Karl XI:s almanacksanteckningar. - Stockholm, 1918.

Sidan 11: Drottningen ligger nedbäddad efter förlossningen ännu då Pufendorf adlas och erhåller friherrlig värdighet.

Pufendorf adlades den 7 maj 1684, alltså innan Ulrik föddes. Ulrika Eleonora låg följaktligen inte nedbäddad efter förlossningen när detta skedde. Friherrevärdighet fick Pufendorf  först den 31 maj 1694, alltså 10 år senare. Brunner har uppenbarligen inte förstått skillnaden mellan vanligt adelskap och friherrevärdighet. Ett märkligt förbiseende av den "ledande experten" på Karl XII:s tid.För uppgifterna om Pufendorf se till exempel Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. - Stockholm, 2002 (inledningen till adliga ätten Pufendorf nr. 853).

Sidan 12: Pufendorfs arbete om trettioåriga kriget.Herrn Samuel von Pufendorf Sechs vnd zwantzig Bucher der Schwedisch- und Deutschen Kriegs- Geschichte von König Gustav Adolfs Feldzuge in Deutschland an, bisz zur Abdanckung der Königin Christina... kom på tyska först 1688, och torde alltså knappast ha varit den första bok prinsen läste. Undervisningen hade ju som bekant börjat redan då prinsen var 4 år gammal, se t.ex. Kuylenstierna, O., Karl XII. - 2., delv. omarb. uppl. - Stockholm, 1925. - S. 21. Uppgiften om att den första bok prinsen läste var ett verk av Pufendorf finns hos Voltaire, se Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 57. Voltaire säger dock inget om vilket arbete detta skulle ha varit, men talar om att prinsen genom detta skulle lära känna sina egna stater och grannarnas. Det låter alltså snarast som Einleitung zu der Historie der vornehmsten Reiche und Staaten, so itziger Zeit in Europa sich befinden. Arnold Munthe säger i Karl XII och den ryska sjömakten (del 1, s. 46) att han inte kunde finna Pufendorfs verk om trettioåriga kriget omnämnt bland de arbeten prinsen studerade.

Sidan 12:Gustav var förgiftad och dog varför prins Karls 3-årsfest inställdes.

Finns mig veterligt inga belägg för någon förgiftning. Gustav dog dessutom 16 april 1685, drygt två månader före Karls 3-årsdag. Prins Ulrik dog den 29 maj, även detta före Karls 3-årsdag.  För detta, se Karl XI:s almanacksanteckningar.Sidan 13: Påstår att Ulrik insjuknade efter att Karl fått mässlingen.Karl fick mässlingen i juli, då var Ulrik redan död. För detta, se t.ex. Hatton, R., Charles XII of Sweden. - New York, 1968. - S. 41.

Sidan 13: Påstår att Ulrika Eleonora förlorade förståndet efter barnens död. Uppenbart oriktigt.

Sidan 13:Gustav och Ulrik hade lärt sig Fader vår på latin. Ulrik var född den 22 juli 1684 och dog alltså den 29 maj 1685, 10 månader gammal. Jag tror inte han kunde Fader vår.

Sidan 13: Påstår att Karl tillfrisknade efter att hans tre bröder dött. Fredrik dog först den 12 oktober, Karl hade knappast mässlingen i flera månader. För Fredriks dödsdag, se Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 13: Karl XI:s ursinniga verksamhet. Hans almanacksanteckningar visar ingen för honom ovanlig aktivitet.

Sidan 15: Attila. Prinsens begrepp om Attila var nog inte så stort vid 4 års ålder. Inspirationen är säkert hämtad från en liknelse Frans G. Bengtsson gör. Denne skriver: "Den blivande väldige ryttaren - som förmodligen efter Attila är den bland europeiska monarker som tillbragt mest tid i sadeln och färdats längst på hästrygg..." (Karl XII:s levnad :  till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 34.).

Sidan 16: Prinsen granskar fångarna i kronans rannsakningshäkte. Om jag förstår saken rätt flyttades detta från slottet på 1660-talet. Ett litet frågetecken, dock.

Sidan 17: Resan till Uppsala påbörjades på 4-årsdagen.  Resan påbörjades den 27 juni, alltså en dryg vecka senare, se Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 17: Prinsens första undervisning kom via modern.

Sidan 17: Lärare ska utväljas

Sidan 18: Andreas Nordenhielm var professor i vältalighet. Han adlades dock inte med namnet Nordenhielm förrän den 11 maj 1687, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 18: Karl XI påskyndar Nordenhielms översättning av Rudbecks Atlantica.

Atlantica åtföljdes av en parallelltext på latin. Första volymen utkom 1679. Andra delen började tryckas i september 1685 och författades successivt efter hans som tryckningen framskred. Norcopensis/Nordenhielm kunde ju därför inte arbeta snabbare än vad Rudbeck gjorde. För detta, se Rudbeck, Olof, Atlantica. D. 2. - Uppsala, 1939. - S. 695 f.

Sidan 18: Kungshuset. Detta är vad Wrangelska palatset brukar kallas efter slottsbranden. Fanns det ett kungshus 1686? 

Sidan 19: Rosidorska gruppen övar dopteater. Gruppen anställdes av Tessin i mars 1699, alltså många år efter de här beskrivna händelserna. För detta, se Dahlberg, Gunilla, Komediantteatern i 1600-talets Stockholm. - Stockholm, 1992. - S. 254.

Sidan 20: Karls födelsedag på Karlberg och kungens sensträckning 

Dit flyttade man först 1688, slottet inköptes i mars det året, se Karlberg : slott och skola. 2. Byggnader och konst. - Stockholm, 1992. - S. 124. Sensträckningen sägs i Alf Åbergs & Göte Göranssons  Karoliner (s. 12) ha drabbat fältmarskalken Ascheberg. Sannolikt är skatungarna etc. rent påhitt.

Sidan 20-21: Prinsen exercerar gardesregementet sittande på fuxen Näsvisen, rider bredvid fadern.

Detta ska enligt skildringen utspela sig sommaren 1687. Skildringen av den lille prinsen sittande på en häst som leds av majoren är dock från början av juni 1686, se Handlingar rörande Sverges historia. - Stockholm, 1836. - S. 330 f (jämför också sidan 15-16 i Carolus Rex). Problemet är också att kungen då befann sig på resa i Jämtland, se Karl XI:s almanacksanteckningar, s. 114 f. "Näsvisen" omnämns i ett av prinsens brev till äldsta systern, daterat 28 januari 1695. Förmodligen hade han inte samma häst som 3-åring.

Det rör sig om en sammanblandning av två olika tillfällen. Övningen 1687 berättar musketeraren Spåre om: "Anno 1687 den 24 juni voro Deras Majestäter bägge drottningarna med prinsen och prinsessan ute på Lagårdsgäle. Då exercerade Hans Höghet prinsen hela gardesregementet med handgrepp och gavs för dem salvor. Då förärte prinsen åt hela regementet 100 riksdaler i drickspenningar." För detta, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D IV. - Stockholm, 1926. - S. 493.

Sidan 21: Karl X Gustavs dagbok, förd under dennes ungdoms studier

Den översattes från latin till tyska under 1689 och delades ut till barnen på nyårsdagen 1690, se Kuylenstierna, O., Karl XII. - 2., delvis omarb. uppl. - Stockholm, 1925. - S. 38. På sidan 21 tycks vi vara kvar på 1687.  Dagboken löper från den 16 maj 1638 till den 3 februari 1640 och omfattar alltså en stor del av den utrikesresa som Karl Gustav företog. För detta, se Rosengren, Hilding, Karl X Gustaf före tronbestigningen. - Uppsala, 1913. - S. XII

Sidan 21: Kungen ger sig av i augusti. Enligt kungens egna almanacksanteckningar kom han den 28 juli tillbaka till Stockholm. På kvällen den 31 reste han igen, först till Strängnäs och sedan vidare till Eskilstuna och Kungsör. Han återkom den 24 augusti och reste till Uppsala den 29, där han stannade till den 3 september.

Sidan 22: Prins Fredrik.  Anlände den 16 november 1687, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Som han var född den 18 oktober 1671 var han vid tillfället 16 år, inte 17.  

Sidan 22: Ulrika Eleonora d.y. Brunner skriver att  "denna dotter kämpade sig kvar några veckor". Hon levde ju till 1741, något som vilket uppslagsverk som helst kan bestyrka. Ett märkligt misstag av landets f.n. främste kännare av ämnet.

Sidan 23: Lindschöld utsågs till guvernör.  Hans utsågs till guvernör 22/12 1688, här tycks det ske tidigare på året. 

Sidan 23: Påstår att Nordenhielm förfalskade prinsens svar när denne vägrade ge egna. Skulle Nordenhielm alltså ha lärt sig imitera prinsens handstil? Vilka belägg finns det för att N. skulle förfalskat svaren? 

Sidan 23: Talar än en gång om "då den nyfödda Ulrika ännu levde". Hon levde till 1741, se ovan.

Sidan 23: Uppträdet med mössorna. Detta är en historia som Brunner har hämtat från Fryxell (1853), del 19, s. 69 f. Denne anger dock att det ägde rum på Karl XI:s födelsedag. Fryxell berättar historien något annorlunda, enligt hans version tycks Karl XI ha blivit mest upprörd över att sonen hade mössan på sig i hans närvaro.

Sidan 23: Barnen leds av grevinnan Sparre. Damen hette Märta Sparre (1648-1703), änka efter riksskattmästaren friherre Sten Bielke (1624-1684). Hon var dotter till landshövdingen friherre Svante Larsson Sparre (1623-1652). Märta Sparre var alltså inte grevinna. För detta se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Bielke tab. 5 och friherrliga ätten Sparre tab. 8.

Sidan 24: Prinsen ser sin mamma och systrarna alltmer sällan sedan han fått en egen hovstat.  Oswald Kuylenstierna publicerade i Karl XII (1925) ett par bevarade dagboksfragment från 1690 och 1692. Det första sträcker sig från den 20 februari 1690 till den 15 mars samma år (dock endast spridda dagar), det senare från den 2 mars 1692 till den 19 maj samma år. I det första fragmentet nämns att prinsen, sedan läraren förklarat sig nöjd med hans studier, den 27 februari fick följa med sin mor till Karlberg, samma sak den 14 och 15 mars. I det senare fragmentet nämns modern ett flertal gånger. Också Karl XI:s dagbok berättar om gemensamma utflykter. Att prinsen fick en egen hovstat betyder inte att avskärmades från resten av familjen. Hatton skriver: "This did not imply in any sense a separation from his mother and sister - the close family life of shared prayers, shared meals and shared amusements went on just as before..." (Charles XII of Sweden, p. 47)

Sidan 24: Karl XI och prinsen är ute på isen med skidlöparkåren. I Karl XI:s almanacksanteckningar för den 6 februari 1689 sägs att kungen och "Prinsen" var ute med "sledlöparna". Prinsen är alltså inte Karl, utan Fredrik av Holstein. Detta framgår om man studerar Karl XI:s almanacksanteckningar, källan till uppgifterna. Vidare avser "sledlöpare" inte någon skidlöparkår, utan slädhästar (se SAOB). Resten är följaktligen rent påhitt, uppbyggt på en språklig feltolkning.  

Sidan 24-25: Kungen håller tal till regementets fanor.  Scenen är inlånad från Åbergs & Göranssons Karoliner (s. 11-12), där det skildras en mönstring vid Piteå år 1694. Den har alltså ingenting med 1689 att göra och prins Karls närvaro är förstås också helt fiktiv.

Sidan 25: Prins Karl ska få ett livregemente (1689).  Enligt Höglund & Sallnäs Stora nordiska kriget : fanor och uniformer (s. 101) bytte regementet namn vid prinsens födelse och behöll namnet till 1697.  

Sidan 25: Prinsen plumpar när han ritar människor och djur.  Både Kuylenstierna och jubileumsskriften Karl XII (1917) återger enkla, naiva men dock helt plumpfria teckningar av människor och djur.  

Sidan 25: Prins Karl bygger en skans på Karlberg. Nu framgår det inte riktigt tydligt om Brunner menar att den 6-årige prinsen själv ritade och grävde. Det hela bygger på nr 328 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref, daterat 4 juni 1689, där det talas om att ett antal bönder sköter själva grävandet. Alf Åberg menar i Det militära Djurgården att det handlade om skansen på Gärdet. Uppgiften ur Fryxell (1902) 21, s. 7.  

Sidan 25:Prinsen skrämmer systrar. Som det hela ska utspelas under försommaren 1689 lär möjligen Ulrika Eleonoras deltagande i de krigiska lekarna ha varit rätt begränsat, hon var trots allt född 23/1 1688.  

Sidan 26: Prins Karl har lektioner med Nordenhielm. Första frågan är från den 16 april 1689, alltså före skansgrävningen. (Egenhändiga bref nr 326). Prinsen svarar där just det Brunner säger att han inte svarade.

Sidan 26: Prins Karl talar om missgärningsmän. Här kommer det första verkligt intressanta exemplet på Brunners handlag med källmaterialet. För att återknyta till ett av de ovan anförda citaten: "Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005).

Låt oss se hur det förhåller sig med detta. Så här ser det ut när man jämför Brunners version med originalet: Som synes har det hänt en del med innehållet. Den passus Brunner har använt sig av är markerad med fet stil. Man noterar att han låter prinsen fälla Nordenhielms replik, men först sedan innebörden ändrats totalt. Nordenhielm talar ju som synes om att skydda oförståndiga människor från dem själva. Är detta att vara källorna trogen?

Givetvis är syftet ytterst kommersiellt, Brunner vet att hans liknelser mellan Hitler, Pol Pot, Stalin och Mao å den ena sidan och Karl XII å den andra ger rubriker och uppmärksamhet. Det är då viktigt att innehållet motsvarar förhandsreklamen, originalets budskap om att man får tillgripa makt för att rädda sin nästa skulle givetvis vara helt malplacerat. Att originalet dessutom uppvisar en liten prins som stödjande sig på Bibeln avvisar bruket av våld vore förstås helt förödande, Brunners Karl XII måste givetvis vara ett monster ända från unga år.

Sidan 26: Det grävs en skans.  Här är dialogen rumphuggen, vilket är lite synd med tanke på den rätt humoristiska avslutningen.  

Sidan 27: Påstår att Nordenhielm förfalskade prinsens svar. Var är detta belagt? Eller är det bara ett sätt att bygga på budskapet? Med all sannolikhet det sistnämnda.

Sidan 27-28: Uppsalabesöket. Sprutandet och tättingen refereras i Svenskt biografiskt lexikon, artikeln om Drossander. Karl ska dock ha sprutat på "herrarna". Sparfvenfeldts instruktion utfärdades redan 3/8 1688 och han avreste i april 1689. Besöket i Uppsala ska ha skett i augusti 1689, varför det blir egendomligt att blanda in Sparfvenfeldts resa i sammanhanget.

Sidan 28: Jaktscenen.

Sidan 28: Nordenhielm begär omedelbart moralsamtal.

Vargjakten gick av stapeln 8/11 1689 på Norra Djurgården. Brunner tycks antyda att jakten skedde i någon slags inhägnad, vilket är korrekt i så motto att det fanns ett två mil långt staket. Det kan vara värt att återge hela dialogen mellan prinsen och hans lärare, såsom den återges av Grimberg:

Man kan väl säga att prinsens uppfattning är rätt modern: vargen får skjutas när han tar någons egendom och jakt stärker såväl kropp som själ. Däremot har vargen rätt att leva om den håller sig ute i "villa skogen" och bara tar vilt - en synpunkt som antagligen inte alla jägare av idag delar.

Sidan 29: Prinsen bärs till klosetten.

Som han var 7 år gammal är det alldeles tydligt varför han skulle behöva bäras. "Klosett" är ett ord som SAOB har belägg för först från mitten av 1800-talet.

Sidan 29: Lindschöld tror att prins Karl snart lärt sig tala svenska lika väl som latin och tyska.

Som framgår av den instruktion som utfärdades i mars 1690 var svenska språket prinsens modersmål. Tyska skulle övas då tillfälle gavs i samband med studierna samt när främmande ministrar från Tyskland anlände till hovet. Att svenska så att säga skulle ha varit prinsens tredje språk är verkligen en ytterst fri Brunnersk uppfinning, som inte har det minsta med verkligheten att göra. Källan till detta egendomliga påstående torde vara Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. 21. - Stockholm, 1856. - S. 6. Där ondgör sig F. över Karl XII:s stavning och satsbyggnad och säger att tyskan var inhämtad som modersmål, d.v.s. att det var Karl XII:s mors språk.

Sidan 29: Prinsen läser Ciceros brev på svenska. Efter vad jag kan förstå av LIBRIS utkom den första utgåvan på svenska först 1737. Munthe berättar (s. 41) att läsning av Ciceros brev ingick i latinundervisningen.

Sidan 29: Prisen läser Rufus verk om Alexander den store liksom Curtius "De rebus gestis Alexander Magni" på latin.Tyvärr är detta ju ett och samma verk - Quintus Curtius Rufus Historiae Alexandri Magni Macedonis, även utgiven under titeln De rebus gestis Alexandri Magni.

Sidan 30: Prinsen får ett köpmansskepp (20/2 1690)

Detta är förstås en ren missuppfattning, fartyget ägdes av bl.a. Olof Törne och Johan Lohe. Det fanns även fartyg med namn som Prinsessan Hedvig Sophia och Prinsessan Ulrica Eleonora (1694), se Stockholms segelsjöfart s. 236-237.  

Sidan 30: Folk hamnar i sjön vid sjösättningen. Så sägs det inte i prins Karls egen dagbok, publicerad av Kuylenstierna i Karl XII (1925). Detta har förmodligen lagts till av Brunner för effektens skull.  

Sidan 30: Prinsen kryper in i en mörsare (5/11 1692) och studerar lavett (3/2 1697) Nja, prinsens första besök vid en gjutning ägde rum 5/11 1692, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Då göts två halva kartover, vilket torde vara 24-pundare. Dylika tingestar kunde förvisso nyttjas på fartyg, men mörsare är något helt annat. Att prinsen skulle ha krupit in i eldröret är förstås Brunners påhitt, en 24-pundare hade en kaliber av ca 15 cm. Lavettbesiktningen ägde rum vid ett helt annat tillfälle, här har Brunner blivit lurad av Frans G. Bengtssons uttryckssätt:

För korrekta uppgifter se Karl XI:s almanacksanteckningar och ovan nämnda dagboksfragment. Det framgår där att sjösättningen ägde rum den 20 februari 1690, att studiet av kanongjutning ägde rum den 5 november 1692 och att lavetten besiktigades den 3 februari 1697.

Sidan 31: Magnus Stenbock gifter sig, tio år innan han blir fältmarskalk. Bröllopet stod den 23 mars 1690. Fältmarskalk blev han först 1710, eller 1713 om man ska räkna utifrån den kungliga konfirmationen. För dessa uppgifter se t.ex. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 31: Påstås att "vi" låg i bön i den kalla kyrkan kort tid efter bröllopet p.g.a. Lindschölds sjukdom.

Karl XI:s almanacksanteckningar talar om att L. var sjuk i 10 dagar innan han dog den 11 juni 1690.  

Sidan 31: Karl XI utnämner kungliga rådet Nils Gyldenstolpe till guvernör. Gyldenstolpe blev guvernör och kungligt råd samma dag, den 21 juni 1690. För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 32: Prins Karl XII skjuter 3 hjortar på Karlberg (4 september 1690). Av Karl XI:s sätt att utrycka sig i almanacksanteckningarna att döma synes han med "Diurgårdhen" inte mena någon anläggning på Karlberg utan jaktparken Djurgården. Kuylenstierna menar att det hände i Kungsör, men den tolkningen tycks svår att förena med ordalydelsen i almanacksanteckningarna. Att prinsen skulle satt "hjärtat i tarmarna" är förstås Brunners påfund. Samma torde gälla för Karl XI:s skallgranskning. 

Sidan 32: Samme Stiernhöök som några år senare skulle få benet sönderskjutet i Düna.Vore inte "vid Düna" bättre, det rör sig ju trots allt om en flod?

Sidan 33: Rudbeck undersöker kranieben och putsar fram prinsens profil på en gammal skalle.

Nog sysslade Rudbeck med mycket, men här doftar det Brunner lång väg. Vilken Uppsalaresa avses f.ö.? Inte den som nämns på sid. 27-28?

Sidan 33: Maskeraden. Så har vi då gjort ett väldigt hopp i tiden, maskeraden gick av stapeln den 3 februari 1692. Karl XI var dock inte utklädd till "Fädernelandsbonde" (hur nu en sådan ser ut), utan till en bonde från provinsen Waterland, se Sune Hildebrands kommentar till notisen i Karl XI:s almanacksanteckningar.

Sidan 33: Karl XI får brev från den 15-årige tsar Peter. Tsaren var född 30/5 1672, alltså var han vid tillfället 19 år gammal. "Svenske envoyéns sekreterare Kämpfer" torde vara hämtat från Henri Troyats Peter den store, där denne citerar ett brev från "Kämpfer, den svenske envoyéns sekreterare", ett brev som sägs vara från 1683. Det rör sig i det fallet om en audiens som Ludvig Fabritius delegation, på väg till Persien, hade det året. Engelbert Kämpfer (1651-1716), en tysk läkare, ingick i delegationen som sekreterare till Fabritius. 1692 befann sig Kämpfer dock i Japan, varför hans möjligheter att skriva brev från Moskva var starkt begränsade, se URL: http://www.lemgo.de/personen/Kaempfer_start.htm (2006-06-21)

Thomas Kniper torde f.ö. vid den här tiden fortfarande ha haft titeln kommissarie, varför någon envoyé inte existerade.  

Sidan 34: Prins Karl vill inte leka med de andra barnen. Nu har jag inte sett Schmedemans skildring av maskeraden, men detta luktar Aspergerpåhitt lång väg.  P. S. I Schmedemans skildring av maskeraden, tryckt i Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, saknas detta mycket riktigt.

Sidan 35: Prinsen ansluter sig till Pagan och Rysenstein.  Detta är förmodligen inlånat från Frans G. Bengtsson, som dock förlägger dialogen till 1691, ej till 1692. 

Sidan 36: Livländska adelns specialkommission hotar Karl XI.  Torde avse adelskonventet i Wenden, inlett 11 mars 1692. Fryxell kallar sammankomsten en lantdag, vilket är formellt felaktigt. För detta, se Isberg, Alvin, Karl XI och del livländska adeln 1684-1695. - Lund, 1953. - S. 164. 

Sidan 36: Livland stod på misärens brant. Folket hade uthärdat allt men orkade inte mer.  Detta är hämtat ur Patkuls skrift av den 30/5. Måhända en inte helt säker källa.  

Sidan 36: Genom reduktionen hade adeln fallit i misär.  Lär nog vara en sanning med väldig modifikation, även i avseende på Livland.  

Sidan 36: Riksförrädaren Patkul sätter press på Gud (30/5 1692) Patkul "krävde att den allrahögste Guden lät adeln välja mellan ett svårt krig och undergång.", säger Brunner. Han måtte inte ha varit någon vidare förhandlare, den där Patkul. Det var inga trevliga alternativ han hade tänkt ut inför sitt ultimatum till Gud. Kunde han inte ha hittat åtminstone ett alternativ som skulle ha varit positivt för adeln? Varifrån kommer detta? Jo, från Fryxell (1852), del 17, s. 306 där en böneskrift till Karl XI refereras. I den sägs att läget var så illa att om Gud tvingade adeln att välja mellan ett svårt krig och det nuvarande läget så var de inte säkra på att de skulle välja bort kriget. Se även Isbergs Karl XI och den livländska adeln 1684-1695, s. 186.

Sidan 36:Karl XI tutar i prins Karl att denne ska gå längre än Gustav Adolf, varpå prinsen skriver starka ord på en karta över Riga.  Måhända lite egendomligt att den så utrikespolitiskt försiktige Karl XI skulle ha indoktrinerat prinsen med erövrardrömmar. Trovärdigheten är inte helt överväldigande. Karthistorien ur Fryxell (1856) del 22, s. 8. Historien finns hos Voltaire. 

Sidan 36: Efter att ha mönstrat ryttmästare Breitholtz och Kruses kompanier kallas Karl XI med ilbud till Karlberg där drottningen tydligen blivit sämre.   

Mönstringen med dessa kompanier ägde rum 5/7 1693. Påföljande dag mönstrades Upplands regemente, den 7 övade Karl XI med kavalleriet, den 8 reste han och prins Fredrik av Holstein till Karlberg. För detta, se Karl XI:s almanacksanteckningar. Brunners version är alltså felaktig.  

Sidan 37: Isarna fryser nu i april.  Ett par meningar tidigare var det juli.  

Sidan 37: Kungen ställer in en jaktresa p.g.a. drottningens sjukdom, den okänslige prins Karl blir kinkig. Kungen blir arg och säger att han kan jaga med prins Fredrik, själv tänker kungen stanna hos drottningen. Prinsarna jagar själva och får två rävar som rivit en djurkilling.  

Rävjakten utspelade sig 4 dagar innan drottningen dog, alltså den 22 juli 1693. Kungen deltog i jakten, se hans almanacksanteckningar. Hela kinkighetsscenen är följaktligen påhittad. Brunners avsikt naturligtvis att inpränta bilden av den känslokalle Karl XII i läsarnas medvetande. "Djurkilling" torde, som utgivaren av almanacksanteckningarna meddelar, avse rådjur. Låt oss se vad "urkällan" har att säga:

Sidan 38: Drottningen frambär gratulationer på prinsens födelsedag.

Som var den 17 juni, nyss var vi framme vid den 22 juli, strax dessförinnan var det maj och april och på sidan 36 var det åter juli. Kronologin är något fladdrig.  

Sidan 38: På prinsens födelsedag är modern så dålig att hon inte längre kan svälja. Kungen lämnar motvilligt sjukbädden för prinsens födelsedagsfirande på Riddarhuset. Ändå levde Ulrika Eleonora d.ä en dryg månad. Dessutom var hon den 27 juni närvarande vid ett bröllop. Kungen å sin sida reste den 3 juli till Uppsala där han stannade till morgonen den 8. Kungen nämner i sina almanacksanteckningar inget om en födelsedagshyllning på Riddarhuset. 

Sidan 38: Samuel Carlson, snart adlad under namnet Adlerfelt. Det var egentligen fadern som adlades, den 30 september 1693. Han var hovkamrer.  

Sidan 38: Professor Oliveblad födelsedagstalar i Uppsala. Någon professor Oliveblad fanns det inte. Det rör sig istället om studenten Johan Magnus Oliveblad, död i Riga 1701 som korpral vid Livregementet.  För detta, se Brings förord till Adlerfelts journal.

Sidan 39: Drottningen dör. Prinsens ord direkt hämtade ur faderns almanacksanteckningar. Det är alltså inte Karl XII som talar, utan Karl XI.  

Sidan 39: Spökhistorien Moderns hovmästarinna kallas Kempe, men hette egentligen Maria Elisabeth Stenbock (164?-9/9 1693). 

Sidan 40: Drottningen begravs efter mäktig procession, Håkan Spegel talar, prins Karl är för liten för att delta, efter begravningen är det augusti och kungen intar sängen.  

Begravningen ägde rum den 28 november. "Håkan Spegel" är Karl XI:s namn på honom, i den aktuella almanacksanteckningen. Om prinsen deltog eller ej verkar oklart. Deltog han inte var det knappast för att han var för liten, båda systrarna deltog och Ulrika Eleonora d.y. var bara 5 år. Kungens sänggående skedde först efter begravningen.  

I Schmedemans levernesbeskrivning över drottningen, tryckt i Handlingar til konung Carl XI:tes historia, sjätte samlingen, finns också en skildring av begravningen. I denna (s. 152) sägs att arvprins Carls släp bars av Carl Magnus Stuart, så uppenbarligen deltog prinsen i ceremonin.

Sidan 40: Riksdagen beslutar att rådet saknar betydelse, att kungen själv kan bestämma när rådet ska tillfrågas, varje klander av kungens åtgärder blir trohetsbrott mot riket. Att kungen inte längre kunde klandras slogs fast i riksdagens och rådets förklaring av den 19 december 1682. Att han själv kunde bestämma om och när rådet skulle tillfrågas kom i ständernas förklaring den 10 december 1680, se Sveriges riksdag IV, s. 79-80 och 98.  

Sidan 40: Ständerna formulerar kungens nya ställning.  Citatet ur ständernas svar på den sekreta propositionen rörande utrikes angelägenheter, avlämnat den 9 november 1693. Kom alltså före begravningen, ej efter. Citatet ej ordagrant återgivet. Börjar ej med "absolut enväldig" och avslutningen ska vara: "utan har makt och våld efter sitt behag och som en kristlig konung att styra och regera sitt rike." Korrekt, om än moderniserad, version finns hos Fryxell (1902) 15, s. 219-220. Man anar att Brunner med avsikt tagit bort "kristlig konung".  

Sidan 41: Prins Fredrik och prins Karl far till Djurgården för att jaga, kungen känner sig sviken.  Inträffade den 27 september 1693, alltså 2 månader före begravningen 

Sidan 41: Prinsen behöver hjälp med att skriva gratulationsbrev till fadern 24/11 1693. Prins Karls första skrivna mening är från maj 1687, då han ännu inte fyllt 5 år. 6 1/2 år senare bör han ha framskridit så långt att han kan formulera ett kortare brev alldeles själv. Man anar Aspergerstyrkande argumentation. Brevet återgivet i Konung Karl XII:s egenhändiga bref som nr 1.  

Sidan 41-42: Prins Karls handstil blir sämre, han stavar dåligt och skriver med tarvligt innehåll. Kungen tror det är tillfälligt. Man gissar att det här är avsett att styrka Aspergertesen. Torde vara inspirerat av Fryxell (1902) 21, s. 5 som dock sannolikt syftar på krigsåren.  

Sidan 42: Björnjakt. Prinsen skjuter en björnhona som visar sig ha fyra ungar i idet. (5/2 1694) Citatet felaktigt återgivet, Karl XI använder beteckningen "Hans K. H" eller "prins Carel" när han omtalar jakten. Det finns inte något i Karl XI:s almanacksanteckningar om att det skulle varit en björnhona med ungar. Så detta och prinsens uttalande om att ungarna inte dög till någonting lär vara Brunners påhitt. 

Sidan 42: Vargjakt. (8/2 1694). Finns inget i kungens almanacksanteckningar om att prinsen skulle missat just den fångade vargen.  

Sidan 42: Rävjakten (17/2 1694) Finns inget om andakt i almanacksanteckningarna.  

Sidan 42: Kista med jakttroféer. Låter misstänkt.  

Sidan 43: Kammarherre Cronhielm hamrar med ordförandeklubban i lagkommissionen.  Den positionen fick han dock först i augusti 1710.  

Sidan 43: Den parodiske och enfaldige Hultman.  Det finns naturligtvis inga som helst belägg för att Karl XII skulle ha ansett att Hultman var en parodisk och enfaldig person. Det var däremot på det sättet Strindberg framställde honom, så här torde det snarare vara Strindberg som talar.  

Sidan 43: Prinsen exercerar drabanter. Kan ännu inte rida, anser fadern.  10/9 1694 exercerade Karl XI drabanterna i Talholm, med prins Karl med till häst, vilket Karl XI säger var första gången. Någon ensamexercering kan rimligen inte ha ägt rum dessförinnan. Intressant är att Voltaire, i andra sammanhang utnyttjad av Brunner som källa, anför uppgiften att prinsen kunde tygla en häst vid sju års ålder. Man får förmoda att Voltaires uppgift i detta fall inte passade med Brunners tes.  

Sidan 44: Prinsen och fadern rider i full galopp till Karlberg på en timme. Intressant att prinsen så raskt lärt sig att rida så bra. Talholm eller Tallholmen är en gård i Kungs-Barkarö socken, nära Kungsör. Något besvärligt att 1694 ta sig därifrån till Karlberg på en timme, bara från Eskilstuna till Stockholm är det ca 11 mil. Resten av historien är alltså med all sannolikhet också påhittad. Sveriges ledande expert på Karl XII tycks inte ha ett och annat riktigt klart för sig.

Sidan 44: Prinsen och fadern gör studiebesök på ämbetsverk i Uppsala och slår hastighetsrekord på återresan. Några ämbetsverk fanns inte att bese i Uppsala och den "mördande trista" disputationen torde i själva verket ha gått av stapeln 12/6 1695. Den 14 juni 1695 ska de båda nämligen enligt Karl XI:s almanacksanteckningar ha ridit från mönstringen med Upplands regemente klockan "1/4 och 10 minuter til 5" om aftonen och varit framme på Ulriksdal klockan "1/2 och 5 minuter til 9".  

Sidan 44: Fadern intar sängen efter rekordritten (14/6 1695) Enligt dagboken reste kungen morgonen därpå till Djurgården för att exercera gardet och reste därefter intill Stockholm. 16/6 reste han till Ulriksdal och var dagen därpå ute och exercerade igen.  

Sidan 45: Karl XI hade i ren välvilja utsett Patkul att representera sina ståndsbröder i Stockholm. Patkul hade vid lantdagen 1690 av adeln utsetts till en av två deputerade. Hösten 1690 uppträdde han som sådan i Stockholm. Här stannade han till november 1691 och sammanträffade under den tiden ett antal gånger med Karl XI. I juli 1693 lämnade Patkul Livland och gick i landsflykt. I mars 1694 utfärdades ett lejdbrev för honom och i mitten av maj 1694 var han i Stockholm för rättegång. 15/11 1694 avvek Patkul plötsligt och lämnade Sverige. (Isberg, A., Karl XI och den livländska adeln 1684-1695) 

Sidan 45: Domen över Patkul och hans medåtalade (12/12 1694) Ett kronologiskt tillbakahopp. Budberg, Vietinghoff och Mengden (sic) dömdes till döden, det är riktigt. Dock sattes straffen ned till sex års fängelse.  (Isberg, s. 272).  

Sidan 45: Kungen stiger upp ur sängen. (juni 1695?) Ett kronologiskt framåthopp. 

Sidan 45: Envoyén Kämpfer skriver från Moskva. Någon sådan envoyé fanns inte, se anm. till sidan 33.

Sidan 45: Envoyén berättar att tsar Peter störtat sin halvsyster och avrättat hennes älskare.  

Sofia störtades i september 1689. Hennes favorit Vasilj Golicyn förvisades. Egendomligt att underrättelsen om tsarens kupp nådde Stockholm först efter 6 år.  

Sidan 45: Tsaren rustar, Karl XI rullar ur sjuksängen. Tsarens krigsförberedelser tog sin början i slutet av 1694, men då 1695 års fälttåg misslyckades igångsattes byggandet av krigs- och transportfartyg tidigt 1696. Här tycks detta ha smält samman till en klump. 

Sidan 46: Prins Karl får kopporna. Läget blir nu förvirrat. I boken är det vinter, men enligt den danske envoyén Bolle Luxdorphs rapporter hade prinsen kopporna i maj 1694. På sidan 44 var vi dock redan i juni 1695 och på sidan 45 var vi i december 1694.  

Sidan 46: Karl XI benådar i sin glädje över sonens tillfrisknande en en dödsdömd kvinna som slagit sin 80-årige far.  

Här är vi då åter på fastare mark. Detta rättsfall berörs i Birger Wedbergs Karl XII på justitietronen s. 79, not 3. För övrigt ett verk som jag får anledning återkomma till många gånger. Fallet med kvinnan behandlades i justitierevisionen 3/1 1695. 

Sidan 46: Ingmar Andersson kanske slipper galgen.  

På sidan 60 i samma bok kan man läsa om detta fall. Med tanke på Brunners förvanskade redovisning kan det kanske vara läge att behandla det något djupare. Herr Andersson hade dömts till döden för dubbelt hor, rimligen i Svea hovrätt. Fallet hade hamnat i justitierevisionen, där Karl XI beslutat att man skulle införskaffa remiss från konsistoriet i Uppsala. Konsistoriet hade funnit att Andersson, som tydligen sökt undkomma lagens långa arm men sedan frivilligt inställt sig p.g.a. att han uppfattat att brottet omfattades av pardonsplakat, väl trots allt kunde benådas med livet. Ärendet, med konsistoriets utlåtande, föredrogs i justitierevisionen 15/7 1695 och då var Karl XI först betänkt på att avrätta Andersson - eftersom Guds lag stadgade dödsstraff för dubbelt hor. Efter diskussionen blev domen dock 7 gatlopp samt uppenbar kyrkoplikt.  

Sidan 47: Karl XII diskuterar fallet med prins Karl, som vill döma till döden. Resan till Uppsala ägde rum 10/6 1695. Kungens lycka över prinsens tillfrisknande måste alltså ha hållit i sig ett helt år för att själva grundvalen för historien ska vara plausibel. Måhända inte helt troligt.  

Sidan 47: Torsten Rudeen läser en hyllning till den från dödsbädden uppstigne prinsen. Rudeen var först och främst professor i Åbo, inte i Uppsala. Prinsens sjukdom var i maj 1694, alltså ett helt år tidigare. Hela historien torde alltså vara fritt uppfunnen. 

Sidan 47: Hemresa över snöhöljd slätt.  Måhända är det inte helt sannolikt att det ännu i mitten av juni låg kvar så mycket snö. Visar på vilket löst fundament resten vilar.  

Sidan 47: Den fortfarande översvallande lycklige Karl XI benådar kvinnspersonen Maria Eriksdotter. 

Den alltid lika pålitlige Wedberg (se ovan) berör detta fall på s. 171-172. Ärendet rörde ett fall av bedrägeri och 2/1 1696 behandlades i justitierevisionen en fråga från Svea hovrätt om hur man skulle förfara med Maria Eriksdotter, som vägrade berätta det hon visste. Efter viss diskussion beslöt Karl XI att man skulle få använda tortyr. Hovrätten dömde henne senare till döden och ärendet hamnade sedan i justitierevisionen en gång till för ev. mildring av straffet. Där fann Karl XII, som då övertagit tronen, att straffet skulle stå fast.  

Någon benådning utfärdades alltså aldrig av Karl XI, som Brunner påstår. Avsikten med det felaktiga påståendet torde ha varit att stärka den tes Brunner driver. Karl XI:s befattning med ärendet tog sin början ett halvår efter besöket i Uppsala, varför det hela saknar sammanhang med föregående händelser.  

Sidan 47: Karl XII lämnar Maria Eriksdotter under Guds dom och låter dödsdomen gå i verkställighet.  

Att lämna någon under Guds dom är alltså inte att döma till döden, utan att lämna över ärendet till Gud, som ser allt och vet allt, ett sätt att komma ifrån kvistiga fall. I det här fallet gjorde dock inte Karl XII detta när ärendet kom på hans bord 22/2 1699, utan stadfäste istället dödsdomen.  

Sidan 47-48: Kommando borde i stället föras med allvarsamhet och tystnad. Här förefaller detta tolkas så att befälhavaren skulle viska fram befallningarna - "lågmälda allvarskommando". Det torde knappast ha varit Karl XI:s avsikt, det hände ju att stridssituationer innebar en hel del oväsen. Man ska nog i stället tolka detta som att befälhavaren skulle undvika att resonera med sina underlydande och likaledes hålla sina planer för sig själv för att undvika läckor. 

Sidan 48: Prinsen slår med piskan mot en skjutsbonde vid en resa från Sollerön. Jag kan inte se något tecken på att prins Karl medföljt vid någon resa till Dalarna. 

Sidan 48: Prinsen ser nöden i Dalarna. Av samma anledning vill jag sätta ett frågetecken för detta.  

Sidan 48: Branden i hovstallet (23/2 1696) Nämns i Luxdorphs brev av den 26/2, där syns inget om den skulle orsakats av svältande.  

Sidan 49: Nycklar från stängda kyrkor sändes till Karl XI. En uppgift som anförs av Fryxell, men dock förläggs till 1697. Någon källa anges inte.  

Sidan 49: Kanslipresident Oxenstierna skickar kurirbrev. Förefaller avse januari 1696, se t.ex. F. F. Carlson 5, s. 386-387. 

Sidan 50: Prinsen är på disputation (maj 1696) Adlerfelt framlade en avhandling tillägnad prinsen, men det förefaller mer oklart om prinsen också var närvarande. 

Sidan 50: Stort krismöte på Järva krog, Adlerfelt får 500 daler silvermynt.  Citatet är hämtat ur Adlerfelts fars brev till Gyldenstolpe, ej ur något Karl XI skrivit. Beslutet kom därutöver först i februari 1697. Referensen till hämtningen på isen nedanför Riddarhuset torde ha sin grund i en missuppfattning av Brings förord till Adlerfelts berättelse om Karl XII:s fälttåg. Något krismöte på Järva krog ägde naturligtvis inte rum, resan dit förläggs dessutom i Karl XI:s almanacksanteckningar till den 7 mars 1696. Total kronologiskt kaos, med andra ord. Kungens vision av hotet från öster naturligtvis helt fiktiv.  

Sidan 50: Karl XI får hemlig chifferdepesch från Bengt Oxenstierna om utrensningar i Ryssland. Kronologin blir här än mer förvirrande. Tsarens uppgörelse med några misstänkta ägde rum den 15/3 1697, en nyhet om detta skulle knappast ha nått Sverige innan Karl XI:s död. Än mindre skulle nyheten ha nått Sverige redan ett år dessförinnan. Fast kanske är vi här ändå i mars 1697? Men då stämmer ju inte mycket av det andra. Kronologisk förvirring igen. Skildringen av utrensningarna är hämtad ur Henri Troyats Peter den store:

Sidan 52: Karl XI beordrar i dymmelveckan en resa till Kungsör.  Dymmelveckan var veckan före påsk, alltså 1697 i slutet av mars. Kungens sista resa till Kungsör avslutades redan 9/3.  

Sidan 52: Prins Karl har, till skillnad från systrarna, inga känslor inför faderns förmodade död. Naturligtvis fullständigt fiktivt och avsett att stärka Brunners tes.  

Sidan 53: Axel Johan Lewenhaupt pratar revolution. En av bokens återkommande egenheter är Karl XII:s förmåga att veta allt som händer, även det som händer i mer undanskymda sammanhang. Här avses ett samtal som den egensinnige schoutbynachten Lewenhaupt ska ha haft med Bolle Luxdorph den 19 mars 1697.  

Sidan 54: Prins Karl ler vid faderns dödsbädd. Förstås också ett rent påhitt, avsett att styrka bilden av den okänslige Karl XII.  Enligt Brunners version ska samtalet mellan Karl XI och sonen ha ägt rum i enrum, vem är då "urkällan"? Kungen dog och Karl XII efterlämnade inte någon skildring.

Sidan 54: Karl XI manar sin son att till varje pris undvika krig.  Onekligen betydligt mer plausibelt än sidan 36, där Karl XI synbarligen försökte fylla sonens huvud med krig.  

Sidan 55: Pompe Naturligtvis är scenen med Pompe helt fiktiv, men det behöver väl knappast sägas. 

Kapitel 2 : Den smorde

 Då börjar analysen komma in på verkligt bördiga marker. I kapitlet Lilla kungen lade Brunner grunden för den bild av Karl XII som han vill förmedla, d.v.s. den kommersiellt mest gångbara - känslokall, krigisk och rent allmänt hård. När nu prins Karl XII har blivit Karl XII är det dags att bygga på det första intrycket - och det sker verkligen med besked. Som vi ska se sparas ingen möda för att vränga källorna ut och in, bak och fram. Men först en påminnelse:"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. 

Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. 

Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.

– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.

– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

Värt att lägga märke till

 Så här inledningsvis kan jag särskilt rekommendera sidan 63, där Svea hovrätt utrustas med befogenheten att bestämma när Karl XII ska tillträda sitt ämbete som landets högste domare. En komisk höjdpunkt finns på samma sida, tsar Peter sägs planera ett anfall mot Stockholm. Ett 1697 högst svårgenomförbart företag då Ryssland som de flesta torde känna till inte hade någon hamn vid Östersjön. Det mest komiska felet kommer längre ned på samma sida, där det sägs att Fredrik III av Danmark (död 1670) förhandlar med tsar Peter (född 1672). Landets ledande expert på Karl XII (se ovan) tycks inte ha funderat över att en sådan förhandling år 1697 skulle ha stött på uppenbara praktiska problem. Det handlar naturligtvis istället om kurfursten Fredrik III av Brandenburg, senare kung Fredrik I av Preussen. Det egenartade fredsavtalet mellan allierade makter på sidan 64 är också mäkta lustigt, inte minst uppfinnandet av en "kejsare av Spanien" - en utanför Carolus Rex helt okänd potentat. Det "lömskt" uttänkta straffet mot den potenspratande Wachtmeister är också en komisk fullträff, Brunner har inte tänkt på att det fanns flera Wachtmeister.

När det gäller avsiktliga förvanskningar finns det ett överflöd. De avsnitt där detta särskilt framträder är sidorna 83-85, där ett antal verkliga rättsfall har bearbetats. Syftet har uppenbarligen varit att få till fler dödsstraff under en kortare tidsperiod. Också djurmassakern på sid. 93-94 är ett exempel på en avsiktlig förvanskning. Brunner har använt Birger Wedbergs Karl XII på justitietronen. Däri framgår att Karl XII satt i flera timmar långa möten under flera av de aktuella dagarna och alltså inte kan ha halshuggit djur oavbrutet i flera dagar. Några kaniner finns heller inte i d'Avaux brev, de har antagligen tillkommit för sin "gullighets" skull.

Vid sidan 69 har jag gjort en längre, belysande jämförelse mellan Fryxell och Brunner. Man noterar de påtagliga likheterna, men också några viktiga skillnader. På sidan 86 dyker det upp en dam som Brunner ger ett inte alltför vackert öknamn, i verkligheten hade hon redan två år tidigare utkommit med en samling religiösa sånger. Det ena utesluter givetvis inte det andra, men en viss skepsis infinner sig onekligen.  

Genomgången

 Sidan 56: Karl XI:s titulatur. Synes något rapsodisk. Var har exempelvis Estland tagit vägen? Förklaringen är att detta har hämtas ur Voltaire, nästan ordagrant.  

Sidan 56: Konspiration. Hämtat från Fryxell, som överhuvudtaget är Brunners kanske viktigaste källa. Fryxell hämtade mycket ofta upplysningar från franska och danska diplomaters brev, källor vilkas värde måhända inte alltid är så stort.  

Sidan 57: Den maktlystna änkedrottningen. Som Gustaf Jonasson visat synes änkedrottningen snarare ha varit en av dem som hälsade Karl XII:s myndighetsförklaring med glädje. 

Sidan 57: Karl XII bryter sönder v. Schantz penna och tågar ut.  Sannolikt fritt uppfunnet.  

Sidan 57: Rudbeck skriver om tronföljden och skickar ilkurir.  Inte helt tydligt vad brevets innehåll har med den frågan att göra. Eller varför en "ilkurir" skulle behövas för ett budskap från Uppsala. Citatet är hämtat ur ett kondoleansbrev som Rudbeck sände till Karl XII efter Karl XI:s död. Hade Brunner låtit citatet löpa ytterligare ett par meningar hade detta framgått tydligt. För mer om brevet se bl.a. Johannesson, K., Under Polstjärnans tecken. - Uppsala, 1968 eller Gunnar Erikssons biografi över R.  

Sidan 58: Kungens vision. Behöver knappast sägas att detta är helt fiktivt och avsett att styrka Brunners tes.  

Sidan 58: Kraftmätning i Holstein och Heins resa.  Nedbrytningen av skansarna skedde i början av juni, Hein inledde sin resa redan i april.  

Sidan 59: Karl XI:s lik. Fördes sedan vidare till Per Brahes hus.  

Sidan 60: Fångarna blir innebrända. Som tidigare nämnts hade häktet redan på 1660-talet flyttats från slottet.  

Sidan 60: De kungliga inhyses i Bengt Oxenstiernas palats vid Storkyrkobrinken. Karl XII själv for till Karlberg redan på kvällen, se Bolle Luxdorphs depesch av 8/5 1697. Som Bengt Henricsson påpekat i tidningen Ångermanland så är palatset i fråga felplacerat, det var Axel Oxenstierna som hade ett palats vid Storkyrkobrinken, se bl.a. Kungl. Maj:ts kanslis historia II, s. 80 f.  

Sidan 60: Branden antänder bostäder vida omkring. I så motto korrekt att det brann även i vad Luxdorph kallar "den lange Reberbane paa den gamle Skibsholm", där man enligt samma källa inhyst fattiga. De dödfrusna kan väl vara värt att sätta ett visst frågetecken för, det var trots allt maj månad.  

Sidan 60-61: Änkedrottningen på tronen. Förmyndarregeringen bestod av sex personer, änkedrottningen och fem kungliga råd. Änkedrottningen hade förvisso två röster, men ingen har väl någonsin hävdat att det innebar att hon satt på "tronen".  

Sidan 61: Karl XII biten av en terrier och rider sedan in till Stockholm.  Hundbettet anförs av Fryxell, dock utan att ange tillfälle. Uppgiften om den nattliga ritten finns hos Luxdorph, som dock förlägger den till mitten av juni 1697. Besöket på krogen torde vara helt fiktivt. Enligt Finlands historia (1993) minskade befolkningen med en fjärdedel över två år. Historien om uppbördsmannen är hämtad ur Wedberg, s. 176. Där nämns ett rättsfall från Åbo hovrätt, behandlat i justitierevisionen 11/5 1698.  

Sidan 62: Kungen anser att svensk lag stadgar att han ska bli myndig vid 15.  Någon sådan bestämmelse fanns inte i Karl XII:s fall, däremot antyder sedvanan under 1600-talet och olika uttalanden att man hade tänkt sig att Karl XII skulle myndigförklaras vid en ålder av 17-18 år, se Jonasson, G., Karl XII och hans rådgivare, s. 49 ff. Myndighetsåldern 15 år fanns dock i landslagen och i 1669 års förmyndareordning. Uppgiften finns hos Voltaire. 

Sidan 63: Svea hovrätt tvistar vidare till den dag då den kan kalla Karl XII till justitietronen. Detta var naturligtvis inte en av hovrättens befogenheter, kungens roll som högste domare tillträdde han vid sin myndighetsförklaring och med den hade hovrätten inget att skaffa.  

Sidan 63: Karl Piper, stamfader för ätten Piper.  Piper hade adlats 1679, men då fanns redan en annan adlig ätt Piper. Om det stått "stamfader för den grevliga ätten Piper" hade det varit korrekt, men det kunde å andra sidan Karl XII vid detta tillfälle ännu inte veta. Greve blev ju Piper först i januari 1698 och våren 1697 hade P. ännu inga söner.  

Sidan 63: Piper ger kungen ett avslöjande rådsprotokoll (23/7 1697). Tsaren planerar att anfalla Stockholm.  Ryssland saknade hamn vid Östersjön. Ett anfall mot Stockholm ter sig mot den bakgrunden som besvärligt att genomföra.  

Sidan 63: Preussiska sändebudet meddelar att tsaren sammanträffat med Fredrik III av Danmark för att dryfta en försvarsallians, dansat med kurfurstinnan och förstört prinsessan Hedvigs koaffyr.  Fredrik III av Danmark dog 1670, någon särskilt god förhandlare bör han inte ha varit sommaren 1697. Istället handlar det om den kurfursten Fredrik III av Brandenburg, sedermera kung Fredrik I av Preussen. Den förstörda koaffyren satt på prinsessan Sofia Dorothea, dotter till den senare kung George I av Storbritannien. Förstörelsen ägde rum i staden Koppenbrügge i augusti 1697.

Sidan 64: Freden i Rijswijk. Fred slutes mellan "Nederländerna, England, Tyska riket och kejsaren av Spanien".För det första stod samtliga dessa makter på samma sida i kriget, det fanns alltså ingen anledning för dem att sluta fred med varandra. För det andra fanns det förstås inte någon "kejsare av Spanien". Freden i Rijswijk slöts mellan Frankrike å ena sidan och Nederländerna, Tyska riket, England, kejsaren och Spanien å den andra. Ett första fredsslut undertecknades den 20 september mellan Frankrike, Nederländerna, England och Spanien, den 30 oktober följde så kejsaren och Tyska riket efter. Vad för slags brev Piper visade upp ter sig mot den här bakgrunden som svårpenetrerbart.

F.ö. är ju de ideliga profetiorna om ett snart utbrytande krig med Ryssland närmast absurda. Naturligtvis gick allehanda rykten, men inte ens den svenska ambassad som 1699 besökte Moskva anade att ett krigsutbrott var nära förestående.

Sidan 64-65: Piper och Axel Sparre smider planer mot förmyndarregeringen och den senare får löfte om omedelbar befordran. Detta är en historia som finns hos Voltaire. Några spår i samtida källmaterial finns dock inte, säger Jonasson (anfört arb. s. 55 f.) Sparre blev inte överste förrän 26/7 1699, nästan 2 år efter den aktuella incidenten. Detta ökar knappast historiens trovärdighet.  

Sidan 65: Riksföreståndaren Wallenstedt. Riksföreståndare var en titel som bars av Sten Sture d.ä., Svante Nilsson och Sten Sture d.y., samt för en kortare tid Gustav I.  

Sidan 65: Riksänkedrottningen blir bestört över sonsonens statskupp. Som Jonasson övertygande visat stödde änkedrottningen myndighetsförklaringen. Det finns alltså inga reella bevis för detta ihärdiga uppmålande av en konflikt mellan farmor och sonson.  

Sidan 65: Karl XII bestämmer att fadern ska gravsättas.  Sannolikheten för att man annars skulle ha låtit den döde Karl XI stå obegravd i all evinnerlighet torde inte ha varit så stor. Naturligtvis var en kunglig begravning påtänkt i samma ögonblick som Karl XI dog.  

Sidan 67: Rådet kryper på golvet. Behöver väl knappast sägas att den scenen är påhittad.  

Sidan 68: Kungen memorerar sina fienders namn. Där här ett av de första exemplen på en genom boken ihärdigt driven tes, nämligen den att Karl XII såg fiender och förrädare överallt. Vare sig i detta fall eller i så gott som alla de andra fallen går det emellertid att se några spår efter några kungliga åtgärder mot de utpekade.  

Sidan 68: Amiral Lewenhaupt  Lewenhaupt var inte amiral, utan sachsisk generalmajor. Förmodligen har Brunner blandad ihop Carl Gustaf och Axel Johan Lewenhaupt.  

Sidan 68: Förhandlingarna med August. Medan det är riktigt att Karl XII inte ville erkänna Lewenhaupt som minister. Däremot hade han inget emot själva grundtanken, d.v.s. ett förbund mellan Sverige och August. Sådana förhandlingar igångsattes också, se t.ex. Emil Olmers uppsats Alliansförhandlingen mellan Sverige och August II 1697-1700. Det ska också sägas att Sveriges politik i avseende på det polska kungavalet hade varit mycket avvaktande, men Augusts främste motkandidat prinsen av Conti ville man absolut inte se på polska tronen.  

Sidan 68: Oxenstierna, Gyldenstolpe, Wrede m.fl. är Karl XII:s fiender. Medan det är riktigt att exempelvis Oxenstierna under Karl XII:s första regeringstid alls inte hade samma inflytande som han haft under sin storhetstid ett decennium dessförinnan så bör man komma ihåg att Karl XI och Karl XII i vissa avseenden var mycket olika samt att det här säkert också fanns en stor generationsklyfta. Oxenstierna tillhörde närmast kungens farfars generation, med de båda övriga var födda i början av 1640-talet. Dessutom får man nog säga att Karl XII må ha lyssnat mindre på Oxenstierna och de övriga än vad fadern hade gjort, men några bestraffningar av den typ man förväntar sig finna i fall kungen ansåg dem vara fiender går knappast att hitta. Ren konkret går det t.ex. att notera ett brev från Oxenstierna till Magnus Stenbock av den 4/12 1697, där O. säger att "konungen är mot mig mycket nådig." Vidare var det, som Jonasson visat, så att O. helt uppenbart var en av dem som arbetade för Karl XII:s tidiga myndighetsförklaring.  Fallet illustrerar egentligen på ett utmärkt sätt Brunners faktaunderlag. I mycket hög grad bygger hans skildringar på Fryxells Berättelser ur svenska historien, skrivna för nästan precis 150 år sedan. Fryxell i all ära, men han byggde ofta väldigt mycket på främmande diplomaters brev och det är måhända inte alltid den bästa källan till vad som verkligen inträffade. Vidare hade Fryxell en avog inställning till enväldet såsom företeelse och inte minst till Karl XII, vilket emellanåt färgat hans framställning. Hade Brunner t.ex. använt modernare verk, som t.ex. Jonassons avhandling, hade bilden av omständigheterna runt myndighetsförklaringen blivit mera korrekt. Om Brunner med sin roman har för avsikt att revidera svensk historieskrivning, vilket han själv sagt, duger det helt enkelt inte att komma med Anders Fryxell.  

Sidan 69: Karl XII vägrar att låta sig krönas.

Nedanstående längre exempel visar likheterna mellan Fryxell och Brunner, men också hur den senare har låtit Karl XII få en mycket mer central roll än vad han har i Fryxells redogörelse. Yttranden som av Fryxell anges ha kommit från olika rådsherrar eller änkedrottningen läggs istället i Karl XII:s egen mun. Samtidigt behålls originalets formuleringar i betydande utsträckning, man ser till och med hur Theatrum Europaeum skrivs med små bokstäver eftersom Fryxell gjort så.

Sidan 69: Änkedrottningen kan lika gärna sitta i svinstian.  Även här torde Brunners fantasi och hans strävan att utmåla Karl XII som ett monster ha kommit i vägen för sakligheten. Det Fryxell säger är att enligt ett franskt ministerbrev av den 11 december 1697 ska änkedrottningen ha begärt att kröningen skulle äga rum i Uppsala och på det sätt som tillämpats vid Karl XI:s kröning. Karl XII ska då ha svarat att detta var honom ganska oangenämt, men han kunde inte ändra sitt redan fattade beslut. Tittar man så i d'Avaux depescher så förekommer ordväxlingen inte i ett brev av den 11/12 utan i ett från den 18/12. Där sägs dock diskussionen endast ha rört kungens beslut att kröna sig själv. Här har Brunner alltså fabricerat en svinstia i jämförelse med Fryxell. Därutöver kan man naturligtvis fråga sig om den franske ministerns uppgifter är helt säkra eller om han bara redovisar ett rykte. Hur som helst, kungen ändrade sig inte och änkedrottningen deltog.

Sidan 71: Änkedrottningen arbetar på hämnd. Som jag tidigare nämnt var änkedrottningen för att Karl XII förklarades myndig. Vad skulle hon då ta hämnd för? 

Sidan 72: Vi stod i den mest fördelaktiga ställning gällande förbundsanbud.  Den danske diplomaten Hein avsändes till Moskva redan i april 1697, vilket på sidan 58 kallades krigsmission.  

Sidan 72: Tsaren vill köpa 600 kanoner, får istället 300 styckenUppgiften förekommer hos d'Avaux, i ett brev av den 30/1 1697. Alltså nästan ett år före Karl XII:s trontillträde. Vad det rör sig om är den beskickning som varit på tal sedan början av 1697, men som blev avsänd först i maj under ledning av Ludvig Fabritius (1648-1729), se Svenskt biografiskt lexikon 14, s. 736. Här är uppgiften alltså kronologiskt malplacerad.

Sidan 72: Tsarens hovfolk blir tvingade att bita i ett pojklik. Att tsaren besökte professor Ruysch och till och med kysste barnet på pannan nämns i t.ex. Massies bok. Men att tsaren därutöver skulle ha tvingat sitt hovfolk att bita i "pojkkadavret" som han döpt till Carolus torde vara helt påhittat. Ett gott råd till förlaget skulle möjligen vara att inte satsa på en översättning till ryska, den ryske presidenten lär ju sätta tsaren mycket högt. 

Sidan 73-74: Kungen klappar Pompe i en timme, låter alla vänta i flera timmar. Avslutar dagen med stekt fläsk och öl.  Här tycks råda viss osäkerhet. Mårten Snickare anför en uppgift om att ceremonin gynnades av väderleken, men också att Hatton hävdar att den tog flera timmar. Någon lokal stor nog för att hålla ceremonin inomhus fanns ju inte sedan slottet brunnit ned. Konklusionen att kungen önskade fördjupa den tryckta stämningen torde vara Brunners egen. 

Sidan 77: Kungen dömer Bielke till döden. Inte helt korrekt, processen ägde rum vid Svea hovrätt. Det var alltså hovrätten som fällde domen, om än under influens från Karl XII. Å andra sidan benådades Bielke av Karl XII.  

Sidan 79: Hästar, knölpåkar, trägafflar och eggjärn. Var detta kommer ifrån undandrar sig helt min bedömning, helt förtroendeingivande låter det dock inte. Om jag skulle gissa är det Fryxellinspirerat. Denne talar i del 21, s. 35 ff. om den unge Karl XII:s björnjakter och nämner att kungen efter ett tag förkastade "eggjernet" och lät göra långa "trädgafflar". Dessa brukades vid jakt och en björn kom så nära Karl XII att kungen tvingades slå björnen med "knölpåken".

Sidan 79: Fallet med soldaten som våldtagit en piga (8/1 1698). Så kommer vi då in på rättsfallen, ett område där det hänt mycket. Det aktuella fallet avgjordes 8/1 1698. Dahlberghs verkliga yttrande var: "om någon förverkar sig uti sitt ämbete, så plägar han bliva arkebuserad, men det som denne begångit är en mycket grov och ful sak." Alltså, kungens beslut om halshuggning får sägas ha varit helt i enlighet med Dahlberghs funderingar. Fallet ur Wedberg, B., Karl XII på justitietronen, s. 187. 

Sidan 80: Kagg har problem med minnet och får ett rapp med klingan.  Leonard Kagg synes ha börjat som page redan på nyårsdagen 1698. Kaggs farbror var inte riksmarskalken Lars Kagg och detta av två skäl: för det första var Lars Kagg Leonards farfarsbror, inget annat. För det andra hade Lars Kagg innehaft ämbetet "riksmarsk", vilket är något helt annat än riksmarskalk. Rappet med klingan torde vara helt fritt uppfunnet.  

Sidan 80: Kungen skriver avtal med generalstaterna och jagar med prins Fredrik. Avtalet slöts den 12 februari, men jakten på Djurgården hade gått av stapeln redan den 17 januari. Prinsen hette inte Fredrik utan Christian, vilket för övrigt framgår av raden ovanför i Kaggs dagbok, en källa Brunner uppenbart använt.  

Sidan 81: Den potenspratande Wachtmeister ska straffas på ett lömskt sätt. Sättet är dock så lömskt att det drabbar fel person, den lösmynte Wachtmeister hette Axel medan flottans Wachtmeister hette Hans.  

Sidan 81: Axel Lewenhaupt och Schönheit fäller förgripliga yttranden.  Lewenhaupt var sjöofficer, ej ämbetsman. Hans uttalanden rörde f.ö. inte kungen utan amiral Ankarstierna. Schönheit ska ha yttrat sig om kollegier och råd, inte om Karl XII.  Schönheits historia refereras i Bengt Åhléns Ord mot ordningen, s. 59 ff. Schönheit var landsfiskal i Umeåtrakten, men en stor processmakare. Efter att ha anklagat landshövdingen i Västerbotten för tjänstefel, tydligen redan i början av 1690-talet, kom han i klammeri med myndigheterna än en gång genom ett brott mot censuren och rymde då till Hamburg. Där höll han sig lugn ett tag, men sände 1701 en skrift till två av riksråden i vilken olika kollegier, riksrådet m.m. hårt kritiserades. Rådet beslöt att försöka få Schönheit utlämnad från Hamburg, en åtgärd Karl XII gillade. Väl i Sverige dömdes S. 1703 till livstids straffarbete i Marstrand, där han dock inte lugnade ner sig. Resultatet blev en ny rättegång, vilken ledde till dödsdom och S. öde avgjordes slutligen i justitierevisionen den 24 maj 1706. Ett par månader senare avrättades S. i Marstrand.  Schönheit är alltså uppenbart felplacerad tidsmässigt.  

Sidan 82: Dahlberghs promemoria anländer från Riga (februari 1698). Dahlbergh deltog i kröningen i december 1697 och i 23 sammanträden med justitierevisionen under 1698. Han torde alltså ha vistats i Stockholm åtminstone till och med april 1698.  

Sidan 82: Karl XII provocerar Danmark. Låter något egendomligt, minst sagt. Källa är en reseskildring publicerad i utdrag i KFÅ 1923 s. 217, där händelsen dock förläggs till dagen då Karl XII smordes. Talet om Kristian II nämns dock inte just där, utan mer som en observation rörande hur levande minnet av Stockholms blodbad hölls.   

Sidan 82-83: Karl XII misshandlar Bengt Oxenstierna.Inte ens Fryxell som utförligt uppehåller sig vid kanslipresidentens minskade inflytande nämner någon dylik scen.Sidan 83: Kungen river ned kalvinistiska gudstjänstlokaler.  Han lät stänga dem, enligt Liljegrens Karl XII s. 56. Detta har en klart mer plausibel klang. Dock, enligt Herman Levins avhandling Religionstvångoch religionsfrihet i Sverige 1686-1782 skedde det inga förändringar under Karl XII:s tid. Tvärtom var han i avseende på de reformerta rent av något liberalare än sin far, genom att han gav religionsfrihet i Zweibrücken och Bremen.  

Sidan 83-84: En tjuv döms till döden genom hängning sedan han gått in på en stallgård, skurit klädet av en vagn och ryckt tappen ur en tjärtunna. Därefter hade han stulit pengar och använt ett kontorsgolv som potta. Kungen får stöd av Piper.  Detta är i verkligheten två olika fall. Ja, egentligen tre olika. Den här tjuvens fall avgjordes den 15/11 1698, alltså långt senare. Den tjuv som "bäst tages ur vägen och hänges upp" hade stulit på 36 platser, hans fall avgjordes 27/10 1699. Det fall där kungen fick stöd av Piper avgjordes den 11/1 1698. (Se Wedberg s. 106-107) 

Sidan 84: Per Nilsson döms till döden genom hängning (11/1 1698) Brunners beskrivning är skäligen förvanskad, men sammanfattningsvis kan sägas att tingsrätten dömt Per till böter och kyrkoplikt. Hovrätten hade däremot dömt honom till döden, jag förmodar med anledning av det förbund med djävulen som Per sade sig ha slutit. I justitierevisionen blev beslutat att återförvisa saken till hovrätten, som fick fria händer. D.v.s. de kunde sätta ned straffet, om de så önskade. (se Wedberg s. 148f.)

Brunner har alltså ändrat till dödsdom och dessutom missförstått "fria händer". Han tycks tro att hovrätten kunde ge Kungl. Maj:t fria händer, fast Kungl. Maj:t var landets högsta rättsvårdande instans.  

Sidan 84: Soldaten Blad döms till döden (23/3 1699). Detta är alltså ett fall som avgjordes ett drygt år senare och är förmodligen inplacerat här för att öka masseffekten. Fallet är dessutom så förvanskat att det inte mycket liknar originalet. I själva verket hade Blad tagit oblaten ur munnen för att ha det i bössan, en annan soldat som botat Blads hustrus sjuka ko genom att läsa över den hade sagt att en oblat i bössan skulle göra så att Blad skulle kunna skjuta så mycket han ville. Blad hade förvarat oblaten i en bönbok och när det fallit ur hade han blivit yr och inte vetat vad han sagt eller gjort.

Häradsrätt och hovrätt hade dömt Blad till döden. I justitierevisionen blev beslutat att ärendet skulle återförvisas till hovrätten som fick fria händer. Någon dödsdom avkunnade Karl XII alltså inte (Wedberg s. 149f.)Brunner har alltså även här ändrat domen samt flyttat fallet från mars 1699 till början av 1698, av allt att döma för att göra intryck på läsaren. Här har således Brunners tre dödsdomar vid en jämförelse med den bok som han har använt reducerats till en enda.  

Sidan 84: Per Persson döms till döden 11/2 1698.  Återigen ett förvanskat rättsfall, se Wedberg s. 66-67. Vad som hänt var att hovrätten dömt både Per och Britta till döden i enlighet med 3:e Mosebok 18:9 och 12. Det som beslöts den 11/2, efter en stunds Bibelstudier, var att infordra synpunkter från konsistorierna rörande om man skule betrakta halvsysters dotter på samma sätt som samsysters. Beslut i saken kom först 24/3 1698, då man tydligen fann att att det inte borde vara någon skillnad. Vad som hände bör alltså ha varit att hovrättens dödsdom stadfästes. 

Sidan 84: Erik Bengtssson döms till döden genom hängning (19/3 1698) För en korrekt beskrivning av fallet, se Wedberg s. 94ff. Vad som skett var att hovrätten först dömt Bengtsson till döden, men man hade därefter ändrat domen sedan det framkommit flera vittnesuppgifter om att Bengtsson hade förefallit vara sinnesförvirrad vid tillfället. Hovrätten var dock inte säker på sin sak, utan frågade Kungl. Maj:t om det inte var lämpligt att sända Bengtsson till Marstrand.I justitierevisionen kom diskussionen att handla om det vanskliga i att skärpa hovrättens friande dom, men Karl XII fann att gärningen var sådan att Bengtsson skulle dömas från livet. Hovrätten fick en tillsägelse att inte själva mildra avkunnade dödsdomar eftersom Kungl. Maj:t inte ville hamna i den situationen att tvingas skärpa domar.Detta fall avgjordes alltså inte den 11 februari, utan en dryg månad senare. Ännu en ändring av Brunner, sannolikt för effektens skull.  

Sidan 84: Dräng stjäl silvergaffel i kungens palais. Döms till döden (19/3 1698). Se Wedberg s. 113. Enligt hovartiklarna var detta ett brott likställt med kyrkostöld, men dödsstraffet sänktes till 7 gatlopp och 3 års arbete i Marstrand.  Också här har Brunner ändrat, såväl datum som utmätt straff.  

Sidan 84: Soldat som somnat på sin post döms till döden och avrättas.  Wedberg (s. 124) skriver att dödstraff för denna typ av förseelse mildrades, oftast till 3 gatlopp. Uppenbarligen har Brunner även här ändrat i straffsatserna. Ett fall behandlades den 19/3, antagligen är det detta som spökar. 

Sidan 84: Sockenskomakare som vägrat äkta den kvinna han förnedrat avrättas. Ett fall jag inte lyckats belägga, men följande är värt att observera: om båda parterna var ogifta utdömdes böter och kyrkoplikt. Uppenbarligen måste det vara fallet här, eftersom sockenskomakaren tydligen hade kunnat äkta kvinnan om han velat. Så hela fallet är absurt och än mer absurt blir det om man tänker sig in i sockenskomakarens reaktion - skulle han hellre ha riskerat dödsstraff än gift sig med kvinnan i fråga? Nej, här är det nog Brunners fantasi som fört honom på avvägar.  Är det på det här sättet som Brunner har fått ihop 400 dödsdomar? I så fall ser siffran ut att sjunka avsevärt. Vad är avsikten med att ändra på rättsfallen? Det torde inte vara svårt att räkna ut, det handlar förstås om att påverka läsarna i den riktning Brunner önskar. Förmodligen lär inte så många av dem ana oråd... 

Sidan 85: Om någon pekar åt vänster går kungen åt höger och om någon instämmer i kungens åsikt får han smörj.  Visserligen är det ganska komiskt, men är det trovärdigt? För inte så länge sedan (sidan 83) försvarade Piper Karl XII:s åsikt i avseende på dödsstraffet. Fick Piper då stryk?   

Sidan 85: Gift norrman avlar barn med annan kvinna (24/3 1698). Återigen vränger Brunner till rättsfallet. Norrmannen hade sagt sig vara ogift, lovat gifta sig med en svensk kvinna och därefter gjort henne med barn. Eftersom detta inte var tvegifte kunde norrmannen naturligtvis inte dömas för tvegifte, utan fick gatlopp. (Wedberg s. 54) 

Sidan 85: Löjtnant Mässing döms till döden för lägersmål med sitt syskonbarn Anna, sedan rådet yrkat på risslitning (28/3 1698). För ovanlighetens skull har Brunner här ändrat namnen en smula. Löjtnanten hette således Flint. Vartofta häradsrätt hade dömt syskonbarnet Anna till böter, eftersom hon tydligen hade blivit gravid. Om fadern var Flint kunde rätten inte avgöra, alltså gick det inte att straffa honom. Hovrätten dömde dock även Flint, som då besvärade sig hos Kungl. Maj:t. Ärendet återremitterades till hovrätten, vilken instruerades att göra en ny prövning. Detta beslut togs i justitierevisionen 28/3 1698. Sedermera kom ärendet ånyo till Kungl. Maj:t, efter att hovrätten stått fast vid sin dom. Karl XII fann saken svår att avgöra och det beslöts helt enkelt att låta häradsrättens dom gälla (31/10 1698). Se vidare Wedberg s. 67-68.  Här har Brunner alltså åstadkommit dödsstraff ur en frikännande dom. Något som den vanlige läsaren förstås har svårt att avslöja. 

Sidan 85: Varje gång salig pappa fördes på tal straffade jag dem med otidigheter.  Varifrån skulle detta komma? Det är i praktiken rent bisarrt, av Karl XI utfärdade bestämmelser måste ha fortsatt gälla i en stor mängd sammanhang. Skulle det alltså varit omöjligt att hänvisa till dem? 

Sidan 85: Karl XII gömmer sig bakom dörren.

Man känner igen Fryxell, men budskapet är ett helt annat.Sidan 86: Karl XII vill undvika att ha kontakt med ätten Braunschweig-Bewern.

Det märkliga i sammanhanget är att Sofia Eleonora av Braunschweig-Bevern är känd som författarinna av andliga sånger, se Allgemeine Deutsche Biographie. Bd VI. - Leipzig, 1877. - S. 681. Redan 1696 utkom hennes Geistlische Lieder. Varifrån kommer Brunners "Bewer-fittan"?

Sidan 86: Karl XII skjuter sönder ornament och slår sönder inredningen. Fryxell anför ett exempel på målskjutning inomhus, ur ett franskt diplomatbrev av den 9/19 mars 1698. Man får väl, med tanke på tidpunkten, gissa att det är i denna fjäder som den Brunnerska hönan har sitt ursprung. Vad säger då Fryxell? Jo, att man sköt till måls på marmorfigurer och en sådan blev alldeles förstörd! Och i Brunners version slår kungen mer eller mindre sönder sitt rum på egen hand. Man behöver knappast tveka om orsaken till förändringen. I originalbrevet, som dock verkar vara från 23 mars/2 april 1698 står att kungen mer än en gång slagit sönder fönsterrutor och slängt ut föremål genom fönstren. Skjutningen får nog betecknas som prickskytteövningar, inte som något slags kvinnofientligt utbrott.

Som synes saknas kvinnoanknytningen helt hos Fryxell, liksom hos d'Avaux.

Sidan 86: Kungen och hans häst badar.  Hämtat från Fryxell (1902) 21:32, som i sin tur hämtat uppgifterna ur ett franskt diplomatbrev av den 6/16 maj 1698. Kungens tankar under det vådliga äventyret torde vara Brunners uppfinning.  

Sidan 87: Kungen ser till att furstinnan dör ogift. Hur det skulle gått till ter sig något svårbegripligt. 

Sidan 87: Ritten går förbi Danviken till kungahuset.Det ska väl vara Kungshuset.

Sidan 87: Löjtnant Flint går igen. Den redan en gång avverkade löjtnant Flint, då dock under namnet "Mässing" (s. 85) dyker upp igen, i den mest förfärliga soppa.  I själva verket har här två fall blandats, dels Flints ovan nämnda, dels ett blodskams/hor i första svågerlaget-mål som refereras av Wedberg på s. 68-69. Flint blev som tidigare nämnts ej straffad. Blodskamsmålet var enligt följande: 

En soldat hade haft samlag med sin hustrus syster under hustruns sjukdom. Både tingsrätt och hovrätt hade avkunnat dödsdom. Hovrätten hade anfört 5 förmildrande omständigheter, nämligen att soldaten inte hade barn i äktenskapet, att hustrun varit sjuk länge, att hon dött innan gärningen blev känd, att rotebönderna bad för soldatens liv och att de dömda hade ett litet barn tillsammans. I justitierevisionen blev det finns diskussion, men Karl XII menade att fallet var solklart. Mannen hade legat hos två systrar. Riksrådet Didrik Wrangel inflikade att sådana hade avrättats under Karl XI:s tid och dödsdomen från lägre instanser stadfästes alltså. Domen torde härvidlag ha stött sig på 3:e Moseb. 18:18, där det i 1703 års Bibel står: "Tu skalt icke taga tins hustrus syster / til at blotta hennes blygd / henne emot / medan hon ännu lefwer". Wedberg skriver också att det knappast fanns delade meningar när det gällde hur den här typen av brott skulle bestraffas.  

Sidan 88: Karl XII berättar för Fredrik att han hunnit döma 36 personer till döden sedan trontillträdet. Inklusive eller exklusive de dödsdomar som ovan har visats vara påhittade? 

Sidan 88: Kammartjänare Stiernmans vackra hustru. Torde avse Sara Törne, vars man dock hette Düben. Varför Karl XII läste just de här angivna Bibelställena ter sig något svårbegripligt, båda handlar om "din broders hustru". 18:20 handlar om "din nästas hustru", en mer passlig paragraf i sammanhanget. Scenen är naturligtvis fiktiv.  

Sidan 88-89: Herrarna skämtar hårdhänt med greve Stenbock.  Dock i verkligheten inte Magnus utan Johan Gabriel.  

Sidan 89: Herrarna gör kaffeved av bänkarna i slottskapellet.  Uppgiften, enligt Fryxell, ur ett franskt diplomatbrev av den 11/21 maj 1698. Sådant man gärna skulle vilja se bestyrkt från annat håll.  

Notera att "Gudstjänst" är med stor bokstav, precis som hos Fryxell.Sidan 89: En spyblek kung hänger en tjuv en andra gång (11/4 1698). Skum kronologi och i själva verket beslöts att tjuven skulle halshuggas (Wedberg s. 187). Kronologin fladdrig igen. 

Sidan 89-90. Kungen och hertigen besöker häktet. Tittar på tjuven.  Har naturligtvis aldrig inträffat, det aktuella fallet hade behandlats vid Göta hovrätt. Tjuven befann sig alltså vid det aktuella tillfället på någon plats i södra Sverige. Dessutom kom inte Fredrik till Stockholm förrän den 19 april (Kaggs dagbok) och fallet med tjuven diskuterades ju den 11.  

Sidan 90. Kungen trillar i kärret (16/5 1698). Hämtat ur Kaggs dagbok, där står dock inget om att hästen bröt benen. 

Sidan 90: Kungen tar båten till Kungsör över helgen.  Så är vi åter ute och fladdrar med kronologin. Det hade förvisso gjorts ett besök i Kungsör, men det var den 5-10 maj. Det är dessutom inte alldeles tydligt att kungen tagit båten, vid mötet i justitierevisionen den 11 maj berättade Karl XII att han mött en fångtransport på hemvägen.  

Sidan 90-91: Uppgörelse med Oxenstierna.  Oxenstiernas fall förläggs av Jonasson till sommaren 1698, Brunners version bygger på Fryxell som anför ett franskt diplomatbrev av den 11/21 maj 1698.  

Sidan 91: En full korpral och en full soldat får sina straff höjda (19/5 1698). Sanningen torde snarare vara den att de dömts till döden av krigsrätten, men straffet skulle sedan mildras i justitierevisionen. Då diskuterades 3 gatlopp eller 7 och kungen menade att 7 var det riktiga eftersom de haft vakt och skulle gå gaturund (Wedberg s. 125). 

Sidan 91: Kvinnspersonen Petsch som dödat ett barn och försökt döda ett annat.  Torde avse ett fall som nämns av Wedberg på s. 105. Det fallet togs dock bara upp av Wallenstedt, mer eller mindre som kuriosum, och var alltså inte föremål för Kungl. Maj:ts avgörande. Det handlade om en kvinna som bekänt att hon gjort sig skyldig till brotten för att få dö.  

Sidan 91-93: Djurmassakern. Denna har jag redan berört i en särskild artikel, varför jag här ska vara kortfattad. Brunners version är alltså att slakten pågår oavbrutet i 8 dagar, mellan sista mötet i justitierevisionen och hertigen av Holsteins bröllop den 2 juni 1698. Brunner har som ovan visats använt Wedbergs bok. I denna bok framgår när justitierevisionens sista sammanträde hölls, nämligen den 1 juni. Därutöver hölls möten den 23, 27, 30 och 31 maj. Man höll i allmänhet på hela förmiddagarna och den 31 åtminstone fram till klockan 13. Också detta framgår av Wedbergs bok. Brunner vet alltså att massakern inte kan ha ägt rum på det sätt han beskriver, det finns inte 8 dagar mellan den 1 och 2 juni. Likväl väljer han just denna version. Varför? Det finns bara en förklaring, han tror inte att läsarna ska märka att den är omöjlig. För om man ingenting märker blir skildringen naturligtvis överväldigande. Men bör den in i historieböckerna? Och vad säger exemplet om Brunners användning av källorna? 

Sidan 93: Pagerna får ta en tallrik matrester. Hämtat från Kaggs dagbok där det står att pagerna fick en full tallrik konfekt per man.  

Sidan 93: Kungen försöker hålla tyst en timme. Förefaller vara rent fiktivt, den danske envoyén Jens Juel berättar om en städad tillställning med med de allra närmaste och sedan dans till drygt klockan ett på natten.  

Sidan 93: Kungen rider på en hjort. En uppgift hos Fryxell (1856) 21:61, dock där utan datum och plats.  

Sidan 93: Brudparet fick presenter för 218 000 daler silvermynt och man öppnade presenter hela natten.  Torde också vara fiktivt, i fall de nu verkligen dansade till klockan 1. Dessutom förefaller Grauers uppsats om Hedvig Sophia lägga fast att hertigparet framför allt fick kontanter, och det summor som var helt i enlighet med det brukliga. 

Sidan 93: Herrskapet hetsar med varg och björn, dödar en av vardera. Källan är Kagg, som nämner såväl den stora fisken som hetsningen. Hetsningen involverade en varg och en björn, inte flera.  

Sidan 94: Sjödrabbning med vattensprutor och strid med hasselkäppar. I den traditionella varianten har, mig veterligt, hertigen ingen roll. Berättaren av dessa historier är Arvid Horn. Till historien om bölden ska också läggas att kungen ska ha lovat att för all framtid stå för alla omkostnader om Horn skulle bli sårad i aktiv tjänst, ett generöst sätt att sona slaget på bölden. Sannolikt utspelades händelserna vid ett helt annat tillfälle.  Dessutom svarade Horn inte "bara den fege går till botten" utan bara att det bara var svårt att simma om man var rädd, se Fryxell (1856), del 21, s. 39. Vidare ska han ha fått 2 000 dukater, inte tusen.

Sidan 94: Schümino dansar. Ska enligt Kaggs dagbok ha skett den 6 juli. Varvet runt fröken Lewenhaupt nämns inte.  

Sidan 94: Hetsar en drös harar inne i slottet (18/6 1698). I källan, Kaggs dagbok, en enda harpalt. Man får väl förmoda att de ynglat av sig för att åstadkomma en bättre verkan på läsarna. Samma med hararnas vilda hopp ut genom fönstren, sådant finns naturligtvis inte i Kaggs dagbok.  

Sidan 95: Halshuggning av hästar och anfall på tjurar. Detta förekommer i ett brev från Jens Juel av den 29 juni 1698, men ska ha utspelat sig ute vid Kungsör. Hästarna blev, enligt Juel, omedelbart betalda med dubbla priset.  

Sidan 95: Vild ritt till huvudstaden. Det råder viss oklarhet kring när detta inträffade. Juel berättar om en sådan incident i ett brev av den 13/7 1698. D'Avaux nämner en mycket likartad händelse i ett brev av den 15/25 juni samma år.  

Sidan 95: Generalmajor Rehnsköld har synpunkter och utsätts för kungligt missnöje.  Rehnskiöld blev generallöjtnant och guvernör i Skåne 4/7 1698 och friherre fyra dagar senare. Källan till uppgiften är tvåfaldig, dels den franske envoyén d'Avaux brev av den 22 juni/2 juli 1698, dels den danske envoyén Juels brev av den 9/7 1698. Om man antar att det hela inträffade när d'Avaux säger, ska kungen alltså först ha sagt till Rehnskiöld att packa sig hem till sitt guvernement (som han då inte hade) och sedan raskt gjort R. till generallöjtnant, guvernör och friherre. Inte mycket till straff, i alla fall. Det är för övrigt en smula intressant att Juel såväl i fallet med den vilda ritten som i fallet med Rehnsköld rapporterar samma sak som d'Avaux - fast betydligt senare. I fallet med djurmassakern förekommer den i ett brev från d'Avaux av den 1/11 juni, medan Juel skriver om halshuggna hästar i Kungsör den 29 juni. Måhända handlar det även här om en och samma händelse? 

Sidan 95-96: Wallenstedt har synpunkter på hästskötsel. Orden till Wallenstedt förekommer i d'Avaux rapport av den 22 juni/2 juli 1698 och i Juels brev av den 18 juni. Incidenten med hingsten och stoet är hämtad från d'Avaux brev av den 15/25 juni 1698 och förläggs där till Humlegården, ej till Kungsträdgården.  

Vill man vara lustig kan man inflika att Brunners beskrivning av hertigens rådiga insats för hästaveln sannolikt är det första positiva som yttrats om Fredrik av Holstein i något sammanhang under de senaste 300 åren, bilden av honom brukar vara alldeles nattsvart.  

Sidan 96: Kungen öppnar justitierådets möten, som i nästan två månader varit inställda.  Pausen varade från 1 juni till 9 juli, alltså strax över 1 månad (Wedberg s. 24f) 

Sidan 97: Prosten Boethius häktning efter en predikan. Boethius öde hade något annorlunda orsaker. B. var en ytterst sträng kyrkoherde som noga studerat sin Bibel. I missväxter, hungersnöd, Karl XI:s död och slottsbranden såg han Guds straff för samhällsutvecklingen, bland annat 1693 års suveränitetsförklaring och vissa delar av 1686 års kyrkolag. Boethius kände sig kallad av Gud att stå upp mot villfarelserna och sände därför den 19 november 1697 sina funderingar dels till Nils Gyldenstolpe, för vidare befordran till Karl XII, dels till ärkebiskopen. Boethius opposition rörde alltså inte myndighetsförklaringen och någon predikan mot den höll han inte. Den kungliga ordern om B:s arresterande utfärdades den 7 december, men det var landshövdingen (som B. tidigare kommit på kant med) som gav instruktionerna för den nattliga överrumplingen.  Att Karl XII skulle varit närvarande vid bränningen av B:s skrifter har jag inte hittat något spår av. Brunners version styrks knappast av att han förlägger uppträdet till den 21 juli, Kaggs dagbok anger att det skedde den 6 augusti. Svenskt biografiskt lexikon ansluter sig till den versionen.  

Sidan 97: Tre präster predikar till Boethius försvar och får predikoförbud.  Uppgifterna förekommer i diplomatbrev från sensommaren 1698, främst i d'Avaux brev av den 20/30 juli. I avhandlingen Prästerskapet och det karolinska enväldet nämner C. E. Normann dessa uppgifter, men några namn på de skyldiga omtalas inte.  

Sidan 97: Kungen får tidigt i augusti 1698 besked om mötet i Rawa. En av bokens egendomligheter är den hastighet med vilken nyheter förmedlas. Mötet i Rawa inleddes den 31 juli, en underättelse om detta borde ha tagit åtminstone ett par, tre veckor på sig för att nå Stockholm.Dessutom kopplas skildringen här till ett slags kungligt allvetande. Förvisso hade man på svensk sida misstankar om att något kunde vara i görningen, men särskilt i avseende på August intentioner var man i det längsta förda bakom ljuset, se Den svenska utrikespolitikens historia III:1, s. 70.  

Sidan 97: Kungen och hertigen exercerar livgardet (10/8 1698). Ur Kaggs dagbok. Bara noterat här för att fastställa datum.  

Sidan 97: Kungen och Stuart diskuterar det militära läget.  

Den här episoden kan förstås vara sann, men varför skulle Karl XII sensommaren 1698 studera kartor över Ukraina? Inspirationen lär komma från Alf Åberg:

Här ska Brunner dock ha elogen att han rättat Åberg, sistnämnde herre hette verkligen "Sandrart". Å andra sidan ska den mannen bakom kartan över Vitryssland heta "Sanson", inget annat. Kartan visar f.ö. betydligt mer än Vitryssland, även om den heter Estats du Czar ou Grand duc de la Russie Blanche ou Moscovie.

Sidan 97: Hertigen utnämns till generalissimus över de svenska trupperna i Tyskland efter en älgjakt. Utnämningen kom redan i juni, se Kaggs dagbok.  

Sidan 97-98: De väldiga presenterna till hertigparet. I sin uppsats om Hedvig Sofia (Karolinska förbundets årsbok 1970) går Sven Grauers igenom bröllopspresenterna och visar bland annat hur hertiginnan begärde att slippa få en massa lösöre i s.k. medgift. Hemgiften var redan bestämd i Karl XI:s testamente och medgiften bestämdes efter en utredning av vad diverse föremål skulle betinga i reda pengar. Summan ökades sedan något av Karl XII. Det sammanlagt utbetalda beloppet var 300 000 daler silvermynt, av vilka endast 10 000 var ett resultat av Karl XII:s generositet. Fryxell anför varierande uppgifter från olika håll, typiskt är att Brunner valt det högsta beloppet. Från Fryxell kommer antalet hästar och inpackningens tid. Mot bakgrund av hertiginnans uttryckliga önskningar ter sig den delen av historien som rätt osannolik.  

Sidan 98: Kungens utlåtelser om folket. Lär vara påhittade. Sidan 98: Nöd och missväxt.   

I Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid säger G. E. Axelson att skörden i allmänhet var god 1698. 

Sidan 99: Rådet ville ständigt mildra. Avser möjligen en diskussion 26/10 1698, där riksrådet Falkenberg i samband med ett fall av dubbelt hor anförde att man ingenstans i kristenheten straffade sådana brott med döden. Något kungen menade stred mot Guds lag. På den punkten var han alltså sträng.  

Sidan 99: Kungen placerar tolv livdömda i häktets kamrar.  Justitierevisionen fungerade inte så att de dömda sändes till Stockholm från olika delar av riket, utan det som sändes in var handlingar. Uppgiften är alltså omöjlig.  

Sidan 99: Prinsessan Lovisa. Hon var dotter till kurfursten Fredrik III av Brandenburg och var alltså inte furstinna av Holstein.  

Sidan 99: Kammartjänaren Grüner. Han var dansk diplomat, inte kammartjänare.  

Sidan 99: Livmedikus Jerner. Huvudavhuggningshot Hette Urban Hiärne, ett namn han fått behålla på andra ställen i boken. Stavningen "Jerner" kommer från Grüners brev av den 28 januari 1699. Hotet att hugga av huvud ska dock, enl. Fryxell, komma ur ett franskt diplomatbrev från början av oktober 1698.  Brunner har förmodligen använt den av Villius redigerade ögonvittnessamlingen Karl XII.

Sidan 100: Sessionen ändas med blodbad då kungen hugger sönder en tjur med yxa.Senare på kvällen leks det med knivar och slås fat ur händerna på Kagg. Knivleken utspelade sig 23/11 1698, enl. Kaggs dagbok. Fatslagningen ägde rum 17/11 1698, enligt samma källa. Tjuren lyser dock med sin frånvaro.  

Sidan 100: Kungen lovar avstå från starkvaror. Den klassiska fryxellska bilden av absolutisten på tronen. Här blir den lite egendomlig då Brunner utnyttjat Grauers undersökningar av konsumtionen vid det kungliga bordet under de första krigsåren.  

Sidan 100: Änkedrottningen vill gifta bort sonsonen med en dansk prinsessa.  Fryxell anför yttrandet, men förlägger det till 1702 och då var det naturligtvis inte fällt i samtal med Karl XII.  

Sidan 101: Scenen med Karl XII och hans syster Ska tydligen vara hämtad ur Juels brev av den 14/12 1698.  

Sidan 101: Vargjakt från kammarfönstret. Hetsningen gick av stapeln 13/1 1699, enligt Kagg. Däremot lär skotten från fönstret vara påhittade, liksom vargarnas pose. 

Sidan 102:Lejon av sten. Att pryda uppfarten till slottet med lejonskulpturer var en gammal idé, den slutliga lösningen utarbetades av Tessin 1695, se Stockholms slotts historia II, s. 19ff. 

Sidan 102: Kungastaty i marmor.  Idén med en kungastaty på borggården fanns redan hos Jean de la Vallée och ärvdes alltså av Tessin. 1699 och 1700 göts ett par små modeller. Planen föll så småningom på Karl XII:s motstånd, som 1712 menade att en staty på borggården skulle "hindra den vackra prospekten" och förfula borggården.  

Sidan 102: Kungens roll.  I sin uppsats Karl XII som estet (KFÅ 1947) visade Ragnar Josephson hur genuint intresserad den unge Karl XII var av slottsbygget och allt som hörde till detta, men också hur personligen engagerad i teaterlivet som den unge Karl XII var. Till och med i Tessins friherrebrev nämns som särskild merit de maskerader Tessin anordnat och de vackra dekorationer som han utarbetat för dessa tillställningar. Kungen deltog själv med liv och lust i nöjeslivet: "konungen finner så stort nöje i dessa förlustelser som överhuvudtaget någon furste i världen kan göra", skrev Tessin. Omvittnat är också det stora intresse som Karl XII personligen visade för den franska teatergruppen som Tessin införskaffat från Paris och hur gruppens kontrakt förlängdes även efter det att kungen lämnat Stockholm. Tvärtemot vad Brunner antyder så hade Karl XII ett djupt intresse för även annat än kriget - men naturligtvis skulle den verklige Karl XII inte passa in i Carolus Rex.

Sidan 103: David Krafft får i uppdrag att måla fem stora ryttarporträtt, vilka ska sändas till Holstein, till hertigen av Braunschweig-Lüneburg och till fiendehoven.

August Hahr behandlar denna beställning i David von Krafft och den Ehrenstrahlska skolan. - Upsala, 1900. På sidan 57 berättar han att två sändes till Holstein, ett till Polen och ett till hertigen av Braunschweig-Wolfenbüttel. 

Kapitel 3 : Rustningar

Även i detta kapitlet finns det gott om exempel på Brunners "kreativa" förhållningssätt till källmaterialet. Normen tycks vara att om inte källan ger den bild som Brunner vill ha fram så görs källan om. Vilket förvisso må vara tillåtet i en roman, men det är knappast förenligt med ... (FL: Brunners uttalanden (se först i dokumentet)):

Värt att lägga märke till

 Den stora excessen i källförvanskning kommer på sidan 118-120, hade boken varit "källorna trogen" hade hela scenen behövt strykas. I det här kapitlet dyker också de första markanta spåren av direkta avskrivningar upp, se t.ex. lånet från Alf Åberg & Göte Göransson på sid. 117. 

På sidan 109 har Brunners markanta beroende av Fryxell lett till att Karl XII rider från Malmö till Kristianstad för att komma till Ystad. På sidan 110 f. har det blivit en total kronologisk röra, då Brunner inte har brytt sig om att ta reda på omständigheterna runt den svenska ambassaden till Moskva. En komisk höjdpunkt finns på sid. 105 där den från Heimskringla kände gestalten Torgny Lagman har förvandlats till en skäggbeprydd Uppsalastudent med samma namn. 

En annan höjdare hittar vi på sidan 115, Kristian IV (som hade varit död i 50 år) skriver brev. Brunners okunnighet manifesterar sig i tolkningen av begreppet "Guds dom", vilket uppenbart av honom likställs med dödsdom, se anmärkning till sidan 120. 

Genomgången

Sidan 104: Kungen avfärdar bryskt giftermål med Sofia Hedvig. Stämmer inte heller, men han var faktiskt bara 16 år. Vilken tidigare svensk kung hade gift sig vid 16 års ålder? Förslaget rann snarast ut i sanden, eftersom Danmarks politik kom att gå i en annan riktning.  

Sidan 104: Ett för syns skull slutet avtal.  Detta måste, förmodar jag, syfta på förlängningen av 1694 års försvarsförbund mellan Danmark och Sachsen. Detta slöts dock redan i mars 1698. Vellingk fick sina order i augusti samma år, men kom till Warszawa först i januari 1699.  

Sidan 104-105: Karl XII genomskådar sachsarnas avsikter. Vilket han alltså inte gjorde och det gjorde inte heller Vellingk, som till och med efter att sachsarna gått över gränsen till Livland lät sig bedras av August.  

Sidan 105: Studiosus Torgny Legman och hans skägg.  

Syftar alltså på Rudbecks uppletande av de 12 längsta studenterna i Uppsala, vilka han sedan lät klä ut till den från Heimskringla kände Torgny Lagman.  

Sidan 106: Lantgreve Karl av Hessen avlider av ett lansstygn genom buken.  Samme lantgreve som var far till sedermera Fredrik I och dog en gång till 1730? Eller varifrån kom denne herre? 

Sidan 106: Många fick brav stryk. Av en tillfällighet (?) precis samma uttryckssätt som pagen Leonhard Kagg. Fast Kagg förlägger avbasningarna till den 31 maj och den 4 juni.  

Sidan 107: Justitiesessionerna inställs efter att en huvudsvag kvinna döms till vådaböter, en för tvegifte livdömd kvinna får 14 dagars fängelse och en tjuv som slagit sin mor blir dömd till döden.  

Sista sessionen var den 13/6 1699. Den huvudsvaga kvinnan dömdes i Åbo hovrätt och här lämnades deras dom oförändrad. Fallet behandlades 9/6 1699 (Wedberg, B., Karl XII på justitietronen, s. 96). Den tvegifta kvinnans fall avgjordes däremot 13/6 (Wedberg s. 60). Tjuven var en tredje resans sådan och hade därutöver illa misshandlat sin mor. Båda brotten var belagda med dödsstraff och eftersom det blev stadgat halshuggning uppfattades uppenbarligen misshandeln som det värsta brottet (Wedberg s. 80). Också detta fall avgjordes 13/6 1699.  

Sidan 107: Hertigen hade råkat i ett svårt krig med Danmark och måste fly till Sverige.  Något krigstillstånd rådde inte, det var snarare så att Karl XII med allt sitt hjärta snarast önskade träffa sin syster och svåger igen, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 190f. Att Wrede och Piper skulle ha talat emot hertigens besök ter sig en smula osannolikt, kungen var ju uppenbart angelägen. Uppgifterna tagna ur Fryxell (1902) 21, s 59.  

Sidan 107: Före red drabantkaptenen Arvid Horn. Horn var kaptenlöjtnant.  

Sidan 108: Kungen talar tyska med den Greifswaldsfödde tysken Rehnskiöld. Rehnskiöld mor var svenska, Rehnskiöld hade studerat i Lund och sedan tjänstgjort vid en rad svenska regementen - varför skulle Karl XII ha talat tyska med honom? För övrigt är samtliga brev till R. i Konung Karl XII:s egenhändiga bref skrivna på svenska, inklusive ett från januari 1699. Ja, och Rehnskiöld var f.ö. född i Stralsund, se t.ex. Jan v Konows bok om R.  

Sidan 108: Kungen rider till Malmö sittande på samma häst som Barnecou och roas där med gåsridning.  Gåsridningen gick av stapeln i Ystad, inte i Malmö (se t.ex. S. Bonnesens artikel i KFÅ 1931 och C. Wallins i KFÅ 1962). Varför han skulle ha suttit på samma häst som "Barnecou", som förmodligen ska vara Kjell Christoffer Barnekow, kan jag inte riktigt förstå. Om det inte helt enkelt var så att hans egen häst hade störtat. Också detta är en uppgift från Fryxell, som dock inte riktigt vet när han ska förlägga incidenten. Av sammanhanget att döma dock till 1698, men gåsridningen ägde bevisligen rum först året därpå, nämligen 30/6 1699.  

Sidan 108: Kungen skjuter en ko utanför Kristianstad. Också hämtat från Fryxell, som dock synes förlägga händelsen till 1698.  

Sidan 109: Kungen träffar sin syster och svåger.  

Här blir det komplicerat. Enligt Brunner gav sig kungen alltså av till Ystad där han väntade förgäves några dagar. Därefter red han till Malmö bakpå Barnekows häst. I Malmö anordnades gåsridning. Där fick kungen sedan veta att hertigparet var på väg och han red då hela natten mot Kristianstad och träffar tre dagar senare hertigparet.  Nu är det dock så att systern och svågern steg i land i Ystad, dit det uppenbarligen hela tiden varit tänkt att de skulle komma. Varför rider kungen från Malmö till Kristianstad om han ska till Ystad? Förmodligen därför att Brunner inte har kunnat få sammanhang i Fryxells rapsodiska och ej särskilt väl tidsbestämda uppgifter. Detta illustrerar ett av problemen med metoden att luta sig så starkt mot Fryxell. Hade Brunner nyttjat modernare verk hade han kunnat korrigera många sakuppgifter, eliminera åtskilliga överdrifter och framför allt vinna en större säkerhet i kronologin. Strindberg satte för visso Fryxell högt, men det var trots allt för 100 år sedan. Historievetenskapen har inte stått stilla sedan dess.  

Sidan 109: Fredrik avslöjar att han anlagt fästningar och tagit in svensk trupp, vilket resulterat i ett danskt anfall och nedrivna fästningar.  Den danska interventionen hade ägt rum redan sommaren 1697. Det som var å färde sommaren 1699 var hertigens planer att återuppbygga de raserade skansarna, en politik för vilken han under sin vistelse i Sverige fick Karl XII:s helhjärtade stöd, se t.ex. Gustaf Jonassons Karl XII och hans rådgivare s. 112 ff. och Bidrag till det stora nordiska krigets förhistoria av Carl Hallendorff. Det var alltså sommaren 1699, efter hertigens ankomst till Sverige, som de svenska trupperna ryckte in i Holstein. 

Sidan 109: Kung Fredrik IV vill kuva Holstein.Kristian V avled först i slutet av augusti 1699, här tycks vi vara kvar i början av juli.

Sidan 109: Kungen kysser sin syster som väntar barn. Som sonen Karl Fredrik föddes den 19 april 1700 och det här mötet ägde rum i början av juli 1699 kan hon nog inte ha varit så väldigt gravid, det är drygt 9 månader emellan.  

Sidan 109: Piper opponerar sig mot hjälpen till Holstein. Kanslikollegiums ledande män - Oxenstierna, Polus, Gyldenstolpe - var bekymrade och tyckte inte om kungens beslut, se Jonasson s. 112f. Att Piper skulle varit däremot framgår dock inte.  

Sidan 109: Kungen beordrar utskrivning av en gärd.  Den utskrevs 12/9 1699, alltså ett par månader senare. 

Sidan 109-110: Blodig övning vid Ängelholm, kungen besiktigar de döda.  Fryxell förlägger incidenten till 1698, förstås dock minus likbesiktningen. Den typen av tillägg är ytterst Brunnerska. 

I boken Skånska kavalleriregementet 1658-1928 av M. Schürer von Waldheim sägs att Karl XII inspekterade regementet vid Ängelholm 23/8 1698. Detta var alltså i samband med hertigparets hemresa föregående år. Möjligen kan ifrågasätta datumet då sällskapet hade lämnat Stockholm den 16 och den 3/9 ankom till Karlskrona. Karl XII ska också efter att hertigparet avseglat 12/9 ha begett sig till Skåne och Göteborg. Måhända var han i Ängelholm först den 23 september? Hur som helst, Brunner har blandat ihop två olika årtal genom att luta sig alltför starkt mot Fryxell.  

Hemresan 1699 gick över Kristianstad och Växjö, se t.ex. Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 33.

Sidan 110: Kungen somnar med armarna runt den snart 50-årige generalmajoren Rehnskiöld.

Rehnskiöld var sedan den 4 juli 1698 generallöjtnant och generalguvernör i Skåne, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Något som Brunner för övrigt också noterat, se sid. 107. Det är Fryxell som spökar här:

Fryxells källa är en dansk agents brev från Helsingör. Vare sig datum eller årtal anges, vilket förstås gör uppgifterna svåranvändbara. "Generalmajor" skulle betyda att det hela utspelade sig före juli 1698, men Brunner är uppenbarligen framme i början av juli 1699.

Sidan 110: Kungen upphinns på vägen tillbaka till Stockholm av främmande diplomater som begär att beslutet om svenska trupper till Holstein ska rivas upp.  

Ordern om svenska truppers medverkan gavs den 15 juli 1699, två dagar efter ankomsten till Stockholm, se Karl XII och hans rådgivare s. 112.  

Sidan 110: Inte sedan Kristinas dagar hade så lysande hov hållits. Bara för att illustrera beroendet av Fryxell, som skriver: "Karl började hålla ett hov så lysande och präktigt, att Stockholm sedan Kristinas dagar icke sett något dylikt". (Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1902. - S. 60). Jag är inte så säker på att Karl XII skulle gjort en sådan jämförelse, ens om han känt till hovlivet på Kristinas tid.  

Sidan 110: En stor beskickning sänds till Moskva i juli.  Nja, den hade sitt intåg i Moskva 26/7 1699, men uppbrottet från Stockholm hade ägt rum redan i februari.  

Sidan 111: Beskickningen till Moskva leddes av hovkanslern och statssekreteraren Bergenhjelm. Bergenhjelm hade förvisso varit statssekreterare, men den tjänsten lämnade han då han blev hovkansler 30/12 1693.  

Sidan 111: Tsaren som bödel. Om tsaren personligen deltog i avrättandet verkar något oklart. I sin biografi över tsar Peter nämner R. Wittram dessa uppgifter, men också den osäkerhet som omger dem.  

Sidan 112: Ambassaden avreser under maskeradfestens inledning. Nja, Maskeraden gick av stapeln 17/7 1699, se Kaggs dagbok. Bergenhielm och Göthe hade lämnat Stockholm redan i februari. Ankomsten till Moskva skedde den 26 juli, se Historisk tidskrift 1908 s. 170. 

Sidan 112: Kungen sitter på en hovkock och ligger skrattande i en fontän. Det är nog inte alltför djärvt att förmoda att Brunner skulle få svårt att presentera sina källor för detta egendomliga uppträde. 

Sidan 113: Kungen sprätter körsbärskärna i ögat på Kagg (30/7 1699).  Det var alltså nästan 14 dagar mellan denna händelse och maskeraden.  Sidan 113: 2 400 man transporteras till Pommern under festveckan. Fyra regementen transporterades över i oktober. Det här måste nog avse de regementen som redan fanns i Tyskland och till vilka det avgick order 15/7.  

Sidan 113: Greve Wrangel får tygstycke med sås. Detta är i sin enkelhet ett ganska typiskt exempel på Brunners tillvägagångssätt. Incidenten är från Kaggs dagbok och ska ha utspelats 4/8 1699. I originalet är drabantlöjtnanten Wrangel den som får skära av rockuppslagen. Men det har förstås inte räckt för Brunner, utan i hans version tycks tanken vara att den helt oskyldige Wrangel ska tvingas äta rockuppslagen.  

Sidan 113: Tessin blir friherre. Det blev han redan 27/7 1699, kronologin är alltså något ur led.  

Sidan 113: Den ryske ambassadörens brev öppnas.  Någon sådan ambassadör fanns nog inte, en fast beskickning i Stockholm inrättades mig veterligt först efter freden i Nystad.  

Fryxell (se nästa anm.) säger att uppgifterna kommer ur ett franskt sändebuds brev.

Sidan 113: Det holsteinska fursteparets besök hade kostat Karl XII 3.200.828 livres.URL: http://www.pierre-marteau.com/currency/converter/fra-swe.html (2006-07-08) är en mycket intressant historisk valutaväxlare. Enligt denna motsvarar summan, hämtad ur en not i Fryxells Berättelser (1856), del 21, s. 75, över 2,1 miljoner daler silvermynt eller ca 40 procent av statens inkomster baserade på siffrorna för 1697. Givetvis en helt bisarr uppgift. Som framgår av bl.a. Sven Grauers artikel om Hedvig Sofia i Karolinska förbundets årsbok 1970 var summorna betydligt lägre. 

James Cavallie har sin avhandling Från fred till krig (1975) redogjort för vad som hände med den miljon daler silvermynt som fanns i det s.k. Elefantvalvet. Ett stort uttag skedde i samband med Hedvig Sofias bröllop, då man, huvudsakligen i enlighet med Karl XI:s testamente, utbetalade ca 300 000 daler silvermynt. Ytterligare mer än 100 000 daler silvermynt gick utländska furstliga personer med sviter. 

Därutöver brukades drygt 120 000 daler silvermynt för att inlösa ett till biskopen av Münster pantsatt amt. 40 000 gick till underhållet av Jönköpings infanteriregemente nere i Tyskland och ungefär lika mycket till svenska sändebud i utlandet. Cavalli nämner att det hela knappast var märkligt, prinsessans bröllop förde självfallet med sig diverse utgifter precis som Karl XII:s i jämförelse med fadern mer storslagna hovhållning. Men också nödåren påverkade, man blev tvungen att tillgripa sparade medel för att täcka löpande utgifter.

Sidan 114: Kungen försöker ge intryck av att vara intresserad av teater.  Tänk om han faktiskt var intresserad av teater, maskerader och nöjesliv i största allmänhet?  

Sidan 114-115: Drabantkåren omorganiseras. Detta ägde rum först efter krigsutbrottet, sommaren 1700.  

Sidan 115: Kristian IV skickar brev.  Först och främst så dog Kristian IV 1648, så det var naturligtvis inte han som skickade brev. Kristian V dog i augusti 1699, så det var inte han heller. Däremot passar det bättre med Fredrik IV. Men nog borde man kunna begära lite bättre korrekturläsning än så här? 

Sidan 115: Karl XII får glädjefnatt.  Behöver väl inte sägas att detta är helt och hållet fiktivt. 

Sidan 115-116: Den klarsynte Karl XII klargör för sin klentrogna utrikespolitiska expertis vad som är å färde.  

I september 1699 slöts ett angreppsförbund mellan August II och Fredrik IV. Detta var ett resultat av en längre utveckling, påbörjad ett par år tidigare. De svenska diplomater som kunde iaktta förberedelserna i resp. huvudstäder, speciellt i Moskva och Dresden, kan knappast beskyllas för klarsynthet. En konflikt med Danmark föreföll säkert som en möjlighet 1699, men det hade å andra sidan varit vapenskrammel tidigare, exempelvis 1689 då flottan mobiliserades och trupper drogs samman i södra Sverige. 1699 var Holstein än fastare knutet till Sverige, genom giftermålet mellan Hedvig Sofia och hertigen.  Den svenska ambassaden i Moskva kan nog sägas ha invaggats i säkerhet av tsaren, trots episoden med det uteblivna korskyssandet.

Sidan 117: Kungen vill ha besked om förplägningen.

Eftersom Axel Strindbergs bok har den egenheten att ingenting beläggs med källhänvisningar är det inte lätt att veta varifrån uppgiften kommer, eller vilken tidpunkt den avser. Brunner tycks mena att det hela inträffade före krigsutbrottet, eftersom det längre ned på sidan förekommer datumet den 2 december 1699. Det visar sig emellertid att det hela ursprungligen kommer från F. F. Carlson, del 6, s. 306, av hans stora Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. Karl XII visste inte någon utväg den 20 april och uppgiften om rågen ska vara tre veckor yngre. James Cavallie går utförligt in på dessa spörsmål i sin avhandling Från fred till krig (1975), där skrivelsen sätts in i sitt sammanhang (s. 231). Det handlar om arméns försörjning i Skåne, inför dess väntade ankomst dit. Spannmål inköptes i Baltikum och sändes till Skåne, vilket täckte de omedelbara behoven.

Sidan 117: Schartau grips i strupknappen. En i alla fall för mig helt okänd statsfinansiell expert. Jag misstänker att Brunner hittat namnet hos Axel Strindberg, som i Bondenöd och stormaktsdröm (1937), s. 310, nämner en av historikern Sigurd Schartau gjord bedömning om statsfinanserna.

Sidan 117: Kungen beordrar att gardesvakten ska skjuta skarpt på alla upproriska. Handelsfartyg tas i beslag.

Till detta ska läggas att Fryxell i en not säger så här om "krigsgerden": "Enligt Rådsprot. d. 30 Jan. 1700 tyckes den ha stigit till 5 tunnor guld, d.v.s. 500,000 d.s.m. och 25,000 tunnor säd."

Skarpskjutningen förekommer hos Axel Strindberg:

Problemet här är att Strindberg, som bygger på F. F. Carlson, uppenbarligen syftar på situationen drygt tio år tidigare.

Sidan 117: Stenbock menar att allmänt påbud om kontribution var ett alltför stort företag.

Uppgiften kommer ursprungligen från F. F. Carlson, del 6, s. 307. Av sammanhanget där att döma fälldes det först kring månadsskiftet april/maj 1700. Kontributionen utskrevs redan den 12 september 1699, alltså före krigsutbrottet. Brunner tycks ha låtit alltsammans smälta ihop.

Sidan 117: Armén mobiliseras. I ordalag som mycket påminner om Alf Åbergs i Karoliner:

Med inte så lite fog skulle man kunna hävda att just i det här avsnittet är det inte Karl XII som för ordet, utan Alf Åberg. Å andra sidan är det ytterst sällan som den historiske Karl XII skymtar fram i Carolus Rex.

Sidan 118: Ännu en förrädare uppenbaras, hovjunkaren och miniatyrmålaren Erik Utterhielm.  Likt alla de andra "förrädarna" blir han dock utan straff. Kan det möjligen vara så att Karl XII (den historiske, alltså. Han ska ju inte förväxlas med bokens) faktiskt inte uppfattade Utterhielm som en förrädare?  Utterhielms porträtt är avbildat i Historia kring Karl XII (1964). Se också Ragnar Josephsons artikel Karl XII som estet i samma verk.

Sidan 118: Kungen slår sönder ett prinsessporträtt som han får av Utterhielm.Det behöver kanske inte sägas att inte ens Fryxell kan berätta om ett dylikt uppträde.

Sidan 118: Vidare fortgick justitiemålen i Svea hovrätt. Det gjorde de säkert, men Svea hovrätt har inte mycket med den kommande uppräkningen att göra. Man måste skilja mellan hovrätterna och den högsta instansen, där Karl XII:s personliga dömande funktion utövades.  

Sidan 118-120: Den stora likbesiktningen. Här kommer då den första veritabla orgien i felaktigheter och förvanskningar. Här ligger på borden bland annat människor som inte ens fått sina fall slutligt avgjorda när Karl XII lämnade Stockholm, exempelvis bonden Sven och båtsmanshustrun Karin, ett fall som i verkligheten behandlades den 11 juni 1700. Här ligger soldaten Stake som i verkligheten fick kyrkoplikt och en månad på vatten och bröd, soldaten Trana som fick 3 gatlopp etc. etc. etc. Inte undra på att recensenter kan bli förfärade av Karl XII när han på det här sättet pådyvlas dödsdomar han inte ens avkunnade och likbesiktningar av människor som inte ens var döda.  

Sidan 118: Fall 1 - Efterbliven båtsmanshustru.  Ett fall som hade refererats från Göta hovrätt, där kvinnan dömts till döden för dubbelt hor. Ärendet kom på justitierevisionens bord 16/4 1700, alltså två dagar efter att Karl XII lämnade Stockholm (Kaggs dagbok). Han deltog följaktligen inte i sammanträdet, hade inget med den slutliga domen att göra (vilken den nu blev, ärendet gick nämligen tillbaka till hovrätten) och kunde naturligtvis än mindre besiktiga några "kroppsdelar". Dessutom hörde fallet hemma under Göta hovrätt, kvinnan befann sig alltså inte ens i Stockholm. Justitierevisionen bedömde den här typen av ärenden utifrån insända handlingar, inte utifrån några slags vittnesförhör. För fallet se Wedberg s. 62 Som tidigare poängterats, med den här typen av förhållningssätt till källorna skulle det gå att "bevisa" precis vad som helst om precis vem som helst.  

Sidan 118: Fall 2 - Dräng avlar barn med broders änka.  Ärendet kom från hovrätten i Åbo, som hade dömt båda till döden. Hovrätten menade dock att det kunde finnas anledning att nedsätta straffet, men kungen fastställde dödsdomen 16/11 1699. Se Wedberg s. 73. Naturligtvis fraktades det inga kroppsdelar över från Finland om de båda ens hade blivit avrättade när den här scenen ska utspelas, vilket förefaller att vara i december 1699.  

Sidan 119: Fall 3 - Soldaten Stake. I verkligheten hade Stake suttit och druckit öl med ett par kamrater, sedan de sålt musköter de tagit hem från Brabant. Stake ville dock inte dricka upp sina surt förvärvade slantar, varpå hans kamrater korpralerna Bonde och Passau hade blivit griniga och givit Stake ett kok stryk. Då hade Stake gått därifrån, hävdade han, men Bonde hade kommit efter och gett honom en örfil. Stake fick tag på sin värja och stack ihjäl Bonde. Krigsrätten hade dömt Stake till döden. Vittnesmålen talade till Stakes förmån, bland annat skulle den döde korpralen ha kallat Stake för "du gamla hora". Karl XII menade att Stake självfallet hade handlat i nödvärn, han hade överfallits och utsatts för trakasserier. 

Snarast var det så att kungen var den som mest ihärdigt förde Stakes talan i diskussionen, medan t.ex. Piper förefaller ha tyckt att Stake tagit till mer våld än vad som varit nödvändigt. Karl XII:s beslut blev kyrkoplikt och en månad på vatten och bröd om Stake inte kunde betala full mansbot. Däremot var Karl XII strängare än krigsrätten i avseende på Stakes plågoandar. Passau hade av krigsrätten dömts att mista tjänsten och tjäna som gemen, kungen lade till 5 gatlopp. Den urspårade festens värd korpralen Jonsson hade helt friats av krigsrätten, men Karl XII gav honom samma straff som Passau fått. Fallet behandlades i justitierevisionen 25/9 1699. Se vidare Wedberg s. 90-92. Även här har Brunner alltså totalt gjort om rättsfallet. Den Karl XII som i verkligheten tog Stakes parti, satte ned dennes straff från döden till kyrkoplikt och mansbot och straffade de som trakasserat och överfallit honom har i Brunners version förändrats till den obarmhärtige bödeln Karl XII, som sedan dessutom beskådar den i verkligheten synnerligen levande Stake, vilken för kungens höga nöjes skull pittoreskt upplagts på en ekbänk. Är det detta som bör in i historieböckerna efter den av Brunner anbefallda "revisionen"?   

Sidan 119: Fall 4 - Jon Persson. Jon P. hade alltså falskeligen anklagat sin svåger för tidelag och för detta dömts till döden av hovrätten, i enlighet med 5:e Mosebok 19:6. Hovrätten hade refererat målet till Kungl. Maj:t och anfört att Kungl. Maj:t 1697 för ett likartat brott dömt till gatlopp och livstids straffarbete i Marstrand. Karl XII:s åsikt var dock att eftersom Persson hade försökt ljuga livet av en annan person borde han få livsstraff själv. Hovrättsdomen förefaller alltså ha stadfästs. Ärendet avgjordes dock redan 15/12 1698 (Wedberg s. 81-82), varför en likbesiktning i december 1699 sannolikt hade krävt tillgång till fryshus. Naturligtvis är likbesiktningen helt fiktiv och bara avsedd att göra intryck på läsaren. 

Sidan 119: Fall 5 - De sjungande båtsmännen.  Båtsmännen Per och Olof hade stulit, brukat en förfärlig svordom och smädat Gud genom sin egenhändiga ändring av psalmen. Göta hovrätt hade inte hittat något lämpligt lagrum och hade därför refererat målet. I justitierevisionen tyckte samtliga kungliga råd att båtsmännens tilltag var "mycket faseligt". Riksråden Gyllenstierna och Falkenberg ansåg att båtsmännen borde brännas och slutresultatet blev att delinkventerna skulle halshuggas och sedan brännas. Fallet avgjordes 19/10 1699, se Wedberg s. 148. Om kungen till äventyrs hade önskat besiktiga dem skulle det alltså ha mött vissa tekniska bekymmer. Att frakta brända lik från södra Sverige till Stockholm var måhända inte någon högprioriterad verksamhet... Även dessa båda dömdas närvaro i den av Brunner tecknade scenen är förstås helt fiktiv.  

Sidan 119: Fall 5 - den modersmisshandlande drängen.  Drängen hade dömts till 6 månaders arbete i tukthuset av rådhusrätten, men Svea hovrätt dömde honom (i enlighet med Guds lag) till döden. Hovrätten överlämnade ärendet till Kungl. Maj:t och anförde bland annat att modern hade bett för sonens liv och att sonen lovat bättra sig. Karl XII beslöt att rådhusrättens dom skulle gälla, d.v.s. 6 månader på tukthus. Fallet avgjordes 6/10 1699, se Wedberg s. 81.  Här har Brunner alltså återigen omvandlat ett relativt lindrigt straff till dödsdom, för att visa den grymme och obarmhärtige Karl XII. I själva verket mildrade Karl XII alltså dödsdomen högst avsevärt. Ännu ett exempel på att Brunners Karl XII inte har mycket med den verklige att göra. Någon likbesiktning kan förstås inte ha ägt rum i detta fall heller, drängen var ju i allra högsta grad levande. Man får hoppas att historieböckerna håller sig till den Wedbergska versionen även här.  

Sidan 119: Fall 6 - gårtjuven som stulit 9 hästar. "Sådana plägar inte pardoneras" sade riksrådet Stenbock i samband med behandlingen av en dödsdömd gårtjuv den 19 mars 1698. En regel som Karl XII också brukade följa. Det aktuella fallet handlade om en gårtjuv som i Livland, Kurland och Litauen hade stulit 9 hästar. Riksrådet Falkenberg fann det vid överläggningen 17/2 1699 rimligt att tjuven hängdes vid gränsen. Detta fann Karl XII vara lämpligt eftersom det synbarligen handlade om en förhärdad och obotfärdig tjuv, se Wedberg s. 116.  För att Karl XII skulle ha kunnat besiktiga den aktuelle tjuven i december 1699 hade sannolikt behövts ett fryshus samt en sjötransport från Riga eller från någon annan lämplig hamn. Naturligtvis är likbesiktningen även här helt fiktiv.  

Sidan 119: Fall 7 - Tre bröder som slagits.  Fallet kom från hovrätten i Åbo, som hade dömt alla tre till full mansbot, förlikning med målsäganden m.m. (de hade alltså i ett bråk så illa slagit en granne att denne dog efter halvannan dag). Karl XII ansåg att dödsmisshandeln förtjänade dödstraff. Justitierevisionen brukade inte skärpa straffet, men så skedde alltså i detta fall. Fallet avgjordes 22/2 1699, alltså ca 10 månader innan Brunners likbesiktning (Wedberg. s. 96). Vilken naturligtvis inte heller i detta fall ägt rum.  

Sidan 119: Fall 8 - Bonden Sven och båtsmanshustrun Karin. Först och främst är naturligtvis Brunners beskrivning felaktig, jag betvivlar starkt att man i det sena 1600-talets Sverige kunde vara "sambo" i 9 år och dessutom ha barn tillsammans. De verkliga omständigheterna var enligt följande, i enlighet med Wedbergs redovisning: en bonde och en båtsmanshustru hade av Svea hovrätt dömts till döden för dubbelt hor. Bondens hustru, med vilken han varit gift i 9 år bad för bonden. Båtsmannen bad för sin hustru, han hade under en tid varit borta från henne i Karlskrona och om hon skulle bli avrättad hade båtsmannen ingen som kunde ta hand om deras gemensamma barn, det ena 4 år och det andra ännu yngre. Båda barnen skulle alltså svälta ihjäl, menade båtsmannen. 

I justitierevisionen diskuterades dessa förmildrande omständigheter, men det beslöts att hovrättens dom skulle stå fast, se Wedberg s. 62-63.  I det här sammanhanget är det då värt att notera att ärendet behandlades 11/6 1700, alltså ungefär 2 månader efter det att Karl XII hade lämnat Stockholm för att inleda operationerna mot Danmark. Rådet dömde säkert i enlighet med vad de uppfattade vara kungens mening i mål av den här typen, men Karl XII var alltså inte på minsta sätt involverad i avgörandet. Naturligtvis är likbesiktningsscenen av samma skäl helt omöjlig.  

Sidan 119: Fall 9 - Soldat ihjälslagen med björkträ.  Fallet avhandlades i justitierevisionen 1/3 1699. Kungen förefaller inledningsvis ha varit beredd att mildra straffet, men lät dock till sist domen stå fast, se Wedberg s. 85. Naturligtvis kan inte heller här någon likbesiktning ha kommit i fråga i december 1699, 9 månader efter att domen fastställdes. Surkålen förekommer inte hos Wedberg.

Sidan 119: Fall 10 - Profosskarlen Påfvelsson.  Fallet behandlades 4/3 1699. Påfvelsson hade inte erkänt, men bevisningen var tydligen stark. Kungen lät då stadfästa den avkunnade dödsdomen, se Wedberg s. 36-37. Inte heller i detta fall lär en likbesiktning ha varit möjlig 9 månader senare, därtill hade man lite för dåliga förvaringsmöjligheter i slutet av 1600-talet. Scenen är alltså omöjlig. 

Sidan 119: Fall 11 - Margareta Bertilsdotter. Åbo hovrätt hade dömt henne till döden genom halshuggning, följt av bränning. Ärendet kom på justitierevisionenns bord 23/3 1699, se Wedberg s. 83. I diskussionen behandlades orsakerna bakom, d.v.s. den svåra hungersnöd som rått i Finland. Dock fann Karl XII att brottet var alltför grovt (mord och kannibalism) och stadfäste därför hovrättens dom. Uppenbarligen skulle Karl XII inte kunnat genomföra en likbesiktning av någon som först halshöggs och sedan brändes. Även denna scen är alltså omöjlig. 

Sidan 119: Fall 12 - patrullvakten Trana. Detta hade utspelat sig i Narva. Några besökare (d.v.s. tulltjänstemän) hade suttit och druckit och då fört oväsen. När en patrull försökte tysta dem uppstod handgemäng och soldaten Trana slog en av besökarna så illa att denne dog tretton dagar senare. Krigsrätten dömde vaktens chef till att mista tjänsten i 6 månader och Trana fick dödsstraff. Karl XII menade att soldaten endast hade följt order och naturligtvis inte avsett att slå besökaren så illa att denne dog. 

Kungens dom blev följaktligen 3 gatlopp och kyrkoplikt för Trana medan hans chef helt frikändes. Detta utspelade sig den 6/4 1699, se Wedberg s. 130-131. Detta fall är alltså omgjort av Brunner, någon dödsdom avkunnades inte. Däremot har han rätt i att man under föredragningen studerade ett par bitar av den dödes huvudskål samt en teckning av den, måhända i avsikt att försöka fastställa hur illa skadad den döde blivit av själva slaget. Liknande funderingar går nämligen att iaktta i samband med andra fall som beskrivs av Wedberg. 

Sidan 120: Fall 13 - två ryttare som vägrat skjuta rebelliska bönder.  Ärendet behandlades 19/3 1698, se Wedberg s. 130. Ryttarna hade kommenderats att ingripa mot rebelliska bönder i Ingermanland och hade då, utan att situationen så krävde, skjutit ihjäl några av bönderna. För detta hade de dömts till döden. Ordern att ingripa hade inte lämnats av något militärt befäl, utan utav prestaven, en civil uppsyningsman. Enligt Karl XII:s åsikt var ryttarna utan skuld, de hade fått order av sin kvartermästare att lyda prestaven. Greve Falkenberg invände att de inte hade behövt lyda en order som skulle innebära en ogärning i fall den avgavs av en civil tjänsteman, men kungen stod på sig och menade att underlydande inte får lov att resonera kring givna order. 

Kungen fäste sig tydligen vid att kvartermästaren hade beordrat soldaterna att lyda prestaven, Falkenberg såg prestavens roll som den avgörande. Man beslöt att låta målet vila i avvaktan på en undersökning av kvartermästarens agerande.  Brunner har här gjort om målet och påstår att ryttarna avrättades för att ha vägrat skjuta rebelliska bönder. I själva verket var ju saken precis den motsatta, de hade hamnat i knipa därför att de skjutit bönderna. Som tidigare sagt, med Brunners metod går det att "bevisa" precis vad som helst om precis vem som helst. Likbesiktningen är naturligtvis omöjlig, precis som i samtliga tidigare fall. För det första torde det ha avgjorts slutgiltigt långt före december 1699, för det andra fraktade man inte lik från Ingermanland för att kungen skulle titta på dem.  

Sidan 120: Fall 14 - en lantrichter döms till döden.  Fallet avgjordes i justitierevisionen 17/4 1699, se Wedberg s. 85. Lantrichtern var i verkligheten inte dråparen, utan den som avkunnat den första domen vilken inneburit livstids arbete. Dorpats hovrätt förfrågade sig hos Kungl. Maj:t om den dömde kunde befrias även från detta, synbarligen eftersom den döde efter slagen både hade kunnat gå och tala. Kungen ansåg att lantrichtern felat, hans uppgift var att döma enligt lagboken och inte ta hänsyn till ev. förmildrande omständigheter. Dessa skulle nämligen, enligt dåvarande ordning, tas upp av högre instanser - i synnerhet av Kungl. Maj:t själv. Karl XII menade att dråparen borde ge liv för liv, han hade trots allt med vett och vilja och utan skäl slagit ihjäl den andre.  Brunners dömde lantrichter hade alltså inte varit involverad i bråket, däremot hade han överträtt sina befogenheter genom att döma mildare än vad lagen föreskrev. Någon likbesiktning av den levande lantrichtern kan alltså inte ha ägt rum.   

Sidan 120: Historien om den ryktbare pojkbödeln. Det hela låter väl fantastiskt, jag tillåter mig att tvivla på såväl historien som Karl XII:s intresse för ämnet. Här skulle jag nog vilja se en källa. Stockholms bödel hette vid den här tiden Jöns Johansson Dundervall. Denne var tydligen en rätt mogen man, han ska redan i mitten av 1670-talet ha fungerat som bödel i Västernorrlands län. För Dunderwald se bland annat: Wedberg, Birger, Till skarprättarens historia // Svensk juridisk tidskrift. - 1943. - S. 336-345. Brunners historia torde alltså höra hemma i sagans värld.

Sidan 120: Båtsmannen Kara skriver falskt prästbetyg och döms till döden. Fallet behandlades i justitierevisionen 20/5 1699, vilket alltså redan kronologiskt gör historien om pojkbödeln suspekt. Där nämns ju nämligen "hösten" och "oktober". Båtsmannen Kara och soldaten Orrhöna hade dömds till döden av rådhusrätten, men hovrätten i Åbo ville sänka båtsmannens straff till 40 mark i böter. Karl XII fann att soldaten skulle halshuggas, uppenbarligen för tvegifte, medan Kara fick 5 gatlopp, se Wedberg s. 158.  Ännu ett fall där Brunner skapat en dödsdom av något annat, i det här fallet av gatlopp.  

Sidan 120: Bengt Starenflukt stjäl brännvin och råg och döms till döden. Detta är ett fall jag inte lyckats belägga, men Wedberg redovisar på sidan 132 ett likartat rättsfall i avseende på brännvinsstöld. Då blev domen 5 resp. 3 gatlopp för de skyldiga. 

Sidan 120: Kungen ställer en rad personer under Guds dom. Här har Brunner åter missförstått begreppets innebörd. Att lämna ett ärende under Guds dom innebar att målet lämnades på framtiden. Göran Inger tar upp begreppet i del II av sin Erkännandet i svensk processrättshistoria, s. 65, s. 78 f. etc. 

Ett exempel på begreppets innebörd ges i förordningen för general- och regementsrätterna från 1683, där det i paragraf 20 heter så här: "Men skulle liknelserna vara så stora, det mened vore att befara, och likväl Domaren intet kunde hava så fullkomliga skäl att döma den misstänkte till gärningen, då må väl en Domare också lämna saken under Guds dom och framtiden, till dess Gud behagar det vidare uppenbara..." Uppenbart är att Brunner här tror att han låter kungen avrätta 13 personer, men i själva verket är det nästan tvärtom. Personerna i fråga skulle förvisso inte ha blivit frikända, ett ärende ställt under Guds dom kunde tas upp igen om nya omständigheter uppenbarades, men avrättade blev de ju inte.  

Sidan 120: Skräddargesällen Brust sätts under Guds dom för tidelag. Jag kan inte återfinna fallet hos Wedberg. "Guds dom" betyder heller inte det Brunner tror, utan att ärendet ställdes på framtiden till dess att Gud lät uppenbara sanningen, se ovan.

Sidan 120: Musketerare antastade jungfru med skamliga ord. Låter inte som ett mål som skulle hamna på kungens bord och än mindre ett brott för vilket man skulle bli avrättad. Kan inte se någon direkt motsvarighet hos Wedberg. 

Sidan 121: Tjuvkonan Plåt-Annika Fallet behandlades i justitierevisionen 25/10 1699. Oftast mildrades dödsdomar över kvinnliga tjuvar, men "plåt-Annicka" var dömd för stöld för fjärde gången. Piper menade att det var lämpligt att låta hennes dödsstraff stå kvar, som avskräckande exempel, se Wedberg s. 108. 

Sidan 121: Trumslagare Beckman som hävdat Märta. Beckman hade dömts en gång tidigare, för dubbelt horsbrott med Märta. Den gången, 25/10 1698, hade Karl XII satt ned hans straff till 9 gatlopp. Detta hindrade dock inte Beckman från att än en gång ge sig i lag med Märta. Följaktligen hade han ännu en gång dömts till döden, dels för dubbelt hor och dels för rymning. Efter viss diskussion stannade Karl XII 9/12 1699 för att Beckman skulle få 9 gatlopp en gång till samt livstids straffarbete i Marstrand. (Wedberg s. 52-53) Någon "Guds dom" blev det alltså inte, som Brunner påstår. Och inte blev det avrättning heller, vilket lär vara Brunners tolkning av "Guds dom". 

Sidan 121: Enfaldiga Börta som vill fördriva djävulsfostret. Kan inte omedelbart finna någon motsvarighet hos Wedberg. 

Sidan 121: Drängen som hugger sin husbonde i huvudet med ett vedträ.  Fallet återges av Wedberg på s. 97. I verkligheten hade bonden och drängen hjälpt varandra att slå en tredje karl. Denne slogs tydligen medvetslös och dog på fjärde dagen. Hovrätten i Dorpat ansåg att drängen, som nyttjat ett vedträ, var den som utdelat det dödande slaget och dömde honom till döden. Husbonden fick 10 par spö. Karl XII lät hovrättens dom stå oförändrad. Fallet behandlades 27/1 1700.  

Sidan 121: Horpiskaren Hansson får huvudet på en påle.  

Hansson hade strypt sin svärfar och var misstänkt för att ha mördat sin första hustru. Därutöver hade han planerat mord på sin svärmor och tydligen försökt bränna inne en tiggarkäring. Svea hovrätt dömde till stegel och hjul, men noterade att den paragraf man dömt efter endast upptog straffet för ett enda mord. Man begärde därför att Hansson skulle rådbråkas, halshuggas, få huvudet uppsatt på en påle och kroppen delad i fyra delar. Karl XII instämde i hovrättens tankegångar och lät domen få den form hovrätten föreslagit. Fallet avgjordes 6/6 1699 (Wedberg s. 84) Liksom i nästan alla övriga fall ska man alltså här ha i minnet att Karl XII inte skärpte i lägre instanser utdömda straff, däremot mildrade eller alternativt bekräftade dem. Med enstaka undantag, fall där han menade att lägre instanser överskridit sina befogenheter. 

Sidan 121: Petri Katt, Pinomärren och Lund.  Dessa tre hade stulit 51 daler och 16 öre kopparmynt ur en bondes byxsäck. De båda förstnämnda, som tidigare dömts för tjuvnad, hade fått dödsdom i lägre instans. Lund hade dömts att ersätta målsäganden, böta tre gånger så mycket eller plikta med 3 månader på tukthus samt uppenbar kyrkoplikt.  I justitierevisionen, där ärendet behandlades 25/10 1699, sänktes straffen. De båda förstnämnda fick 9 resp. 7 gatlopp, Pinomärren tydligen också 6 år i Marstrand (eller fick båda det?) medan Lunds straff behölls oförändrat (Wedberg s. 109-110). Ingen av dem kunde alltså bäras in döda och läggas på en bänk. De blev ju inte avrättade, utan tvärtom sänkte kungen straffen. 

Sidan 121: Staffan, Tenno och Seppan bärs in sönderhuggna och med spår av skräcken inför Guds dom.  Som tidigare nämnts har "Guds dom" en helt annan betydelse i dessa sammanhang. De tre männen hade slagit ihjäl en karl. Häradsrätten dömde de båda förstnämnda till döden, hovrätten gillade domen över Staffan men ålade de båda övriga edgång. Karl XII lät uppenbarligen hovrättens dom stå oförändrad, se Wedberg s. 96-97. Fallet behandlades 9/12 1699. Inte heller dessa tre kunde alltså bäras in. Dels därför att bara en av dem avrättades, dels därför att de dömda var hemmahörande i Finland. Man fraktade inte lik till Stockholm för att kungen skulle beskåda dem, även om årstiden möjligen skulle ha kunnat bidra till likets konservering. Dock tillkom det förstås vintertid transportproblem, en färd runt Bottniska viken var ett tidsödande företag...  

Förhoppningsvis visar ovanstående genomgång det omöjliga i Brunners stora likbesiktningsscen. Karl XII:s förmenta favoritsysselsättning, nämligen att studera lik, har förhoppningsvis på detta sätt förvisats till den plats där den hör hemma - sagornas värld. I alla fall för närvarande, detta lär inte vara det enda exemplet i boken.  

Sidan 121: Tidpunkten för ett anfall på Danmark var lämplig.  Nåja, nu var det ändå så att ett antal makter stod som garanter för fördraget i Altona 1689, vilket reglerade hertigens ställning. Det svenska ingripandet och stödet från sjömakterna var alltså helt i linje med dessa makters roll som garanter av Altonafördraget. Alliansen med sjömakterna i januari 1700 hade ingen direkt  roll i detta. 

Sidan 121: En ny artilleriuniform godkänns.Uppgiften har Brunner hämtat från Åbergs & Göranssons Karoliner (s. 47). Någon uppgift om detta kan jag dock inte finna i den stora Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid. - Stockholm, 1993.

Sidan 121: Kungen kallar på den danske ambassadören Juel för att få höra dennes uppfattning om ett skäligen provokativt ryttarporträtt.  Förgäves fick han nog kalla i så fall. Juel hade hemkallats redan i januari 1699, d.v.s. ett år tidigare. Dylika förbiseenden inger inte något större förtroende för resten av påståendet. För danska diplomaters rapporter, se t.ex. Fryxells Handlingar rörande Sveriges historia, särskilt del 4.  Inspirationen har Brunner hämtat från en dansk reseskildring, återgiven i Karolinska förbundets årsbok 1923. Där berättas (s. 229) att hos förnämt folk i Sverige fanns nästan alltid "deres Konges portrait", oftast till häst.  

På dessa tavlor pågick alltid en batalj i bakgrunden och den visade alltid hur de blå högg de röda i ryggen. Brunner har möjligen gått via Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 319.Personligen finner jag konstruktionen enbart tramsig. Målet är uppenbarligen att försöka teckna ett porträtt av Karl XII, utan bara att åstadkomma en så negativ bild som möjligt - med alla till buds stående medel. Var tog "hans liv i sanning återberättat" vägen?

Sidan 121: Kungen håller ett vakande öga på Polen och deras allierade Danmark.  Strängt taget var republiken Polen formellt föga insyltad i koalitionen, något som man från polsk sida också med iver hävdade under de kommande åren. Bättre vore nog "Sachsen". 

Sidan 122: Hertigen av Holstein vill åka på björnjakt utan sin tjocka maka Ulrika.  Möjligen skulle man kunna tycka att hertigen, och för den del Karl XII, skulle kunna hålla reda på vem hertigen var gift med. Makan hette som bekant Hedvig Sofia, inget annat. "Ulrika" var vid tillfället 12 år gammal och ogift. Hennes tidiga graviditet är för forskningen helt okänd.  

Sidan 122: Karl XII stjäl silver ur kyrkan i Kungsör.  Kyrkan invigdes den 9 september 1700 och blev i november samma år huvudkyrka i Torpa socken. Bland de ännu bevarade äldre silverföremålen märks en dopskål, överlämnad 1694 ; en vinkanna av delvis förgyllt silver, donerad 1694 ; en oblatask, sannolikt tillverkad från en äldre ask som skänktes av Karl XI:s livknekt Per Frestare 1687 ; en kalk och en paten tillverkade 1757 från silverföremål som i sin tur tillverkats av en kalk och en paten donerade av Johan III. Se vidare Rosell, I., Kung Karls kyrka i Kungsör. - Stockholm, 1992.  Naturligtvis är Karl XII som silvertjuv en ren fabel. Däremot donerade han några silverföremål till kyrkan 1701.  

Sidan 122-123: Citerat brev. I huvudsak korrekt återgivet, dock avslutas det "broder och tienare". Nr 24 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref.  

Sidan 123: Landets biskop Jesper Swedberg anländer.Som inte var biskop vid den här tiden, utan domprost i Uppsala, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 123: Biskop Svedberg håller straffpredikan och ska smidas i halsjärn.  Historien om predikan finns hos Fryxell, naturligtvis minus spottandet och halsjärnet.Svedbergs egen version är som följer: Han hade 1699, "först på året", rest till Kungsör för att inför Karl XII opponera sig mot ett förslag att prästen skulle ge tiondelen av sin tiondesäd till kronan. Resan kom till stånd trots att ärkebiskopen Swebilius var tveksam, enligt Svedberg därför att kungen stod i begrepp att rusta för att möta landets fiender, vilka "var och en gjort infall på riksens gränser". Enligt Svedberg kom han till Kungsör en lördag morgon och märkte då att det planerades att hålla maskerad dagen efter, ett förfärligt tilltag med tanke på sabbaten. Svedberg gick till hovpredikanten Johan Strömer och denne berättade att han förgäves försökt avstyra det hela. Svedberg begärde då att själv få predika och inledde med att berätta för församlingen hur sabbaten borde högtidlighållas. Detta ledde också till att maskeraden inställdes.

Svedbergs levernesbeskrivning författades 1729 och det förefaller onekligen troligt att han här gjort sig skyldig till ett minnesfel. Några fientliga infall att anspela på fanns ju först i början av 1700, ja egentligen först efter att nyheten om det sachsiska fredsbrottet hade nått Stockholm i mars 1700. Västerås stifts herdaminne II:2 nämner händelsen i artikeln om Strömer (s. 863) och förlägger den också till 1699, men det förefaller mycket osannolikt med tanke på vad Svedberg själv berättar.Men spottandet och halsjärnet är alltså givetvis Brunner.

Sidan 125: Kungens båda syskonbarn vill ha krig. Detta låter naturligtvis egendomligt för ett modernt öra och är hämtat direkt från Fryxell 21 (1856), s. 84. Dock kunde "syskonbarn" användas även i vidare mening om kusiner etc., se SAOB. 

Sidan 125: Rustningarna fortsätter.

Sidan 126: Kungens betjäning får order att skaffa tre hundar till.  Som framgår av kungens brev till systern Hedvig Sofia av den 3/11 1703 hade Pompe haft en contrapart som hette Favorit. Kungen lär knappast ha skaffat tre extra hundar för att likna Alexander den store.  

Sidan 127: Kungen läser andras post. Fanns det ens något sachsiskt sändebud vars post det gick att läsa? 

Sidan 127: Kungen låter hänga skräddaren Röling.  Se Wedberg s. 86. Röling var dock inte skräddare, utan soldat. Hans fall var helt annorlunda. Skräddaren hade dömts till döden av lägre instans och Karl XII var i förstone benägen att låta straffet stå fast, men efter att ha blivit informerad om att Karl XI i dylika fall hade dömt till mansbot ändrade sig kungen. Skräddaren dömdes alltså till mansbot och kyrkoplikt. Fallet avgjordes 17/1 1700, alltså nästan två månader före budet om krigsutbrottet.  Plus en dödsdom till alltså för Brunners version, jämfört med verkligheten. 

Sidan 127: En tvegift soldat döms till döden trots första hustruns förböner.  Se Wedberg s. 59. Fallet behandlades 11/10 1699. Soldaten hade av krigsrätten dömts till döden och kungen lät domen stå oförändrad trots Falkenbergs hänvisning till att Guds lag inte innehöll något sådant straff.  

Sidan 127: Kungen låter hänga en man som stulit en ko.  Avser sannolikt ett fall som behandlades 29/3 1700. Tjuven hade dock stulit flera kor. Stöldens karaktär gjorde honom alltså till gårdstjuv, ett brott som sågs som svårare än vanlig stöld. Kungen undrade varför det var så och fick veta att det berodde på att boskapen måste gå ute och inte kunde låsas in som annan egendom. Beslutet blev alltså i enlighet med lagen dödsdom, se Wedberg s. 118. 

Sidan 127: Karl XII låter hänga en dräng som sammanlevt med bondhustrun Eddo.  Ärendet kom från Dorpats hovrätt, se Wedberg s. 64. De båda hade levt tillsammans utan vigsel en tid och avlat barn tillsammans. Av lantrichtern dömdes drängen till 15 par spö och landsförvisning, Eddo till 20 par spö två gånger. Hovrätten gillade domen över Eddo, men lade till kyrkoplikt. I avseende på drängen dömde man dock livsstraff, enligt landslagens Tjuvabalk. När ärendet kom till justitierevisionen 21/3 1700 förklarade Karl XII att han ansåg denna lag föråldrad och ej längre giltig. Kungen förkastade alltså hovrättens dom och lät den ursprungliga gälla.  Plus en dödsdom, jämfört med verkligheten. 

Sidan 127: Elisabeth Krook döms till döden.  Ärendet var invecklat och hade första gången behandlats 6/8 1698. 22/3 1700 kom det upp på nytt, då var Krook av hovrätten dömd till döden för två enkla och ett dubbelt horsbrott samt för fosterfördrivning. Någon blodklump examinerades självfallet inte i verkligheten. Utan att gå in på diskussionen, som redovisas av Wedberg på s. 101-103, kan sägas att Karl XII lindrade hovrättens straff. Krook fick 1 månads fängelse på vatten och bröd samt livstids arbete i tukthuset. Krook hade för övrigt varit gift med assessorn Lars Wadensten, 1702 adlad Wadenstierna. Ska man tro Riddarhusets stamtavlor dog Elisabeth Krook inte förrän 1750.  Plus en dödsdom, jämfört med verkligheten. Inte undra på att Brunner fått fram Europas högsta siffra med sådana metoder... 

Sidan 127: Den kaptenskymfande Martensson halshuggs 26/3 1700.  Nja, Martenson var en soldat som rymt och för det dömdes till döden av krigsrätten. Vid behandling i justitierevisionen 3/8 1699 sattes straffet ned till 7 gatlopp, se Wedberg s. 122. Den kaptensmädande soldaten var möjligen den som i Nyen kallat sin kapten för "pärkilä" och andra vackra ord. För det fick han 9 gatlopp 28/9 1699, se Wedberg s. 128. Vi får nog tilldela Brunner ytterligare ett plus här, det tycks väl som fallet inte har någon förankring i verkligheten. 

Sidan 127: Två officerare drabbas av exekution för gyckleri och apspel.  Här döljer sig de båda sjöofficerarna Petter Brant och Jacob Dalkarl. De hade slagits, sovit på sin vakt, utsläckt elden och därmed satt örlogsflottan i fara. Amiralitetsrätten hade råkat i bryderi över det hela och visste inte riktigt vilka paragrafer som var tillämpliga. Det hela ledde till en intensiv debatt i justitierevisionen där målet behandlades 26/3 1700. Till sist stannade man för att det skäliga var att båda miste livet. Vid sessionens slut inträdde dock amiralgeneralen Wachtmeister som igångsatte en tyst konferens med Karl XII. Wachtmeisters ingripande räddade livet på de båda och straffet sänktes till livstids fängelse på Jönköpings slott, dock med möjlighet för ett sänkt straff längre fram, se Wedberg s. 126-127. Här har Brunner alltså fått in en dubbel, två extra dödsstraff gentemot verkligheten.  

Sidan 127: Volontären Giers får livstid på Marstrand och 9 gatlopp för olämplig sångtext.  Nja, här har det då rörts till igen, se Wedberg s. 152. I verkligheten gällde ärendet timmermannen Örling. Denne hade deltagit i en sammankomst där nämnde Giers hade stått för den musikaliska underhållningen. När Giers kom till elfte versen råkade Örling bränna sig i ena fingret av sin tobakspipa varvid han svor till och yttrade: "jag ger fanen i både kong och kong". Örling, som dömts till döden av lägre instans, anförde som förmildrande omständigheter att han var sjuklig och därför blev lätt berusad. Kungen konstaterade att fylleri inte ursäktar missgärningar (en även i våra dagar giltig uppfattning), men att Örling säkert inte haft för avsikt att uttrycka sig så om Kungl. Maj:t. Örling fick 9 gatlopp, kyrkoplikt och livstid i Marstrand. Möjligen hade han sluppit än lindrigare undan om någon erinrat sig ett likartat mål avgjort 12/7 1694, där Karl XI nöjt sig med 5 gatlopp. 

Sidan 128: Fältväbeln Craffort och målaren Kåhlbos hustru döms till döden. Se Wedberg s. 54. Craffort (som nog lär ha tillhört ätten Crafoord) hade 21/5 1698 dömts att gifta sig med Elisabeth Silfwerbrand eftersom han lägrat henne två gånger under äktenskapslöfte och inför kyrkoherden i Björskog gjort henne handsträckning. Sedan hade han dock tagit målaren Kåhlbos hustru till husföreståndarinna och också avlat barn med henne. Både Craffort och målarens hustru hade för detta dömts till döden av häradsrätt och hovrätt. Knäckfrågan var om Craffort skulle betraktas som gift med Silfwerbrand och saken alltså räknas som dubbelt hor. Kungens mening var att det förhöll sig på det sättet. De båda lägre instansernas dödsdomar stadfästes alltså 28/3 1700.  Det handlar förmodligen om Göran Crafoord, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 128: Dödsstraff för en av fyra bönder som överfallit en uppbördsman i svår nöd.  Tärningskastningen redovisas av Wedberg s. 176-177. Den rörde dock fyra tjuvar, i fall det ska stämma kronologiskt. Det ärendet avgjordes 29/3 1700.  

Sidan 128: Detta var Karl XII:s sista befattning med ärenden i justitierevisionen. Det var 5/4 1700 som han sista gången deltog i förhandlingarna, se Wedberg s. 25.  

Sidan 128: Kungen tar avsked av familjen.

Sidan 128: Kungens äcklas av sin höggravida syster. Jag skulle bli ytterst förvånad om Brunner kan presentera något belägg för denna kungliga äckelkänsla. 

Sidan 129: I en ofantlig kaross skulle Pipers fältkansli medfraktas.  Nja, skulle man inte kunna tänka sig att de använde mer än en vagn? Medföljde kungen gjorde nämligen såväl Piper som Polus, de båda statsråden. Vidare deltog statssekreteraren Åkerhielm, sekreteraren von Schantz, referendariesekreteraren Ehrenstrahl, kanslisten Hirschenstierna, registratorn Feif, kanslisterna Düben, Hyltéen och Bunge samt registratorn Cederhielm och två kanslidrängar. Samt, får man förmoda, en del utrustning, dokument o.dyl. Se vidare Kungl. Maj:ts kanslis historia : del 1. - Uppsala, 1935. Möjligen avser Brunner här den allra första tiden, då Piper tydligen var den ende som medföljde kungen under april och maj, dock med den modifieringen att han först sent i april ankom till Karlskrona. 

Sidan 129: Kungen dricker vatten och äter jordfrukter. Kan vara värt att komma ihåg inför det lyxliv som vidtar i fält. 

Sidan 129: De nyanskaffade hundarna.  Jag betvivlar att hundarna var nyanskaffade och undrar om deras utseende verkligen är känt. Pompe är enligt traditionen avbildad på en tavla över slaget vid Narva, se Quennerstedt, A., Ur Carl XII:s lefnad. I. - Stockholm, 1916. - S. 39. Qunnerstedt gissar att Snushane var brun, Brunner säger att Snushane var vit...

Sidan 129: Karl XII läser Bibeln.Jag vet inte riktigt vad detta skulle vara för Bibelpassage. Jesaja 43:2 har vissa likheter med delar av citatet, men inte mer.

Kapitel 4 : Seland

Värt att lägga märke till

Detta kapitel innehåller ett par komiska höjdpunkter. På sidan 131 besöker Karl XII amiralgeneralen Wachtmeister i ett hus som inte fanns och på sidan 140 lyckas Brunner blanda ihop Gustav II Adolf och Karl X Gustav. På sidan 141 går han ett steg längre, först förväxlas Gustav Adolf och Karl Gustav en gång till och sedan blandar Brunner ihop Kronborgs slott med Kronobergs slott. 

På sidan 143 låter han sedan kungen segla hem på ett fartyg som inte fanns på plats. När det gäller inlån från äldre texter kan man notera att Olof Stiernhöök har fått låna ut sina iakttagelser och funderingar på sidan 130 och 142 - förstås minus dennes lilla amorösa äventyr med en vacker snickarfru under vistelsen i Nyköping. Hur skulle det se ut om den "asexuelle" Karl XII sysslade med sådant? 

Ett annat intressant lån finns på sidan 143, där Fryxells funderingar läggs i Karl XII:s mun. Det exemplet visar också konsekvenserna av att välja att låta Karl XII vara berättaren. Exemplet visar också hur Brunner använder berättarmetoden för sina syften, genom att lägga Fryxells berömmande ord i Karl XII:s egen mun framstår den sistnämnde som skrytsam. 

Genomgången

Sidan 130: Resan söderut. Om Alf Åberg förde ordet i samband med mobiliseringen har nu talarstolen övertagits av drabanten Olof Stiernhöök (1673-1703). Dennes dagbok är publicerad i Karolinska förbundets årsbok 1912, för den som önskar jämföra. Det är Stiernhöök som beskriver de gråtande (dock i Stockholm), det är han som besöker Nyköpingshus, det är han som ser jättens ryggkota (dock i Södertälje), den inmurade munkens huvudskål (dock i Malmö) samt steglarna vid Loshult.  Särskilt mycket Karl XII är alltså inte heller detta. Greppet att låna in stycken från helt andra personers berättelser kommer vi att får stifta bekantskap med fler gånger längre fram. Jag kan dessutom försäkra att Stiernhöök i original är mycket, mycket bättre.

Sidan 130: Kungen kommer den 26 april till Karlskrona. Enligt Lorens de Rees dagbok, utgiven av Paul Wilstadius, kom kungen den 19 april till Karlskrona. Grauers nämner att det första brevet från staden är daterat 18 april.  

Sidan 130: Kungen tar sitt kvarter i Kungshuset. Nu är jag lite "rostig" på Karlskronas byggnadshistoria, men fanns det ett sådant hus? 

Sidan 131: Kungen inspekterar flottan. Jag tror att man med stor säkerhet kan säga att den inte var färdig för inspektion så tidigt. I Amiralitetskollegiets historia, del 2, s. 66 ff redogörs för flottans mobilisering. I början av maj ska ca 11 500 man ha funnits på plats.  

Sidan 131: Kungen besöker Wachtmeister i Grevgården.  Nej, det gjorde han garanterat inte. Wachtmeister stora gård, nu inrymmande Blekinge läns museum, stod inte färdig förrän 1706. Enligt ett brev från C. H. von Löwen till landshövding Rehbinder av den 3 november 1706 skulle amiralgeneralen flytta in i huset den kommande veckan. För detta se också Blekingeboken 2005, som är helt ägnad åt Grevagården.

Sidan 131: Händelserna vid Riga. Skildringen bygger av allt att döma på Margus Laidres Segern vid Narva, s. 81 ff.  Sidan 132: Bengt Oxenstierna föreslår att Karl XII ska lova att ej överskrida republiken Polens gränser mot att republiken lovar att inte understödja August. Kungen hugger i vredesmod värjan i bordet. Piper kryper på golvet. I Karl XII och hans rådgivare redovisar Jonasson på s. 231 ff. diskussionerna under våren och sommaren 1700. Kanslikollegiums första förslag, från april och början av maj 1700, synes ha varit inriktade mot tanken att muta ledande polska makthavare och på så sätt hindra att republiken ingrep i kriget. Georg Wachschlager ska däremot ha föreslagit varianten med ömsesidiga löften. Kungens huggande med värjan lär vara fiktivt, liksom naturligtvis Pipers hundimitation.  

Sidan 132-133: Hertigen försöker lura kungen att rida över en brädstapel. Av Bromé, i Karlskrona stads historia I, s. 150 f., förläggs händelsen till 1698.  

Sidan 133: Hertigen försöker dränka kungen. En historia som nämns av Fryxell. Man kan överhuvudtaget ifrågasätta dessa historier, av de föregående årens politiska utveckling går tydligt att iaktta hur stor betydelse de holsteinska angelägenheterna hade för Karl XII:s politiska linje. Uppenbart är att hertigens åsikter spelade en stor roll för Karl XII:s val att först gå mot Danmark, i strid med Kanslikollegiums önskan att prioritera Livland. Det vore därför ytterst paradoxalt om hertigen i ett så skarpt läge önskade ta livet av Karl XII, med de svåröverskådliga konsekvenser detta skulle få. 

Sidan 134: Kungen höjer lönerna för livdragonregementets skalmejblåsare, pistolsmeder och sadelmakare.  Uppgiften är säkert korrekt, men den illustrerar ett annat problem med en roman av den här typen. Små detaljbeslut likt detta har kommit in i litteraturen för att illustrera något specifikt, en mängd andra beslut som fattades samma dag har inte fått samma spridning. För Karl XII kan alltså just denna fråga ha tagit 10 minuter i anspråk, medan större militära spörsmål ägnades flera timmars uppmärksamhet. Men i Brunners bok blir det emellanåt tvärtom, vilket förstås också bidrar till en skev bild.  

Sidan 134: Kristoffer Barnecou mördas i Kalmar.  Att Kjell Christoffer Barnekow skulle ha mördats är en gammal felaktig uppgift. Som nämns i A. Barnekows Anteckningar om släkten Barnekow (s. 56) säger likpredikan att B. avled i häftig feber. Som dödsdatum anger Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM den 19 december 1700, alltså flera månader efter de händelser som beskrivs på s. 134. 

Sidan 135: Kungen stiger på midsommardagen i land i Ystad.Enligt Adlerfelt steg han i land den 22 juni, midsommardagen inföll på den här tiden alltid den 24 juni, se t.ex. Nordisk familjeboks klassiska "Uggleupplaga - URL: http://runeberg.org/nfbr/0239.html (2006-06-27).

Sidan 135: Karl XII sparkar ut ambassadörer och anser att folket i Kanslikollegium är fähundar.Man förstår syftet med en sådan scen, men undrar över sanningsvärdet. Det franska sändebudet uppehöll sig i kungens närhet, men det kejserliga? Dessutom, Karl XII sparkade självfallet inte ut ambassadörer.

Sidan 135: Den franske ambassadören d'Avaux var i kansliet.  Han hade åkt hem redan i början av 1699, se t.ex. H. Brulins Sverige och Frankrike 1700-1701.  

Sidan 135-136: Karl XII gör alltid tvärtom mot vad man råder honom.Vilket förstås är trams och det visar ju Brunner t.ex. på sidan 142, där kungen följer Pipers och Åkerhielms rekommendation. Också landstigningsoperationen var ett sådant fall, Karl XII ville ju först och främst förstöra danska flottan.

Sidan 136: Det onådiga brevet till Wachtmeister. Detta är den gamla versionen av händelseförloppet - kungen skriver det onådiga brevet och Wachtmeister genomför inseglingen. I själva verket är brev dagtecknat den 5 juli 1700 och nådde adressaten på morgon den 6 juli. Forceringen hade skett redan på morgonen den 4. På Wachtmeisters beslut hade det alltså ingen inverkan.  Sedan är också citatet felaktigt. Brevet är för det första betydligt längre, se t.ex. Carlson, F. F., Sveriges historia under konungarne af det pfalziska huset. D. VI. - Stockholm, 1881. - S. 334 f.

Sidan 136: Flera stora linjeskepp kantrar under forceringen.  Först och främst så hade de mest djupgående fartygen hemsänts innan man försökte sig på att passera Flintrännan, se Grauers bok Ätten Wachtmeister genom seklerna, del II, s. 239. Sedan är det riktigt att några fartyg stötte på grund, men de blev utan besvär flottagna. Några kantringar skedde alltså inte.  

Sidan 136: Danskarna står med pink i kängorna för att svenskarna plättade på dem en aning och kastade eld.

Något pink i kängorna finns förstås inte i originalet. Det är heller inte säkert att Brunner har använt brevutgåvan, Frans G. Bengtsson citerar ur samma brev.

Sidan 137: Kungen fattar Pipers och Rehnskiölds händer

Var kommer då detta ursprungligen från? Jo, Fryxell citerar de tidigaste upplagorna av Voltaire, där denna dialog återges, se Voltaire, Francois de, Histoire de Charles XII : edition critique. - Oxford, 1996. - S. 201 f. Som Gustaf Jonasson har visat var idén om landstigningen sannolikt väckt av den förenade sjömilitära expertisen, bland annat i syfte att slippa riskera de egna fartygen i operationer mot den danska flottan - Karl XII:s favoritprojekt. För detta, se Jonasson, H., Kriget mot Danmark 1700 // Karolinska förbundets årsbok. - 1962. - S. 129-172.

Sidan 137: Amiral Rooke blir imponerad:

Man förstår varför Brunner har uteslutit "Carl den tolftes tilldragande personlighet". Ska det lånas från äldre verk måste det givetvis lånas med urskillning, annars kan det ju bli problem för den bild Brunner vill ge.

När det sedan gäller sakinnehållet så uppvaktade Rooke Karl XII tidigt på landstigningsdagens morgon, se Rooke, George, The journal of Sir George Rooke... - London, 1897. - S. 92.

Sidan 137: Landstigningen

Sidan 138: Gardesmajoren Numan stöter på grund.  Hans namn var Carl von Numers. 

Sidan 138: En major ur gardet stupar.  Enligt Svea livgardes historia, del IV s. 365 sårades löjtnant Gustaf Ribbing medan 3 av manskapet stupade.  

Sidan 139: De stupade danskarna har en storlek av en ordinär gödselhög. Torde vara en helt fiktiv liknelse. 

Sidan 140: Borgmästaren av Elsnör. Jag förstår inte riktigt varför den formen behållits när städerna i övrigt synes ha fått modern stavning. Varför inte Helsingör? För att Adlerfelt använder formen "Elsenör"? Något längre ned nämns "Runsta", vilket förstås är Rungsted. 

Sidan 140: En hop seländska bönder förs till Karl XII.

Sidan 140: Kungen studerar Gustav Adolfs anteckningar. Dennes belägring av Köpenhamn hade varit resultatlös.  Till Gustav II Adolfs försvar bör kanske anföras att han aldrig ens hade försökt att belägra Köpenhamn, det är förstås Karl X Gustav som spökar här.  

Sidan 141: Piper yttrar sig om anledningen till kungens popularitet.

Noterbart är här inte bara likheterna utan också hur originalets "mildhet och rättvisa" har blivit till "stränghet och rättvisa".

Sidan 141: Kungen mäter stenarna som Gustav Adolf misslyckats med att nedriva och noterar det närbelägna slottet Kronoberg.  Det är inte helt lätt att begripa hur Brunner kan förväxla Gustav Adolf med Karl X Gustav och Kronoberg med Kronborg - som ju för övrigt ligger en bra bit från Köpenhamn. Jag misstänker att någon karolinsk dagbok ev. kan spöka, en del av författarna var inte alltid så bevandrade i historien och stavningen var rätt fri.  Att ett stycke är hämtat från Fryxell är tydligt:

Sidan 141: I Köpenhamn råder rädsla och vankelmod.

Sidan 142: Kungen studerar en kökshiss, oanständiga bilder och greve Rantzaus konterfej. Berättare här är livdrabanten Olof Stiernhöök, som 20/8 1700 besökte Fredriksborgs slott. Episoden har naturligtvis inget med Karl XII att göra.  Det intressanta är att Brunners formuleringar tycks antyda att han inte använt originalet, utan Frans G. Bengtssons sammanfattning.

Stiernhööks beskrivning av maskineriet kommer först ett stycke fram i texten, medan de oanständiga bilderna fanns i badstugan, vilken låg i trädgården. Det som fanns på bilderna beskriver Stiernhöök på franska: "on y voit aussi un lieu le plus propre du monde, ou il y a les plus jolies portraits du monde comme aussy toute sorte des postures pour faire bander." Nu är jag inte någon expert på franska, men jag uppfattar nog detta som att bildernas avsikt var att vålla svullnad hos betraktaren och inte att bilderna i sig visade uppsvällda kroppsdelar. Vara hur det må med detta, men man ser av avsnittets konstruktion att Brunner bygger på Frans G. Bengtsson och inte på Stiernhööks berättelse. Bevis för detta är dels uppbyggnaden, men också ord som "rekreationskabinett", vilket inte har någon motsvarighet i Stiernhööks berättelse.

Sidan 142: I kansliet skrivs den 11 augusti 1700, en dansk kapten anländer med fångna svenskar och nyheten att freden är sluten.

Enligt Gustaf Jonassons uppsats Kriget mot Danmark 1700, publicerad i Karolinska förbundets årsbok 1962, anges efter ett av Samuel Åkerhielm författat memorial att fångarna ankom den 11, men budet om fredsslutet den 12. För detta, se särsk. s. 160 n. 16 och s. 171.

Sidan 142: Greve Reventlo. Hette förstås Reventlow. Sidan 142: Snart skulle tsaren siktas i Ingermanland.Det visste dock Karl XII inte i det aktuella läget, budet om tsarens anfall kom vid månadsskiftet september/oktober.

Ett problem med att låta Karl XII berätta om sitt liv är att man inte riktigt förstår när han gör detta. Är det så att hans berättelse är postum, d.v.s. den döde Karl XII ger en tillbakablickande exposé över sitt liv? Eller berättar han i dagboksform, dag för dag och i omedelbar anslutning till de händelser han beskriver? I förstnämnda fall blir han givetvis allvetande, som i det här fallet.

Sidan 142: Aldrig har en segrande här försakat så mycket i ett så fett land.

Fler nyttjar uttryckssättet, men jag misstänker att Grimberg här varit källan.

Sidan 142: Kungen river sönder ett brev. Det finns i varje fall en bevarad renskrift, även om det förstås är omöjligt att säga om just den renskriften lästes av Karl XII, se Jonassons artikel Kriget mot Danmark år 1700, s. 163. Själva skildringen är en sammanfattning av vad Fryxell har att berätta (del 21, s. 96 f.), men Brunner står själv för kungens stumma raseriutbrott och sönderrivandet av brevet.

Sidan 143: Kungen översänder ett hjärtligt uppriktigt och genomfalskt brev och seglar sedan hem på Kung Carl.  Apropå brevet kan noteras att Fryxell kallar det "hjärtligt och uppriktigt". Men det dög väl inte för Brunner... På Kung Carl seglade kungen inte, det var ett synnerligen djupgående fartyg som följaktligen hade hemsänts före inbrytningen i Öresund. Exemplet är belysande för Brunners metod:  

Man ser hur vissa saker rensats bort, t.ex. det som Fryxell hävdar att Karl XII sade till befolkningen. Och det kanske också är källkritiskt riktigt att göra det. Men samtidigt behåller Brunner andra delar av samma berättelse, nämligen den danska "landtbefolkningens" uppvaktning. Sedan behåller han egentligen Fryxells formuleringar rörande brevet, men lägger till "genomfalskt". Man ser vilken skillnad i ton detta medför. Fryxell, annars ingen Karl XII-vän, ger just här en ganska positiv bild av kungen. Brunner bygger på Fryxell, men dennes positiva ton ändras genom att vissa delar plockas bort eller ändras.

Sidan 143: "Hela Europa skulle en lång tid genljuda av beundran och beröm. Den förening av mod och måtta jag visat var makalös." 

Detta blygsamma exempel visar dels hur beroende Brunner är av Fryxell, såväl när det gäller innehåll som formuleringar. Det visar också en av hans favoritmetoder, nämligen att ta yttranden om Karl XII, fällda av någon annan och lägga dem i kungens egen mun. I det här aktuella fallet är yttrandet inte ens samtida, utan fällt av Anders Fryxell (1795-1881) då denne skulle sammanfatta reaktionen på Karl XII:s agerande ute i Europa.

Detta illustrerar ett av problemen med Brunners metod att låta Karl XII berätta. Naturligtvis framstår kungen på detta sätt som skrytsam, något han i verkligheten inte alls var. Ponera att Brunner låtit den franske ambassadören Guiscard vara berättaren och Guiscard då yttrat: "Hela Europa skulle en lång tid genljuda av beundran och beröm. Den förening av mod och måtta som Karl XII visat var makalös." Intrycket blir förstås ett helt annat, plötsligt är den en neutral iakttagare som står för lovorden och skrytsamheten försvinner.  

Berättarformen ger i sammanhang som denna Brunner möjlighet att förvandla sentida positiva omdömen om Karl XII:s agerande i en enskild situation till något negativt - kungligt skryt, kungligt storhetsvansinne eller vad som för tillfället är önskvärt. Onekligen bekvämt, men kan man kalla det för ett lämpligt underlag för den revidering av svensk historieskrivning som Brunner har efterlyst?

Kapitel 5 : Narva

Värt att lägga märke till

För detta kapitel har Brunner uppenbart använt Margus Laidres bok Segern vid Narva, vilket på ett anmärkningsvärt sett har minskat tokigheterna i vissa avsnitt. Men tyvärr har den gode författaren inte lyckats hålla sig i skinnet fullt ut, i början av kapitlet märks den totalt bisarra historien om det ryska sändebudets fängslande. När det gäller komiska höjdpunkter kan man notera sidan 174 där 149 metallkanoner bärs förbi Karl XII inomhus, hr Brunner har nog inte betänkt att vissa av pjäserna vägde flera ton. 

På sidan 177 kommer Axel Sparre till armén och vill träffa stabsmedikus Skragge - som befann sig på andra sidan Östersjön. På sidan 171 kallar "Karl XII" tsaren för "Peter den store", också en verklig höjdare. Överstelöjtnant Brandts erövring av 1 000 "sädesloft" på sidan 185 är också obetalbar, i själva verket handlar det om ett baltiskt mått - "loof". 

På sidan 153 har Brunner tydligen tänkt sig att "delegera" patrasket, hur nu det skulle gå till. På sidan 148 finns ett utmärkt exempel på vad beroendet av Fryxell kan ställa till med, ett franskt diplomatbrev visar sig ge totalt felaktiga uppgifter. Det skulle väl knappast gå att åstadkomma mer faktamässiga tokerier ens om man verkligen försökte.

Bland de avsiktliga förvanskningarna märks brevet till Ulrika Eleonora på sid. 187-189, där hr Brunner har varit framme med sax, klisterburk och en smula fantasi för att nå önskad ordalydelse. På sidan 184-185 har vi ett annat fall, det som verkligen hände passar inte för Brunners syften och därför snurrar han källan 180 grader. En total soppa har det också blivit av flera olika Stenbocks-brev på sidan 175-176. I övrigt staplas tokigheterna på varandra, i slutet av kapitlet gör till och med "farfar" Gustav II Adolf comeback! 

På sidan 171 får vi dessutom ett "bevis" för att Karl XII var synsk, han kallar Rehnsköld greve trots att det dröjde ytterligare mer än 5 år innan denne blev greve. På sidan 173 visar Karl XII ännu ett prov på sin förmåga att se in i framtiden, Narvas kommendant kallas greve nästan två årtionden innan han verkligen blev det.På sidan 193 finns ett utmärkt exempel på hur nära Brunner ligger Fryxell. På sidan 152 finns f.ö. ett utmärkt exempel på hur slarvigt Brunner har gått till verket, minsta titt på en karta skulle ha gjort det klart för honom att Kokenhusen inte ligger vid havet. Hur ska man ens kunna komma i närheten av en korrekt beskrivning om man inte har så grundläggande fakta klart för sig?

På sidan 175 finns sedan ett mycket belysande exempel på Brunners arbetsmetod. Jag kan rekommendera den intresserade att ta en titt på det i kommentaren angivna stället hos Fryxell och sedan jämföra med Brunners text, såväl i avseende på det sakliga innehållet och formuleringarna som i avseende på den skillnad det innebär att låta Karl XII föra ordet i stället för Anders Fryxell. På sidan 144 är det Frans G. Bengtsson som har stått för inspirationen, en person som ju absolut inte passar in på "Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid." 

Genomgången

Sidan 144: De pladdrande sändebuden. Det är naturligtvis småaktigt att anmärka på en så flödande prosa, men ett verk som ska bilda underlag för en revidering av svensk historieskrivning kan dessvärre inte ges några fribiljetter. Således tvivlar jag mycket starkt på att det avlades några eder på engelska, vi befinner oss i en tid då engelskan ännu inte var ett av de stora språken i sammanhang som dessa. I uppräkningen saknas ju dessutom ett engelskt sändebud, alltså än mindre chans för att någon skulle ha talat språket i fråga. För övrigt finns en mycket likartad scen i Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad:

Man ser hur skildringen har varit i säck innan den kom i påse. Det målande uttryckssätten har helt tydligt sin förebild i Frans. G. Bengtssons redogörelse och den gode Frans G. var ju knappast en person i Karl XII:s omgivning (se Brunner-citaten ovan). Det är också intressant att Brunners målande skildring kommer precis i samma skede som Bengtssons, snarare än någon annanstans där en skönlitterär författare hade kunnat måla betydligt friare. Påfallande är t.ex. hur "sopade mitt golv med sina hattar" har sitt ursprung i Frans G. Bengtssons "golvsopande hattar".

F. F. Carlson anger att i Skåne befann sig kejserliga, franska, engelska, nederländska, lüneburgska och brandenburgska sändebuden, medan det danska var på väg dit från Stockholm. För detta, se Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset VI, s. 383. Envoyén Robinson hade varit länge i Sverige och talade svenska.

Sidan 144: Den halvtokige furst Chilkow, som följt Karl XII i hasorna sedan landstigningen på Seland, avlägnas efter en audiens vid Lyngsjö herrgård.

Jag tror det finns några belägg för dennes tokighet eller ens att Karl XII skulle ha ansett honom tokig. Jag är dessutom skeptisk till förekomsten av en herrgård vid Lyngsjö, men kan förstås ha fel på den punkten.  Chilkow anlände till det svenska lägret på Själland den 20 augusti, se Karolinska förbundets årsbok 1942, s. 52. Landstigningen hade ägt rum redan den 25 juli, se t.ex. Adlerfelt s. 39 f.

Sidan 145: Kungen äter som soldaterna och sätter upp en minnestavla. Här förstår jag inte riktigt "uppgivande". Strax innan sägs att Karl XII drack vatten, åt fläsk och bönor. Det låter inte som någon direkt festmat. Ser man sedan på Grauers undersökningar av mathållningen finns det egentligen ingen anledning att anta att kungen i Karlshamn skulle ha hållit någon slags enkel diet. Den minnestavla som återges av Hilding Rosengren i del 1 av Karlshamns historia innehåller f.ö. ingen information om kungens kostvanor. För övrigt vistades Karl XII endast en kort tid i Karlshamn, han kom dit den 29 september och lämnade staden den 1 oktober.  

Sidan 146: Hertigen anländer med postjakt från Wismar.  Enligt Samuel E. Brings förord till Karl XII:s krigsföretag hade hertigen kommit från Stralsund med postjakt och landstigit vid Trelleborg, varifrån han sedan skyndat till Karlshamn. Postjakterna gick dock normalt till Ystad, men måhända är Trelleborg likväl riktigt.  

Sidan 146: Efterforskningar visar att det ryska sändebudet hållits kvar i landet av ogynnsamma vindar.I Chilkows instruktion ingick att han skulle bege sig till Stockholm och kvarstanna där som resident vid svenska hovet i avvaktan på en större ambassads ankomst. Någon avsikt att lämna Sverige hade Chilkow i detta läge alltså inte. För detta, se bl.a. Almquists artikel i KFÅ 1942 (se nästa not).

Sidan 146: Det ryska sändebudet upphinns, fängslas och forslas tillbaka på fångkärra.  I artikeln Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland 1700-1709 redogör Helge Almquist för Chilkovs öde. Chilkov kom, efter sitt besök hos Karl XII, till Stockholm den 19 september. Då var Karl XII i Kristianstad och hade ännu inte fått nyheten om det ryska fredsbrottet. Till Stockholm kom budet den 21 september. Den 24 och 25 september överlade rådet om vad som borde göras och den 26 tillskrevs Karl XII för instruktioner. Under tiden beordrades Chilkov att hålla sig i sitt hus. När Karl XII fick beskedet om det ryska fredsbrottet sände han order till Stockholm om att Chilkov skulle arresteras, ett brev som framkom den 10 oktober. Då belades Chilkov med husarrest, precis som skett med Knipercrona i Moskva. Vid det laget var Karl XII redan på andra sidan Östersjön och kunde alltså inte beskåda Chilkov.  

Historien om den bakbundne fursten på fångkärran är alltså helt och hållet uppdiktad.  

Sidan 147: Adlerfelt som propagandist. Naturligtvis sysslade svenska högkvarteret med politisk propagandaverksamhet, men det var de verkligen inte ensamma om - vare sig förr eller senare. Adlerfelts arbete synes dock från början, om man ska tro Samuel E. Bring, varit mer inriktat på det historiska. Att Karl XII godkänt och intresserat sig för Adlerfelts arbete är givet och kungen har uppenbart tillsett att Adlerfelt fått god tillgång till rapporter av olika slag. Sedermera, under uppehållet i Sachsen, översattes de delar som då var färdiga till ryska och utgavs anonymt under titeln Warhaffter Entwurf. Den verkliga löpande propagandaverksamheten låg dock på helt andra händer, hos män som t.ex. Olof Hermelin.  

Sidan 147: Historierna om Bråvalla hed, drömmar om tjocka män etc.  Hela rasket ur Fryxell (1956) del 21, s. 107. Det finns förstås inga belägg för att Karl XII skulle ha känt till alla dessa sägner och än mindre för att han skulle ha grubblat på dem.  

Sidan 147-148: Piper vill ställa in expeditionen till Livland.  Hämtat ur Fryxell (1856), del 21, s. 108. F. F. Carlson förlägger händelsen till Kristianstad och båda har Polus i Pipers roll. Om man tittar på vilken politik Kanslikollegium hade förespråkat så var denna inledningsvis riktad mot ett större engagemang i Livland. Man hade, som Jonasson, visat under april, maj, juni och början av juli ständigt hävdat att Livland borde prioriteras på Holsteins bekostnad. I fallet Holstein var Sverige ju nämligen endast garant och ju större framgångar Danmark skördade gentemot hertigen desto mer oro skulle det väcka bland andra makter med intressen i området. I fallet Livland skulle framgångar för August tvärtemot leda till att fler fiender ville ha en del av kakan. 

I september, efter avgörandet i väster, hade Kanslikollegium delvis svängt. Då ville man istället ha snara fredsförhandlingar med August, en uppfattning som blev än markerad efter att det ryska angreppet blivit känt.  Mellan Karl XII och Kanslikollegium fanns en djup spricka. Kungen hade ett stort förtroende för den svenska militära kapaciteten och ansåg att alla fordringar på hjälp från andra makter skulle utgå från dessa nationers fördragsmässiga skyldigheter. Kanslikollegium såg betydligt mörkare på situationen och ansåg egentligen hela tiden att det viktigaste var att snabbt skaffa fred och att man vid hänvändelser till främmande makter borde betona Sveriges utsatta position. Vem som hade mest rätt är förstås vanskligt att avgöra, men det är kanske ändå begripligt att Karl XII efter framgången på Själland och segern vid Narva inte såg någon uppenbar anledning till att ingå på de fredsförslag som framlades. Man bör nog också komma ihåg att kungen sannolikt hade impregnerats med en djup skepsis mot tsaren och August II genom de föregående årens upprepade vänskapsförsäkringar - gick det helt enkelt att lita på att en ev. snabb fred skulle bli bestående? 

Sidan 148: Kungen sänder på Pipers inrådan hertigen av Holstein till Stockholm.  Detta är en uppgift från Fryxell (1856), del 21, s. 109. Det hela säges härröra från ett danskt diplomatbrev av den 9 januari 1701, alltså ungefär tre månader senare. En grumlig källa, inte minst mot bakgrund av de spänningar som fanns mellan Holstein och Danmark. Istället torde det förhålla sig så att Karl XII fortfarande umgicks med tanken på ett angrepp mot Sachsen, utfört av de svenska trupper som fanns i Tyskland. 29/9 1700 sattes hertigen i spetsen för det företaget och han avreste ett par dagar senare till Stockholm, se Jonasson, G., Karl XII och hans rådgivare, s. 184 f.  

Sidan 148: Flottan avseglar 9/10 1700.  Skedde i verkligheten 1/10 1700, se bl.a. Jonasson s. 187.  

Sidan 148: Hertigen söker hämnas genom att se till att kungen hamnar på Anckarstiernas fartyg.Kungen bryr sig inte, men Wachtmeister känner sig åsidosatt.  Detta är ganska typiskt för vad som händer när Brunner alltför starkt litar på Fryxell. I verkligheten förhöll det sig helt annorlunda. Hertigen kom i slutet av september till Karlshamn i ett läge då nästan allt var klart för överfart. Kungen själv kom dit den 29 september. Beslutet om vilka fartyg som skulle ingå i transporten hade naturligtvis fattats långt tidigare, utrustning och bemanning var ett tidsödande projekt. Att kungen skulle göra resan på Västmanland hade varit klart sedan 19/9 1700, se Grauers uppsats De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede 1700-1708, s. 25, och det berodde på att fartyget hade en vacker kajuta och välproportionerade hytter. Att amiral Anckarstierna skulle föra befälet informerades flottans ledning om i ett brev från Karl XII daterat 18/9 1700, se Amiralitetskollegiets historia, del II, s. 128, not 21. Amiralgeneralen deltog alltså inte alls i transporten.

Fryxells version saknar följaktligen helt grund. Var kommer då Fryxells uppgifter ifrån? Jo, från ett annat danskt diplomatbrev, daterat 2/1 1701. Detta torde belysa hur opålitliga sådana rapporter kan vara och det finns alltså goda skäl att tvivla på historien om Piper och hertigens Stockholmsresa (sidan 148).  

Det här visar också den ytlighet med vilken Brunner närmat sig ämnet. Han hade utan större möda kunnat skaffa korrekta uppgifter, men har istället fastnat för Fryxells på rykten baserade version. Förmodligen delvis därför att den versionen bättre passar Brunners syften, men den typen av överväganden kan man inte göra om ambitionen är att "revidera" svensk historieskrivning. I varje fall inte om man med "revision" avser en utveckling mot en högre grad av objektiv sanning.  

Sidan 149: Trots Narvas svåra utsatthet ville Karl XII först förjaga sachsarna från Riga.  

I verkligheten torde Karl XII vid ankomsten till Pernau ha haft ganska oklar uppfattning om läget. Först vid besöket hos general Wellingk 11/10 har kungen dragit slutsatsen att Narva var mer illa ansatt än Riga. Enligt Laidres bok Segern vid Narva, s. 126, var det först i Pernau som Karl XII fick veta att Narva var belägrat.  

Sidan 149: Den 3 oktober siktades kurländska vallen.  På sidan 148 avseglade flottan 9/10.  Sidan 150: Svea rikes eländeshåla. En liten illustration av hur nära Laidres skildring Brunner ligger:  

eller

Sidan 150: Kungen önskar själv slakta en oxe och sätts därför med hovfolket på en färja.  Det var en helt ny version. Nordberg förlägger incidenten till landstigningen i Pernau, andra uppgifter talar om att det hela ska ha inträffat några dagar därefter. Oxen är nog däremot helt ny. 

Sidan 151: Kungen måste alltmer ifrågasätta Polus.  Nu var ju Karl XII inte sådan att han omgav sig med en drös ja-sägare och rensade ut resten. Inom fältkansliet fanns det åtskilliga som inte delade Karl XII:s ståndpunkt i den polska frågan eller hade andra åsikter i avseende på krigföringen. Det samma gällde för kansliet i Stockholm. Men Karl XII behöll dem likväl på deras poster.  

Sidan 151: Polus låser sig ute med ett slaganfall.På Karl XII:s tid talade man om "slag". "Slaganfall" är en senare term, i SAOB ges ett exempel från 1838.

Sidan 152: Tsaren dricker Karl XII:s skål i näsblod.  Tillåter mig tvivla på den uppgiften. Jag kan inte ens hos Fryxell hitta något liknande. "Bommert" ska väl antagligen vara Gummert. Historien återges av Grimberg, som säger att det var en av tsarens generaler som drack tsarens skål i det svenska näsblodet, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. 4. - Stockholm, 1926. - S. 535

Sidan 152: Gustav Rhensköld Själv skrev han sig Carl G., se t.ex. Jan von Konows biografi. 

Sidan 152: Karl XII ger Wellingk en örfil. Naturligtvis är detta ett fullständigt påhitt. Karl XII var en man som höll en omvittnat hård kontroll över sina känslor, i synnerhet i sitt personliga uppförande efter att kriget startat. Vredesutbrott lyser med sin totala frånvaro i samtida dagböcker och brev. 

Sidan 152: Kokenhusen, en bit ut vid havet, har tvingats kapitulera.Kokenhusen (l. Koknese) ligger i verkligheten 84 kilometer sydost Riga, vid floden Düna. Till havet är det från Kokenhusen nästan exakt 10 mil.

Sidan 153: Brevet till Horn. "Delegera" patrasket tänkte kungen inte göra. Däremot planerade han att "delogera" det, d.v.s. tvinga ryssarna att byta logement.  

Sidan 153: Den rapande de la Gardie. Lär vara svårbelagt, om man så säger... 

Sidan 153-154: Kungen finner Reval vara en motbjudande plats.  Laidre säger att detta var de svenska militärernas mening (s. 136). Måhända var det även kungens uppfattning, men om det vet vi föga. Att kungen skulle återlämnat nycklarna som ett ett uttryck av missnöje motsäges för övrigt direkt av stadens rådsprotokoll, att döma av Stefan Hartmanns Reval im Nordischen Krieg, s. 5. Där sägs att erbjudandet blev "vom König gnädig zurückgewiesen." 

Sidan 154: Kungen ligger på provinsfanan.  Givetvis ett rent påhitt. Främmande fanor var värdefulla troféer och användes därför inte som liggunderlag.  

Sidan 157: Historien om kvinnorna som sprängts av ryska soldater genom att få krutpåsar placerade i skötet. Det var alltså det här som slogs upp stort under Brunners PR-kampanj. Norska Verdens Gang uppfattade naturligtvis uppgiften som avseende Karl XII. Något klargörande från Brunners sida kom inte förrän efter flera veckor, på en direkt fråga i Studio 24. Boken ska handla om Karl XII (även om bokens Karl XII har små likheter med den verklige), men PR-kampanjen gavs en rejäl puff genom att det drogs fram något som inte hade det minsta med Karl XII att göra... För övrigt kallar Laidre de här historierna för "halvt sanna, halvt påhittade".  

Sidan 157: Karl XII super till.  Enligt Grauers bestod nattdrickan vanligen av 1/4 kanna rhenvin och 1 kanna öl. Att kungen den aktuella kvällen inte orkade dricka mer berodde kanske på att han helt enkelt inte hade mer att dricka. I moderna rymdmått motsvarar ovanstående ca 6,5 deciliter vin och 2,5 liter öl. Rent konkret så är mycket litet känt om utspisningen under marschen mellan Reval och Narva och enligt Laidre var allt så förött att högkvarteret inrymdes i ett nedbrunnet kapell. Stiernhöök förlägger högkvarteret till kyrkbyn.Brunners scen är alltså inte rasande trovärdig.  

Sidan 157: Kungen beskådar förödelsen i Maholms kyrka.  Förödelsescenen är hämtad från Olof Stiernhööks dagbok och berättar alltså om Stiernhööks egna upplevelser.  

Sidan 158: Ryssarna hade tre gånger försökt storma Ivangorod, "som låg i vattnet".Ivangorod låg (och ligger) på andra sidan Narvaån och inte "i vattnet".

Sidan 159: Kapten Lang från Sollerön ligger död. Låter lite egendomligt, de båda majorerna som anfört den svenska styrkan tillhörde Nylands och Tavastehus läns kavalleriregemente resp. Estniska adelsfanan.  

Sidan 159: Några män har steglats för att slagit ned byfogden. Det skulle man förstås gärna vilja veta källan till. Stegling var ju en avancerad form av dödsstraff, som rimligen inte dömdes ut enbart för misshandel. Gissningsvis kommer uppgiften ur Stiernhööks dagbok, som för den 31 oktober innehåller uppgiften att några ryssar låg på stegel för att de slagit ihjäl en fogde och tagit hans pengar. Förstås en helt annan sak och på en helt annan plats.  

Sidan 159-162: Förspelet till slaget vid Narva. Här är beroendet av Laidre väldigt tydligt. Beskrivningen är i allmänhet saklig och sansad.  

Sidan 160: Ryssarna lämnar kvar en hop furage.  Normalt sett skulle detta inte vara mycket att reagera för. Men det är intressant att Brunner uttrycker sig så här:  ”En hop fourage kvarlämnades”, medan Adlerfelt skriver: ” och lämnade een hoop fouragerare uti sticket”.  Sidan 160: Överstelöjtnant Palmquist besätter passet med livgardesbataljonen. Som Livgardet var ca 1 500 man starkt, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 372, bestod det av flera bataljoner. I slaget vid Narva var det indelat i 6 bataljoner, vardera om tre kompanier, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 375 

Sidan 160: Det hålls gudstjänst och bonden Rabe tackas.  Ordvalet visar ett tydligt beroende av Fryxell. Man märker t.ex. hur både Brunner och Fryxell skriver använder stort ”G” i gudstjänst: 

Sidan 162: Kungen hotar general Ehrenschantz.  Ehrenschantz var inte general, utan generalkvartermästarlöjtnant och överstelöjtnant. Något hotande lär heller inte ha ägt rum.  

Sidan 163: Kungen ger fältordet "mit Gottes Hilfe". En rätt typisk avvikelse från Laidre, som anger "med Guds hjälp". Men Brunners tes är ju att Karl XII var mer tysk än svensk. Uppgiften har han hämtat från Voltaire (1997), s. 99.

Sidan 163: Svenskarna uppskattar ryssarnas antal till 25 000.  Här har nog Brunner missförstått Laidre. L. säger på s. 147 att ryssarna trodde att svenskarna var 25 000. Svenskarna, säger Laidre, uppskattade ryssarna till ca 60 000. Att de inte var så många är en annan sak.  

Sidan 163: Rehnskiöld begär tillbaka sin kikare med en åtbörd som visar att han ansåg Karl XII vara en 18 år gammal dumbom. Här skulle man förstås gärna vilja se ett belägg... 

Sidan 165-167: Den ängslige Karl XII omges av en mobil skyddsmur.  Om man för ett ögonblick antar att Brunners skildring är korrekt, d.v.s. att Karl XII på slagfälten förflyttade sig omgiven av en levande, kvadratisk skyddsmur dyker en del problem upp. Det första finns på sidan 166, där kungen skyndar mot en plats där skotten faller som tätast. Under det att han gör detta rider han ner sig i ett moras och hovstallmästaren Hård måste kalla på hjälp. Hjälpen kommer också, men inte från skyddsmuren utan från två finska soldater som Hård lyckas hitta i närheten. Här rider Karl XII alltså mot en plats där striden står intensiv, men skyddsmuren är borta när den rimligen skulle behövas som bäst. Kungen är alltså i det här läget på väg mot den vagnskans som ryssarna i alla hast organiserat nära Kampersholmsbron, längst i norr. Efter missödet tar kungen en ny värja och en ny häst av en "gardeskarl", enligt Brunner. Nu var ju dock Livgardet ett fotregemente, som dessutom stod på högra flygeln nere i söder.  

Enligt Brunner kommer Karl XII sedan fram till området nära vagnborgen och där stupar så hans häst för en kanonkula. Uppenbarligen finns alltså inte heller här någon mänsklig skyddsmur, trots att den uppenbarligen hade haft en funktion att fylla om man ska tro skildringen i övrigt. Enligt Brunner tar kungen då en ny häst från kapten Giertta. Strängt taget fanns det nog ingen sådan kapten, Fryxell nöjer sig också med att tala om en officer vid namn Hierta.  

Sedan håller då Karl XII en utgjutelse över ryssarna och konstaterar att de inte var "tänkande människor" utan hade framkrälat ur det "ruttna slaviska folkägget". De var vidare "slaver och slav betyder träl" och "djur". I väntan på konkreta belägg för dessa kungliga tankar framkastar jag den förmodan att hr Brunner här möjligen har låtit förleda sig av sina för en tid sedan så ofta nyttjade jämförelser mellan Karl XII och en viss tysktalande 1900-talspotentat. Särskilt likt den historiske Karl XII låter det i alla fall inte.

Sedan ger sig kungen då iväg längs stranden på egen hand, i sällskap endast av Hård och "livgardet av vilka huvuddelen dock stupat". 

Nu var ju livgardet fortfarande ett fotregemente och ska det avse drabanterna så hade de 12 stupade under slaget, av ungefär 140 man. Så den varianten fungerar inte heller. 

Sidan 169: Posse sätts att vakta vagnskansen med två livbataljoner.Det ska nog vara "Livgardesbataljoner".

Sidan 169: Kungen äter "njurar av kalvstek" och gör sina behov vid matbordet. I sin artikel Med Karl XII i fält under de första krigsåren behandlar Sven Grauers utspisningen efter slaget. Den var för kungen och hans fälthovstat 1 slaktad oxe, 20 får, 4 harar och 4 höns. Alltså ont om kalvar. Behoven vid matbordet får nog sättas på kontot "konstnärlig frihet". 

Sidan 170: Kungen låter bondlurken Weide löpa.  Uppgiften från Fryxell, som dock låter kungen säga "låt de bondlurkarne löpa" som svar på synpunkten att man borde ta hela Weides avdelning tillfånga. Någon källa anges inte.  Dock fick i verkligheten Weide inte löpa, utan stannade i fångenskap till sin utväxling 1710.

Sidan 170: De Croy ser föraktfullt på Karl XII.  Tja, De Croys armé hade just lidit ett totalt nederlag, ett nederlag som skulle ge eko runt Europa. Vad var det hos segerherren som de Croy föraktade? 

Sidan 171: Fångarna skymfas genom att man plockar av dem pälsar och mössor samt sticker knölpåkar i händerna på dem.Frans G. Bengtsson nämner förvisso käppar, vilket väl låter mer sannolikt än knölpåkar. Hur skaffade man i hast fram tusentals knölpåkar? Laidre nämner att en del druckna soldater överföll de ryssar som marscherade bland de sista och tog från dem kläderna samt att ryssarna passerade förbi Karl XII med blottade huvuden. Det senare är knappast att betrakta som skymf, snarare som ett tecken på underkastelse eller respekt.  

Sidan 171: 11 år gammal följde Artsjelou frivilligt Peter den store på dennes fälttåg mot oss.  

Om vi för ett ögonblick upprätthåller fiktionen att det faktiskt är den historiske Karl XII som berättar så skulle han knappast ha kallat tsaren för "Peter den store". För det andra så var den här nämnde "Artsjelou" född 1673 och hade kommit till Moskva 1684. Han var alltså inte 11 år när han följde tsaren på dennes fälttåg mot svenskarna.  

Alexander Archilievitch Imeretinski, född 1673, var son till tsar Archili (1647-1713).

Sidan 171: "Artsjelou" räddas av greve Rehnsköld.Är detta ett exempel på den synske Karl XII? Rehnskiöld blev greve först 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Uppgiften kommer från Voltaire, se dennes Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 103.

Sidan 172: En stor hop fångar ska överföras till Stockholm för att användas till åskådningsmaterial.  För vad då, kan man undra? Att ta fångar var inget ovanligt i krigen på den här tiden. I det aktuella fallet kan det mycket väl vara så att man på svensk sida faktiskt bröt kapitulationsvillkoren och beslöt att behålla de högre officerarna i fångenskap. Man kunde ju inte ta hand om alla fångar, men att behålla befälet i fångenskap skulle naturligtvis sätta ned den ryska arméns stridsduglighet ett tag framöver. 

Sidan 172: Kungen funderar över hur stor hög det skulle gå att göra av alla liken.  En källa för den funderingen lär vara svår att leta upp. Det skulle säkerligen gå lika bra att hävda att han funderade över hur man skulle kunna ta hand om alla de sårade. Vi vet helt enkelt inte. 

Sidan 173: Kungen får reda på att av hans 200 drabanter var 63 vid liv, men av dem var 40 sårade.  

I Karl XII på slagfältet, del 2, s. 353 redovisas Livdrabantkårens förluster i slaget. Det var 12 stupade och 26 sårade. Nu vet jag inte exakt hur många de var vid tillfället, men misstänker att 200 är en alldeles för hög siffra. Gissningsvis var de snarare ca 140-150. Hur som helst, Brunners siffror är felaktiga.  

Sidan 173: Piper får ett poetiskt utbrott.Texten påminner om ett stycke ur ett av de många hyllningskväden som skrevs efter slaget. Jag råkade av en händelse stöta på det i ett regementshistoriskt verk - tror det var Västmanlands regementes historia av Torsten Holm. Dessvärre noterade jag inte den exakta referensen då jag var säker på att Brunner funnit fraserna i Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm, men det ser inte ut som stycket citeras där.

Det hela kommer från en skrift med titeln De under kongl. may:tz eget högt commendo, wid den med Gudz hielp i manna minne oförlikelig ärhållna segren emot de trolöse ryssar, tå den trogne staden Narva lyckeligen undsattes, tappre swänskes döde och blesserades ähre-grifter och : ähre-sängiar, tryckt i Stockholm 1700.

Sidan 173: Kungen tas emot av "Greve av Rantzien, generalmajor, kommendant i Narva och överkommendant på alla fästningar i Ingermanland, Henning, Rudolf Horn". Det var sannerligen en egendomlig konstruktion. Först har vi då ett fall av "den synske Karl XII." Horn blev förvisso greve, men först 1719. Generalmajor blev Horn 25/11, alltså tre dagar efter Karl XII:s intåg. Överkommendantstiteln kom en knapp månad därefter, den 21 december. För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 173: Horn talar pommerskt landsmål, kungens mors tyska.  Jag har inte förstått varför Ulrika Eleonora d.ä. skulle ha talat pommerskt landsmål. Hennes far var kung i Danmark, hennes mor prinsessa av Braunschweig-Lüneburg. Varför skulle de talat pommerskt landsmål? 

Sidan 174: Kungen studerar krigsbytet inne på sitt rum. Förbi honom bärs 149 metallkanoner, 32 mörsare, 10 300 kanonkulor, 397 tunnor krut etc. Nja, jag tror faktiskt inte på det. Man bär inte 149 metallkanoner. Tittar man på konstruktionsdata för svenska 3-pundare som de redovisas i Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid, s. 73 så finner man att sådana eldrör vägde 460 kg. I den erövrade artilleriparken ingick så grova pjäser som 45-pundare, vilka förmodligen vägde i trakten av 5-6 ton. Jag är rätt säker på att svenskarna inte skuttade omkring med sådana kolosser i famnen.  

Sidan 174: Skattmästaren beräknar värdet av det erövrade till 3.600.000 livres.  Något egendomlig myntenhet "skattmästaren" använde. Men om hr "skattmästaren" byter tillbaka till sitt rätta yrke, nämligen fransk diplomat, blir det mer logiskt. Uppgiften anförs av Fryxell (1902), 21, s. 115 och där hänvisas det till "Franska ministerbref, den 19 jan. 1701".  

Sidan 175: Kungen rättar Cederhielms siffror, i enlighet med Bibeln. Jag tror säkert att det svenska kansliet prånglade ut överdrivna siffror. Men under vilket krig har de officiella bulletinerna varit helt igenom opartiskt sakliga?  

Sidan 175: Den skrytsamme Karl XII dyker upp igen.  Avsnittet är till ton och innehåll inte så mycket Karl XII som det är Anders Fryxell, som f.ö. också nämner skådepenningarna. För detta, se del 21 (1856), s. 130 f.

Detta är f.ö. ett mycket lärorikt exempel. Inspirationen från Fryxell är tydlig när det gäller innehållet, men om man tittar närmare på dennes skildring är tonen där en helt annan. Så heter det bl.a.:"Största äran tillföll dock konungen sjelf. Man beundrade den skarpsinnighet, hwarmed han insåg vigten af att så fort som möjligt överraska ryssarna ; den själsnärvaro, hvarmed han begagnade varje tillfälle; det alldeles utomordentliga mod...- sedan mildheten... - slutligen blygsamheten."

Fryxell berättar som exempel på det sistnämnda att kungen i den för Stockholm avsedda segerbulletinen egenhändigt strök varje ord som kunde tolkas som beröm för honom själv eller "gäckeri" mot de besegrade. Alldeles oavsett om detta är korrekt eller ej så är det betecknande att Brunner använder Fryxell när det passar, till och med här, men sedan utesluter allt som inte passar. Här är det till och med så att "skarpsinnig", "modig" förekommer i Brunners text, men han låter Karl XII själv uttala dem. Vilket förstås innebär att Karl XII ger ett skrytsamt intryck.

Sidan 175: Guiscard blir mållös.

Man ser hur Brunner helt enkelt har övertagit Sparres uttryck, med minimala förändringar. Att språket är Sparres och inte Brunners framgår förstås inte någonstans.

Sidan 175: Karl XII granskar alla avgående brev.  Nog för att Karl XII personligen engagerade sig djupt i allt som rörde armén, men att han skulle ha läst alla avgående brev är förstås en ren omöjlighet. Vi har här en armé på en 6-7 000 man. Om man eliminerar alla de meniga soldaterna, av vilka dock en del säkerligen sände brev hem då och då, så återstår säkert flera hundra officerare, kanslifolk, präster och annat skrivkunnigt folk. Kungen skulle helt enkelt inte ha hunnit med mycket annat än att läsa brev om han skulle ha försökt upprätthålla någon slags egenhändig brevöppningsbyrå. För att sysselsättningen skulle ha varit meningsfull hade han rimligen varit tvungen att föra någon slags bok över vem som skrivit vad och när, vilket skulle ha krävt än mer arbete. Nej, det här får vi nog förvisa till sagans värld.  

Sidan 175-176: Stenbock skriver på franska till sin hustru.  Det gjorde han inte så sällan. Nu är dock det här citatet en märklig sammanfogning av åtminstone två olika brev, det ena på svenska och det andra på franska. Båda ingår i den av Carl Magnus Stenbock 1913 publicerade brevutgåvan, varför jag nedan ska försöka bena upp vad som tillhör vilket brev.  

Sidan 176: Cederhielm skriver ett brev som renderar honom den Herrens dom han förtjänar.

Låt oss granska hur denna Herrens dom drabbade Cederhielm. C. hade blivit registrator vid kansliets livländska kontor 19/4 1700. Han kom att ingå i fältkansliet och arbetade där under de kommande åren. Som Sven Olsson har visat i sin avhandling om Olof Hermelin kom Cederhielm att att fungera som den vid sidan av Hermelin viktigaste sekreteraren inom kansliets utrikesavdelning. För att ta bara ett exempel: i serien av utrikes koncept för perioden mars 1702-december 1705 har Cederhielm uppsatt 750 av ca 1 600. I serien Pipers koncept för januari 1702-december 1706 står Cederhielm för mer än 60 procent o.s.v. Under vistelsen i Sachsen 1706-07 fick han till och med utföra vissa självständiga uppdrag. Rent formellt hade C. 1703 blivit registrator vid utrikesexpeditionen och 1705 referendariesekreterare vid finska expeditionen för att 1708 slutligen bli sekreterare vid finska, ingermanlänska och livländska expeditionen. 

Vid Poltava föll Cederhielm i rysk fångenskap, vilket säkert är den "Herrens dom" som Brunner låter sin "Karl XII" hänvisa till. Nu hör dock till saken att kungen, principiell motståndare till personliga utväxlingar som han var, likväl särskilt intresserade sig för en utväxling av 4 män - Piper, Rehnskiöld, Düben och Cederhielm. Denna kom dock aldrig till stånd, men man ser att den verklige Karl XII inte hade den minsta tanke på någon slags "Herrens dom" i avseende på Cederhielm.  

För övrigt kan det kanske vara av visst intresse att påpeka att när C. långt senare i sin försvarsskrift behandlade sin tjänstgöring i Karl XII:s kansli så betonade han att till kungen gick det alltid att utan risk för missnöje framföra ett ärligt och uppriktigt råd, även om detta inte gick i samma riktning som Karl XII:s egna tankar (Svenskt biografiskt lexikon, Bd 8, s. 22). Ett förvisso sent avlämnat omdöme i en pressad situation, som dock styrks av ett mycket uppriktigt hållet brev som Cederhielm hösten 1709 skrev till kungen i Turkiet.

Än en gång har det visat sig att den verklige Karl XII hade få likheter med den högst besynnerlige huvudpersonen i Brunners Carolus Rex. Hur är det då med det citerade brevet? Jo, det är från den 1 mars 1701, d.v.s. drygt tre månader yngre än det sammanhang som det här plockas in i. För detta, se Karolinska krigares dagböcker VIII, s. 170 f.

Sidan 177: Sparre vill besöka stabsmedikus Skragge.  I så fall hade Sparre hamnat på galen sida Östersjön, Samuel Skragge var vid den här tiden fullt upptagen med sitt stora projekt - uppbyggnaden av Sätra Brunn i Västmanland där S. var provinsialläkare. Se t.ex. Elisabeth Manséns Ett paradis på jorden, s. 201 ff. 

Sidan 178: Förvisso var jag ingen skonsam Gustav Adolf.  Det här är ganska intressant. Brunners tes är synbarligen den att Karl XII utmärkte sig på något speciellt sätt, i avseende på sättet att föra krig. Vintern 1612 bröt Gustav II Adolf, då för övrigt nästan lika gammal som Karl XII var vid Narva, in i norra Skåne. Om detta berättade han själv i ett brev till kusinen hertig Johan av Östergötland: "Wij låthe E:K:tt wette, att Wij och hafue waritt inne uthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrckiosockner sampt och Whe stadh (Vä) är uthi aska, och hafue Wij dher till inthet mootstånd haft, anten af ryttere eller footfolck, uthan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter wår eigen willie". 

Sommaren 1611 hade Gustav Adolf erövrat Kristianopel, vilket utmynnat i ett blodbad. Som kålsupare betraktade var 16- och 1700-talets fältherrar säkert ungefär lika goda, oavsett nationalitet. Om Karl XII, liksom om Gustav Adolf, kan man säkert säga att han kunde vara hård och obarmhärtig när han ville, men också skonsam och ädelmodig om han hellre ville det. Däremot kan man möjligen säga att Gustav Adolf som person var betydligt mer temperamentsfull. Hans vrede kunde vara häftig och vid enstaka tillfällen utmynna i ren oförsonlighet, som i fallet med kammarherren Erik Rålamb och dennes fullständigt oskyldige far, som avsattes från sitt ämbete. Liknande episoder letar man förgäves efter när det gäller Karl XII, den under uppehållet i Turkiet i onåd fallne Anders Lagercrona blev helt enkelt bara hemskickad, utan att drabbas av vidare efterräkningar. Om häftiga ord från Gustav Adolfs sida finns många vittnesmål, dylikt saknas nästan helt i avseende på Karl XII.   

Sidan 179: De döda livgardesofficerarna grävs upp och förs på likvagn till staden för att kansliet upptäckt att det skulle gå att tjäna pengar.  Uppgiften säkert ur Laidre, som skriver så här: "Dagen före avfärden hölls en begravningsceremoni i svenska kyrkan för de fallna livgardesofficerarna. Soldaterna begravdes vanligtvis där de hittades eller man grävde en gemensam grav åt de sina. Men officerarnas sista viloläger var oftast närmsta kyrka. Man sörjde i regel väl för liken efter högtstående personer. Detta gjordes inte så mycket av vördnad för de döda utan mer för att familjerna kunde tänkas betala för att få hem kvarlevorna." Nåväl, genom Olof Stiernhööks dagbok vet vi vilka som begravdes den här dagen. Det var kaptenerna Carl Sparre, Johan F. Bonde och Åke Ulfsparre, löjtnant Herman Bonde, fänrik Gustaf Tibou samt underofficerarna Bergen och Nils Bergenhielm. För deras begravning utbetalades från fältkassan 440 daler silvermynt, se Kungl. Svea livgardes historia, Bd IV, s. 377 f. 

Det förefaller alltså som det var lite si och så med den externa finansieringen i just det här fallet. I själva verket torde Brunner, oavsiktligt eller ej, ha missförstått Laidre. Det Laidre avser är ett generellt bruk, inte någon slags uppfinning av Karl XII:s kansli. Dessutom tolkar jag nog ordalydelsen så att Laidre med "högtstående personer" avser högre officerare, inte officerare i gemen.  

Sidan 179: Man ville inte kuva detta folk, ej heller lägga deras länder under sig. Man ville ej ha det ty det tillhörde hundarna.  

Nja, det här låter väl inte helt trovärdigt. Källa, tack. 

Sidan 179: I svenskt våld hade råkat generalkommissarien Dolgorukij, generalfälttygmästaren Artjilovitj, kronprinsen av Imeretien, general Trubetskoj... Här bör då påpekas att herr generalfälttygmästaren Artjilovitj och kronprinsen av Imeretien var en och samma person, den som på sidan 171 kallades "Artsjelou" och där angavs vara 11 år - vilket han ju inte var. Vad är Brunners källa? Jo, se här:

Säga vad man vill om Claes Adelsköld, men någon person i Karl XII:s samtid var han inte. Hade Brunner hållit sig till Laidre hade han inte behövt göra det här misstaget.

Sidan 181: General Cronhiort ödelägger 1 500 byar och dödade onödigt folk. Här skulle jag bra gärna vilja veta vem som talar om "onödigt folk." I själva verket stack man på svensk sida inte under stol med vad som hände under dessa raider. I den officiella Posttidningen kunde man t.ex. om ett sådant tillfälle läsa att allt manfolk slagits ihjäl, medan kvinnor och barn skonats. Krigföringen var grym på båda sidor och även civilbefolkningen deltog i strövtågen över gränsen. Man får nog se de här infallen som dels en form av skoningslöst gränsskydd, dels som repressalier för ryska härjningar före slaget vid Narva.

Sedan har det här myntet två sidor. 

Å ena sidan genomfördes förvisso härjningar inne i närbelägna delar av Ryssland, även om man kan ifrågasätta antalet brända byar. 1 500 byar är väldigt mycket och att bränna så många skulle rimligen ha tagit flera veckor. I den källa Fryxell hänvisar till står dessutom 1 000 hus, vilket är en helt annan sak. Den 4 februari 1701 skrev Cronhiort till Karl XII och berättade att ingermanländska bönder gjort ett infall i Ryssland, skövlat och bränt. Cronhiort meddelade att han förbjudit vidare sådana expeditioner och frågade om inte bönderna borde straffas. På brevet finns en påteckning där det sägs att kungen "vill hafva dhem fritt lämnat att häria och bränna i Rysslandh dhet mästa dhe kan", daterat Lais 12/2 1701. Å andra sidan utfärdade Karl XII den 3 december 1700 ett skyddsbrev för invånarna i Ryssland där det sades att inget ont skulle hända dem om de stannade i sina hem och godvilligt lämnade kontributioner. 

I april 1701 meddelades Spens att allt vidare brännande i Ryssland skulle inställas. Adlerfelt skriver om Stenbocks expedition att den var en repressalie för ryska härjningar i Livland, vilket väl ter sig rätt sannolikt. För om svenskarna planerade att följa upp segern vid Narva genom en inmarsch i Ryssland på våren 1701 var de knappast intresserade av att förstöra de områden genom vilka en sådan marsch skulle gå, helst ville man ju försörja sin armé på fiendens bekostnad.  Det ska tilläggas att dessa uppgifter är ett utomordentligt tydligt exempel på att Brunner har använt den första upplagan av Fryxell:

Sidan 181-182: Stenbock gör ett misstag och få känna av kungens missnöje och senare hans vrede.   

Om detta inte vore så dumt skulle det vara komiskt intill obetalbarhet. Av samtliga de officerare som gick ut i kriget med Karl XII 1700 kom knappast någon att få en mer glänsande karriär än Magnus Stenbock, som på 5 år avancerade från vanlig överste till general, kungligt råd och guvernör i Skåne. Kungens brev till Stenbock från de här åren innehåller skämtsamma anspelningar på Stenbocks särskilda position som upptågsmakare, i ett från december 1702 heter det: "Effter dhet är nu seent, så sluter iagh Måns Lurifax". Ett par dagar senare avslutar Karl XII ett annat brev med: "Och iagh blifver Mons pani-Lurifacos". 

Den som söker likartade uttryckssätt i kungliga brev till någon annan person utanför familjekretsen lär få leta förgäves. Stenbocks brev hem är också goda vittnesbörd om den stora kungliga nåden, erövrade dyrbarheter av de mest varierande slag finner vägen hem till den väntande hustrun. 

I december 1703 skriver Stenbock om hur Karl XII skänkt honom 10 000 riksdaler, höjt hans lön och överhuvudtaget är "helt nådig", något Stenbock inte försummar att tacka Gud för.

"Dock skulle Stenbock senare känna av min vrede så mycket värre" - det är fullständigt bisarrt och är bara ännu ett exempel på den avgrundsdjupa skillnad som finns mellan den höggradigt egendomlige huvudpersonen i Carolus Rex och den verklige historiske gestalt som denne säges föreställa. 

Som sagt, Carolus Rex  borde ha försetts med en varningstext som informerade läsaren om att bokens Karl XII inte ska förväxlas med den historiske Karl XII. För när Brunner ur källorna har lyckats få till den här bilden av förhållandet mellan Karl XII och Stenbock - då har han gjort en verklig prestation. 

En viss hornbeprydd potentats mytomspunna Bibeltolkningsförmåga står sig sannerligen slätt i jämförelse.  

Sidan 182: Karl XII vill inte besöka Wesenberg, Reval, Pernau och Dorpat på grund av faran av att han ska gå vilse bland de omfattande ämbetsverken och förvaltningarna, vilka omfattar hela kvarter.  

Säga vad man vill om den tidens statsförvaltning, men den var verkligen inte lika omfattande som dagens. I Dorpat fanns en hovrätt, i Reval satt generalguvernören över Estland och sedan var det i stort sett slut med förvaltningar. I Eesti rahvastiku ajalugu aastani 1712 ger Heldur Palli en del befolkningsiffror för baltiska städer. I Reval bodde år 1688 11 000, i Narva (1695) 3 000, i Dorpat (1695) 2 000, i Pernau (1695) 1 600-2 000, i Fellin (1695) 550 och i Wesenberg (1695) 400. Motsvarande siffra för Stockholm var ca 57 000, se Städernas folkmängd och tillväxt, s. 119. Karl XII hittade utmärkt i Stockholm med 57 000 invånare, varför skulle han villa bort sig bland Wesenbergs 400? Dessutom lär han ha varit utrustad med ett rätt gott lokalsinne, hans långa ritt från Turkiet till Stralsund gick ju synnerligen raskt undan och under kriget i Polen red han både kors och tvärs ett otal gånger. Kan man våga gissa att det här var tänkt som ett Aspergerstyrkande "bevis"? 

Sidan 183: Kungen städar "bussarnas" kasern, kontrollerar kamningen och undervisar remsmidaren i hur denne ska göra sitt arbete.  Själva städandet och persedelvården har Brunner hämtat från Laidre, där dock utan kunglig medverkan. Naturligtvis undervisade inte Karl XII "remsmidaren" (som förstås ska vara remsnidaren) i dennes yrke, skulle inte en sådan yrkesman ha känt till hur man skötte remtyg som utsatts för väta? 

Sidan 183: Kungen hoppar i halmbalarna på juldagen. En halmbal torde förutsätta existensen av någon form av maskin som binder halmen, sådana lär inte ha funnits 1700. Sedan är det också så att muntrationerna skildras i ett brev från Axel Sparre, inte i någon slags officiell bulletin, se Quennerstedts Ur Carl XII:s levnad I, s. 34. Något nedhoppande från matbordet nämns förstås inte där, likt Quennerstedt dristar jag mig att förmoda att Sparres tal om lekar och danser i julhalmen avser just lekar och danser i julhalmen.  

Sidan 183: Det läses Panegyrikus över Carolus Rex av den andlige vältalaren Petrus Jansonius från Lund.  I verkligheten var Jansonius östgöte som studerat i Uppsala. 1703 blev han häradshövding i Hälsingland. Titeln på hans verk är: "En kort panegyricus öfwer then stora och oförlikliga hans kongl. may:tz wår allernådigste herres och konungs, konung Carls then XII. igenom Gudz hielp erhåldna seger..". För övrigt tvivlar jag på att det lästes i Lais i januari 1701, i den långa titeln sägs att verket framfördes på riddarhuset 6/2 samma år.  

Sidan 184: Salig Maj:ts brorson, pfalzgreven Adolf Johan, dör liksom hovpredikant Arosenius och Bleckert Wachtmeister. Nja, här blir det lite förvirrande. Om "salig Maj:t" avser Karl X Gustav är jag med, Adolf Johan d.y. var ju son till dennes bror Adolf Johan d.ä.  "Arosenius" hette dock i verkligheten Erik Aronius (1664-1701). Wachtmeister dog däremot inte alls i Lais utan i Reval, efter att ha gjort inspektionsresor i Estland. Livmedikus "Rothleben" bör f.ö. kallas "Rothlöben", se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. R. avled f.ö. först den 28 februari, varför det är märkligt att stoppa in hans dödsfall i början av januari. Ja, Wachtmeister avled den 30 april, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Och när vi ändå är igång så kan det vara värt att nämna att Adolf Johan d.y. dog den 25 februari, se Svenskt biografiskt lexikon, del 1, s. 217.

Sidan 184: Farsoten bortrycker 270 dalkarlar och 400 västmanlänningar.  

Det här är åter ett typiskt fall av hur Brunner gått till väga. Här har han lämnat den fasta mark som Laidres arbete utgör och gått tillbaka till Fryxell som redovisar den här uppgiften i del 21, s. 126. Som källa för Fryxell har ett danskt diplomatbrev från 16 mars 1701 fungerat. Naturligtvis hade denne danske sagesman ingen förstahandskännedom om saken och kan också misstänkas för att ha skarvat en smula för den allt annat en svenskvänliga regeringen i Köpenhamn. Om man tittar konkret på dessa båda regementen så omfattade båda i fulltaligt skick 1 200 man i ledet. 

Dalregementet fick i maj 1701 270 man i ersättning, men det var alltså för såväl Narvafälttåget som för avgången i vinterkvarteren. Dalregementet hade i slaget vid Narva förlorat 55 man i döda och 121 i sårade. Siffran för avgången under vinterkvarteren måste alltså justeras ned. Enligt Karl XII på slagfältet, del 2, s. 363 var Västmanlands regemente våren 1701 859 man starkt. I slaget vid Narva hade 92 man stupat och 197 sårats. Redan siffran 859 vittnar tydligt om att avgången inte kan ha varit 400, man startade ju från 1 200.  

Sidan 184: Till våren var blott en tredjedel av hären i tjänstbart skick.  Också detta är ganska typiskt Brunner. Fryxell skriver: "och vid vårens ankomst var icke hälften, några säga blott en tredjedel, af soldaterna och blott en ringa del av hästarna i tjänstbart skick." Naturligtvis väljer Brunner den lägre siffran. Av ovan nämnda siffror framgår att det är felaktigt. Ett annat belysande exempel är Livgardet, där det finns ordentliga siffror i Kungl. Svea Livgardes historia, del IV, s. 379. Där framgår att under oktober och november 1700 avled ca 10 i månaden av sjukdomar, under december-halva mars dog ca 19 i månaden och från andra halvan av mars till slutet av maj dog 27 man i månaden. Den 16 mars 1701 var vakansernas antal bland manskapet 256, av vilka ca 210 hade stupat i strid eller dött av sjukdomar. 

Till dessa 210 ska sedan läggas 67 som dog till och med maj månads utgång. Den sammanlagda avgången i döda, inkluderande slaget vid Narva där gardet förlorade 120 man, var alltså ca 280 av en total styrka på 1 800 man.

Detta visar ånyo hur Brunners envetna trohet mot Fryxell, som ju Strindberg satte mycket högt, ständigt leder honom på villospår. Det går helt enkelt inte att bygga en redogörelse för svenska arméns förluster i vinterkvarteren på en dansk diplomats brev, särskilt inte som det finns verkligt detaljerade undersökningar att konsultera.

 Undersökningar som inte bygger på rykten och lösa påståenden utan på en analys av ännu bevarat källmaterial.  

Sidan 184-185: Karl XII vägrar underteckna hjälpframställningar som inte talar om hans egen storhet och styrka.Det påstås från Stockholm att Narva skulle klarat sig utan Karl XII:s ankomst och att nöden raskt skulle ha besegrat ryssarna.

Detta är ett intressant ämne som Gustaf Jonasson belyser på ett utmärkt sätt i sin avhandling Karl XII och hans rådgivare, s. 202 ff. Kanslikollegiums linje var att det gällde att handla raskt efter segern vid Narva, innan de länder som var formellt skyldiga att lämna hjälp hann förklara att det var tydligt att Sverige klarade sig utmärkt på egen hand. Därför skulle man, enligt Kanslikollegiums åsikt, antedatera hjälpframställningarna så mycket som möjligt och påstå att de varit på väg länge på grund av den dåliga postgången. I det förslag som uppgjordes för brev till svenska envoyéerna i Haag och London instruerades dessa att framhålla Sveriges svåra läge och hur stort hjälpbehovet var. Likartade brev författades för sändning till andra svenska diplomater.Men så hände något under fältkansliets behandling av de uppsatta förslagen. Nästan alla hänvisningar till Sveriges trängda läge ströks och istället betonades de olika makternas fördragsmässiga skyldigheter att komma till Sveriges hjälp.  

Samma förändring ägde rum i avseende på de latinska skrivelser som innehöll Karl XII:s personliga notifikation om segern vid Narva och krav om hjälp. Enligt kollegiets koncept hade Narvas läge varit så kritiskt att den lilla svenska armén närmast i desperation hade tvingats gå till anfall mot den vida starkare motståndaren, för om man väntat skulle det ha varit ute med staden och Sverige hade kanske till och med förlorat kriget innan någon hjälp hade hunnit komma från vänligt sinnade länder. Men, skrev kollegiet i sitt koncept, genom Guds hjälp hade Narva befriats och man hade vunnit tid för att få över förstärkningar och få den högst nödvändiga hjälpen från andra makter.  

Allt detta ströks i fältkansliet. Kvar fanns bara talet om fiendens lömska överfall och begäran att de fördragsmässigt bundna nationerna skulle ge den hjälp de har förbundit sig att ge.

Vad är då förklaringen? Jo, den ger Cederhielm i det brev som Brunner citerar ett stycke ur. Kungen hade deklarerat att han inte kunde tillåta att det talades om att det varit ute med Narva om han inte anlänt. Narva hade, menade Karl XII, kunnat klara sig ändå. Inte heller borde man framställa segern som ett resultat av en desperat attack, man hade kunnat vänta ett tag och ändå besegrat ryssarna. Karl XII:s egen linje var alltså närmast exakt direkt motsatt den Brunner tillskriver honom. Det var Karl XII, inte Kanslikollegium, som menade att Narva hade kunnat klara sig hans hjälp förutan. Det var Kanslikollegium som ville betona hur absolut nödvändigt anfallet hade varit, medan kungen ville framhålla att ryssarna hade kunnat besegras även om man hade väntat med anfallet. 

Det är faktiskt, rent konkret, Karl XII som vill nedvärdera sin egen insats i sammanhanget.  

Summa summarum: Brunner ger här en skildring som är nästan tvärtemot den riktiga. Detta gör han av allt att döma fast han utnyttjat Jonassons arbete. Brunner vet alltså att det han skriver är inkorrekt, men ändå skriver han det och till råga på allt går han sedan ut och hävdar att svensk historieskrivning måste revideras.   

Sidan 185: Överstelöjtnanten Brandt erövrar nära 1 000 sädesloft råg.  Det var ett högst egenartat rymdmått. Varifrån kommer detta? Jo, det kommer från Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 59 där det talas om "1000 loff råg". Loff eller snarare "loof" är ett gammalt baltiskt spannmålsmått, i Estland tydligen drygt 42 liter och i Livland drygt 68, enligt Nordisk familjeboks klassiska "uggleupplaga".  

Sidan 185: Dahlberg skickar superintendent Brandt. Ur Fryxell (1902), 21 s. 153. Uppgiften bygger tydligen på ett danskt diplomatbrev. Den dragna värjan lyser dock med sin frånvaro hos Fryxell. 

Sidan 185-186: Kardinalprimasen skriver ett brev till de polska ständerna vari han förklarar August ovärdig kronan. Republiken och Polens konstitution ville ha honom avsatt. Brevet anländer till Karl XII 28/1 1701. Kungen missnöjd, vägrar godkänna brevet.  

En något egendomlig historia, kan man tycka. Kardinalen vill ha August avsatt och skickar ett brev om detta till ständerna i Polen. Tydligen skickar han också ett kopia till Karl XII, som missnöjd vägrar godkänna det. På vilket sätt skulle Karl XII behöva godkänna ett brev mellan kardinalen och Polens företrädare? Ett brev som dessutom tydligen redan hade skickats till adressaten. Förklaringen är enkel, precis som i föregående fall har Brunner vänt verkligheten upp och ner, se Jonasson s. 237 f.  

I själva verket handlade detta om ett initiativ sannolikt taget av Samuel Åkerhielm. Två brevkoncept uppsattes, det ena riktat till kardinalprimasen och republiken, det andra endast till den förstnämnde. I dessa sökte man driva in en kil mellan republiken och August genom att försäkra att på svensk sida ansågs det att republiken varit helt ovetande om Augusts planer mot Riga. August var alltså uppenbart opålitlig och det skulle inte kunna klandras av någon om republiken fann August ovärdig tronen. 

Bakom breven skymtar den gamla tanken att genom vänliga ord och tillmötesgående hindra att republiken gjorde gemensam sak med August.Förslagen godkändes dock ej av Karl XII. Det är på baksidan av brevet till kardinalprimasen och republiken som Karl XII skrivit sin förkastelsedom - "det hölls vara för lindrigt". Kungen ville inte, precis som i fallet med de främmande makterna, uppträda som en tiggare. Det var han som hade rätten på sin sida och eftersom republiken inte hade svarat på en tidigare framställning av den 14 mars 1700 skulle det uppfattas som räddhåga att försöka på nytt igen. Bollen låg helt enkelt hos republiken, det var den som hade att agera gentemot August och gentemot Sverige.

För andra gången på en och samma sida har Brunner alltså, av allt att döma fullt medvetet, vänt verkligheten upp och ner. Allt för att stärka sitt budskap och för att ge den "sanna" bilden av Karl XII. Kan sanningen uppenbaras genom att verkligheten vänds bak och fram, ut och in, upp och ner?  

Sidan 186: Aftonen efter älgjakten hålls en stor fest med Stenbocks opera som underhållning. August Quennerstedt ägnar ett kapitel i sin bok Ur Carl XII:s lefnad åt tiden i Lais. Han citerar på s. 40 f. (del 1) en dikt av Stenbock om jakten i fråga. Där framgår att det handlade om harjakt.  

Sidan 187: På Riddarhuset läses Erland Ekewalls opus Fröjderop... Den korrekta titeln är: Frögde-roop, öfwer den härliga och i manna minne oförlijklige stoore vnder- och högprijswärde victoria, som den stormächtigste och segersamme nordiska konungen Carl den XII. Swerjes, Göthes och Wendes konung med Gudz hielp erhållit öfwer : tzarens stoora krigzmacht, för staden Narva den 20. novemb. anno 1700. 

Det förefaller mig något osäkert om denna verkligen lästes på Riddarhuset. Jansonius verk, se ovan, lästes uppenbarligen där.Uppgiften kommer från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. Ytterligare likheter går att observera:

Man noterar särskilt hur återgivningen av titeln nästan exakt följer Strindberg och samtidigt kraftigt skiljer sig från den verkliga.

Sidan 187: Syster Ulrika meddelar att hovdamerna bildat militärt förband.  

Nu var Ulrika Eleonora endast 13 år gammal, den krigiska systern var istället Hedvig Sophia och brevet var alltså från henne. För detta se t.ex. Hattons Charles XII of Sweden s. 162. 

Sidan 187: Kungen besvarar brevet.  Kungens brev var förvisso till Ulrika Eleonora, men det var alltså inte något svarsbrev på Hedvig Sophias brev.  

Sidan 187-189: Det citerade brevet.  Här har vi då samma fenomen igen. Brunner markerar med kursiv stil att han citerar ett brev, men i verkligheten gör han inte det. I det här fallet är datering och hälsningsfras korrekt, men därefter saknas tre långa meningar med kungens ursäkter för att han inte skrivit på länge, nyårshälsningar etc. Sedan följer han originalet relativt nära ända till meningen som behandlar Cronhiort. Där står det i originalet så här: "På Ingermanlandska sidan har Cronhiort med dhet nya uprättade folket ur Finlandh varit inne i Rysslandh och brendt up något.". "1000 byar" har Brunner alltså lagt till alldeles själv.  Sedan följs originalet nära till och med "matkar". Därefter avslutas egentligen originalbrevet (Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 40-41). Brunner har istället plockat in ett stycke ur ett annat brev, skrivet den 26 februari 1701 (ibid. s. 42-43). Detta brev har i sin tur förlorat sin inledning. Sedan är underskriften rumphuggen alternativt omplockad, kungen skrev naturligtvis "underdånigsta tienare och broder", inte tvärtom. Sedan kommer då i Brunners version ett P.S. Det hör då till det första brevet, fast det är också rumphugget.

Det hela är naturligtvis ytterst egendomligt. Brunner plockar bitar ur två olika brev, sätter ihop dem lite som det passar honom, skär bort och lägger till. Och kursiverar sedan alltsammans för att det ska se ut som ett citat. Varför "1 000 byar" kommit in behöver man förstås inte fundera länge över. Det är klart att om Karl XII talar om att Cronhiort bränt ”något" och han sedan specificerar detta med "1 000 byar" så framstår kungen som en riktigt monster utan sinne för proportioner. För övrigt står det 1 000 hus i Cronhiorts brev, se Handlingar till upplysande af Finlands öden under det stora nordiska kriget, s. 11. Ska man kalla det "kreativ citeringsteknik"? Brunner är fil. dr. i litteraturvetenskap, i sådana sammanhang lär inte den här tekniken vare sig läras ut eller godkännas.  

Sidan 190: Av de professorer som flytt från svenska universitetet i Dorpat fanns två kvar, en av dem Olof Hermelin.

Universitetet hade 1699 flyttats till Pernau. De flesta professorerna hade flytt vid krigsutbrottet, men två hade stannat kvar - teologiprofessorn Olaus Moberg och historieprofessorn Sven Cameen, adlad Caménhielm (1658-1708), se Laidre, s. 125.

Sidan 189-190: Olof Hermelin anställs som sekreterare vid kansliets tyska expedition.  Hermelins sekreterarfullmakt expedierades i september 1701. Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM är den daterad 11/9 1701, d.v.s. drygt 6 månader efter de händelser som beskrivs på på föregående och följande sidor.  

Sidan 190: Kungen superar med Hermelin som klargör hur man ska förhandla.  Hermelin hade varit professor i Dorpat, men lämnade staden redan 1698, se Olssons avhandling om Hermelin s. 149 f. Hermelin var därefter verksam som rikshistoriograf i Stockholm, främst med uppgift att skriva texten till Suecia antiqua et hodierna, se Olsson s. 156 ff. Dock sysslade Hermelin i Stockholm också med författande av stridsskrifter. Detta ledde till att han uppmärksammades på högsta ort och kallades till fältkansliet. Den 28 december 1701 lämnade han Stockholm, se Olsson s. 166. Han anlände till kungens högkvarter kring 10/3 1702, alltså ca 1 år efter att de här nämnda supéerna skulle ha ägt rum. Till yttermera visso var Hermelin inte utrikespolitiskt skolad, han förefaller tvärtom ha varit starkt medveten om sina inledningsvis bristfälliga kunskaper i ämnet, se Olsson 360.  

Scenen är alltså omöjlig, både av rent geografiska skäl som av innehållsmässiga. Hermelin var i Sverige och behärskade dessutom inte det ämne han sägs ha undervisat kungen i.  

Sidan 191: Schlippenbach marscherar mot Isburski och bränner över 1 000 byar, 128 svenskar stupar. Cronhiort bränner 1 500 byar.  

I fallet Schlippenbach var det tydligen enbart ett mindre avdelning på 200 man som gick in i Ryssland från Marienburg, se Adlerfelt s. 61. Följaktligen kan inte 128 ha stupat. Inmarschen gick av stapeln den 20 februari, på sidan 190 är det dock mitten av mars. Cronhiorts brännande är av allt att döma samma som förekom på sidan 181, eftersom det även där handlade om 1 500 byar. Som nämndes i det sammanhanget står i källan "hus", vilket är en helt annan sak. Här har siffran av allt att döma dubblerats, eftersom samma incident dyker upp vid två olika tillfällen. Jämför också noten till sidan 181.

Sidan 191: Spens återvänder efter att ha bränt och dödat allt i sin väg.  Detta tycks avse ett tåg som Adlerfelt daterar till 5 mars 1701. Där talas enbart om bränning. 

Sidan 191: Kungen filosoferar runt att den fattigaste befolkningen måste offras.  Torde vara svårt att belägga just den vinklingen. 

Sidan 191: Gardeskaptenen Stiernhöök har roat sig något för mycket med jungfruarna Palnbach.Kungen får rapport om detta den 10 mars.

Stiernhöök kallar dem för "Palmbach" i sin dagbok. Att S. skulle ha tagit sig väl stora friheter är förstås möjligt, men saknar stöd i hans dagbok. Att kungen skulle behöva grubbla länge på frågan ter sig något svårbegripligt, det hela skulle varit ett helt rutinmässigt fall av lägersmål, för vilket straffsatsen fanns angiven i krigsartiklarnas paragraf  90. 

Sidan 191-192: Striden omsnöfästningen. Middag med supa och fruntimmer Gick av stapeln 7/3 1701. Kronologiskt blir det lite egendomligt då det nyss var den 10 mars. Det förefaller som någon kan ha dödats i samband med skådespelet/övningen, men att kungen skulle ha inspekterat dem efteråt är förstås helt fiktivt, liksom inslaget av fruntimmer.  

Sidan 192: August föreslår plötsligt förmånliga fredsvillkor.  Här blir det åter lite egendomligt eftersom mötet i Birze avhandlades på sidan 189 och där överenskom August och Peter att fortsätta kriget med alla krafter, se t.ex. Brulin, s. 166 f. I Brunners version är ju kungen dessutom fullt informerad om alla delar i deras avtal, varför det vore synnerligen logiskt av honom att reagera med misstänksamhet på Augusts anbud. Uppgiften härrör ur Fryxell (1902) 21, s. 153-154 och bygger på franska diplomatbrev.  

Sidan 192: Kagg får avsked den 15 mars 1701.  Enligt hans egen dagbok hände detta 19/3.  Sidan 192: Himlafenomenet. Stiernhöök berättar om 3 + 3 solar med en stor ring runt de första, solringar och regnbågar. Mot aftonen visade sig också en halvmåne. Adlerfelt nämner det dubbla flätade monogrammet, men konstaterar torrt att det "haffwer sine naturlige orsaker".

Sidan 193: Planerna på att anfall mot Arkhangelsk. Ett utmärkt exempel på hur stor roll Fryxell har spelat:

Sidan 193: Kungen läser i Gustaf Adolfs bönbok och kommenterar sin farfaders oböjlighet.  

Gustav II Adolf var som bekant inte Karl XII:s farfar.

Kapitel 6 : Düna

Värt att lägga märke till

I detta kapitel slås man av ett par geografiska egendomligheter, vilka ger intrycket att Brunner inte har tittat på kartan. På sidan 194 upprättar Karl XII en eskader i Peipus och som svar på detta uppkastar kommendanten i Kokenhausen några batterier. Problemet med det är att det är mer än 20 mil från Kokenhausen, som ligger vid Düna, och Peipus. På sidan 205 befinner sig kungen vid Kokenhausen men plötsligt talas det om en flotta vid Neumünde, som ligger 10 mil västerut alldeles vid Dünas mynning i havet. På sidan 201 finns en egendomlighet av likartat slag, sachsiska trupper kommer rusande till övergångsstället från Kokenhausen - 9 mil bort! Också på sidan 197 finns en geografisk märkvärdighet, Brunner talar om att det var varmt i Ingermanland när han beskriver marschen från Estland in i norra Livland.En mycket egendomlig passus finns på sidan 197 där det sägs att inför inmarschen i Riga förbjöds "plundring och förstörelse". 

Vet inte Brunner att Riga hade varit i svensk hand sedan 1621? På sidan 193 verkade han onekligen känna till det, så man blir onekligen förbryllad. På sidan 201 visar Brunner tydligt sitt beroende av Fryxell och förväxlar Patkul och Paykul. På sidan 206-207 är Hermelin åter i full verksamhet - trots att han i verkligheten anlände till armén först i mars året därpå.

Sedan ser man hela tiden hur starkt beroendet är av Laidre. Jag har givit ett par exempel, se anmärkningarna till sidan 197. Det kommer betydligt tydligare exempel på beroendet av tidigare litteratur längre fram, men redan det här är anmärkningsvärt för en författare som enligt egen utsago inte har arbetat med "senare forsknings slutsatser" utan bara med källorna. 

Genomgången

Sidan 194: Kungen upprättar en eskader i Peipus för att hindra ryssarnas infall. Den ryske översten Boose uppkastade dock till försvar åtskilliga batterier.  

Här blir geografin högst egendomlig. Bose, som han egentligen hette enl. personregistret i Brings utgåva av Adlerfelt, var sachsisk överste och kommendant i Kokenhausen. Ett fäste som alltså ligger vid floden Düna. Peipus ligger, får man nog ändå säga, rätt långt därifrån.  

Sidan 194: Artilleriöversten Meck ber om sex månaders lön för soldaternas räkning. Avslås med motivering att det var normalt att armén inte betalade, särskilt i fält.  Förutom att motiveringen är egendomlig och direkt inkorrekt så är skildringen dessutom osann. I Kungl. Artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid, s. 330 nämns händelsen. Kungens beslut blev att bevilja utbetalning av en månadslön. Detta hände dock i juni 1701.  

Sidan 194: Wachslager rapporterar att det i Polen talas om att sammankalla en riksdag som ska tvinga August att sluta fred. Detta var i senare delen av april 1701, kollegiets betänkande är daterat 7/5 1701. Kronologin är alltså fladdrig.  

Sidan 195: Kungen skriver ett missnöjt brev till 17 landshövdingar angående livgardesrekryternas dåliga kvalitet.  Detta brev är daterat 23/8 1701, alltså flera månader efter de här beskrivna händelserna, se Kungl. Svea Livgardes historia, del IV, s. 563.  

Sidan 196: Sachsarna gör ett försök på Runebourg där ryttmästare Lorentz låg.

Detta är Adlerfelt, s. 65. I själva verket hette ryttmästaren Wolter Wolfgang von Laurentzen, se Lewenhaupt, Adam, Karl XII:s officerare. 2. - Stockholm, 1921. - S. 383. Orten hette Ronneburg (lettiska Rauna).

Sidan 196-197: Josuabokens 23 kapitel, verserna 9-11 läses. De lyder: "En av eder skall jaga tusen; ty Herren eder Gud strider för eder."

Det är faktiskt enbart vers 10 och dessutom inte hela versen.

Sidan 197: Ryttmästare Fitinghoff blir dödligt blesserad och andra 50 blir på platsen nedstötta och skjutna. Armén kommer till Walk.

Detta är Adlerfelt, s. 66. Sammanställningen är olycklig då Neuermühlen (lettiska Adazi) ligger en dryg mil nordost Riga (Baltisches historisches Ortslexikon. II. - Wien, 1990. - S. 414) medan Walk ligger nästan 15 mil nordost Riga (ibid. s. 676 f.). Brunner har uppenbarligen inte tittat på kartan eller reflekterat över ortsangivelserna.

Sidan 197: Sjöexpeditionen till Arkhangelsk avseglar den 21 juni 1701 från Göteborg. Fartygen lämnade Nya Elfsborg på morgonen den 27 maj 1701, se Ernst Holmbergs uppsats i Karolinska förbundets årsbok (KFÅ) 1918.  

Sidan 197: Väderleken i Ingermanland hade blivit torr och het.

Det är fullt möjligt, men marschen gick ju från trakten av Dorpat mot Düna. Den 21 juni befann man sig vid Walk i Livland, alltså långt från Ingermanland.

Sidan 197: Överste Meijerfelt fortsätter mot Kokenhausen.Johan August Meijerfelt var dock endast överstelöjtnant, se Svenskt biografiskt lexikon, del 25, s. 471. "Överste" kommer från Adlerfelt, medan Laidre har "major". Meijerfelt blev överste den 18 februari 1702, se Riksregistraturet vol. 629.

Sidan 197: Det kungörs vid inmarschen i Riga att plundring och förstörelse förbjöds. Detta låter högst egendomligt, staden hade varit svensk sedan 1621.  

Förklaringen är att Brunner lånat det hela från Laidre, men inte förstått/brytt sig om vad Laidre berättar:

Sidan 197: Kungen slinker obemärkt in i Riga tillsammans med Rehnsköld.

Också här ser man det starka beroendet av Laidre:

Sidan 198: Steinau har skyndat till Kokenhausen med fyra kavalleriregementen om 9 000 man.

Detta skulle betyda en regementsstyrka om 2 250 man, vilket förstås är felaktigt. Laidre (s. 204) anger hela den sachsiska arméns styrka till 9 000 man, det är förmodligen därifrån siffran kommer.

Sidan 199: I båtarna kom 7 000 artillerister och 550 kavallerister.

Givetvis en helt tokig uppgift, 7 000 artillerister ska förstås vara 7 000 infanterister. Laidre (s. 211) anger antalet till 6 621 infanterister och 535 kavallerister.

Sidan 199: Blockhus och en kapare överför kanoner.  Dessa var avsedda att ge eldunderstöd, se t.ex. Kungl. artilleriet : Karl XI:s och Karl XII:s tid, s. 333.  

Sidan 199: Trupptransportfartygen hade lädersegel som skulle fånga upp muskötkulor för återbruk.  Frågan är om anordningen var fullt så djupsinnig och helt enkelt inte bara tänkt som skydd.  

Sidan 199: Rehnskiöld, Dahlbergh och Stuart åsidosätter förrädiskt kungen genom att planera övergången.  Förberedelserna hade inletts redan under vintern, då Dahlbergh börjat samla fartyg. Närmare order hade utfärdats under våren, se Karl XII på slagfältet II, s. 373 ff. Det finns inte några tecken på att planeringen skulle hållits hemlig för kungen, snarare tvärtom.  Men låt oss i alla fall för ett ögonblick anta att Brunner har rätt. Skulle Karl XII då inte visa sitt missnöje med herrar Rehnskiöld, Dahlbergh och Stuart? Vad som hände i verkligheten var att Stuart den 18 juli 1700 utnämndes till generalmajor, vilket ju knappast kan tydas som ett tecken på onåd. När det gäller Rehnskiöld var hans inblandning i de praktiska förberedelserna ringa, enligt Jan v. Konows biografi,  men Rehnskiöld var ju uppenbart en av kungens viktigaste medhjälpare under de kommande åren. Dahlbergh var vid det här laget över 75 år gammal och hade redan tidigare ansökt om avsked, vilket då hade avslagits. Att Dahlbergh verkligen till sist fick avsked i april 1702 är inte att undra på, han var vid det laget sjuklig och avled några månader senare.

Sidan 199: Guiscard tvingas beskåda övergången av Düna från stranden.  Detta är onekligen Laidres version. Enligt Herman Brulins Sverige och Frankrike 1700-1701, s. 178, hade Guiscard dock vid avmarschen från Dorpat inte tillåtits att följa med armén och därför begivit sig till Reval.  

Sidan 200: Kungen hoppar över till en pråm där en kärntrupp av Livregementet finns, uppmanar sedan livgardisterna under Spens att ro snabbt.  Detta är förstås två skilda regementen. Spens var chef för Livregementet till häst.  

Sidan 200: Generallöjtnant Dücher.  Här förstår jag inte riktigt varför Brunner stavar namnet med "h" och inte med "k". Men viktigare är att Dücker var generaladjutant, inte generallöjtnant.  

Sidan 200: I kungens sällskap ingår Dücher, von Liewen, Reutercrantz, Klinckowström och andra ur livgardet.En egendomlig konstruktion då Dücker var generaladjutant, Klinckowström kammarpage och Reutercrantz (om han alls var med) också hovtjänsteman. Inte heller Liewen tillhörde livgardet, utan var guvernör i Wismar och generallöjtnant. För dessa herrar, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 201: Man höll igen med elden till fiendens vitöga sågs, vilket är 70 steg.  Detta skulle alltså vara i trakten av 50 meter, ett avstånd på vilket man säkert inte ser fiendens vitöga. Enligt Kungl. Svea Livgardes historia, del IV. s. 172 var "vitöga" ca 20 meter. Till och med det låter långt, i Stenbocks reglemente sköts andra salvan när det gick att nå fienden med bajonetten.  

Sidan 201: Nya sachsare, ledda av landsförrädaren Patkul, skyndar till.  Detta är en felaktig uppgift som också finns hos Fryxell (1856), del 21, s. 151 f. Den som avses är  Paykul, se bl.a. Otto Sjögrens artikel i Historisk tidskrift 1881, s. 140 not 4. 

Sidan 201: Steinaus hjälptrupper kommer rusande från Kokenhusen. Från Riga till Kokenhusen är det fågelvägen ca 9 mil och vägarna lär ha slingrat sig en del på 1700-talet. Nej, kom rusande därifrån gjorde de nog inte... Detta torde vara ännu ett bevis på att Brunner inte har brytt sig om att ta reda på var Kokenhusen ligger (se anm. till s. 152).

Sidan 201: Kungen tilläts inte utsätta sin person för bataljens faror.  Då kan man förstås undra vem som förbjöd honom. Han var enväldig.  

Sidan 202: Stiernhöök blir skjuten tvärtigenom låret. Båda benen spretade som grova kritpipor ur tyget.

Själv säger Stiernhöök att han blev skjuten "twärt igenom wänstra benet, bägge benpiporna aff". Visserligen är jag inte läkare, men nog borde det betyda att skottet träffade i underbenet?  

Sidan 202: Steinau försöker omringa Upplands regementes fotsoldater.Upplands regemente var ett infanteriregemente, en dylik formulering blir alltså tårta på tårta.

Sidan 202-203: Kungen förföljer sachsarna med Livgardet. Här är det lite oklart om Brunner menar att det skedde till fots eller till häst, längst ned på s. 202 talas om "ridbar mark". Livgardet var ju som bekant ett infanteriregemente.

Sidan 203: Kungen vill inte ha slut på kriget.  Yttrandet omnämns i Karl XII på slagfältet, del II, s. 395. Där sägs det dock ha varit ironiskt menat. Källan är ett tydligen anonymt brev från Borkowitz 14/7 1701. Spens och hans regemente fick hur som helst i uppgift att försöka med en kringgående rörelse, vilken inbringade den sachsiska trossen. 

Sidan 203: Sachsarna förlorar 1 000 döda och "1 500 sårade vilka ännu levde".Ja, i annat fall skulle de väl ha räknats in bland de döda?

Sidan 203: Världshistorien hade aldrig företett något dylikt.  Skrytsamheten är förstås en konsekvens av berättartekniken och Brunners inställning till bokens huvudperson. Det hela är hämtat från Fryxell som skriver: "Något dylikt hade världshistorien blott sällan, om ens någonsin, företett." (1856, 21, s. 154.) 

Sidan 203-204: Piper krälar på knä och låter i flera timmar verserna strömma. Ett ställe där man förstås efterlyser källa. 

Sidan 204: Generalmajor Mörner kommer över med sitt regemente.Carl Gustaf Mörner blev generalmajor först den 18 juli 1701, alltså mer än en vecka efter Dünaövergången. För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, grevliga ätten Mörner af Morlanda, tabell 1.

Sidan 205: Efter sprängningen av Kobron marscherar armén mot Kokenhusen där kungen slår läger och låter blockera Neumünde med en mindre flotta.  Det kan säkert vara riktigt, men sammanställningen blir lite dunkel för den oinvigde. Kokenhusen låg, som tidigare nämnts, ca 9 mil sydost om Riga medan Neumünde låg vid Dünas mynning, på andra sidan Riga.  

Men förklaringen är med all sannolikhet den att Brunner inte har brytt sig om att ta reda på var Kokenhusen ligger (se även anm. till sid. 152 och 201).

Sidan 205: Hertigen av Holstein anländer och kommer till sin död att stanna hos kungen.  

Detta är inte korrekt, han vistades vintern 1701/02 i Sverige. För detta se bl.a. Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 50, not 3.  

Sidan 206: Kungen begär att Rehnsköld, Stuart och Piper ska läsa hyllningsdikter för honom.Hertigen förkrossad. Det låter aningen egendomligt, man efterlyser källa. Den utmålade motsättningen mellan kungen och hertigen ter sig mindre plausibel, med tanke på kungens klart belagda lyhördhet för hertigens intressen. Dikthänvisningarna är hämtade från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 326.

Sidan 206: Adlerfelt äger vid sidan av Hermelin kansliets vackraste latinska tunga.Adlerfelt tillhörde inte kansliet utan hovstaten och Hermelin kom inte till armén förrän i mars 1702, se ovan not till sidan 190. I Rönnows diktrad har Brunner glömt "monarchae", se Strindberg s. 330.

Sidan 206: Kungen befaller, med anledning av Adlerfelts arbete, att beordra alla generaler, överstar och befälhavare för mera självständigt opererande förband att hålla journaler och uppsätta relationer.  Detta refereras av Bring i introduktionen till utgåvan av Adlerfelts arbete. Det ska dock noteras att befallningen utfärdades 19/4 1702, alltså flera månader efter här relaterade händelser. Adlerfelt tjänstgjorde ju heller inte i fältkansliet, varför konstruktionen här blir missvisande såväl i tid, sammanhang som innehåll. Dessutom finns det skäl att betvivla att Adlerfelts arbete låg bakom befallningen, i sin avhandling Karl XII:s ryska fälttåg visas att de insända materialet var avsett för en centralt förd journal, sammanställd av generalauditören. Villius betonar på sidan 21, not 47, att det har funnits en tendens att överskatta Adlerfelts betydelse.

Sidan 206-207: Hermelin uppsätter på flödande vältaligt kanslilatin en skrivelse till kardinalprimasen.  

Som Hermelin vid denna tid ännu inte fått anställning i kansliet och ej heller vistades i högkvarteret är uppgiften felaktig, jämför ovan. Arbetet utfördes i stället av Josias Cederhielm, se Karl XII och hans rådgivare s. 249. Citatet är efter Fryxell (1856) 21, s. 175-176. Brevet är förstås i verkligheten mycket längre och sirligare hållet. Det finns återgivet såväl på latin som svenska i Nordbergs Konung Carl den XII:s historia, del I.

Låt oss se vad Brunner egentligen bygger sin återgivning av brevet på - är det "urkällan"? Nordberg återger originalhandlingen, förstås i svensk översättning

Sidan 207: Karl XII:s agerande klandras.

Låt oss se vad som händer om man letar motsvarigheter hos Fryxell och inte bryr sig om inbördes ordning:

Sidan 207: Sparres porträtt.

Kapitel 7 : Warschau

Värt att lägga märke till

 Kapitlet inleds med en egendomlig hundskröna. Karl XII och hertigen av Holstein beger sig till Mitau för att begrava kungens hund Caesar. Kungen skriver otröstlig omedelbart ett brev till lillasystern Ulrika Eleonora i vilket han berättar om olyckan. Brunner citerar också ett stycke ur brevet. När man jämför med källorna inställer sig dock problem. Besöket i Mitau gjordes nämligen den 12 augusti 1701, men det citerade brevet till systern är daterat den 24 januari 1702! Dessutom kommer nyheten om hundens död en bra bit in i ett P.S., så någon känslomässig genomklappning tycks Karl XII inte ha drabbats av.

Kapitlet innehåller några tydliga exempel på beroendet av Adlerfelt (som Brunner kallat "Karl XII:s Bagdad-Bob") och Fryxell, se särskilt anmärkningarna till sid. 219.

Komiska höjdpunkter finns bland annat på sidan 222, där Brunner trots Frans G. Bengtssons anmärkning upprepar Fryxells uppgift om att Aurora v. Königsmarck var 30 år gammal ; på sidan 225 där den polske magnaten Stanislaw Tarlo uppträder som någon slags chefskock hos Karl XII och på sidan 233 där Johan Sobieski (felaktigt) sägs vara son till "Sveriges anfader Sigismund III Vasa". De flesta vet säkert att Sigismund blev avsatt av hertig Karl (Slaget vid Stångebro, Linköpings blodbad etc.). I kapitlet gör också "farfar" Gustav II Adolf en bejublad comeback på sidan 215.

Maffiga förvanskningar dyker upp på sidan 218 och 229, där "Karl XII" låter innebränna människor (vilket källorna tiger om) och bränner en kyrka för att den var katolsk. Inte undra på att kriget i Polen varade länge, där fanns det gott om katolska kyrkor.Man kan också märka hur beroendet av Adlerfelt har medfört att Karl XII får veta en hel del saker närmast omedelbart, trots att det rör händelser som har inträffat långt från hans vistelseort. För exempel på detta se bl.a. sid. 235 

Genomgången

Sidan 209-10: Hunden Caesar dör. Kungen otröstlig. Skriver genast brev till systern Ulrika Eleonora för att berätta om den stora olyckan, hunden förs på vagn till Mitau. Kungen och hertig Fredrik beger sig dit, kungen begär att biskopen ska läsa mässa över Caesar och att magistraten ska bära hunden till graven.  

En fascinerade saga.  I verkligheten förhöll det sig dock så här: budet om Caesars plötsliga bortgång avgick till systern i ett brev av den 24 januari 1702 och då en bit in i ett långt P.S., något som knappast tyder på att Karl XII skulle ha uppfattat dödsfallet som en monumental olycka.  Det aktuella brevet avsändes från Goldingen i Kurland. Hertigen av Holstein hade redan i slutet av november 1701 lämnat armén och rest till Stockholm, han befann sig alltså överhuvudtaget inte på samma sida Östersjön i januari 1702. Kungens och hertigens besök i Mitau gick av stapeln den 12 augusti 1701, alltså mer än fem månader före det att ovan nämnda brev skrevs. Som vanligt är det inte mycket som hänger ihop. För närmare uppgifter, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 52-53 och Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 74.  

Sidan 210: Kungen studerar medaljer och det läses hyllningsverser.  Torde vara helt påhittat, men källangivelser mottas tacksamt. Problemets lösning ligger i Axel Strindbergs bok Bondenöd och stormaktsdröm:

Som nämnts i föregående not vistades hertigen vid det aktuella tillfället i Sverige.

Sidan 210-211: Podberecki anländer.  Nedanstående exempel torde vara ganska typiskt för hur Brunner har använt "Bagdad-Bob". Sakuppgifterna bygger på "Bobs" redogörelse, till och med ordalydelsen har betydande likheter. Som extra krydda och stöd för sin tes har Brunner sedan lagt till en utkastning och ett par drastiska uttryck. 

Till detta kan läggas att "Podberecki" (som torde ha hetat Aleksander Jan Drucki-Podbereski) alltså ska ha varit utsänd av "republiqvanter", d.v.s. det parti som bekämpade familjen Sapieha - vilken var en av Karl XII:s främsta potentiella litauiska bundsförvanter. Wisocki-Hochmuth berättar i sin dagbok att delegationen trakterades med musik och såväl anlände som avreste under vederbörliga ceremonier, se Karolinska krigares dagböcker II, s. 134-135.Att Brunner skriver "republiken" torde bero på att han inte har förstått termen "republiqvanter".

Sidan 211: Potocki anländer.  Ett annat exempel på hur viktig "Bagdad-Bob" är, även i detaljerna.  

Sidan 211: Karl XII i Birsen, iakttar sceneriet och studerar Gustav Adolfs dagbok.  Här vill jag sätta ett frågetecken för dagboken, mig veterligt existerar det inte någon sådant. Citatet torde istället komma från något brev.  

Sidan 211: Historien om den tyske översten och majestäternas orgie. Låter fiktiv, men osvuret är bäst. 

Sidan 212: Ståthållare Strömfelt begärförhållningsorder angående magasinet vid Ismene. Kungen blir rasande över arméledningens hämnd.  Eftersom Karl XII tydligen i detta läge ska befinna sig i Birsen, varifrån han avmarscherade 21/8 1701, är detta galet. De första verkligt tydliga indicierna på att planen att gå mot Ryssland hade övergetts är från mitten av september 1701. Den 17 september beordrades Strömfelt att t.v. inställa arbetena vid Ismene. Naturligtvis är talet om arméledningens hämnd ett rent påhitt, Karl XII var arméledningen. För frågan om när beslutet att inställa det ryska fälttåget togs, se bl.a. Jonassons uppsats Från Narva till Njemen.  

Sidan 212: Marschen till Grubin. Ett litet exempel på beroendet av "Bagdad-Bob." 

Grubin eller Grobin, numera Grobina, ligger ca 10 km öster om Liebau (Liepaja). Orten hade hållits besatt av svenskarna under Douglas operationer i Kurland på Karl X Gustavs tid. Adlerfelts uppgift bör nog tolkas så att slottet förstörts redan då. 

Sidan 212: Kungen får med ilkurir besked om Schlippenbachs seger vid Rauge. Som Karl XII på sidan 213 besiktigar hamnen i Grubin den 7 september måste han i konsekvensens namn ha fått beskedet dessförinnan. Som striden stod den 5 september och det mellan Grobin och Rauge är (fågelvägen) ca 400 km måste kuriren sannerligen ha ridit snabbt, särskilt som Schlippenbachs rapport om striden är daterad 6/9, se C. v. Rosens Bidrag till kännedom om de händelser som närmast föregingo svenska stormaktsväldets fall, del II:2, s. 22. Som en jämförelse kan nämnas att en skrivelse från H. R. Horn i Narva, daterad 2/8 1701 anlände till kungens högkvarter i Bauske den 8 augusti. Mellan Rauge och Grobin torde det vara ungefär lika långt varför Karl XII knappast kan ha känt till striden vid Rauge förrän kring den 12-13 september. 

Nu kan detta tyckas vara en oviktig detalj, men Brunner skapar genom sin förskjutning av tidsperspektivet emellanåt situationer där Karl XII påstås känna till händelser på andra platser i lägen då han inte kan ha gjort detta. Den reaktion på dessa nyheter som Brunner i sådana lägen målar upp blir förstås helt fiktiv, vilket i sin tur påverkar totalbilden. Därför har även egendomligheter av den här typen en betydelse.  För övrigt torde förklaringen till just detta med den blixtsnabbt informerade Karl XII ha sin grund i Adlerfelt. Denne försöker nämligen hålla sina anteckningar strängt kronologiska, oavsett var någonstans en händelse inträffar. Striden vid Rauge läggs alltså in på den tidpunkt den inträffar, inte när Karl XII (och Adlerfelt själv) först underrättades. Som Brunner följer Adlerfelt ser det likadant ut i Carolus Rex.  

Sidan 212: Karl XII ger order om att Schlippenbachs armé ska förstärkas.  Detta skedde den 16 september. De åtgärder som vidtogs var följande: delar av garnisonerna i Mitau och Wolmar skickades till Schlippenbach. Dahlbergh beordrades sända 937 man och Axel de la Gardie beordrades att skicka Österbottens stånddragoner. Schlippenbach blev också generalmajor och fick rätt att själv utfärda officersfullmakter.  

Sidan 212: Polens småadel under starosten av Samogotien, Georg Oginsky, anslöt sig till den falske August.Här har vi egentligen två egendomligheter. Oginski stod i spetsen för det litauiska motståndet mot bröderna Sapieha, inget annat. Det andra problemet är namnformen. Något längre ned talar Brunner om "Benedykt" och "Kazimierz Sapieha" och inte om "Bengt" eller "Casimir". Ska man alls välja de namnformer som brukas numera, t.ex. i Polski Slownik Biograficzny, bör detta rimligen ske konsekvent. "Georg Oginsky" bör alltså heta "Grzegorz Antoni Oginski", inget annat. Detta växlande mellan nutida polska och äldre svenska namnformer måste betraktas som en konsekvens av arbetsmetoden. Skriver man sig framåt genom att klippa itu äldre och nyare verk av varierande karaktär blir resultatet självklart bl. a. en mängd inkonsekventa titlar och namnformer.Orsaken till felet "Polens småadel" är att Fryxell bara talar om "småadeln" och Brunner har inte förstått/brytt sig om att försöka förstå att det handlar om "småadeln" i Litauen.

Sidan 212-213: Familjen Sapieha i besvärligheter.

Sidan 212-213: Familjen Sapieha ber Karl XII om hjälp. Casimir Sapieha skickade ett brev daterat Tykocini 8/9 (nya stilen), d.v.s. 29/8 svenska stilen. Tykocin är en plats som ligger ca 40 km väster om Bialystok. Avståndet dit från Grobin torde ungefär det samma som mellan Grobin och Rauge, Karl XII:s åtgärd att den 7 september sända överste Hummerhielm med 600 man in i Samogetien måste alltså ha utfärdats närmast omedelbart efter mottagandet av Sapiehas skrivelse. Sett ur perspektivet att kungen önskade avsätta August var det naturligtvis högst välkommet att en fraktion i Litauen bad om svensk intervention. För mer om detta se bl.a. Bidrag till kännedom..., del I, s. 17.  Att Karl XII skulle ha känt sig äcklad av bröderna Sapieha är förstås helt obelagt. Som målet var att avsätta August torde Karl XII i detta läge ha välkomnat alla som kunde ge honom bistånd i det avseendet. Som synes är också kronologin egendomlig.  

Sidan 213: Kungen inspekterar Grubins hamn.  Som Adlerfelt så riktigt nämner handlade det om anläggningar vid hamnstaden Libau, ca 1 mil väster om Grubin.  

Sidan 213: En timma dagligen ägnas åt regeringsbestyr i Pipers tält.  Detta kommer direkt ur Fryxell (1856), del 21, s. 157 - med undantag för att Fryxells "rum" bytts ut mot "tält". Källa är ett franskt ministerbrev från 10/11 1701, alltså två månader senare än övriga händelser som beskrivs här. I november låg högkvarteret i Würgen. Den franske diplomaten är Bonac. 

Sidan 213: Hummerhielm instrueras att hålla god disciplin, d.v.s. hota och plåga de godsinnehavare som stöder August. Detta är hämtat ur Jonassons artikel Från Narva till Njemen. Där sägs dock att Hummerhielm beordrades att hålla god disciplin, men godsinnehavare som han märkte höll med August skulle hotas och de skulle man "på allt sätt söka att molestera". Något annorlunda än Brunners uppgift, med andra ord.  

Sidan 213: Kungen erfar att expeditionen till Arkhangelsk misslyckats.  Detta är direkt felaktigt. Från högkvarteret i Würgen skrev Karl XII den 7 november 1701 till Amiralitetskollegium och påpekade att han dittills inte fått minsta underrättelse från dem om vad som hänt, se Ernst Holmbergs artikel i Karolinska förbundets årsbok 1918.  

Sidan 213-214: Ryska trupper intränger söder om Peipus. Gottlieb Roos slår tillbaka dem.  Detta är alltså en händelse som utspelade sig den 5 september, samtidigt med striden vid Rauge (se sid. 212). Roos stod vid Rappin med sin avdelning.  

Sidan 214: På Faustadagen hålls en stor gudstjänst, predikoämnet är Josua 23:9-11.Faustadagen inföll fredagen den 20 september detta år. Uppgiften kommer från Fryxell (1856), del 21, s. 156 f. Höll man stora gudstjänster på en vanlig vardag?Leonhard Kagg berättar i sin dagbok att man den 17 september firade tacksägelsefest för Dünaövergången. Enligt Kagg var ottesångens text 2:a Mosebok 17:15, högmässan psalm 66:5-7 och aftonsången psalm 72:18. Frågan är om inte detta är samma händelse.

Sidan 214: Kvarteren är trånga och sjukdomar härjar.Låt mig göra ett experiment och plocka motsvarande meningar hos Fryxell.

Sidan 214: Kraven på Kurland.  Avsnittet mer eller mindre direkt hämtat från andrahandskällan Fryxell: 

Sidan 214-215: Hård disciplin råder.

Källan är tydlig. Det är lätt att förstå att en enda strängt straffad soldat verkligen inte dög, utan att det fick bli "mången" istället.

Sidan 215: Farfar Gustav II Adolfs tält anländer. Fryxell nämner farfars tält i del 21, s. 157. Fryxell var dock klar över vad denne farfar egentligen hette, nämligen Karl Gustav. 

Hur kan man använda Fryxell som underlag på det här viset och sedan byta ut farfars namn??

Sidan 215: Adlerfelt skriver i krigsdagboken.  Som tidigare nämnts var Adlerfelts projekt förvisso understött av Karl XII, men det var inte via honom som den officiella propagandan gick. Några löss hittar man förstås heller inte i hans uppteckningar. 

Sidan 215: Främmande sändebud anländer och förväntas, kungen rymmer.  Kungen gjorde sin utflykt den 5 oktober, enligt Adlerfelt. Den 9 hade Cranenbourg sin audiens och mot slutet av månaden fick Bonac företräde. Att utflykten blir en rymning blir förstås mot den bakgrunden ganska osannolikt. Kungens besked efter audienserna blev att vidare förhandlingar var Kanslikollegiums bord, en principiell inställning han hade deklarerat för samtliga främmande sändebud.  

Sidan 216: Meijerfelt får motta ett tack från Sapieha.

Några små detaljer är värda att notera. Först att Jonasson nämner två olika ombud, ankomna med ett par veckors mellanrum. Brunner slår samman dem till ett ombud, men beaktar inte konsekvenserna. I rad nämns storskattmästaren, men i sista raden är det plötsligt dennes bror som lägger fram förslag. Sedan är det ett ombud, men "de" som förslår.

Sidan 216: Fem svenska transportskepp förliser, 800 drunknar. Kungen beser liken och svär över missödet. En intressant skröna. I verkligheten förhöll det sig dock väsentligt annorlunda. I sin uppsats De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede redogör Sven Grauers för de verkliga förhållandena. Två infanteriregementen och ett kavalleriregemente skulle överskeppas från Kalmar och Karlshamn. Debarkeringsort var Libau och dit kom också infanteriet utan missöden. Halva kavalleritransporten råkade däremot ut för dåligt väder och örlogsfartyget Wismar slogs sönder och strandade söder om Windau. Även tre transportfartyg förolyckades. Några egentliga manskapsförluster tycks man dock inte ha lidit. Det drabbade regementet var Södra skåningarna, som enligt rapport från regementschefen till Karl XII förlorade 374 hästar samt en del utrustning, se Kungl. Skånska Dragonregementets historia, del II, s. 101.  

Kungen var säkert inte glad över förlusten av hästarna, ett avsevärt avbräck för det drabbade regementet. Däremot behövde han alltså inte förbanna några drunknade knektar, vilket f.ö. framgår av Adlerfelts verk. 

Sidan 217: Meijerfelt rapporterar.

Sidan 217-218: Striden med Oginskis folk.

Dräng klyvs. Likbesiktning.  Det hela är hämtat från Adlerfelt, s. 81 f. Ja, förstås minus den kluvne drängen och likbesiktningen. De uppgifterna betraktar jag tills vidare som rena fantasier. Enligt Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 171, förlorade dock svenskarna 30 man i stupade. Striden stod 4/12 1701.I Adlerfelt står dock att kungen befallde att sadla av hästarna, inte att han befallde att sadla dem. Formuleringen "mången till häst utan rock och skjorta men med värjan i sidan" är också något underlig. Det ska inte vara "skidan" eller "vid sidan"?

Sidan 218: Kungen besätter Kelms och bränner folk i källarna.  Också Adlerfelt, s. 82. Förstås minus bränningen av folk i källarna, vilket likt den kluvne drängen tills vidare får hänföras till fablernas värld.  

"Minera"? - ska det möjligen vara ruinera?

Sidan 218: Horn väntar i Kovno.  Horn fick 26/12 1701 kungens order att stanna kvar i Montweliszki, enligt v. Rosen I, s. 20. Detta är enligt samma källa en plats som låg 2,5 mil från Kejdany. Den 27 kom Karl XII med en svit av 7 man + Rehnskiöld till Kejdany, dit han tagit sig från Kovno (Kaunas) - en ritt på ca 5 mil i ett område som inte var under svensk kontroll. Det var alltså Karl XII, inte Horn, som uppehöll sig i Kovno.  

Sidan 219: Kungen, Horn och 50 man tar sig tillbaka till Kurland.  Här råder uppenbarligen viss förvirring. Rosen säger att Karl XII eskorterades av Horns avdelning, nästan 500 man. I Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 171 sägs att kungens åtföljdes av enbart 10 man. Att ingen vågade eller mäktade hindra ritten har Brunner lånat från Fryxell (1902) 21, s. 165: "ty ingen vågade eller mäktade hindra hans ridt." 

Sidan 219: Piper visar brev från kardinalprimasen vid kungens återkomst (30/12 1701). Detta förefaller vara grundat på något slags missförstånd. Kungen skrev förvisso till kardinalprimasen 6 och 8/1 1702, men dessa brev handlade om Oginskis framfart och den förestående inmarschen i Polen, se Jonasson s. 258. Något nytt brev från kardinalprimasen synes inte ha existerat. "Årets näst sista dag" hade f.ö. varit mer korrekt.  

Sidan 219: Piper berättar om nederlaget vid Erastfer.   Striden stod den 30 december 1701, kungen kan alltså inte ha fått veta vad som hänt samma dag. I synnerhet som v. Rosen, del II, s. 40, anger att Schlippenbach avsände sin relation först 2/1 1702. Denna skrivelse besvarade Karl XII 9/1 1702, vilket torde ha varit kort efter att han fått den i sin hand.  

Sidan 219: Stridsskildringen. Berättelsen följer mycket nära Fryxells i (1856), del 22, s. 8 f., men det finns också vissa inslag av Adlerfelt: 

Sidan 220: Piper berättar att 1 200 karoliner har stupat vid Erastfer. 3 500 ryssar har fallit. Enligt Schlippenbach förlorades 5 à 600 man, se Otto Sjögrens artikel i Historisk tidskrift 1896, s. 308 f.  

Enligt Bespalovs Bitvy severnoi vojny, s. 32, stupade 1 000-1 400 svenskar, medan ryssarna ska ha förlorat 400-1 000 man. Nu är de verkliga förlustsiffrorna en sak och vad Karl XII fick veta en helt annan sak, ryssarnas förluster bör man ju på svensk sida ha haft ganska osäkra uppgifter om. .

Sidan 220: Karl XII vill snarast förklara republiken krig.  Nja, Karl XII ville avsätta August, helst tillsammans med republiken, men om så krävdes var han beredd att göra det mot republikens vilja och på polsk mark. Däremot ville han förstås inte ha ett öppet krig med republiken, i själva verket poängterades i diskussionerna med dess företrädare värdet för båda parter av att August avsattes, se till exempel G. Jonassons Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 50 f.  

Sidan 220: Kungen läser Stenbocks brev.Denne skriver: "På 15 månader har jag inte lyft ett öre av min lön. Gud give att freden vore sluten." 

Källa är Åbergs & Göranssons Karoliner, s. 99. Första meningen är översatt ur ett brev på franska, daterat 8/12 1701, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 1, s. 189. I Karoliner anges att den senare meningen är ur ett brev skrivet strax efter övergången av Düna, alltså flera månader tidigare.  

Sidan 220-221: Kungen och hertigen av Holstein leker krig.  Uppgiften hämtad ur Fryxell (1856), 21, s. 158 f. Källan för uppgifterna ska vara ett danskt ministerbrev av den 4 januari 1702. Brunner förlägger uppenbarligen händelsen till de första dagarna av januari 1702.  Stämmer detta? Nej, det gör det (naturligtvis) inte. Hertigen av Holstein lämnade det svenska högkvarteret i Würgen de sista dagarna i november 1701, se exempelvis Stenbocks brev till hustrun av den 25/11 1701 eller Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 50. Wisocki-Hochmuth säger i sin dagbok att hertigen avreste den 27 november, se Karolinska krigares dagböcker II, s. 136. Hertigen återvände till armén i slutet av mars 1702, se Adlerfelt s. 92.Berättelsen är alltså fullständigt omöjlig, den kan inte ha inträffat vid angiven tid - om den alls har ägt rum. Källan, en dansk diplomat, torde gissningsvis ha befunnit sig i Stockholm varför hans uppgifter om händelserna i det svenska högkvarteret på andra sidan Östersjön knappast var grundade på någon intim kunskap om det han beskrev. Man kan till exempel jämföra med den komplett felaktiga uppgiften rörande avseglingen från Karlshamn på s. 148-149, vilken grundas på samme Fryxell och av honom anförda uppgifter ur ett annat diplomatbrev.  

Sidan 221: Rosidors teatertrupp ankommer till högkvarteret och spelar komedi den 5/1 1702.  Något sådant nämns inte i t.ex. Gunilla Dahlbergs Komediantteratern i 1600-talets Stockholm, som ändå innehåller en hel del uppgifter om detta teatersällskap.  

Sidan 221-222: Auroras instundande besök annonseras. Den 30-åriga skönhetens förväntade ankomst upprör kungen.  

Frans G. Bengtsson skriver att Fryxell angivit hennes ålder till 30 år, vilket dock inte stämmer med nationalupplagan från 1902. Däremot finns den i första upplagan (D. 21, s. 181), vilket i sin tur bör betyda att det är denna upplaga som Brunner använt. Aurora var i själva verket född den 28 april 1662 och var alltså nästan 40. Jag misstänker starkt att Fryxell här har gjort ett rent skrivfel.

Sidan 223: Armén marscherar mot Goldingen.

Sidan 223: Gemaken i slottet i Goldingen har värmts upp för kungens behov.I Ernst Hennings Geschichte der Stadt Goldingen in Kurland (Mitau, 1809) sägs att slottet dels hade tömts av hertigen, dels hade hunnit härjas av svenskarna vilka besatt det redan i augusti 1701. Kungen tog därför sitt högkvarter i ett hus ägt av borgmästare Stavenhagen. Adlerfelt säger däremot att kungen tog sitt kvarter på slottet.Sidan 223: Svenska trupperna stöter samman med Oginskys folk vid Bauske och Seelburg, kungen följer därför trupperna in i Samogotien (sic). Bauske och Seelburg låg i Kurland, det senare vid Düna nära Kokenhausen. Kungens marsch gick i motsatt riktning, åt sydost.  

Sidan 224: Till kansliet ansluter en snorig Piper, Hermelin och Adlerfelt.  Adlerfelt tillhörde inte kansliet, Hermelin anlände först kring den 10 mars, se Olssons avhandling s. 166. Däremot kan Piper förstås ha varit snuvig.  

Sidan 224: Riksdagen upplöses vid budet om den svenska inmarschen.  De båda sakerna inträffade ungefär samtidigt, vilket utesluter detta.  

Sidan 224: Vitzthum anländer.

Sidan 224: Vitzhum erbjuder betalning för alla krigskostnader och Litauen fram till Njemen.

Gustaf Jonasson, som tittat närmare på både Aurora v. Königsmarcks och Witzthums beskickningar i Karl XII:s polska politik 1702-1703 (Stockholm, 1968) har inte funnit några spår av dylika konkreta utfästelser. Däremot gick sådana rykten och från det svenska kansliets sida sökte man underblåsa dem för att åstadkomma en splittring mellan republiken och August, se Jonasson s. 31 ff.

Sidan 224-225: Witzthum arresteras och berövas maten som tillagats av greve Tarlo. W. saknade pass och blev därför arresterad, men hövligt behandlad. Bemötandet torde också ha varit avsett att visa för republiken att Karl XII menade allvar med avsättningen av August och alltså inte tänkte sälja ut de som agerade mot August nere i Polen. Se vidare Jonasson, s. 30 ff. Någon matberövning synes inte ha skett. Det är riktigt att W. hade befogenhet att erbjuda vissa svenskar pengar mot bistånd, men inget säger att dessa skulle ha varit benägna att anta erbjudandet. Kungens uppfattning om August torde ha stått klar för alla. Deras skräck refereras av Fryxell (1856), del 21, s. 186, som bygger på ett franskt diplomatbrev från 20 april 1702, en i sammanhanget osäker källa.  

Stanislaw Tarlo kallas i varje fall i en del svenskt material för kronköksmästare (kuchmistrz koronny), vilket är ungefär "hovmarskalk". Synbarligen var denne Stanislaw Tarlo son till vojvoden av Smolensk och brorsons son till vojvoden av Lublin Stanislaw Tarlo, se KFÅ 1915, s. 141. För mer om Tarlo, se http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=113&KW=tarlo. En sak är i alla fall säker, Tarlo rörde inte i Karl XII:s grytor. Felet kan tyckas som en bagatell, med enligt min mening visar det hur ringa känsla för tiden som Brunner har. En polsk greve som står och lagar mat i Karl XII:s kök??? 

Sidan 225: Kungen visar redlighet, som har en märklig och skrämmande verkan. Man förvånas över att finna så mycket av den varan hos en 19-årig yngling.  Detta ska man förstås inte tro att Karl XII själv sagt, det är istället inspirerat av Fryxell: "Redan förut mycket förbehållsam och misstrogen, blef han det hädanefter än mer, så att man förvånades öfver att finna dessa egenskaper hos en blott nittonårig yngling", (1902), del 21, s. 175.  

Sidan 225: Hertig Fredrik roar sig med horor, snöbollskrig och annat. Kungen blir gramse och anställer upprensning. Hertigen blir synbarligen syrak och avviker. Här var det inte många rätt. Hertigen av Holstein hade lämnat högkvarteret i slutet av november 1701 och återvände först 23/3 1702. Hela historien är därför totalt omöjlig. 

Sidan 225: Samogotiens adel förbjuds att uppträda med svärd i sidan.

Vem vill uppträda med ett svärd i sidan? Det är återigen Fryxell och slarv som spökar.

Sidan 225-226: Kungen bryter upp mot Warszawa och möter på vägen kammarherre Sacken.  Sacken kom till högkvarteret i Bilewicze 12/3 1702. S. fungerade som den utsända beskickningens sekreterare, men medförde också speciella förhandlingsuppdrag från kardinalprimasen, se Jonasson s. 45 ff.

Brunners skildring är här komplett missvisande och direkt felaktig. Så fick Sacken närmast omedelbart framföra sitt budskap till Piper. I detta ingick av allt att döma också en anhållan om att de svenska trupperna skulle fortsätta sin marsch in i Polen och likaledes en önskan om ett svenskt angrepp på Sachsen, se Jonasson s. 46 ff.

Det Brunner inte inser är att Karl XII kunde verka indirekt, utan att personligen sammanträffa med olika representanter för diverse nationer, fraktioner och makthavare. Genom att klargöra sin inställning, inhämta upplysningar om vad som föreslagits och om vad som diskuterats kunde han agera genom männen i kansliet, utan att för den delen personligen närvara vid alla förhandlingar. Personliga sammanträffanden hushållade han med, säkert för att spara tid, men förmodligen också för att de som trots allt beviljades skulle framstå som så mycket mer betydelsefulla. Således träffade Karl XII den 21 mars 1702 bröderna Sapieha och diskuterade i enrum med dem i 3 timmar. Därefter utfärdade han instruktioner för fortsatta diskussioner på lägre nivå, se Jonasson s. 39.  

Sidan 226: Kurir från Hummerhielm, kungen marscherar.  

Högkvarteret låg i Bilewicze 17/2-24/3. Hummerhielms strid vid Jesna stod före den 5 mars, då han i brev från Kowno underättade kungen om det inträffade. Mellan Kowno och Bliewicze är det ca 7 mil, varför en kurir bör ha nått fram på ett par dagar. Kungens svar till Hummerhielm är också daterat 7/3. Någon kunglig förflyttning pågick inte vid den här tiden. För mer se v. Rosen, del I, s. 30.  

Sidan 226: Avdelningar skickas fram till Hummerhielm.  Detta är också kronologiskt galet. Order till Upplands regemente utfärdades 1/3 1702 och generallöjtnant Liewen ankom till Kowno 8/3, då han också övertog befälet. Se v. Rosen, del I, s. 30.  

Sidan 226: Hummerhielms olycka.  Denna inträffade vid byn Dorfsnicki den 14 mars. Nyheten torde ha nått Kowno tidigt påföljande dag. Kungen torde ha nåtts av beskedet ytterligare ett par dagar senare. Den 19 synes han ha givit de först direkta orderna om uppbrott, se Adlerfelt s. 92.  

Sidan 226: Kungen i Kowno, delges nyheten om Hummerhielms olycka. Dit kom han den 27 mars 1702, se Adlerfelt s. 93. Kronologin blir här utomordentligt egendomlig, då kungen ju redan en dryg vecka dessförinnan underrättats om Hummerhielms missöde. 

Sidan 227: Kungen utfärdar order till Stenbock och Mörner.  Dessa order utfärdades redan den 9 mars och de båda herrarna stod i Vilna redan den 26, dagens innan kungen kom till Kowno. Kronologin är åter helt förvirrad, se v. Rosen s. 29 f.  

När det sedan gäller orderns innehåll så säger v. Rosen att den instruerade Mörner och Stenbock att marschera till Wilna och den Wilkomirske distrikten för att sammanskaffa "portioner för 40/m man på 2 à 3 månaders tid", vilket onekligen låter mycket mer plausibelt än Brunners "attackera och nedgöra allt de kunde finna" - särskilt mot bakgrund av att v. Rosen citerar direkt ur Riksregistraturet. Jag har f.ö. kontrollerat och v. Rosens redovisning är korrekt.

Sidan 227: Kungen rider till Jürgensburg och träffar bröderna Sapieha.  Mötet ägde rum i en by nära Jurburg den 21 mars 1702, se Jonasson s. 39. Jurburg ligger vid Memel, ca 4 mil sydväst Bilewicze och 7 mil väster om Kowno. Kronologin är ännu inte i fas med verkligheten.  

Sidan 227: Hertig Fredrik anländer till Kowno. Han anlände den 23 mars, till högkvarteret i Bilewicze, och alltså inte i Kowno. För detta, se Adlerfelt, s. 92.

Glädjande nog tycks vi i alla fall vara på väg framåt igen.  

Sidan 228: Armén marscherar mot Dorfnicki. Fyller vagnar med dyrbarheter.  

Inspirerat av Fryxell (1856), del 21, s. 194. Avståndet mellan de båda orterna är bara ett par mil och svenska trupper hade redan under flera månader vistats i området. Att man skulle ha kunnat fylla vagnar med silver, guld och mynt ter sig därför osannolikt.

Sidan 229: Kungen inspekterar de döda. Gör som kejsar Germanicus som vid Ems begravde benen efter Varus soldater. Först är det förstås så att Germanicus inte var kejsare. Den som jämför med Germanicus är Anders Fryxell och Claes Adelsköld, inte svenska generaler.  

Sidan 229: Kungen låter bränna ned byn, inklusive kyrkan därför att den var katolsk. Ortens kvinnor injagas i lågorna.  

Det här är ett i sin enkelhet ganska typiskt exempel på Brunners tillvägagångssätt. Såväl Fryxell som Adelsköld behandlar besöket i Dorfnicki och det faktum att kungen lät bränna ned byn. Några innebrända kvinnor finns det dock inte där. Adlerfelt säger att man brände byn, "på kyrkan när". Inga kvinnor där heller. Samma sak gäller f.ö. för Kagg, vars dagbok också berättar om bränningen. Wisocki-Hochmuth, synbarligen mycket initierad så länge han orkade föra en ordentlig dagbok, säger också att kyrkan skonades.Man kan göra en observation: enligt Brunner brändes kyrkan därför att den var katolsk. Hur många katolska kyrkor fanns det i Litauen och Polen i början av 1700-talet? Detta är komplett och totalt absurt som motiv. Dessutom, till dess att källhänvisningar presenteras föredrar jag att fria, och förmodar alltså att kyrkan skonades. Att man skulle ha innebränt kvinnorna tror jag än mindre på, till dess att motsatsen bevisas.

Sidan 229: Punitz bränns.  

Här ser man också en egendomlighet. I Dorfnicki ska kvinnorna ha piskat de svenska soldaterna och innebränns som hämnd. I Punitz ska bönderna däremot ha slagit ihjäl svenska soldater, men där bränner man bara. Låter som en inkonsekvens, lätt uppkommen när man i hast fabulerar.

Orten bör nog dessutom heta "Punie", i enlighet med Adlerfelts stavning. Orten heter nu "Punia", se t.ex. här: URL: http://discovery.ot.lt/cfair99/zymiosvt/baznyc/a_punbaz.htm (2006-0715). Få man tro uppgifterna där skonade svenskarna kyrkan i Punia.Adlerfelt säger f.ö. att "prästen" angivit svenskarna, inte att "prästerna" gjort det.

Sidan 229: Överfallet i "Punitz" har skett under begravningsakten i "Dorfnicki".Att döma av Gyllenkrooks berättelse och Stenhammars regementshistorik skedde överfallet den 11 mars.

Sidan 229: Kungen stannar i Olila (5/4 1702).  Platsen torde ha hetat "Olita", så stavar Adlerfelt namnet.  Orten heter nu "Alytus".

Sidan 229-230: Kungen underrättas om massakern i Vilna.10 ryttare vid Vetlanda kompani mördade.  

Denna ägde rum den 6 april. Kuriren kan rimligen inte ha nått fram så fort, det handlar om en sträcka på över 8 mil. Uppgiften om de mördade återfinns i Karoliner, s. 101. Den torde likväl vara felaktig. Dels ingick Smålands kavalleriregemente i en styrka under Nieroths befäl och denne nådde Vilna först den 17 april, dels rör anteckningarna i rullan något som ska ha inträffat den 23 mars, alltså två veckor tidigare (se Generalmönsterrullan 1706). Nieroth stod den 28 mars i Kejdany, ca 5 mil norr om Kowno. Det hela måste alltså rimligen ha inträffat i det området, dit regementet bör ha anlänt i mitten av februari.   

Sidan 230: Karl XII rycker genom Grodno.Som framgår av Adlerfelts redogörelse lämnades Grodno på vänster sida genom att man gick från "Liepuni" till "Sopotskini". Förstnämnda ort torde vara dagens Lipliunai på gränsen mellan Litauen och Vitryssland och sistnämnda plats lär vara identisk med Sapockin i Vitrysslands nordvästra hörn. Från Sapockin till Grodno är det en dryg mil.

Sidan 230: Kungen håller audiens i Dlugovice, en 5 mil lång och några hundra steg bred ort (24/4 1702). Adlerfelt talar om polska mil, vilket tydligen var 7 146 meter. Låter egendomligt även detta. Tydligen ska det dock ha varit fråga om en rad olika byar som låg efter varandra, se v. Rosen I, skiss 5. 

Sidan 230: Bengt Oxenstiernas memorial anländer. Detta är med all säkerhet felaktigt. Det sändes först till Erik Dahlbergh i Riga, för vidarebefordran till Magnus Stenbock vilken sedan skulle överlämna det till Piper. Dahlbergh bekräftade mottagandet den 20 april, men Stenbock var under april i Vilna och kom inte fram till högkvarteret förrän dagen före slaget vid Kliszów. Förmodligen har det nått Karl XII först i Krakow vid månadsskiftet juli/augusti, se v. Rosen del 1, s. 47.  

Sidan 230-231: Bengt Oxenstiernas memorial.  Detta är ett fall som förtjänar lite extra uppmärksamhet. Själva memorialet är mycket långt, Fryxell säger 8 1/2 tätt tryckta foliosidor. Brunner ger ett citat på ca 25 rader. Vad är då hans citat? Är det en egenhändig sammanfattning eller är det kanske ett utdrag ur brevet? Brunner ska ju ha gått direkt till källorna. Nej, det är alltså en förkortning av det referat som Fryxell ger i (1902), del 21, s. 180 ff. (eller 24(1857), s. 33 ff) . Själva memorialet är tryckt hos Nordberg, som borde ha varit en naturlig startpunkt för Brunner. För säga vad man vill om Fryxell, men någon förstahandskälla till Karl XII:s historia är han inte.  

Fryxells referat är dessutom missvisande, eftersom det framställer memorialet såsom innehållande en varning för den mäktiga ryska grannstaten. I själva verket är det snarast så att Oxenstierna förutser att Karl XII, väl befriad från kriget med August, inte ska få några nämnvärda problem med att tvinga tsaren till fred med landavträdelser:

"Hwad wedkommer säkerhetspuncten för det tillkommande med denne Konungen i Pohlen, så skulle igenom Eders Maij:tts wänners efftertryckel:e concurrence, och wäl medel finnas, hwar igenom han aldeles skulle kunna sättjas utur tilstånd, Ed:s Maij:tt här effter at kunna skada; Willjen och lusten lärer dess utan wara honom tämmel:n förgången at gripa Eders maij:tt an, sedan han Eders Maij:tts hieltemod proberat haf:r och förmågan lärer jämwäl felas honom der til, sedan hans credit så hoos Republiquen som öfwer alt i werden förswagadt är, och särdeles der Eders Maij:tt skulle hafa den lyckan dess förfäktare Czaren med Guds hielp i det tillstånd sättja at han här eff:r så litet lärer kunna Eders maij:tt skada, som sina wänner hielpa ; Och som altså Eders Maij:tt på detta sättet, utan bekostnad, mödo och fahrlighet kunde wara säker at erhålla sit ändamåhl, både til satisfactionen och säkerheten, af dess ena fiende Konungen i Pohlen , Så kunde emedlertid Eders Maij:tt nyttia lägenheeten at wända dess victorieuse wapn emot den andra neml:n Ryssen, hwarest mer avantage för Eders Maij:tt skulle wara at förwärfwa ; Ty på den sidan kan Eders maij:tt sig utwidga, utan at gifa jalousie åt någon, hwilket et stort moment är i alle desseiner som med bestånd skola utföras ; och pläge de Potentater som giöra Conquester, först öfwerwäga om de upwäckja andre mächtige Potentaters missnöje och om de intenderade inkräktningar och sträfwa emot deras interessen, det wara sig i handel ell:r Stadzwäsende, ty om så är, äre the intet beständige, utan förfalle snart igien ; dette hafwer Eders Maij:tt på den Ryska sijdan ei at befara, och skulle man förmoda, att der Eders Maij:tt har ryggen fri för Republiquen Pohlen, och får bruka dess force allena emot Czaren, Ed:s Maij:tt igenom des tapperhet med Gudz hielp, snart skulle komma tilrätta med honom, och obligera at ingå de conditioner Eders Maij:tt täckes honom föreskrifwa, neml. at afträda Eders Maij:tt til dess satisfaction pro praeterito, och til dess securitet för det tillkommande, det som Eders maij:tt lärer skatta för dess convenance, och nödig wara till en god Barriere, hwarigenom dess Undersåtare kunde sättjas a Couvert för alle widare insulter. Uthaf zarens betwingande skulle ännu den store avantagen dragas, at Eders Maij:tts andre grannar som med en Kädjehund, den de effter deras behag kunde emot Swerige släppa lös, skulle med det samma blifwan fogl:re och spakare ; der nu således igenom Gudz bistånd, Ryssen wore dämpat, och på den Pohlniske sijdan, ännu med satisfactionepuncten skulle harpa ; Så  kunde då den saken, om E:s Maij:tt så efft:t tidernas beskaffenhet så skulle godt finna, med Konungen i Pohlen åter igen företaga och prosequera, wore det och emot republiquen sielf, hwilka då så mycket snarare skulle beqwäma sig till raison, eller och der till kunna bringas." 

Sidan 231: Kungen som Nimrod. Detta har förstås inget med verkligheten att göra, som visats ovan vet man inte ens säkert när kungen fick läsa memorialet. Detta med Nimrod kommer möjligen från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm, vilken är uppfylld av exempel ur dåtida hyllningsdikter.

Sidan 231: Polska legationen får företräde. Lipski, Vitebskij, Tarlow, Oginsky och Crispin talar. C. v. Rosen har i del 1 av Bidrag till kännedom om de händelser..., s. 37, en lista över deltagarna i beskickningen. De var wojwoden av Kalisz greve Felix Lipski, wojwoden av Vitebsk Andreas Casimir Kryszpin, vår gamle bekant Stanislaw Tarlo (Karl XII:s kock), starosten av Gorzdow Casimir Oginski och starosten av Plungiany Casimir Kryszpin. "Vitebskij" är alltså inget namn, Adlerfelt som är Brunners källa har här uppenbarligen rört till det hela - och lurat Brunner.  

En annan fråga är förstås om Adlerfelts lista är riktig, fler varianter finns på andra håll: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=204.

Sidan 232: Karl XII lämnar Dlugovice och beger sig till en avlägsen del av hären nära Warschau.Som Adlerfelt berättar begav han sig till den del av armén som kommenderades av Spens. Spens marsch gick först mot Brest-Litovsk, d.v.s. närmast rakt söderut. Särskilt "nära Warschau" blir ju inte det.

Sidan 232: Rehnsköld, Liewen och Stenbock avråder från marschen mot Warszawa.  

Stenbock befann sig sedan i slutet av mars månad hos Mörner i Vilna och återvände till huvudarmén dagen före Kliszów. Det är alltså högst osannolikt att han just i detta läge kunde framföra några åsikter. Uppgiften om de tre herrarnas åsikter i frågan är hämtad från Fryxell (1902), 21, s. 186. Fryxell bygger i sin tur på en skäligen dubiös källa, ett danskt ministerbrev av den 8 april 1702. För det första, om denne danske minister satt i Stockholm befann han sig långt från händelsernas centrum, de nyheter han kunde inhämta hade alltså först vandrat en mycket lång väg. För det andra så skulle, med dåtidens postförbindelser och med tanke på årstiden, den typen av "nyhet" i allra bästa fall ha varit ett par veckor gammal och alltså hänföra sig till något som hade inträffat i mitten av mars eller tidigare. Mest sannolikt torde rentav vara att den avser något som hände i samband med att Karl XII lät armén marschera in i Samogitien i januari 1702. Av naturliga skäl kan i varje fall ett brev från den 5 april inte säga särskilt mycket om beslut fattade tre veckor senare.

Sidan 232: För att skydda Litauen och Riga hade Mörner och Stenbock kvarlämnats där med 8 000 man.  

Detta blir något egendomligt just här, från Vilna till Riga torde det vara närmare 30 mil. I själva verket utfärdades just i dessa dagar (26/4 1702) order till Mörner att genast avmarschera mot Warszawa, se v. Rosen, del I, s. 36. Fryxell, som Brunner även här lutar sig mot, synes helt ha förbisett att hans danska ministerbrev av den 8 april 1702 inte kan säga ett dugg om de överväganden som gjordes tre veckor senare eller om de order som då utfärdades.  

Sidan 232: Kungen marscherar mot Warszawa med 24 000 man. Detta är också egendomligt. Fryxell säger att Karl XII hade 16 000 man, medan Mörner och Stenbock hade 8 000 i Litauen. Vilket onekligen tillsammans blir 24 000, men särskilt mycket tillsammans var de båda styrkorna ju inte. I själva verket torde dessutom huvudarmén ha varit väsentligt svagare än 16 000. I den ingick av kavalleri och dragoner Livregementet till häst, Livdragonregementet, Södra Skånska kavalleriregementet och Livdrabantkåren, under ideala förhållanden ca 3 300 man. Av infanteri fanns Västmanlands regemente, Närke-Värmlands regemente (som hade lämnat 4 kompanier kvar hemma i Sverige), Livgardet och Upplands regemente, tillsammans under ideala förhållanden ca 5 300 man. Med tanke på strapatserna under vintern får man nog räkna med att förbanden var märkbart svagare än så. 

I Karl XII på slagfältet, del 2, s. 412 ff., anges att armén vid Kliszów uppgick till ca 12 000 man, detta alltså efter att Mörner och Stenbock återkommit. Man kan här dock notera att uppgifterna för åtminstone Närke-Värmlands regemente är felaktiga. Regementet bestod egentligen av 10 kompanier om sammanlagt 1 674 och det är den siffran som anges i generalstabsverket. Dock var i själva verket endast 6 kompanier i fält, varför den ideala siffran var 974 man.Man får nog istället förmoda att Karl XII marscherade mot Warszawa med en armé på någonstans kring 6 500-7 000 man och att Mörner & co var ungefär lika många. Brunners (Fryxells) siffror får följaktligen revideras ned högst betydligt.  

Sidan 232: Karl XII fattar posto vid Bretskij, på gränsen mellan Litauen och Polen.  

Armén var under framryckningen uppdelad på två kolonner, se v. Rosen, del I, s. 41. Den under generallöjtnant Spens marscherade från trakten sydväst Grodno via Brest-Litowsk, över Siedlce, Ceglow och Minsk (Miñsk Mazowiecki) till Warszawa. Den andra kolonnen gick via Tykocin (väst Bialystok), Ostrow, Poremba, Wyszkow och Radzymin till Warszawa. Armén var som ovan nämnts liten och inte blev den starkare av att de båda kolonnerna marscherade skilda vägar till Warszawa. Kungen själv följde först med kolonn nummer två, men begav sig snart iväg till Spens kolonn med ett mindre följe, enligt Adlerfelt för att slippa ifrån den polska beskickningen.  

"Bretskij" torde alltså vara Brest-Litovsk, numera Brest. Eller på polska Brzesc nad Bugiem.  

Sidan 232: Gyllenkrook bygger bro över Bug. Av Brunners upplägg kan man förledas tro att bron byggdes vid Brest. Gyllenkrook tillhörde dock Livgardet och gick alltså med den andra kolonnen. Bron byggdes istället vid Wyszkow, ungefär 5 mil från Warszawa, se Axel Gyllenkrooks relationer från Karl XII:s krig, s. 15.  

Sidan 232: Karl XII beser slagfältet där farfar Karl X Gustav besegrat pospoliten Russenie.  Här kan man då notera att det (för första gången?), blir rätt farfar.  

Sidan 233: Kungen besöker konung Johan Sobieskis hus, son till Sveriges anfader Sigismund III Vasa, ty denne krigshjälte som i tredagarsslaget besegrats... 

Detta är en ganska märklig passage. Först och främst var det förstås Jan Kazimierz som besegrades i tredagarsslaget. Han var son till Sigismund, men hur i hela fridens namn kan man kalla Sigismund för "Sveriges anfader"??? Johan Sobieski och hans släkt var man på svensk sida väl bekanta med, prins Jakob hade under lång tid haft goda kontakter i Sverige. Som en av Augusts rivaler vid kungavalet 1697 var han också, speciellt som infödd polack, en intressant person i fall man sökte alternativ till August. 

Under den här aktuella perioden underhöll prinsen livliga förbindelser med det svenska fältkansliet, se Jonasson, G., Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 136. Han blev ju också så småningom den som Karl XII ville se som Augusts efterträdare.  

Detta exempel dels hur nära Fryxell som Brunner ligger, men också hur sakligt fel det blir när han försöker bygga på Fryxell. "Sveriges anfader" m.m. är ju inte det mest lyckade av egenhändiga tillägg.

Sidan 233: Det uppläggs damer medan kronköksmästaren Tarlo arrangerar stekar. Tarlo var som tidigare nämnts inte Karl XII:s kock, utan en polsk ädling. Uppläggningen av damer torde ha ungefär lika stor förankring i källorna... 

Sidan 233: Kungen studerar Hermelins pågående arbete med Veritas a columniis vindicata. Det var en skrift som Hermelin författade under sin tid i Stockholm, redan på hösten 1700. Den var färdig för tryckning och spridning i november samma år och sändes den 16/11 1700 till kungen. Här är vi alltså i maj 1702. Så här var det fel - igen, se Olsson, S., Olof Hermelin, s. 175.  

Sidan 233: Karl XII tjuvläser ett av Hermelins brev till Barck.  Brevet är inte helt ordagrant återgivet och är betydligt längre än så här. Det är daterat Warszawa 14/6 1702, se Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709, s. 8 f.  

Sidan 234: Beskrivningen av Karl XII och hans vanor.  Sagesmannen är den franske diplomaten Heron, inte den här nämnde målaren, se Villius verk Karl XII, s. 53 f.  

Sidan 234: Carolus Rex var den sanne konungen, August bara den avsatte.Karl XII ville förvisso avsätta August, men något inhemskt initiativ i den riktningen hade ju ännu inte kommit till stånd. Generalkonfederationens avsättningsbeslut kom först i februari 1704, se Herlitz, N., Från Thorn till Altranstädt. - Stockholm, 1916. - S. 109 f.

Sidan 235: Kurir ankommer från kommendör Löscher (30/5 1702).  Carl Gustaf Löschern von Hertzfeldt var inte kommendör, det var en grad som inte fanns vid den här tiden. Däremot brukades den i betydelsen fartygschef eller chef över en mindre styrka, alltså som en inofficiell position.  

Sedan är det också så att de underrättelser denne kurir ska komma med rör händelser som utspelade sig 27-28 maj 1702. Det finns inte den ringaste möjlighet att Karl XII kan ha känt till saken redan den 30, speciellt inte som Löscherns rapport medföljde Schlippenbachs skrivelse av den 31 maj 1702, se Rosen, del 2:2, s. 46.  

Kronologiskt blir skildringen också egendomlig i betraktande av att Hermelins tidigare citerade brev är daterat 14 juni.  

Som synes var de inte på de sex fartygen som ryssarna skulle överskeppas, de skulle istället skydda transporten.

Sidan 235: Kardinal Radziejowski anländer på kvällen den 30 maj efter att nyligen ha besökt Krakow.  

Som framgår bland annat av Jonassons Karl XII:s polska politik 1702-1703, s. 56 ff. så vistades kardinalen under andra halvan av maj i trakten av Lowicz, 7-8 mil väster om Warszawa.  

Sidan 235: Piper och kardinalen konfererar samma kväll.   Detta är en uppgift som finns hos Adlerfelt, men enligt Jonasson sammanträdde de först påföljande dag och då i sällskap med kronskattmästaren Rafael Leszczynski.  

Sidan 235: Kardinalens ståndpunkt.  

Kardinalens position var den att detronisationen var omöjlig att genomföra på Karl XII:s vis, även om han själv i och för sig inte hade något emot själva idén, se Jonasson, s. 60. 

Kardinalen föreslog att den svenske kungen istället skulle ställa andra, men mycket hårda krav på August, krav som denne inte kunde acceptera. Då skulle republiken få anledning att inkalla en riksdag och på denna skulle man sedan visa hur August hade försökt spela under täcket med Karl XII, brutit löften och försökt skaffa sig större makt på republikens bekostnad. Detta skulle sedan medföra att adeln samfällt vände sig från August och kanske till och med självmant tog initiativ till en avsättning.  

Sidan 235: Kungen vägrar tala på två dagar. Naturligtvis en ren saga. Hermelin skriver i sitt brev till Barck av den 2/6 att kungen är "tämeligen i godt humeur." 

Sidan 235: Det högläses poem i poeten Lubomirskis grotta.Nu var Stanislaw Herakliusz Lubomirski (1642-1702) förvisso bl.a. poet och kallades mycket riktigt för den "sarmatiske Salomo". Han var dock samtidigt polsk kronstormarskalk och alltså minst lika viktig som politiker.

Jonassons källa är ett brev från den kejserlige diplomaten Stratman, vilken fått sina uppgifter ur ett brev från kardinalen till kung August. Trots att detta inte är ett alldeles lyckat källäge får man nog säga att Brunners variant har föga stöd i källorna.

Sidan 236: Karl XII förstår att kardinalen är son till ränksmidaren Hieronim som Karl X Gustav varnat för i sin böndagbok.Samma böndagbok som på sidan 193 är Gustav II Adolfs? Någon dylik böndagbok torde f.ö. inte existera, vare sig från Gustav II Adolf eller Karl X Gustav.  

Sidan 236: Förhandlingarna avslutas med möte mellan Karl XII och kardinalen.  Inom fältkansliet önskade man att Karl XII skulle anamma kardinalens förslag och den 5 juni gjorde Piper ett försök att övertyga kungen om det lämpliga i att överge detronisationskravet. Enligt Nordberg ska kungen samma dag ha träffat kardinalen i kronfältherren Lubomirskis palats. Jonasson menar dock att dateringen är felaktig, mötet måste ha ägt rum några dagar senare, se Jonasson s. 70. Hur som helst, kardinalprimasen tog sitt slutliga avsked i en audiens den 10 juni.

Kapitel 8 : Kliszów

Värt att lägga märke till

I detta korta kapitel märks främst det kronologiska problemet. Gustav Adlerfelts Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, en av Brunners viktigaste källor, har en strängt kronologisk uppställning. Adlerfelt redovisar alltså i ett och samma sammanhang händelser som ägt rum på olika delar av krigsskådeplatsen, helt utan att ta någon notis om när de blev kända för Karl XII. Ernst Brunner har övertagit samma princip, men detta kolliderar givetvis hela tiden med hans berättarform. Följden blir att berättarjaget (Karl XII) blir underrättad om händelser i Baltikum nästan omedelbart, trots att han själv befinner sig långt nere i Polen. Detta skapar en skevhet i perspektivet, Karl XII agerar i Brunners bok utifrån nyheter som han i verkligheten inte hade en aning om.Sin okunnighet om militära frågor och sitt slarviga hanterande av materialet visar Brunner t.ex. på sidan 241, där han talar om den svenska arméns styrka vid Kliszów. På sidan 244 visar han sin förmåga att vrida källorna 180 grader, då han ur plundring av tross lyckas få ut en tre dagar lång massvåldtäkt.

För en jämförelse mellan Brunners formuleringar och bl.a. Fryxells, se nedan vid anm. till s. 245-246.

Genomgången

Sidan 237: Kungen beordrar Gyllenstiernas trupper att marschera in i Polen.

Dessa order hade utfärdats nästan tre veckor tidigare, den 24 maj 1702, se Petri, G., Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia, del 3, s. 146.  

Sidan 237: Mörner och Stenbock får befallning att skynda nedåt landet och stöta till kronohären.  

"Kronohären" är en rätt egendomlig term som snarast för tankarna till den polska s.k. kronarmén. Mörner hade redan den 26 april beordrats att marschera till Warszawa, en order som den 2 juni ändrades till att han i stället skulle gå mot Krakow, se Rosen del I, s. 36 och 49. "Kronohären" är f.ö. Fryxells benämning på den polska kronarmén, se del 21 (1856), s. 198, 200 m.fl. ställen.

Sidan 237: Kungen får besked att ryttmästare Roxman överfallits vid Raunkaski på gränsen till Samogitien. 40 svenskar stupar. Detta inträffade enligt Adlerfelt den 9 juni, Karl XII skulle med tanke på avstånden knappast fått reda på en sådan sak förrän ett par veckor senare. Adlerfelt avser med sin uppgift att 40 "bleffwo på plassen" helt säkert fiendens förluster.   

Sidan 237: Borghövdingen Horn i Narva begär förstärkningar, liksom Schlippenbach. Den senare skriver ett kärringbrev. Detta är, precis som så mycket annat, hämtat från Fryxell som i (1856), del 22, s. 12 kallar Horn "borghöfding". Schlippenbachs s.k. kärringbrev, en benämning Fryxell förstås inte använder, sägs vara från midsommar 1702, Horns från april. Fryxells källor är franska diplomatbrev. Det är i ett sådant, från 2 mars 1702, som det sägs att Karl XII ska ha beordrat Schlippenbach att gå emot ryssarna om de så voro 100 000. Det torde finnas all anledning att betvivla den uppgiften, jag kan inte hitta någon order med sådant innehåll i Riksregistraturet för januari-mars 1702. Breven, oavsett vad de innehöll, kan i varje fall knappast ha framkommit samtidigt.   

Sidan 238: Den franske ambassadören de Heron får audiens, kungen förstår inte vad han talar om. Nja, tesen att Karl XII skulle ha varit någon slags utrikespolitisk analfabet håller knappast. Han hade förvisso i många stycken en annan uppfattning i dessa frågor än vad de ledande männen i kansliet hade och var uppenbarligen inte mycket för diplomatiskt kallprat om han kunde slippa det. Men som man ser t.ex. av hans brev till Ulrika Eleonora av den 2 september 1714 så hade han verkligen, i varje fall då, en hel del kunskaper i ämnet. 

Sidan 238: Piper läser Rudeens födelsedagshyllning "Underdånig fägnesång". Rudeen läste själv upp den i Åbo samma dag, men den trycktes först 1704, se Hultin, A., Torsten Rudeen, s. 269.  

Att Brunner citerar just raderna "Ett lejon ligger still..." beror säkert på att samma rader citeras i Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm (1988), s. 244. Överhuvudtaget torde Strindbergs verk vara källan för så gott som alla i Carolus Rex omnämnda hyllningskväden, dikter m.m. 

Sidan 238: Kungen lämnar otåligt huvudarmén och rider förstärkningarna från Litauen till mötes.   

Detta skulle alltså utspela sig 17 eller 18 juni 1702, i trakterna av Tarczyn eller Leczeszyce, där huvudarmén då stod. Båda dessa platser ligger nästan rakt söder om Warszawa. Den 17 lämnade Mörner Brzesc, nuvarande Brest i Vitryssland, vilket ligger nästan 20 mil därifrån.  

Historien anförs av Fryxell, som dock inte anger något datum för händelsen. Den inträffade i verkligheten den 4-5 juli, då huvudarmén stod vid Kielce och Mörner nått Wierzbnik, ca 4 mil nordost därom, se Rosen, del I, s. 51.  

Sidan 238: Kungen ligger stilla några dagar i Kielce. Får där veta att Mörner passerat Weichsel 8 mil bort. Den 4 juli fick Karl XII veta att Mörner var i Ilza genom ett brev avsänt kvällen före. Den 5 red han som tidigare nämnts Mörner till mötes. Weichsel hade Mörner den 30 juni gått över vid Kazmierz, ca 10 mil från Kielce. 

Sidan 239: Vi hade 9 000 man.  Karl XII förfogade vid det aktuella tillfället över följande förband: Livgardet, Upplands regemente, Västmanlands regemente, Närke-Värmlands regemente, Livdrabantkåren, Livregementet till häst, Södra Skånska kavalleriregementet och Livdragonregementet. Om man då går igenom dessa förband ett och ett och enbart tar hänsyn till nummerstyrkan torde det se ut ungefär så här: 

Livgardet: Enligt Wernstedts regementshistorik var gardets styrka vid tillfället ca 1 830 man. Härifrån ska sedan dras bort de sjuka, måhända något hundratal, samt 3 nya ännu inte anlända kompanier om totalt 324 man. Man bör nog alltså räkna med ca 1 400 stridande.

Upplands regemente: Ordinarie styrka var 1 200 man. Regementet hade överförts till Livland våren 1701. I december 1701 hade vakanserna varit 124 man och man får säkert även här räkna med ett betydande antal sjuka. Förmodligen skulle 1 000 man stridande vara en för hög siffra.

Västmanlands regemente: Regementets ordinarie styrka var 1 200 man, men 1/1 1702 var andelen friska endast 825 man, enligt regementshistoriken. Det vore nog inte helt orimligt att tänka sig en stridande styrka på ca 800 man sommaren 1702.

Närke-Värmlands regemente: De delar som gått ut i fält uppgick vid ordinarie styrka till 974 man. Man får nog tro att det vid Kliszów kan ha stått kanske 800 i ledet.

Livdrabantkåren: Torde ha räknat ca 140-150 man.Livregementet till häst: Ordinarie styrka var 1 505 man. Man kan kanske gissa på att det det vid tiden för Kliszów åtminstone saknades ett par hundra man.

Södra Skånska kavalleriregementet: Ordinarie styrka var 1 000 man, men 181 stycken hade kvarlämnats i Mitau. Förmodligen får man här räkna med en effektiv styrka på något över 700 man.  

Livdragonregementet: Ordinarie styrka var 600 man. Det vore knappast orimligt att tro på en numerär kring 500 man.

Detta skulle landa på en totalsiffra på mellan 6 500 och 7 000 man.  

Sidan 239: Piper får en idé och pratar tyska.Varför i himmelens namn skulle Piper tala tyska? När det sedan gäller uppskjutandet av anfallet kommer uppgiften från Nordberg, fast i Brunners fall har den först passerat Fryxell (hos båda pratar Piper svenska). Dåvarande gardeskaptenen Erik Gyllenstierna skriver i ett brev från Krakow den 9 augusti 1702 att det var generalerna som övertygade Karl XII att vänta, under hänvisning till att Mörners trupper snart skulle vara framme. För detta, se Karolinska krigares dagböcker IX, s. 256.

Sidan 239: Mörner och Stenbock anländer med 5 000 man.  

I deras styrka ingick Östgöta kavalleriregemente, Smålands kavalleriregemente, Dalregementet, Västerbottens regemente, Kalmar regemente, samt delar av Upplands tremänningsregemente till fot, Södermanlands och Östgöta tremänningsregemente till fot och Albedyhls dragonregemente. 5 000 är förmodligen en relativt korrekt siffra för den effektiva styrkan. Det brukar sägas att Karl XII vid Kliszow förfogade över 12 000 man, gissningsvis är det en något för hög siffra.  

Sidan 240: Lösen var "Med Guds hjälp" och man sjöng "Vår Gud är oss en väldig borg".

Man kan jämföra med skildringen på sidan 163 där lösen var samma sak, fast på tyska. När det gäller psalmsången ska det brukliga ha varit att man sjöng psalm 96, vers 6 - "I Herranom står wår hielp och tröst", se t.ex. Robert Petres dagbok för den 16 juli 1705 eller Magnus Norsberghs dagbok för den 4 juli 1708.

Sidan 240: Hertig Fredrik, Dücher m.fl. anför "vänstra armen". Dücker var endast generaladjutant.  

Formuleringen är hämtad från Fryxell:

Sidan 241: Sachsarnas första kanonskott dödade regementstrumslagaren vid Kalmar regemente. Det tredje brände inte.Källan för uppgiften är ytterst ett brev från Kalmaröversten Gustaf Ranck till landshövding Rehbinder. 

Vad Ranck säger är dock att tredje skottet i lösen inte brände och att det första skottet därefter dödade sagde trumslagare. 

För detta, se URL: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=237&CATID=1|2|3|4|5|6|7|8|9|10|11|12|13|14 (2006-06-28).

Brunners källa är otvivelaktigt Alf Åbergs och Göte Göranssons Karoliner:

Sidan 241: 25 skvadroner om vardera 250 ryttare spränger fram, 12 bataljoner om vardera 600 man stampar fram.  

Detta skulle då bli 6 250 + 7 200 man eller sammanlagt 13 450. Nu har Brunner ju tidigare hävdat att svenskarna var 14 000. Ser man på uppställningen i Karl XII på slagfältet, del II, s. 416-417 så anges där den svenska styrkan till 40 skvadroner och 18 bataljoner. Förklaringen är att Brunner hämtat sina uppgifter från Adlerfelt, som mycket riktigt anger 25 skvadroner och 12 bataljoner - i första linjen. Sedan säger Adlerfelt att det därutöver fanns en andra linje av 15 skvadroner och 6 bataljoner, något Brunner inte tycks ha reflekterat över. 40 x 250 och 18 x 600 skulle bli 10 000 + 10 800, alldeles för mycket.  För att lösa problemet får man nog anta att Adlerfelt menar skvadroner på 125 man (eller i praktiken färre, beroende på att förbanden inte var fulltaliga). 

Man får också, som ovan, räkna med svagare bataljoner. 4 000 man kavalleri och 8 000 man infanteri torde vara en ganska rimlig uppskattning.  

Sidan 241-243: Stridskildringen. Detta är förstås Frans G. Bengtsson, Fryxell och annat klassiskt svenskt. Det finns säkert andra versioner i polsk litteratur. Några mindre detaljer kan dock vara värda att notera. Brunner säger att det vid högra flanken upptäckts fast mark, vilket är riktigt om det avser den sachsiska sidan. Sedan säger Brunner att Rehnsköld gav order om flankmarschen, vilket är rätt osannolikt. Han kan säkert ha föreslagit den lösningen, men själva ordern lär Karl XII ha givit. När marschen igångsattes begav sig också kungen, inte Rehnsköld, till vänstra flygeln vilken ledde marschen. När Rehnsköld sålunda i Brunners version meddelar att sachsarnas högra flygel blottats befinner han sig långt från den platsen, det är ju Karl XII som står emot just den delen av sachsiska armén.  

Sedan återkommer förstås uppgiften om att Karl XII omgavs av livgardister som tryckte sina hästar mot hans. Nu var ju Livgardet ett infanteriregemente, som ju dessutom inte befann sig på vänstra flygeln. Tydligen menar Brunner Livdrabantkåren, men den befann sig ju på högra flygeln. Så den uppgiften kan lämpligen återförvisas till fablernas värld.  Sedan bryter sig Rehnsköld ur inringningen medan kungen kan iaktta detta i detalj, vilket lär vara helt omöjligt. Avståndet torde ha varit kring 1 km.  

En terminologisk tveksamhet finns på sidan 242 där Brunner skriver att "metallstycken kritsade kors och tvärs i luften". "Metallstycken" var en term som användes på den aktuella tiden, men "stycke" var det samma som artilleripjäs.

Sidan 244: Karl XII lägger beslag på det förnäma tält som August hade tagit i byte vid Wiens belägring 1683.

Som August var född i maj 1670 är det föga troligt att han deltog i slaget vid Wien 1683. Enligt bildtexten på sid. 256 i Den svenska historien, del 5 (Sthlm 1967) erövrades tältet av Augusts far, kurfursten Johan Georg III (1647-1691), som deltog i bataljen.

Sidan 244: De levande som stod sjunkna till hakan i kärren befalldes sjunka.  

Ganska typiskt att t.o.m. Fryxell (1856), del 21, s. 204 talar om att en mängd kvinnor hade gått ned sig i kärren och räddades av svenskarna.  

Sidan 244: Kvinnorna av lägre klass blir till skövling givna och tas med polackernas mulåsnor till lägret där de lämnades åt trupperna att förfoga över i tre dagar. Adlerfelt säger att "alla saxiske qwinfolk" sändes över Kielce mot gränsen till Schlesien under kavallerieskort den 16/7. Vidare säger han: "Men af saxarne bleffwo emot 2000 döde och blesserade, förutan 1700 fångar, som man där feck, samt een hoop qwinfolk som fantz uti morasset, hwarest fiendens begage satt, hwilket andra dagen bleff till sköfling giffwet." (s. 105) Det är alltså bagaget som blir givet till skövling, inte kvinnorna.  

Det här är väldigt typiskt. Källans uppgift duger inte för Brunners syfte, alltså gör han om den för att åstadkomma fler otäckheter. Man kan i sammanhanget notera vad Josias Cederhielm har att säga i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 449): "d 15/25 sändes alt saxiskt fruntimber och qwinfolk, som wore fågne, under convoy til Kielce, och ginge dee därifrån, sedan man hade förskafat dem säkerheet af starosten, widare åth Slesiske gräntzen, hafwandes man lemnat dem deras wagnar hästar och saker, efwen som då dee kommo i wåre händer aldeles orörde." Samma uppgifter finns i en rad andra karolinska brev och dagböcker, se t.ex. det ovan (anm. till sid. 241) nämnda brevet från överste Ranck.

Det som gavs till skövling var alltså bagaget, inte kvinnorna.Sidan 244: Kungen låter benåda ett antal drabanter.

Som genom en häpnadsväckande tillfällighet omnämns precis samma sak redan av Frans G. Bengtsson, se Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 249.

Sidan 245: Överstelöjtnant Feilitz utkommenderas för att plundra landet.Att källan är Adlerfelt ses lätt:

Man noterar dock hur "Contribution" har blivit "plundra", vilket förstås är två helt olika saker. Jämför med kvinnornas öde på sidan 244 och hur källan även där har "förbättrats".

Överstelöjtnanten borde dessutom kallas "Feilitzen", se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. - Stockholm, 2002.

Sidan 245-246: Under marschen till Krakow ankommer två kurirer med dystra besked från Livland. Schlippenbach slagen, kapten Hökeflycht har  sprängt sig i luften. 

Striden vid Hummelhof stod den 19 juli 1702. Schlippenbach skickade sin första rapport den 27 juli. Det ter sig högst osannolikt att Karl XII mottog samma rapport före den 24 juli, ett datum som anges längre ned på sidan 246. Skildringen av striden och förstörelsen i Livland är hämtad från Fryxell (1856), del 22, s. 13-15.

Låt mig här göra ett experiment och leta upp de formuleringar av Fryxell som Brunner har använt, oavsett om de kommer i samma följd eller ej.

Hökeflychts olycka ägde rum den 12 juli, se v. Rosen, del 2:2, s. 47. Samma sak gäller här, Karl XII kan inte ha känt till striden vid den aktuella tidpunkten. I själva verket blev Schlippenbachs nederlag känt först den 17 augusti, genom några uppsnappade brev. För detta, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 454 f. Den första underrättelsen från Schlippenbach anlände den 21.

Hökeflycht var endast överlöjtnant, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 246: Piper samtalar med Rehnsköld och kallar Karl XII ett "monstrum" och hans vägran att sluta fred för "ett övermodigt hån".  

Var detta kommer ifrån kan jag inte begripa. Det hela ter sig rätt osannolikt. Om det vore sant får man säga att Karl XII var ytterst överseende, Piper drabbades ju i så fall inte av den ringaste efterräkning. Det kan inte vara många svenska kungar som skulle ha varit lika överseende.  

Sidan 247: Kungen råkar i trubbel vid en bro.

Överste Walentin och överste Dahldorff håller stånd.  Det var en och samma person, överste Johan Valentin von Dahldorff.  Det kan tilläggas att Halling släpptes fri efter några dagar och återkom till armén den 12 augusti, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 453. Rosenstierna och Dahldorff återkom i början av oktober. 

Den utförligaste skildringen finns i Wisocki-Hochmuths dagbok, tryckt i Karolinska krigares dagböcker III.

Sidan 247: Karl XII skriver brev till systern under det att hertigens lik balsameras.

Enligt Adlerfelt balsamerades liket redan medan armén stod kvar vid Kliszow, se Karl XII:s krigsföretag 1700-1706, s. 118.

Sidan 247: Brevet till systern. Är korrekt återgivet så långt citatet sträcker sig, men senare delen av brevet är nästan lika långt, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 12 f.  

Ett annat bekymmer är det sammanhang i vilket Brunner placerar brevet. Vid Stanenko stod högkvarteret stilla ett par dagar i slutet av juli 1702. I brevet berättas dock att Görtz "nu reser härifrån" och att kungen fått brev om att greve Bengt Oxenstierna hade avlidit (död 12/7 1702). Brevet måste alltså, precis som Ernst Carlson anger, vara från augusti månad. Görtz följde hertig Fredriks lik på resan till Holstein och det lämnade lägret först den 27 augusti, se Adlerfelt s. 118.

Sidan 248: Kungen hänvisar de deputerade från krakowska palatinatet till Stockholm.  

Källan för uppvaktningen är Adlerfelt, som dock inte har något om hänvisningen. Den ter sig dessutom som principiellt högst osannolik, dessa deputerade representerade bara en mindre del av Polen. Karl XII och hans kansli hade själva skött förhandlingar med andra polska delegationer vid tidigare tillfällen.Jöran Nordberg citerar för övrigt i del 1 av Konung Carl den XII:tes historia (s. 748 f.) det svar som Karl XII gav de utsända. Så Brunner har här (som vanligt) varit slarvig i sin faktakontroll.

Josias Cederhielm berättar i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 451 f.) att två sändebud infann sig den 25 juli och de fick då löfte om audiens när armén slagit läger. Audiensen kom till stånd den 29. De båda utsända bedyrade republikens oskuld, tycktes vilja antyda att Karl XII inte respekterade freden i Oliva, bad att kungen skulle uppge detronisationskravet och begärde att palatinatet skulle slippa kontributioner. 

Svar gavs den 2 augusti. När det gällde republikens oskuld betonade Karl XII att han många gånger hade bedyrat sin välvilja gentemot republiken, men att denna knappast kunde anses som alldeles oskyldig då delar av kronarmén hade deltagit i slaget vid Kliszów. Han förklarade vidare att han hade respekterat freden i Oliva, att han inte kunde se någon anledning till att avstå från kravet på Augusts avsättning och att palatinatet naturligtvis måste lämna kontributioner på samma sätt som man hade gjort till sachsarna då de behärskade området. För detta, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 452 f.

Kapitel 9 : Krakow

Värt att lägga märke till

I detta kapitel märks den egendomliga uppgiften om Maidels avdelning, se sidan 254. Märklig är också den totala kronologiska förvirring som råder i avseende på Stenbocks förmenta företag mot staden Zamoisc på sidan 251. Enligt de uppgifter som ges tycks det hela utspelas i augusti 1702, alltså då armén befann sig i närheten av Krakow, Fram Krakow till Zamoisc är det dock fågelvägen närmare 25 mil och Stenbocks expedition till trakten av Zamoisc gick av stapeln först i januari 1703. 

En större fadäs finns på sidan 253, där Brunner låtit lura sig av en svensk kansliprodukt.En både lustig och betecknande uppgift finns på sidan 254, där den nyanlände Gyllenstierna får instruktioner. Avsnittet är hämtat ur Karl XII:s levnad där Frans G. Bengtsson på ett ställe har sammanställt uppgifter från varierande tidpunkter. Brunner har inte funderat över detta utan lånar raskt in hela rasket och förlägger det till augusti 1702.En uppgift som av allt att döma är en fullt avsiktlig förvanskning inleder kapitlet, Brunner antyder att Krakows fall följdes av ett flera dagar långt plundrande under vilket de svenska trupperna tydligen ska ha gjort sig skyldiga till massvåldtäkter. 

Några spår av något dylikt har jag inte kunnat finna och som Krakow direkt ställdes under kontribution ter sig detta som oerhört osannolikt. Ohejdad plundring skulle givetvis försvåra möjligheten att få ut kontributionen och våldtäkt var belagt med dödsstraff enligt krigsartiklarna. Också de citerade breven till Stenbock är kraftigt förvanskade genom att smärre fragment plockats ur längre skrivelser och framför allt genom att Brunner totalt ändrat tonen i korrespondensen genom att få det att framstå som om Stenbock skulle "tuktas", se sidan 251. I själva verket är Karl XII:s brev till Stenbock under den här perioden de mest familjära han har skrivit till någon icke-familjemedlem. Uttryck "Måns Lurifax", "Mons pani-Lurifacos", "H:r Lurifax" hittar man minsann inte något motstycke till i brev till någon av de andra generalerna. 

Genomgången

Sidan 249: Kungen ryter på franska och tyska.Det här är också intressant och exempel på något som förekommer här och var i boken - Brunner ställs inför två olika källuppgifter och väljer då båda. Frans G. Bengtsson nämner att Adlerfelt anger den franska varianten (i så fall i Histoire militaire eller Wahrhaffter Entwurf, i svenska upplagan av hans berättelse sägs inte något om detta) och Wisocki-Hochmuth den tyska. En del talar nog för att den senares variant är den riktiga, Karl XII var ju omvittnat motvillig mot att tala franska och det tyska uttrycket är också mindre förfinat - om man så säger.

Sidan 250: Trupperna plundrar Krakow i några dagar, hela familjer vandrar ned till stranden för att dränka sig.Lär vara helt påhittat, för att styrka tesen. Plundring var inget effektivt sätt att pressa ut pengar på. Josias Cederhielm berättar i sin dagbok att staden sattes under kontribution, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 452 f. Antydandet av att det skulle ha förekommit någon slags våldtäktsorgie torde också helt sakna motsvarighet i någon källa.

Sidan 250: Stenbock pratar franska vid taffeln. Citatet är i själva verket ur ett brev till hustrun av den 2/8 1702, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 1, s. 210.  

Sidan 251: Stenbock är fräck nog att skriva till kungens syster.  

Stenbock ber i ett brev av den 1/10 1702 hustrun att försöka påverka hertiginnan till att skriva till Karl XII, något hon också gjorde. Detta var alltså senare på hösten.  

Sidan 251: Stenbock ska tvingas att doppa händerna i blod. Citerat brev. Det är inte alldeles lätt att se vilket av kungens brev detta handlar om, men sannolikt är det det som har nr 202 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Detta brev omnämner att staden "Samos", d.v.s. Zamoisc, inte har velat kapitulera. Första försöket att uppfordra staden ägde rum den 31 januari 1703 och Stenbock meddelade detta i ett brev av den 3/2. Kungens svarsbrev torde vara daterat den 8/2, då det däri nämns att prinsen av Gotha förväntas till lägret, se vidare Karolinska krigares dagböcker XII, s. 78, 155 m.fl. ställen.  Ett kraftigt hopp i kronologin alltså. 

Sidan 251: Stenbock råkar bränna upp några bönder. Det brevet är lättare att identifiera, det återfinns på s. 141 f. i Karolinska krigares dagböcker XII och är daterat 11/12 1702. Det hela rör alltså inte alls Zamoisc, utan byar i trakten av Rzeszow, knappt 10 mil söder om Sandomierz.  

Ett tillbakahopp i kronologin, med andra ord.  Sidan 251: Kungen tuktar Stenbock med sitt svar.  Detta brev har nr 195 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref och är daterat 26/11 1702.  Här har då det intressanta inträffat att korrespondensen mellan Karl XII, som består av många och ibland långa brev, har reducerats till tre fragment. Ännu intressantare är att breven kommer i rakt omvänd ordning jämfört med verkligheten.  

Sidan 251: Valakerna var ett lätt rytteri av mordiska slaver.  Att de överföll furagerarna är hämtat från Adlerfelt, slaverna har nog Brunner stått för själv. Att dessa valaker skulle vara "latintalande" låter en smula egendomligt. I Veniamin Ciobanus Charles XII et les Roumains görs förvisso gällande att valakerna kom från Rumänien, men inte ens det skulle göra dem latintalande.

Sidan 251: En transport av 300 sjuka nedgörs till sista man.  Detta är en incident från 16 mars 1703, se Kaggs dagbok. Den ägde rum i närheten av Lublin, alltså mycket långt från Krakow.  

Sidan 252: Dessa dagar, i början av augusti 1702.  Hmm, här har det precis varit mars 1703, november och december 1702 och februari 1703... 

Sidan 252: Den fräcke Lipski, som kungen hört skrodera i Grodno, huggs ned vid ett internt polskt gräl under riksdagen i Sendomir.

Fast nu var det ju inte i Grodno som Lipski hade "skroderat" utan i Dlugovice, se sid. 231. Formuleringarna andas Fryxell.

Sidan 252: Zinzendorf har väntat på en stol i en månad.  

Zinzendorf ankom till armén 6/7 1702. Någon audiens beviljades inte, detta var dagarna före Kliszów. Istället uppmanades han att hålla sig utanför arméns område till dess att en sådan kunde beviljas. Detta skedde den 14 augusti i Krakow.  

Till detta ska då läggas att i januari 1702 hade kejsaren och August i Warszawa slutit en allians, vilken bland annat innebar att kejsaren skulle bistå August med 8 000 man om denne blev anfallen. Vidare ingick en paragraf om att kejsaren och sjömakterna skulle arbeta på en fred som innefattade såväl August som Peter. Innehållet i avtalet var synbarligen bekant för Karl XII i början av juni och han blev naturligtvis mindre nöjd med kejsarens ställningstagande, även om det försäkrades att den militära hjälpen inte kom ifråga under kriget med Sverige. För mera om detta se Rosen del 2:1, s. 22 ff.  

Sidan 252: Zinzendorf överlämnar Augustsförslag. Innefattar långtgående eftergifter. Kungen blir vred över tramset. Nja, så såg inte Augusts förslag ut. I själva verket innehöll hans brev ett erbjudande om att återföra de sachsiska trupperna till hemlandet och att uppfylla alla rimliga villkor som inte kunde skada republiken samt ett önskemål om ett personligt sammanträffande. Det kan i sammanhanget ha sitt intresse att notera att Rehnsköld synes ha delat Karl XII:s uppfattning om Augusts opålitlighet, se Jonasson s. 85.  

När det gäller det konkreta förslag som här relateras, d.v.s. att August skulle avstå Sachsen åt sin son, överlämna Kurland åt Sverige, betala 6 miljoner i krigsskadestånd, förklara krig mot Ryssland och återinsätta bröderna Sapieha i deras ämbeten etc. så har Brunner låtit lura sig av en mycket gammal anka. Uppgiften kommer egentligen från Nordberg, som hävdar att kardinalen erbjudit dylika villkor under förhandlingarna i Warszawa.  

Adelsköld antar att detta var ett erbjudande som August stod bakom och som nu efter Krakows fall upprepades. I själva verket är det så att det här förslaget är en blandning av kardinalprimasens egna synpunkter och det svenska fältkansliets funderingar. F. F. Carlson uppfattade på sin tid Nordbergs uppgifter som riktiga, till och med Harald Hjärne tycks ha funnit dem plausibla, se Jonasson s. 92-93. Som Brunner av allt att döma använt ett par av Jonassons arbeten så är det inte alls omöjligt att han faktiskt sett dennes analys, men valt att behålla den gamla myten eftersom den passade hans tes betydligt bättre. 

Här ser man hur Fryxells redogörelse ligger under alltsammans, se till exempel "återinsätta Sapieherna i dessas gods och ämbeten", en formulering som finns hos både Brunner och Fryxell. Minst lika betecknande är skillnaderna, alla pekande i samma riktning. Hos Fryxell bemöter Karl XII anbudet vänligt, men klart avböjande. Hos Brunner får han däremot ett vredesutbrott och hugger sönder en stol och en baldakin. Medan Fryxell låter sändebudet vänta i Krakow låter Brunner honom sitta utanför kungens tält i en månad. Jag kan inte undvika att beteckna Brunners bearbetning som rent barnslig, den är ju så otroligt genomskinlig. Fryxell duger bra så länge det handlar om att redovisa vissa sakuppgifter, till och med hans formuleringar duger - men så snart Fryxell låter Karl XII framstå som sansad (om än envis) är Brunner framme med suddgummit.

Sidan 252-253: Hermelin och hans skickliga penna.

Torrare, kortare och omstuvat - men i grunden samma text.

Sidan 253: Det beslutas att armén måste leva på polackernas bekostnad.

Sidan 253: Gyllenstierna anländer (18-19/8 1702) Med Gyllenstierna följde de 5 indelta infanteriregementen som nämns här samt Mellins pommerska. De kavalleriregementen som medföljde var Norra Skånska (Ridderheim), Bremiska (C. G. Horn) och Pommerska (Mellin). Till detta ska läggas Bremiska dragonregementet (Krassow), se v. Rosen, del I, s. 64.Brunner har alltså bommat en smula. Men han har en god läromästare - Frans G. Bengtsson.

Sidan 254: Karl XII väntar generalmajor Maidel med Adelsfanan, Nylands kavalleri, Upplands tremänningsdragoner och Skånska stånddragonerna - totalt 25 000 man.  

4 regementen om totalt 25 000 man, det var sannerligen inte illa. Det som spökar här måste vara någon uppgift om svenska arméns styrka efter Maidels förväntade ankomst, förmodligen från Karl XII:s levnad. De regementen som Maidel medförde var Adelsfanan, Skånska stånddragonerna, 3 kompanier ur Livgardet, Kruses tremänningsregemente till häst och Nylands kavalleriregemente. Därtill kom en del rekryter samt en del tillfrisknade sårade och sjuka, se v. Rosen I, s. 79. Totalt torde det ha handlat om ca 6 000 man.  Några "tremänningsdragoner" fanns det alltså heller inte.

Sidan 254: Gyllenstierna får upplysningsvis veta att knektarna ska passa sig för kåta fruntimmer, badning och annat rysligt.  Just detta är onekligen en smula komiskt. 

Här har Brunner ställt samman uppgifter som Frans G. Bengtsson refererar på en och samma sida, just i detta sammanhang, ur flera olika källor. Badförbudet är från Coyets journal och de kåta fruntimren är ur ett av Stålhammars brev. Nu är det emellertid så att Stålhammar i det här läget befann sig i Kalmar, där han måhända inte hade samma problem. Sina bekymmer framförde han i själva verket i ett brev till hustrun av den 4/8 1705, se Karolinska krigares dagböcker VII, s. 99. Det är fängslande att fundera över vilka konsekvenser Frans G. Bengtsson poetiska sammansättning har medfört. Tänk om han istället hade lagt in ett avsnitt om olovlig äppelpallning och förbud mot nedskräpning.

Sidan 254: Härledningen sörjer inte hertigen, man förbannar honom för att han lockat in kungen i danska kriget.  

Nu var ju inte det kriget egentligen ett krig mot Danmark utan ett ingripande som garantimakt för fördraget i Altona. Det kriget tog dessutom slut mycket raskt.   

Sidan 254: Stenbock, Horn, Rehnsköld och Piper längtar efter ett slut på kriget.  

Piper är fullt möjligt, likaså Stenbock. Däremot förefaller Rehnskiöld ha stött kungen, se Jonasson s. 85. Horn var en försiktig herre, som säkert gärna ville ha fred, men nog undvek att yttra sig särskilt mycket i politiska frågor, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 43 f.  

Sidan 254: Thingvall håller fredspredikan och dör kort därpå.  Thingwalls predikan nämns i Cederhielms dagbok för 31/8 1702. Thingwall dog i Sandomierz den 13 december 1702.  

Sidan 255: Hela hären längtar efter att få lämna Polen.

För sistnämnda citat anges ett franskt diplomatbrev från den 6 januari 1703 som källa. Vilken fransk diplomat det rör sig om anges inte, ej heller när detta krigsråd skulle ha ägt rum.

Sidan 255: Kungen drabbas av tvivel och är betänkt på att erbjuda tsaren fred och Patkul försoning. (5/9 1702) Detta är den s.k. affären Ketten, se Erdmann, Y., Der livländische Staatsmann Johan Reinhold von Patkul, s. 148 ff. I mitten av oktober 1702 skrev Ketten, prins Jabob Sobieskis biktfader, till en av Patkuls bekanta och ville efterhöra tsar Peters inställning till prinsarna Sobieski. Ketten antydde också att det nog skulle gå att ordna amnesti åt Patkul, förstås underförstått att denne ordnade fram ett positivt besked från tsaren. Patkul blev eld och lågor och ville gärna träffa Ketten. Ketten svarade att man hade erfarit att Patkul numera inte litade på August II och Karl XII hade därför instruerat Jakob Sobieski att framföra följande propå: Om Patkul kunde förmå tsaren till separatfred eller åtminstone till inställning av fientligheterna skulle Karl XII ge Patkul amnesti och dessutom visa honom särskild nåd. Patkul förklarade sig redo att sammanträffa med Ketten, han var inte opåverkad av vad han hört om ryssarnas framfart i Baltikum. Det kom också till en konferens i Wien mellan Ketten och Patkul, möjligen också med prins Jakob närvarande. Det hela rann dock ut i intet.  Att Karl XII skulle ha haft något med saken att göra ter sig som utomordentligt osannolikt. 

Jakob Sobieski skrev 17/10 1702 ett brev till Piper där han fiskade i liknande vatten. Karl XII borde koncentrera sig på att avsätta August. Därför borde han sluta fred med tsaren och förbund med Preussen. Sedan borde han placera en vänligt sinnad herre på Polens tron, överväga ett giftermål med en österrikisk ärkehertiginna och göra sig till skiljedomare över krig och fred i Europa. För att locka tsaren skulle man kunna föreslå ett giftermål mellan dennes son och Sobieskis dotter. I sitt svar meddelade Piper bl.a. att några förhandlingar med tsaren inte var att tänka på, se Jonasson s. 141-142.  

Sidan 255-256: Krakow brinner, tusende människor bränns upp.Såväl Adlerfelt som Cederhielm (Karolinska förbundets årsbok 1925, s. 90) är eniga om att det som brann var slottet. Cederhielm säger att 30 polacker krossades av en nedfallande mur. Wisocki-Hochmuth (Karolinska krigares dagböcker II, s. 171) nämner också branden i sin dagbok och berättar att 18 polacker och 2 katolska präster omkom. "Kröningsort" är Adlerfelts uttryck, något som måste ses mot bakgrund av att katedralen ligger i omedelbar anslutning till slottet.

Sidan 256: Republikens ambassadör Morstein anländer.Detta är felaktigt. En beskickningssekreterare anlände förvisso den 19 september, men fick till svar den 23/9 att Karl XII först ville veta varför kronarmén uppträtt på Augusts sida vid Kliszów. Ville republiken ha fred borde den först ta avstånd från dem som stört freden. Morstein togs aldrig emot, se Jonasson, s. 91 ff.  Sedan är det förstås betecknande att sändebudet heter "Morstein" här, men "Morsjtyn" på sidan 280. Det är inte lätt att hålla reda på personerna när man inte kan speciellt mycket om ämnet utan bara plockar uppgifter från olika håll. Ett annat ännu bättre exempel är detta:sidan 394 "överste Karl Gustav Hård",sidan 396 "riksrådet greve Hård",sidan 454 "drabantlöjtnanten Karl Hård"sidan 502 överste "Karl Gustav Hård",sidan 536 "chefen för drabantkåren, Gustav Hård från Fogelås"sidan 537 "Hans Excellens greve Hård"Samme man hela tiden. Riksråd blev han f.ö. först 1727 - och greve 1731. Karl XII var uppenbarligen synsk.

Sidan 257: Karl XII låter först sig bäras in i staden, men där luktar det förfärligt av brända kroppar varför han bärs tillbaka till lägret. På tredje dagen bärs han till ett hus i förstaden.

Adlerfelt berättar att kungen bars till ett hus i förstaden redan samma dag som benbrottet (den 20 september). Där stannade han sedan till man lämnade staden den 2 oktober. Och som nämnts ovan var det endast delar av slottet som hade brunnit, inte själva staden Krakow.

Sidan 257: Det läses Martialis.

Sidan 257: Kungen låter som svar på fientlig propaganda utsprida att August är svag av kräftan och lider av franska sjukan.

Detta kommer från Jon Stålhammars brev av den 27 maj 1705, se Karolinska krigares dagböcker VIII, s. 97. Inte så relevant för hösten 1702.

Sidan 257: Karl XII bärs i en säng av 48 gardister.

Wisocki-Hochmuth säger att det var 32 som byttes om. Nils Frisk, Sperling och Kagg säger att det var 24 man som gjorde det. För detta, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 417.

Kapitel 10 : Thorn

Värt att lägga märke till

 Detta kapitel är en förfärlig soppa. På sidan 260 visar Brunner på ett utmärkt sätt att han inte behärskar ämnet genom att hävda att Östgöta infanteriregemente vid full styrka räknade 550 man - den rätta siffran är 1 200. På sidan 261 misslyckas han ännu en gång med att hålla isär Gustav II Adolf och Karl X Gustav och på sidan 280 har Brunner lyckats åstadkomma en belägring av Viborg som inte ägde rum. På sidan 266 finns också en höjdare, ett hus har blivit en kardinal.

När det gäller avsiktligt förvanskande finns det några riktiga godbitar. På sidan 270 blir källornas plundring av fiendens tross till en våldtäktsorgie, på sidan 281 har Brunner på sedvanligt manér varit framme med sax och klisterburk för att "förbättra" ett av Karl XII:s brev och på sidan 276 är det ett av Hermelins brev till Barck som undergått samma kärvänliga behandling.I detta kapitel finner man också några märkliga fraser vilka klingar mer som 1900-tal än som 1700-tal. Ett sådant exempel finns på sidan 262 där "Karl XII" tillskrivs följande tankar: "Polackerna var ett osnyggt folk. Det måste slås hårt för att lära sig ha fruktan och respekt för det svenska herrefolket". Konsulterar man Svenska Akademiens ordbok visar det sig att "herrefolk" var en term som på Karl XII:s tid betydde "herrskap", "ståndspersoner" och dylikt. Den betydelse som vi lägger i uttrycket kan beläggas först från 1900-talets början, enligt samma källa.

Jag råkade f.ö. häromdagen bläddra i en bok som behandlade Heidenstams förhållningssätt till källorna och fick där en högst intressant hänvisning till Ying Toijer-Nilssons bok Minnet av det förflutna, vilken behandlar moderna historiska romaner för ungdom. I ett av bokens kapitel, kallat De beslöjade källorna, berör författarinnan frågan om den historiska romanens förhållande till den historiska verkligheten. Hon refererar i sitt resonemang till en artikel av den brittiska författarinnan Jill Paton Walsh och skriver så här:

"När Jill Paton Walsh i den tidigare nämnda uppsatsen 'History is fiction' diskuterar författarens förhållande till den historiska verkligheten söker hon först stöd så långt tillbaka som i Aristoteles poetik: historikern, sammanfattar hon, beskriver ting som har hänt, poeten ting som kunde ha hänt. Men, fortsätter hon, det finns en mycket viktig distinktion, som författaren till historiska romaner måste hålla i minnet, skillnaden mellan not known to be true och known not to be true. Det senare, det vill säga att med berått mod våldföra sig på sanningen, får inte förekomma (min kursiv.) Det förra däremot, är själva poängen med det historiska författarskapet, ett kanske kunde ha varit."

Toijer-Nilsson fortsätter: "Såvitt jag har kunnat överblicka, vinnlägger sig verkligen de svenska ungdomsförfattarna om att sakuppgifterna skall vara korrekta. Medvetet förfalskar de inte verkligheten, det finns inget av ' known not to be true' i deras verk." (Minnet av det förflutna. - Stockholm, 1987. - S. 46 f.)Som förhoppningsvis framgår av min analys delar Ernst Brunner inte Jill Paton-Walshs uppfattning, i Carolus Rex finns det mängder av "known not to be true". Däremot tycks Brunner vara övertygad om att det skulle ha skadat försäljningen av boken om detta hade stått klart för allmänheten - "hans liv i sanning återberättat."I övrigt kan noteras att det på flera ställen syns mycket tydligt att Brunner har lyft ut stycken ur Adlerfelt, Fryxell m.fl., underkastat dessa en viss putsning och sedan gjort dem till sin egen text. Vilket förstås resulterar i ett ålderdomligt språk, en av de saker flera recensenter berömt boken för. 

Genomgången

 Sidan 258: Kosackerna revolterar.

I princip exakt samma text, endast något nedkortad och moderniserad.

Sidan 258: August låter under en måltid hos kronmarskalkinnan Bjelinsko fängsla Heron och låter skjuta dennes kammartjänare.Kungen får veta detta då han befinner sig i Przimakov. Arresteringen av Héron skedde den 31 oktober 1702, se v Rosen del I, s. 89 f. Här har Brunner dock blandat ihop två händelser som av Adlerfelt relateras i anslutning till varandra. Den som fick sin kammartjänare skjuten var Bonnac, som i september 1702 hade fått order av Ludvig XIV att bege sig från Riga till det svenska högkvarteret. I Litauen råkade han emellertid stöta samman med Oginskis folk och tillfångatogs. Det är om denna senare incident som Adlerfelt talar i samband med den skjutne kammartjänaren.Sedan kan kungen naturligtvis inte ha fått veta om Hérons olycka innan den inträffade, till Przimakov ankom man 9/10 och stannade i 8 dagar. 

Brunners formulering är lite egendomlig, man får nästan intryck av att det är August som äter middag hos kronmarskalkinnan. Damens make hette Kazimierz Ludwik Bielinski (död 1713) och hon själv Ludwika Maria Morsztyn. "Bjelinsko" är en märklig form.

Sidan 258: Karl XII kan genom detta räkna kungen av Frankrike till sina fiender.Logiken bakom detta är inte alldeles tydlig. August ger sig på den franske kungens sändebud, vilket medför att Ludvig XIV ilsknar till på såväl honom som republiken. En av hans åtgärder sägs därefter vara att egga Karl XII mot August. Det kan väl knappast uppfattas som en fientlig handling?

Sidan 259: I kansliet förtvivlar man efter underrättelserna från Nöteborg, vilka tydligen når armén då den befinner sig vid Przimakov.  

Som Nöteborg föll den 12 oktober är detta helt omöjligt, armén stod i Przimakov under 8 dagar med begynnelse den 9 oktober. Samuel Barck berättar om detta i ett brev till Hermelin av 1/11 1702 och ger där, intressant nog, Cronhjort skulden för det inträffade. Hermelin fick det brevet den 1 december 1702, se Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck..., s. 20. Hermelin berättar i sitt svar av den 3/12 att kungen "i går" inte fann underrättelsen om Nöteborg angenäm. Så synbarligen var det först i början av december som Karl XII fick veta att Nöteborg fallit..

Detta kan tyckas som en detalj, men om man ska dra växlar på kungens reaktion på olika saker är det ju rätt viktigt att utgå från rätta förutsättningar. 

Sidan 259: Kungen hoppar på kryckor medan Hermelin refererar ett bekymrat brev från rådet.  Detta är hämtat ur Adelsköld, del 1, s. 112. Brevet i fråga är daterat 24/11 1702. Det torde ha anlänt till högkvarteret i mars 1703, se v. Rosen, del 2:2, s. 87. Yttrandet om att man skulle slåss i tio år till med polackerna är hämtat ur Hermelins brev av 3/12 1702.

Brunners konstruktion är alltså helt omöjlig. 

Sidan 259: Rådet tror sig veta att tsaren snart skulle besitta Nyenskans, Kexholm och Narva, till och med framtränga till Östersjön.

En ganska egendomlig konstruktion då såväl Narva som Nyen låg mycket nära Östersjön, föll dessa orter skulle tsaren alltså nå dit. När det sedan gäller Kexholm var det en rätt beskedlig fästning, som f.ö. inte föll förrän 1710.

Sidan 259: Piper beklagar sig över Nöteborgs fall i brev till änkedrottningen.

Som nämnts ovan kan han i varje fall inte ha skrivit detta vid det aktuella tillfället (mitten av oktober 1702). "Brevet" uppvisar f.ö. remarkabla likheter med ett citat hos Adelsköld:

Enl. Adelsköld kommer detta ur ett brev från Piper till Ulrika Eleonora (alltså inte Hedvig Eleonora) av den 20 november 1702.

Sidan 260: Östgöta infanteri kreperar. Från att ha varit fulltaliga med 550 man var nu bara 10 kvar. Medikus diagnos: sotdöden. Först får man förstås beundra medikus för hans observationsförmåga, det krävs säkert ett tränat öga för att skilja mellan dödsfall orsakade av olyckor eller sår å ena sidan och sådana som orsakats av sjukdom (sotdöd) å den andra.  

Naturligtvis var östgötarna fler än 550 när de var fulltaliga och naturligtvis hade de också varit fler än 550 vid ankomsten till Krakow. Enligt Petris Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia, del III s. 147 så hade östgötarna den 11 juni 1702 26 vakanser på 1 200 nummer. Under marschen från Pommern till Krakow dog 24 man. Från denna tidpunkt till december 1703 ökades vakanserna med 282, se ovan anfört arbete s. 164.

De uppgifter som Brunner anför rörande östgötarna och vissa andra regementen finns också i Hjelts Svenska och finska medicinalverkets historia 1663-1812, del III, s. 140. Då förstås med en del skillnader: A. Siffran 550 avser antalet döda åren 1703-1705.  B. Döda kronobergare avser perioden 16/10 1702-13/11 1703. C. Döda västerbottningar avser hela 1702.  Hjelts siffror bygger i sin tur på undersökningar gjorda av den i Karl XII-sammanhang kände P.-O. Liljevalch. Om jag inte helt misstar mig finns i Krigsarkivet just detta material och kanske ser vi alltså här (för första gången?) spår av att Brunner använt otryckt material.  

Sidan 260: Maidel anländer med ett regemente dragoner, rekryter för armén, Svenska adelsfanan samt överstarna Cruus och Patkuls regementen.  På sidan 254 hävdades att Maidel medförde Adelsfanan, Nylands kavalleri, Upplands tremänningsdragoner och Skånska stånddragonerna. Går detta ihop sig? Först och främst fanns det förstås inga tremänningsdragoner, utan det var överste Kruses tremänningsregemente till häst. Man ska hålla i sär "Kruse" och "Cruus", det är olika ätter. Dragonregementet torde vara Skånska stånddragonerna och Patkuls regemente är nylänningarna. "Cruus" kommer ur Adlerfelt, man var ju inte alltid så noga med stavningen.

Sidan 260: Stenbock skickar kurir, hans folk saknar vinterkläder. Han fann att traktens adelsmän och bönder var "ett tredskande, förbannat släkte". Kungen rekommenderar levande bränning.  Det här är så förvanskat att det inte är lätt att veta vilka brev som avses, alltsammans är hämtat från Frans G. Bengtssons skildring. Kungens brev är gissningsvis nr 195 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Detta innehåller självfallet inget om att man ska bränna polackerna levande. Stenbocks journal, i Karolinska krigares dagböcker XII, visar att man förvisso brände byar som vägrade erlägga kontribution men också att soldater som förövat övervåld blev straffade för detta. Säkert hände det att folk blev innebrända, det nämner Stenbock i ett brev från 11/12 1702. Men han urskuldar sig också för det inträffade, vilket knappast hade varit nödvändigt om kungens order varit att bränna folk levande. Det man ville var ju att anskaffa förnödenheter till armén, helst utan stridigheter och bränning. 

Sidan 261: Kungen kommer till Sandomierz, där Gustav II Adolf låtit spränga slottet Gorcisan.  För vilken gång i ordningen detta är fel kung vågar jag inte ens gissa. Men som t.o.m. Adlerfelt, en av Brunner mycket använd källa, berättar var det alltså Karl X Gustav.  Sedan tror jag att Brunner har missförstått Adlerfelt, slottet som sprängdes låg i Sandomierz och alltså norr om Weichsel. Gorcisan (pol. Gorzyce) ligger på andra sidan floden, ca en halv  mil öster om det sprängda slottet.

Sidan 261: Karl XII skriver till Ulrika Eleonora inför hennes konfirmation, det gudomliga upptåget. Brevet har nr 51 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det är skrivet i trakten av Sandomierz under senare delen av december 1702, överhovpredikant Thingwalls död som inträffade den 13 december nämns. Något "upptåg" talar Karl XII förstås inte om, utan om "upsåht". 

Sidan 261: Kammarpagen anmäler dominikanermunken Levesi, denne vill ha Sankta Britas ben.  Detta torde vara hämtat från Hermelins brev till Barck, där nämnde munk dyker upp i ett brev av den 21/11 1702. Munken ska, enligt Hermelin, ha meddelat att påven inte hade något emot att August avsattes. Först i mitten av mars 1703 (brev till Barck av den 14/3) kom Levesi med sin förfrågan om den heliga Birgittas ben. Hermelin tyckte tydligen att detta var lustigt och föreslog skämtsamt att man kunde ge "narren några hunde ben i stället".  Sidan 261-262: Stenbock ansluter och berättar om kongressen i Visnja, en sammankomst som kungen inte kände till.Det tidigaste tillfälle som nämnda kongress dyker upp i Karl XII:s brev till Stenbock är den 26 november 1702, där kungen uttalar sin förnöjelse med Stenbocks agerande gentemot denna, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 286. Så naturligtvis var Karl XII, i början av 1703, mycket väl medveten om vad kongressen var för något.  Jag förmodar att detta är avsett att stärka Brunners tes om den helt opolitiske Karl XII. Som de flesta av hans teser lider den skeppsbrott vid en konfrontation med källorna.  Sidan 262: Biskopen i Lublin kysser Karl XII:s hand.  

Här är jag dels osäker på om katolska prelater verkligen kysser världsliga härskares händer, dessutom kan jag inte se att det existerade något biskopsdöme Lublin vid den aktuella tidpunkten. Lublin synes ha legat under ärkebiskopen av Krakow, se http://kuria.lublin.pl/www/Historia_Diecezji

Sidan 262: Kungen låter sönderslå judarnas bodar. Här är jag tills vidare en smula skeptisk, särskilt mot bakgrund av talet om "herrefolk".  

Sidan 262: Partier utsänds för att driva in boskap, furage och bränna byar.  Här bör man nog inflika att bybränning naturligtvis förekom, men då som repressalie. En armé som är beroende av att livnära sig på den trakt den tågar igenom vill naturligtvis inte elda upp alla gårdar i området. 

Sidan 262: Polackerna måste lära sig ha fruktan och respekt för det svenska herrefolket.  Här löper naturligtvis Brunners jämförelse med Hitler amok. Ordet "herrefolk" fanns förvisso i svenska språket vid den aktuella tiden, men då i betydelsen herrskapsfolk, ståndspersoner.  

Sidan 262: Rapporter ankommer från Narva, ett parti ryssar har gjort ett infall.  Detta ska enligt Adlerfelt ha inträffat nyårsdagen 1703, det är mycket tveksamt om Karl XII kunde känna till detta ett par, tre veckor senare.  

Sidan 263: Stuart nedgör 6 kompanier av Oginskis folk i Samogitien (2/2 1703). Det var alltså inte Stuart själv som anförde svenskarna utan överstelöjtnanten Christian Brüchner, se v. Rosen 2:2, s. 89. Detta är också Adlerfelts uppgift, och han är i detta fall uppenbart Brunners källa. Naturligtvis nedgjordes inte 6 kompanier, medan 100 man dödades, de två uppgifterna är svåra att förena. Vad Adlerfelt säger är att fiendestyrkan var 6 kompanier och av dessa nedgjordes över 100.   

Sidan 263: Lewenhaupt överrumplar 4 kompanier ryssar vid Janiska (11/2 1703) Detta var inte ryssar, utan Oginskis folk, se v Rosen 2:2, s. 90. För båda dessa händelser torde f.ö. gälla samma sak som så många gånger tidigare, Karl XII kan inte ha fått veta vad som hänt närmast omedelbart.  

Sidan 263: August sammankallar möte i Marienbourg i västra Preussen.  Den kallelsen utgick ursprungligen 11 januari 1703, fast platsen bestämdes först genom en ny kallelse 15/2 1703, se v. Rosen 1, s. 104. Stavningen "Marienbourg" är Adlerfelts. Problemet här är återigen kronologin, Karl XII får oftast veta allting blixtsnabbt. 

Sidan 263: Stenbock skickas till Samosc. Återvänder och träder stolt mot Karl XII i audienssalen. Listar i brev hem sitt rov. Arvid Horn uppfordrade staden första gången i månadskiftet januari/februari 1703, se v. Rosen I, s. 98. Stenbock gjorde själv nya försök kring den 10, se Karolinska krigares dagböcker XII, s. 8. Stenbocks parti upplöstes mot slutet av månaden, och då återvände han till högkvarteret. Att Stenbock skulle ha talat stolt kan förstås vara möjligt, men sammanställningen av detta och hans rov är snarast hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad. Stenbocks rov hemsändes då och då, liksom Frans G. Bengtsson har Brunner komprimerat.  

Sidan 264: Robinson avsänds med uppdrag att för Karl XII redovisa missnöjet i Sverige.

I själva verket var det så att rådet först efter bearbetning bistod Robinson, se Jonasson, Gustaf, Karl XII:s polska politik 1702-1703. - Stockholm, 1968. - S. 116 f. Brunner bygger (som vanligt) på Fryxell:

Sidan 264: Kungen vägrar under två månader Robinsonföreträde. Audiens vid vägkanten.  Robinson beordrades vid jultid 1702 att snarast avresa till Polen. Trots Karl XII:s besked att främmande ministrar skulle stanna i Stockholm lyckades R. skaffa sig rådets godkännande. När han ankom till Karlskrona låg isen, men 150 man lyckades såga sig igenom till öppet vatten så att Robinson den 14 januari 1703 kunde fortsätta sin färd. Den 18 kom han till Stralsund och elva dagar senare var han i Danzig, där han gjorde ett längre uppehåll. Den 19 februari ankom Robinson till Warszawa och fick där veta att Karl XII var i anmarsch. Av den svenske diplomaten Wachslager fick R. rådet att stanna i Warszawa, men R. fortsatte i stället mot det svenska högkvarteret. På kvällen den 27 februari ankom han till Lublin och tog dagen därpå kontakt med Piper för att begära audiens. Som Robinson visade sig ha brev även från kungens farmor och hans systrar beviljade Karl XII, via Piper, den 1 mars dennes ansökan. Den 2 mars var så R. på väg till högkvarteret och mötte då Karl XII och hans sällskap. Robinson steg då ur sin vagn och fick tillåtelse att hålla sin audiens vid vägkanten. Karl XII tog av sig hatten och lyssnade sedan till Robinsons framställning, se Jonasson s. 116 ff.  Någon vägran att ta emot R. var det alltså aldrig frågan om, snarast tvärtom. Så blev också det franska sändebudet Bonnac uppbragt över att Karl XII visat sig så tillmötesgående mot Robinson, tvärtemot det förbud som rådde för främmande sändebud att besöka armén. Särskilt harmsen var knappast Robinson heller, han hade i själva verket en rätt positiv inställning till Karl XII. En uppfattning som allt att döma var ömsesidig, se Hilding Pleijels artikel Ett engelskt ögonvittne om Karl XII (KFÅ 1972). Historien har f.ö. en ganska roande epilog. I senare brev till statssekreteraren Hedges berättar Robinson att kungen dagen efter var förkyld och att Robinsons fiender ville ge honom skulden för detta. Men, berättar Robinson, det stämde inte för audiensen varade bara 4-5 minuter. Dessutom hade Karl XII försäkrat att den inte alls var Robinsons fel, kungen hade helt enkelt varit ute tidigt samma morgon med bara öron och hals, se SP 95/15.  

Sidan 264: Samme greve Potocki som i Krakow åtnjutit Karl XII:s nåd överfaller nu Meijerfelts avdelning.

Någon Potocki förekommer dock inte i avsnittet om Krakow. Uppgiften kommer ur Adlerfelt (s. 140), som dock säger att Potocki "någon tijd tilförene" hade besökt Karl XII, d.v.s. i januari 1703 då ju armén sedan länge hade lämnat Krakow.

Sidan 264-265: Franske kungen har försökt muta bröderna Sapieha, Piper, Hermelin, Stenbock m.fl. Dessa hade vägrat, men Adlerfelt tror att Cederhielm, Dücker och Otto Vellingk hade accepterat. Detta är en uppgift som återfinns hos Fryxell (1902), del 21, s. 230. Källan är tydligen dels uppgifter från Haag, dels uppgifter ur franska diplomatbrev från oktober och december 1703 samt januari 1704. Det hela tycks något dunkelt och framför allt är tidsangivelserna ganska vaga. De allierade gjorde på hösten ett tydligt belagt mutförsök, med föga framgång, se Jonasson, s. 131 ff.  

Sidan 265: Adlerfelt menar att "en viss Erik Sparre" var en förrädare i fransk krigstjänst.  

Karl XII torde ha känt till Sparre mycket väl, denne var bl.a. halvbror till Axel Sparre, en av kungens favoriter.  

Sidan 265: Bataljonspastor Westerman, kyrkoherde i Turinge, tillkallas.   Westerman hade enligt egen utsago 1700 blivit kallad till kyrkoherde i Turinge av fältmarskalken och kungl. rådet Erik Dahlberg, ägare till Ströpsta. Dock besattes tjänsten av en annan person och 24/1 1703 blev Westerman istället antagen som regementspastor vid Livgardet. Dock kom inte Westerman ut till regementet förrän 1705, varför han kommer att dyka upp som nyanländ en andra gång längre fram i boken. Den gången rätt, den här gången fel. Se vidare Karolinska krigares dagböcker VIII, s. 257-303. 

Sidan 265: Westerman lånar bok ur Adlerfelts mäktiga fältbibliotek.  Naturligtvis reste Adlerfelt inte omkring med böcker och handskrifter i tusental, armén befann ju sig på resande fot långa perioder och att frakta sådana mängder, ställa upp dem i lador och sedan plocka ned dem igen, hade varit helt ogörligt. Som Westerman inte befann sig vid armén kan han heller inte ha lånat Terentius. Existensen av en boksamling nämns av Samuel Bring i dennes förord till den svenska utgåvan av Adlerfelts verk, men där är Terentiuslåntagaren kanslitjänstemannen Samuel Hyltéen. Om lånet var från mars 1703 omtalas förstås inte. Biblioteksmannen Bring gör f.ö. samma observation som jag i avseende på boksamlingens förmodade storlek.  

Sidan 265: Adlerfelts arkiv och alla hans 8 hästar brinner upp.Detta med branden är hämtat ur en not på s. XIII. Noten hänvisar till Visocki-Hochmuths dagbok, publicerad i Karolinska krigares dagböcker II. Det denne säger är dock att "zugleich auch 8 personen" innebrändes tillsammans med en mängd hästar. Dock inget om något fältbibliotek eller några anteckningar.

Sidan 265: 300 sjuka svenskar massakreras och slängs åt bysvinen. Detta kommer ur Kaggs dagbok. Ja, förstås minus bysvin etc. Kagg berättar bara att det hela inträffade 1 1/2 mil från Lublin och att alla 300 dödades. 

Sidan 266: 3 000 ryska skridskoåkare går till anfall vid Kexholm, leds av en präst.  Uppgiften torde vara ur Fryxell (1856), del 22, s. 221 Där talas dock om 1 000 eller 4 000 skridskoåkare. Personligen misstänker jag starkt att det ska vara skidor, inte skridskor. I Handlingar till upplysande af Finlands öden under det stora nordiska kriget, del I, nämns dylika skidlöparexpeditioner.  

Sidan 266: Lewenhaupt kommer vid Schagarini i strid med Oginskis folk. Kungen konfererar med kardinal Villanova. Slaget vid Salaty (Saladen) stod den 19 mars 1703, kungens generalmajorsfullmakt för Lewenhaupt utfärdades den 14 april. Mycket tidigare än så lär han inte ha känt till vad som inträffat. Konferensen med Villanova, som i verkligheten hette Radziejowski ägde rum den 24 mars 1703 och så tidigt kan Karl XII i varje fall inte ha känt till saken. För mer om Salaty se bl.a. v. Rosen 2:2, s. 91 ff.  Wilanowa är ett stort palats, se URL: http://www.wilanow-palac.art.pl/ (2006-06-27).

Orsaken till sammansättningen av händelserna ska sökas hos Adlerfelt. Denne försöker hela tiden hålla sin berättelse kronologisk, oavsett var händelserna inträffat. Vilket förstås fungerar i en ren katalog, som Adlerfelt är. I Brunners variant, där Karl XII agerar (eller inte agerar) utifrån inkomna nyheter, blir det förstås en helt annan sak. 

Sidan 266: Lewenhaupt blir omedelbart guvernör över Kurland.  

Stuart hade redan 8/1 1703 sänt in en ansökan om att få tjänstledigt för att sköta sin hälsa. Denna ansökan beviljades 23/3, alltså ungefär vid den tid som Carolus Rex nu nått fram till. Lewenhaupts utnämning till generalmajor kom 14/4, som tidigare nämnts. Samma dag fick han också fullmakt som t.f. guvernör under Stuarts frånvaro, se Rosen 2:2, s. 93 f. 

Sidan 267: Prins Maximilian ankommer.  Han anlände den 21 mars (Wisocki-Hochmuth säger den 20), alltså före Lewenhaupts utnämning och beviljandet av Stuarts permission. För prinsen se bl.a. Schürer von Waldheims biografi. Fryxells hand ligger tung över formuleringarna.

Sidan 267-268: 10 småländska knektar dödas under furagering.  

Detta är hämtat ur Åbergs och Göranssons Karoliner, s. 102. Händelsen ska ha inträffat den 4 april. Uppgiften är säkert riktig, men frågan är vad den typen av detaljer gör för perspektivet. Fäste verklighetens Karl XII så stort avseende vid just denna händelse att han till och med tog upp det med de främmande sändebuden? 

Sidan 268: Kungen ger djävulen i politiken. Det är möjligen riktigt i så motto att han inte var benägen att diskutera politiska spörsmål med främmande diplomater. Däremot var det helt annan sak med polska makthavare, Brunner har ju f.ö. precis nämnt ett möte med kardinalen Villanova (som dock hette Radziejowski).  

Sidan 268: Ryttmästare Witting och forne pagen Kagg på exekution (31/3 1703). Kungen generös. Wittting var ryttmästare vid Östgöta kavalleriregemente och Kagg tjänstgjorde vid Livgardet. Enligt Kaggs dagbok hade Witting 100 man till häst, vilket således utesluter Kagg. Livgardet tillhörde de förband som medföljde Karl XII och det befann sig alltså då på högra sidan av Weichsel, söder om Warszawa. Östgöta kavalleriregemente tillhörde däremot Rehnskölds kår, vilken vid denna tid befann sig i trakten av Rawa, 6-7 mil sydväst om huvudstaden. Händelsen torde dessutom ha inträffat ännu längre från Warszawa, nämligen i trakten av Wloclawek, några mil sydost Thorn där Rehnsköld höll på att lägga upp ett magasin. Se vidare v. Rosen I, s. 113 f.  Kungens generositet måste därför strykas, han var helt enkelt inte i position att dela ut några pengar.  F.ö. sändes förstås inte Witting ut "med Östgöta kavalleri", utan bara med en mindre del av det förbandet.

Sidan 268: Stenbock bygger bro över Novodvor och fyra svenskar återvänder till armén. Överste Valentin och överste Dahldorff är en och samma person. Dessutom återsändes Daldorff och Rosenstierna redan i början av oktober 1702, se Adlerfelt s. 124. Klinckowström blev inte tillfångatagen och kan därför förstås inte heller ha blivit frisläppt. Jämför även anmärkningen till sid. 247 i föregående avsnitt.Nowy Dwor ligger precis öster om Bugs inflöde i Weichsel och är alltså en ort, inte en flod. Bron låg dock inte riktigt där, utan vid Okunin, se v. Rosen I, s. 108.    

Sidan 268: Livknekten Halling var död av djupa sabelhugg.I så fall hade han sannerligen inte avlidit i samband med tillfångatagandet. Josias Cederhielm berättar i sina dagboksanteckningar att Halling frigavs tidigt och återvände till armén den 12 augusti 1702, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 453.

Sidan 270: Slaget vid Pultusk. Här är skildringen något missvisande. Karl XII hade efter övergången vid Okunin vänt österut och förföljde de retirerande sachsarna med Livdrabantkåren, Norra Skånska kavalleriregementet, Smålands kavalleriregemente och Buchwalds dragonregemente. Den 21 april ankom styrkan till Pultusk, där sachsarna under Steinau hade tagit ställning utanför staden. När denne såg att svenskarna var fler än han trott igångsattes reträtten genom staden, men Buchwalds dragoner och drabanterna hann fram innan detta var klart och det kom till en skarp strid med de retirerande sachsarna, som blev illa tilltygade, se v. Rosen I, s. 109 eller Braunerhjelms Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 181 f. Coyet berättar i sin journal att Karl XII, vid åsynen av den sachsiska styrkan, omedelbart gav order till Buchwalds dragoner att gå till anfall, understödda av drabanterna. När svenskarna kommit på 100 stegs avstånd vek en del av sachsarna av mot staden i full karriär med svenskarna efter. Högra sachsiska flygeln vände ett annat håll och förföljdes av Livregementet och Smålands kavalleriregemente. Enligt Coyets version var dragonerna de enda som hade blottat värjan, se Karolinska krigares dagböcker del X, s. 361 f.  Karl XII själv förefaller ha tagit föga del i anfallet, även om Axel Roos säger att kungen deltog i första chargeringen.  

Sidan 270: Generalerna och drabanterna får tillåtelse att plundra staden. Som Coyet berättar gällde deras plundring den sachsiska trossen, inte staden. Brunners antydningar om våldtäkter kan därför utmönstras. För övrigt var våldtäkt belagt med dödsstraff enligt krigsartiklarna: "Den som våldtager någon kvinnes person, ung eller gammal, det vare sig uti vän- eller fiendeland, och därmed beslås och övertygas, straffes till livet" (artikel 88).  Det är ganska typiskt att Brunner här ändrat plundring av trossen till plundring av staden och våldtäktsorgie.  

Sidan 271: Lille Prinsens bravader.Också här hörs Fryxells röst i bakgrunden.

Sidan 271: Citerat brev. Frans G. Bengtsson citerar precis samma stycke, men han citerar ordagrant efter brev 157 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det gör inte Brunner.

Sidan 271: 7 000 man sachsiskt infanteri har samlats i Thorn.

På sidan 274 är de 6 000.

Sidan 272: Kungen beordrar Rehnsköld att fylla ett magasin i Wloclawek.  

Det magasinet började Rehnsköld upprätta redan i slutet av mars månad, se Adlerfelt s. 144 f.  

En annan märklig detalj är att Wloclawek på sidan 267 heter "Wladislaw", vilket ju också är den form Adlerfelt använder. Förvirrande, kan man tycka. Förmodligen har Brunner inte haft klart för sig att detta är en och samma ort och har därför fått med magasinets inrättande på två olika ställen.

Sidan 272: De svenska trupperna hade fördrivits från Ingermanland.Narva räknades till Ingermanland och den staden föll ju först på sensommaren 1704.

Sidan 272: Kungen får i början av maj 1703 veta att tsar Peter intagit Nyen.  

Återigen en kronologisk omöjlighet. Nyen föll 2 maj 1703. C. von Rosen säger (del I, s. 119) att den var den 25 maj som Karl XII fick veta att Nyen stod inför sitt fall.  

Sidan 272: Ryssarna tar två fartyg ur kapten Numers eskader.  Viceamiralen (inte kaptenen) Gideon von Numers sände den 7 maj ett par små fartyg för att rekognoscera inloppet till Neva. Natten mellan 7 och 8 maj blev dessa fartyg överfallna av ryska lodjor. Inte heller detta kan Karl XII förstås ha känt till förrän flera veckor senare. 

Sidan 273: Kungen låter bränna en mängd byar och hänger patrasket som slaktdjur i en kötthall.  

Att det brändes byar som svar på överfallet berättar Adlerfelt. Kötthallen och slakdjuren saknas däremot och man kan notera att det tidigaste belägget för ordet "kötthall" i SAOB är från 1885. Tills vidare betraktar jag hängningen som en produkt av Brunners fantasi, eller snarare av hans ivriga tesbyggande. 

Sidan 273: Bönder, kvinnor och barn arbetar i vild skräck på försvaret av sina byar men flyr vid Stenbocks ankomst till Bobrovnika. Stenbock slår där en bro över floden.Vad Adlerfelt i själva verket säger är att när man kom till Bobrownika, 5 mil från Thorn, så sändes Stenbock i förväg för att slå en bro över floden Drzewenza, en mil från staden. Vill man se närmare på området rekommenderas denna karta: http://lazarus.elte.hu/hun/digkonyv/topo/200e/36-53.jpg. Detta är ett typiskt exempel på den geografiska slarvighet som präglar boken, jämför t.ex. med vad som som sägs om Kokenhusen på sid. 152, 201 och 205 eller om Köpenhamn och "Kronoberg" på sid. 140-141.Sachsarna hade, berättare Adlerfelt vidare, inför svenskarnas ankomst sammankallat traktens bönder för att arbeta på Thorns befästningar.

Naturligtvis ägnade sig inte bönderna åt att befästa sina byar. Här kom en svensk armé, modernt beväpnad och med artilleri, som dessutom dittills hade slagit sachsiska reguljära trupper ur fältet överallt. I den mån bönderna försökte värna sin egendom skedde det säkerligen på andra sätt, t.ex. genom att gömma undan den medan de själva drog till skogs. Brunner har avsiktligt eller oavsiktligt missuppfattat Adlerfelts redogörelse.

Sidan 273: På ett av torgen stod en staty över Kopernikus. Efter vad jag kan förstå restes denna först på 1850-talet, se URL: http://torun.dmkhosting.com//html40en/sights/copernic.php (2006-06-27).

Sidan 273: Karl XII läser högt ur Gustav II Adolfs dagbok.Någon sådan existerar inte. Det som finns är ett av Johan Adler Salvius, dåvarande fältkanslichefen, uppsatt Diarium eller kort relation på alt det som på h. k. maj:ts preusiska resa..., tryckt i Historiskt archivum 1775. För detta, se bl.a. Svensk historisk bibliografi 1771-1874, s. 160.

Gustav II Adolf ryckte i augusti 1628 söderut från Marienburg, passerade strax öster om Grudziadz och svängde därefter åt sydost mot Brodnica (Strasburg). Närmare än så kom han inte.

Sidan 274: Karl X Gustav tvingas lämna tillbaka Thorns nycklar.  Tre år efter 1655 befann sig ju Karl Gustav på en helt annan plats.  

Sidan 274: Lille prinsen önskar veta vad Karl XII vill med belägringen.

Kungen vill leka med staden.  

Nja, det tror jag inte han behövde fråga om. I Thorn låg flera tusen man sachsiskt infanteri, naturligtvis skulle det vara till stor fördel för Karl XII om detta kunde oskadliggöras. Eller som det står i brev nr 157 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref: "Jag ernar nu at marssera so, om möjligt är, at dhe utur Thorn inte motte kunna komma dhedan mera...".  F.ö. anför Brunner just denna anledning längst ned på sidan 271. Detta torde vara ett symptom på själva arbetssättet, d.v.s. Brunner har plockat uppgifter från en mängd olika verk och slutresultatet blir därför ett löst sammanfogat lapptäcke.

Sidan 274: 6 000 man morskt sachsiskt fotfolk har samlats i Thorn.

På sidan 271 är de 7 000.

Sidan 274: Liewen begravdes i Tyska församlingens kyrka på Stadsholmen. Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM ligger Liewen begravd i Jakobs kyrka. Eller låg, för Hornska gravkoret bortröjdes 1862. I Wittinghs historik över församlingen från 1771 nämns Liewens begravningsvapen, så uppgiften i stamtavlorna lär vara riktig, se vidare S. Jakobs kyrka i Stockholm: konsthistoriskt inventarium, s. 413. 

Sidan 275: Ett helt kvarter avskiljs för de tillströmmande soldathororna, Piper meddelar deras taxa. 

Jag tillåter mig att tvivla på uppgiften, men kan någon visa att den är korrekt... 

Sidan 275: Rudbeck d.y. döper om Myrkung till Kung Karls spira, kungen gläds över nyheten.Nora Samolad sive Lapponia illustrata kom ut redan 1701. 

Sidan 275: Det spelas dansmusik för hovdamer med kavaljerer.Vilka hovdamer skulle det vara?

Sidan 275: Det bestäms att Rosidors teatertrupp ska nedsändas från Stockholm.Teatersällskapets verksamhet vid Thorn har behandlats i en uppsats i Samlaren 1889. Enligt denna hade några medlemmar ur ensemblen begivit sig till Thorn för att uppvakta Karl XII, i syfte att anhålla om att få förlängt förordnande i Stockholm. Kungen nämner själv deras ankomst i ett brev till Rehnskiöld (nr. 163). Utgivaren Ernst Carlson daterat det till september, medan Silfverstolpe i Samlaren, med stöd av ett brev från hertig Johan Wilhelm av Sachsen-Gotha, hävdar att det är från juni. Som brevet nämner de den 25 augusti ankomna rekryterna är Silfverstolpes teori ohållbar.

Sidan 275-276: Soldater som ska hämta bjälkar för teaterscen blir attackerade. Kagg berättar om händelsen, som ska ha inträffat den 18 maj. Det var en kapten från Dalregementet som med 32 man var utkommenderad att hämta trävirke för en bro över Weichsel. Kungen gav alla de meniga 9 dukater och kaptenen 100. Adlerfelt berättar historien något annorlunda, enligt honom var det bara 20 man och en kapten. I Adlerfelts version får soldaterna 10 dukater.  Någon teaterscen var det alltså inte fråga om. 

Sidan 276: Kungen berättar, apropå de många upptågen, för sin syster att "de hava här i sommar ett övermåttan roligt läger." Det brevet har nr 52 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Brevet är dock daterat 6/11 1703 och det Karl XII skriver är: "Vij hafva och hafft här i Sommar ett rätt gått och öfvermåttan roligt läger, så att intet hafver fattats." Betydelsen här är inte "skojigt" utan "lugnt, fredligt". SAOB anför f.ö. just detta brev som ett exempel på denna betydelse.  

Sidan 276: Ingen i kansliet eller härledningen ville förstå anledningen till belägringen av Thorn.  Det som vissa opponerade sig emot var belägringen av Thorn i det aktuella läget, då man ännu saknade ordentligt belägringsartilleri. Att infånga flera man sachsiskt infanteri torde annars ha varit en god nog militär anledning. 

Sidan 276: Kungen sparkar ut Robinson. Detta är säkerligen helt påhittat. De utländska diplomaterna var förbjudna att vistas vid högkvarteret och i Hermelins brev av den 28/5 talas om att Robinson sänt brev till högkvarteret, knappast nödvändigt om han själv hade befunnit sig där.  

Sidan 276: Hermelin skriver förtroligt till Barck i slutet av maj, kungen tjuvläser brevet. Det aktuella brevet har nr 38 i Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702-1709. Här har dock Brunner klippt och klistrat ur två olika brev: 

Till detta ska läggas att när Thorn väl fallit skrev Hermelin till Barck: "Gudi ware lof, som alt detta så wäl styrt, at H:s M:t har sitt folk förskonat, ock ändå hafft tillfälle til at winna så stort beröm. Wij rida nu ock sij på wärken. Jag tror, at detta som wid Thorn skiedt är, skall hafwa god wärkan." (Brev av 4/10 1703). Och detta skrevs bara två veckor efter de förtvivlade uttrycken ovan - Hermelin var måhända inte alltid så klarsynt?

Sidan 276: Karl XII visar sin avsky för Hermelin. Naturligtvis helt fiktivt. Först och främst citerar Brunner stycken ur två olika brev, avsända med fyra månaders mellanrum, varav det senare knappast är mindre kritiskt än det förra. Den scen han bygger upp med ett sådant förfarande som bas blir förstås helt utan trovärdighet.  

Sidan 277: Piper försöker övertyga Karl XII om nödvändigheten av fred i Polen.

Berättar om ohyggligheter i Baltikum. Överlämnar brev från Jacob Boethius.  

Detta samtal hölls den 29 maj 1703, se v. Rosen I, s. 120 f. Historierna om ohyggligheterna är inspirerade av Fryxell (1856), del 22, s. 28 f., men har "bearbetats" en del. Sålunda är t.ex. de upphängda unga karolinerna i Fryxells version kyrkoherden Adrian Vergin i Odenpää, som dock enligt bl.a. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM avled först 1706. Fryxells uppgifter torde f.ö. avse de härjningståg som ryssarna genomförde i september 1703, något som Karl XII förstås inte kunde få information om redan i slutet av maj samma år. För dessa, se Rosen 2:2, s. 152 ff.  

Till detta kan läggas att jag av den estniske historikern Kalle Kroon har fått veta att Vergin avrättades av ryssarna 1706, dömd som svensk spion.  Till detta ska läggas att Brunner låter Piper hänvisa till "Ingermanland, Estland, Lettland". Givetvis skulle han ha hänvisat till "Livland" och inte "Lettland".

Sidan 278: Kungen fyller 21 den 19 juni 1703.  Som bekant var Karl XII född den 17 juni 1682.  

Sidan 278: Kungen skriver till Rehnsköld.  Här är det återigen lite si och så med troheten mot originalet, det handlar ånyo om klippande och klistrande: 

Det kan ha sin poäng att här återge utgivaren Ernst Carlsons kommentar till de hårdhänta instruktionerna i brev 160: "En hård 'raison de guerre', som konungen här gör gällande. Men andra af samtidens härförare, en Marlborough eller en Vendôme, skulle näppeligen förfarit mildare." Och nej, Ernst Carlson var alls inte någon Karl XII-beundrare, snarare tvärtom. Fryxell, som verkligen heller inte beundrade Karl XII, skriver så här om svenskarnas framfart i Polen: "Slutligen bör anmärkas, att den hårdhet, till hvilken Karl enligt ofvanstående bref gjort sig skyldig, blef i ohygglighet ofta nog öfverträffad af det sätt, hvarmed polackerna förföljde varandra, och än mer af den blodiga vildsinthet, hvarmed tsar Peter stundom behandlade både undersåtar och fiender; - likaså, att de härjningar den svenske konungen föreskref i sig själfva icke voro mer omänskliga än de, hvilka enligt då gällande sed mångenstädes blefvo också af andra bildade nationers krigare utöfvade; se t.ex. fransmännens samtidiga förfarande i Valencia och Catalonien under spanska tronföljarkriget." (1902, del 22, s. 243. ) 

Sidan 278: Stenbock kräver in en gammal skuld från Karl Knutssons dagar.  Detta torde vara felaktigt. Hannes Saarinen, som i Bürgerstadt und absoluter Kriegsherr behandlar förhållandet mellan Karl XII och Danzig anger att detta krav framfördes först i slutet av 1703, närmast i ett brev från Karl XII till residenten Cuypercrona 3/12 1703.  

Sidan 278: Stadens råd avslår högdraget kravet.  Nu kan de förstås inte ha avslagit ett krav som inte var framställt. Stenbock hade sitt första sammanträffande med rådet 8/6 1703. Det han då krävde var kontribution, kulor och krut samt lavetter. Det svar Stenbock fick var mindre högdraget än vad det var urskuldande, se Saarinen s. 78.  

Sidan 278: Citatet ur kungens brev.  Detta är en egenhändig fotnot till en officiell skrivelse, daterad 13/6 1703.  

Sidan 278: Staden Danzig kapitulerar.  Det var först i november 1703 som Danzig utbetalade en stor summa pengar, se Saarinen s. 137 ff.  

Sidan 278-279: Kungen skriver till Stenbock. Detta är ur brev nr 207 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Utgivaren Ernst Carlson lyckades inte datera det, men möjligen är det snarare från juli än juni.  

Sidan 279: Karl XII konstaterar att det är ett grovt brott mot krigarseden att fienden inte förskonar de rum där han vistas.

En smula betecknande att Fryxell istället skriver: "Då ville generalerna inskicka till Thorn en förklaring, att, om man fortfore med att skjuta efter konungens person, skulle vid stadens eröfring hvarken borghöfding eller besättning skonas. Men Karl förbjöd det. Sachsarne, sade han, hafva rätt, i hvad de göra. Det är jag som förer kriget mot dem. Kunna de skjuta mig, så är det slut på hela fejden (Del 21, s. 235).

Egenartat nog kommer just detta på sidan 284. Inom loppet av några sidor skiftar alltså "Karl XII" mening.

Sidan 279: Kungen är ute och rider med general Meijerfelt och livgardet.M. utnämndes till generalmajor först 1/6 1704, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  Livgardet var ju som bekant ett infanteriregemente, varför regementets möjligheter att rida omkring var starkt begränsade.

Sidan 279: En kanonkula lägger sig invid klosettstolen.Svenska Akademiens ordboks första belägg för ordet "klosett" är från 1860-talet, se URL: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ (2006-06-23).

Sidan 279-280: Kungen möter Joachim Lyth.Rekryter anländer strövis. Lyth kom till det svenska lägret den 28 juni och hans första möte med Karl XII var den 30 juni, se L:s dagbok. Rekryterna landsteg vid Danzig först 27/7, se v. Rosen I, s. 153.  

Sidan 280: Två dagar senare såras Lyth och drabbas av fältsjukan med duktigt durchlopp. Det var den 2 juli som Lyth sårades och enligt hans egen dagbok drabbades han av fältsjukan först den 19 juli.  

Sidan 280: Kungen låter den 9 juli skicka några salvor över muren så att delar av staden börjar brinna. Belägringsartilleriet var på plats först vid månadsskiftet augusti-september och de första batterierna började anläggas strax därefter, se Adlerfelt s. 165.  

Sidan 280: Tsaren belägrar Viborg. Finska viken hålls av ryssarna. Detta är ett utmärkt exempel på hur illa Brunner behärskar ämnet. Vad som här åsyftas är den strid mellan Cronhjorts finska armé och ryska trupper som den 9 juli 1703 stod vid Systerbäck, nära byn Joutsälckä. Striden avslutades med att båda sidor retirerade, men medan ryssarna fortsatte att hålla trupper i området så gick Cronhjort tillbaka till Viborg, se v. Rosen 2:2, s. 125 f. Någon belägring av Viborg ägde naturligtvis inte rum. Svenskarna förlorade ca 200 man i stupade, inte 400.

Uppgiften att Finska viken hölls av ryssarna är än mer egendomlig. Viceamiral Numers hade med sin eskader övervintrat i Viborg, varifrån han avseglade den 28 april. Numers stannade kvar i området till början av oktober. Under hela den tiden upprätthölls kontrollen över farvattnen utanför Nevas utlopp av hans eskader. Se bl.a. Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten, del 1, s. 155 ff. eller v. Rosen 2:2, s. 106 ff.  Källan för uppgifterna är Fryxell (1856), del 22, s. 26 f. Förmodligen har Fryxell här låtit lura sig av diverse lösa rykten, strax ovanför har han refererat en mängd uppgifter ur utländska diplomaters korrespondens. Brunners beroende av Fryxell är påtagligt, att ryssarna skulle ha varit 25 000 är t.ex. en grov överdrift, i själva verket lär de inte ha varit mer än ca 6 000 man, se v. Rosen 2:2, s. 125.  Sedan dröjde det förstås flera veckor innan Karl XII fick veta vad som hade inträffat.  

Sidan 280: Kriget antager ett vildsintare skaplynne.

Detta säger Fryxell i samband med sin redovisning av vinterkvarteren 1703-1704.

Sidan 280-281: En kommission från Lublin anländer, anförs av Morsjtyn. Framlägger fredsförslag. Detta är då samme man som på s. 256 kallades "Morstein". Några underhandlare ankom heller inte, däremot skickades det brev, se Jonasson, s. 125. Det förslag som här omnämns insändes dock först i augusti 1703, se Jonasson, s. 128 f.  

Sidan 281: Kungen läser om Josua och Judas Makkabeus och skriver sedan till Rehnsköld. Detta torde vara hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, där författaren gör jämförelser mellan dessa bibliska gestalter som "med livligt gudomligt gillande" praktiserade summariska metoder.  

Sidan 281: Major Creutz blir överfallen, förlorar 107 man av 200.

Detta lär vara en händelse som utspelade sig 29/7 1703, se Adlerfelt. Enligt denne hade Creutz 400 man och förlorade 180. I Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 184a-184 b finns en redogörelse för striden, byggd bl.a. på Creutz egen rapport. Hans totalförlust i stupade och saknade var av Livregementet 2 officerare, 3 korpraler och 103 meniga. Av Norra Skånska kavalleriregementet förlorades 18 man och av smålänningarna 3 korpraler och 53 meniga. Man får säga att Adlerfelts uppgifter är remarkabelt exakta, summan blir enligt rapporten 182 man. C. von Rosen anger att Creutz skulle ha förlorat 2 officerare, 185 man och 4 av Sapiehas folk, se Bidrag till kännedom om de händelser... - D. 1. - S. 118.

Sidan 281: Överstelöjtnant Königsheim blir överfallen.  Königsheim tillhörde Rehnskölds kår och hans olycka inträffade den 19 augusti i staden Mielzyn. Fullt så illa som Brunner beskriver händelsen var den dock inte. Königsheim hade 200 man och miste 15 fångar och 70 stupade, se v. Rosen s. 140 f.

Sidan 281: Karl XII ilsknar till på grund av Königsheims olycka. Skickar hårt brev till Rehnsköld.  

Brevet har nr 162 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det saknar datering, men innehåller uppgiften att Stenbock samma dag ankommit till lägret vid Thorn. Detta gör att det kan dateras till den 25 augusti, se Adlerfelt s. 165 och not 2 till samma brev. Brevet är möjligen svar på Rehnskölds brev av den 22 augusti, se Karolinska krigares dagböcker XI, s. 24 f. Det brevet innehåller föga konkret om Königsheims olycka, men kungen har tydligen blivit muntligt informerad av kuriren. 

Möjligen, även om detta är spekulationer, har Karl XII blivit vilseledd av de knapphändiga uppgifter man först tycks ha haft. Det finns således inget i Rehnskölds följande brev som antyder att han faktiskt låtit antända Mielzyn.  

Om citatet kan en rad ting sägas. Först och främst finns i kungens brev inga ortsangivelser, vare sig "Wrjesnia" eller "Niezsawa". De har Brunner satt dit själv och åtminstone den första är dessutom helt felaktig. Wrzesnia var den ort i vilken Rehnsköld hade sitt högkvarter under den aktuella perioden, inget annat.  När det sedan gäller Nieszawa så är det en ort som ligger vid Weichsel, ca 4 mil sydost Thorn. I Olof Hermelins brev till Samuel Barck av den 23 augusti 1703 berörs det som kungen måste syfta på. Den 18 augusti överfölls en styrka om 20 dragoner av fienden i Nieszawa och de flesta blev dödade. Styrkans chef kaptenlöjtnanten Horn (av utgivaren identifierad som Svante Horn vid Buchwalds dragoner), hade 3 gånger skrivit till Anders Lagercrona och begärt att posten antingen skulle förstärkas eller dras in, men inget hade hänt. Den 20 sändes en svensk styrka om 260 man ut för att bränna staden som hämnd, vilket Hermelin ansåg vara fel då såväl invånarna som vaktposterna hade varnat om fiendens anmarsch. Nordberg nämner också händelsen och säger att befälhavaren, en förnamnslös löjtnant Horn kom undan "själv tredje". 

På en hemsida ägnad Svante Horn kan man läsa följande: "700 polacker överfaller 25 svenskar. Vid ett tillfälle under belägringen begav sig den nyblivne kaptenlöjtnanten ut med 24 man för att samla virke. Den lilla truppen överfölls plötsligt av 700 polacker i 7 fanor, och slogs med dem i sju timmar tills alla Horns män stupat utom en. Svante Horn hade då på egen hand sårat eller dödat över hundra polacker, en närmast otrolig krigarprestation. Tillsammans med den ende återstående av sina män lyckades Svante Horn sedan undkomma till belägringsstyrkan vid Thorn, dock utan virke." (http://web.telia.com/~u37000938/page93.html). Jag misstänker starkt att det som här beskrivs verkligen är överfallet i Nieszawa, trots att historien berättas något annorlunda än i Hermelins brev. OBS: För en uppdaterad analys av händelserna, se URL: http://www.karlxii.se/GH_ShowArticle.asp?HID=210 (2006-06-23) och föregående avsnitt i den artikelserien eller Nieszawa : myten och verkligheten. 

Kontentan av denna är att ett par arkivfynd visar att Nieszawa och några i omgivningarna liggande egendomar brändes och att 3 borgare hängdes. Det brev som av några generationer historiker flitigt citerats såsom bevis på Karl XII:s hårda sinnelag döljer alltså en verklighet som såg väsentligt annorlunda ut. Om brevet bevisar något är det sålunda att Karl XII inte alltid höll sig till den bokstavliga sanningen. Vad exemplet också visar är att det fortfarande finns åtskilligt kvar att undersöka och att man inte ska lita på s.k. etablerade sanningar.När det sedan gäller själva citatet så har Brunner återigen klippt och klistrat. Förutom att ortnamnen lagts till så hör citatets två sista meningar inte ihop med det aktuella brevet. De är istället hämtade från ett egenhändigt postskriptum i ett brev till Magnus Stenbock av den 27 juli 1703, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 208. Orten heter f.ö. inte "Wrjesnia" utan "Wrzesnia".Detta är egentligen ganska betecknande. Först lägger Brunner till två ortnamn, av vilket det ena är uppenbart felaktigt. Sedan klistrar han in två meningar hämtade ur ett brev till en helt annan person, dessutom skrivet en månad tidigare. Är detta verkligen att vara "ohyggligt noggrann"? När det sedan gäller uttrycket "inte skona barnet i vaggan" så har det förmodligen en gammal historia, möjligen är det ett talesätt inspirerat av Bibeln. Efter ett snapphaneöverfall i juni 1678 ska således ryttmästare Ankarspitz ha använt samma uttryck i ett brev till prästen i Höör, se http://www.scania.org/ssf/history/snapp/snappdel3.htm. Jacob de la Gardie använde det i ett brev till staden Novgorod 28/2 1611, se Almquist, H., Sverige och Ryssland 1595-1611, s. 217.

Låt oss se på brevet och Brunners citeringsteknik:

Som synes har Brunner inte utgått från originalet eller den tryckta utgåvan. Han verkar heller inte ha byggt på Fryxell, i varje fall inte uteslutande.

Man ser också hur Brunners brevavslutning helt saknar motsvarighet i originalet och hur han lagt till ortnamnen. När han framträdde i Studio 24 förra hösten läste han upp delar av just detta brev - med de egenhändiga tilläggen av ortsnamnen.

Sidan 282: Transporten från Sverige ankommer, kungen blir glad. Sänder en hop officerare och drabanter av gardet för att ta emot den.  Det här är förstås också fel. Det som står i Adlerfelt är: "konungen beordrade een hoop officerare af drabanterne och gvardet att rycka dijt" (s. 161).  

Felet är naturligtvis inte av någon större magnitud, men det är typiskt. Det visar nämligen både på slarv och på bristande ämneskunskaper. Slarv därför att Adlerfelt är tydlig och bristande ämneskunskaper därför att den som är någorlunda insatt skulle ha reagerat för en så egendomlig konstruktion som "officerare och drabanter av gardet" och kontrollerat vad som egentligen stod i källan. 

Sidan 282: Österrikes, Hollands och Englands sändebud sänds med sina sekreterare längs floden mot Danzig.Herman Brulin redogör i sin artikel Österrike och det stora nordiska kriget före Karl XII:s infall i Sachsen (Historisk tidskrift 1909) för kontakterna med dessa makter under sommaren och hösten 1703. I slutet av juli och början av augusti stod Cranenburgh, Zinzendorff och Robinson i intensiv skriftlig kontakt med det svenska fältkansliet, till Thorn tilläts de inte komma. Robinson reste verkligen till Thorn, fast först efter stadens fall, men lyckades inte åstadkomma något. För detta se också Jonasson, G., Karl XII:s polska politik 1702-1703. - Stockholm, 1968. - S. 124 ff. Warszawa var f.ö. deras bas under den aktuella perioden.

Sidan 282: August vidtar motåtgärder.

I grunden är det samma text, dock har Brunner skurit bort ganska mycket.

Sidan 283: Södra skåningarna fylls ut med 116 man till häst.Enligt v. Platens regementshistorik fick regementet på hösten 1703 132 rekryter, se Kungl. Skånska dragonregementets historia. D. II, s. 111. Brunners siffra kommer ur ett av Karl XII:s brev till Rehnskiöld (se anm. till s. 281). Förmodligen är båda siffrorna korrekta, då Karl XII talar om "beredna". Det finns dock ett annat problem i sammanhanget, Södra skåningarna befann sig inte vid Thorn utan tillhörde Rehnskiölds avdelning. Någon "utfyllning" var det alltså inte frågan om, uppgiften i kungens brev ska betraktas som information till Rehnskiöld om vad denne kunde förvänta sig.

Sidan 283: De 4 000 rekryterna för infanteri och artilleri stacks in i sina regementen.Som Brunner precis har nämnt rekryter till både livdragonerna och Södra skåningarna får man väl tro att det ska vara "infanteri och kavalleri".

Sidan 283: Kungen blir nedmyllad.

Sidan 283: Pompe dör den 9 september, kungen otröstlig.

Vill ha ceremoni i Johanneskyrkan i Thorn. Förstås en konstruktion. Den enda gången Karl XII nämner händelsen i skrift är i ett brev till systern Hedvig Sofia, daterat den 3/11 1703, och då allra sist i ett P.S. Där sägs att dödsfallet inträffade "härom dagen". I överskriften till Israel Holmströms bekanta vers anges dock att hunden dog den 17 september, se Holmström, I., Samlade dikter. D. 1., s. 405. Tydligen tillhörde Johanneskyrkan under den aktuella perioden jesuiterna och möjligen hade Karl XII dragit sig för att reta upp katolska kyrkan genom en hundtillägnad ceremoni. Till dess att motsatsen bevisas uppfattar jag det hela som ett inslag av tesbyggande - eller alternativt rent trams.

Sidan 283: Karl XII har mottagit Pompe vid sin fars död.Redan i januari 1693 omtalas Pompe, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 462 ff. Han är då helt tydligt prins Karls hund. Pompe nämns också i en av Israels Holmströms dikter om Karl XII:s tama björn, uppenbarligen tillkommen före augusti 1699 då björnen ramlade ut genom ett fönster och slog ihjäl sig.

Sidan 283: Omedelbart efter Pompes död öppnas tranchéerna. Dessa öppnades på kvällen den 9 september, se Adlerfelt s. 165. Alltså ett kronologiskt tillbakahopp.  

Sidan 283: Stadens guvernör, general Robel, siktades. Han hette dock von Röbel, se v. Rosen I, s. 115.  

Sidan 284: Sachsarna skjuter efter Karl XII.

Sidan 284: Sachsarna gör ett utfall den 15 september, 15 svenskar och 54 sachsare stupar.

Enligt Kungl. Svea Livgardes historia, del IV, s. 425-426 skedde utfallet den 12 september. Detta är också den uppgift finns i Stefan Hartmanns uppsats Thorn im nordischen Krieg, publicerad i boken Thorn : Königin der Weichsel. Enligt regementshistoriken stupade 5 svenskar medan 18 sårades. Adlerfelts uppgifter är mycket snarlika, 20 sårade och 4 döda. Enligt Adlerfelt stupade 10 sachsare. Lyth säger i sin dagbok att 50 sachsare stupade och 2 tillfångatogs. Även han anger att utfallet ägde rum den 12 september.

Sannolikt har Brunners renskrivare gjort sig skyldig till en feltolkning. Man ser nämligen tydliga likheter med Lyth:

Sidan 284: Löjtnant Gyllenrost blir skjuten i benpipan så saften rinner ut.  Löjtnant Gustaf Adolf Gyllentrost, som han ska ha hetat enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, blev skjuten 10/9. Den som blev skjuten så saften rann ut var dock vår gamle bekant Joachim Lyth och det skedde den 30 september. Löjtnant Gyllentrosts förnamn förefaller dock aningen osäkert, han ska således ha tjänstgjort vid Östgöta infanteriregemente men i Petris regementshistorik upptas han bland underofficerarna och då med uppgiften att han avled redan 1702. Brodern Mattias Jurgen verkar mer trolig, denne ska verkligen ha varit löjtnant vid nämnda regemente. Någon kulinsamling höll Gyllentrost förstås inte på med, Lyth berättar att det handlade om ett anfall på sachsiska posteringar. 

Sidan 285: Augusts residenspalats i Thorn brinner upp.Enligt Hartmanns uppsats (s. 293) tog August vid sin ankomst till Thorn den 30 oktober 1702 sitt kvarter "im Wachschlagerschen Hause". Medlemmar av familjen Wachschlager satt under lång tid i stadens styrelse, se Dygdala, J., Urzednicy miejscy Torunia 1651-1793. - Torun, 2002. - S. 244 f. Något "residenspalats" torde August alltså inte ha förfogat över. Adlerfelt nöjer sig också med att berätta att den sidan av torget där August "logerat" brann upp.

Sidan 285: Karl XII låter med stora offer besätta sachsarnas nyuppförda ravelin.

Adlerfelt säger inget om "stora offer". Dessutom torde han mena att man lät öppna en ny löpgrav mot detta sachsiska utanverk, inte att man besatte själva verket.

Sidan 285: Borgerskapet låter stöta i trumpeten och vill överlämna sig. Kungen tillåter inte detta.  

I verkligheten förhöll det sig ungefär på följande sätt: borgerskapet förfärades över förödelsen som uppstod när det svenska artilleriet trädde i aktion. De vände sig då till kommendanten och bad om tillstånd att sända en deputation till Karl XII med anhållan om att staden måtte skonas. Detta vägrades och då lät borgerskapet på ett eget bevåg blåsa chamade (en signal till att man vill inleda förhandlingar). När kommendanten hörde detta blev han uppbragt och lät arrestera trumpetarna efter att först ha bankat dem med trumpeterna i huvudet. Se vidare v. Rosen I, s. 155, som bland annat anför en lokal, nästan samtida källa.  

Sidan 286: Tre pissdrypande korpraler hängs.  Uppgiften om hängningen kommer från Kaggs dagbok. K. säger dock att de tre sedermera hängdes vid staden Melsack i Ermland, där Livgardet stod från julen 1703 fram till juni 1704, se Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 428.  Historien måste alltså utmönstras.  

Sidan 286: Nästan 6 000 av stadens 10 000 invånare hade dött.  Detta torde vara någon slags feltolkning av de förlustsiffror som ges av Kagg, som säger att sachsarna vid inmarschen varit 12 000 man och vid kapitulationen återstod 5 000. I själva verket torde sachsarna ha varit ca 6 000 vid belägringens början, se Kungl. Första Livgrenadjärregementets historia 3, s. 160. Det låter osannolikt att borgerskapet skulle ha lidit så kraftigt. Aha, det är Lyth som spökar här också. Han säger att den sachsiska garnisonen från början var 10 000 man, men att det vid kapitulationen endast återstod 4 000.

Sidan 287: Fästningsverken rivs. Thorn mineras och sprängs. Adlerfelt berättar att man sparade stadsmuren, men rev övriga fästningsverk. Vilket också är det riktiga. Det som spökar här är återigen Lyth:

Lyths fyra "thorn" har blivit till hela staden Thorn.

Sidan 287: Kungen skänker en dopfunt till Maria Magdalena kyrka.

Stämmer detta? Enligt församlingens hemsida fick kyrkan från Thorn en nattvardskalk - URL: http://www.mariamagdalena.se/varkyrka.html (2006-06-22). I Gunnar Hellströms Stockholms stads herdaminne... nämns att kyrkoherden Samuel Törling, tidigare fältpräst, skänkte några föremål till kyrkan. Någon dopfunt nämns dock inte. Inskriptionen låter ju f.ö. också suspekt - "Nådigt skänkt av Karl XII till minne av Thorns erövring". Det borde väl vara "Carl" eller "Carolus" och "af"?

Kapitel 11 : Volafältet

Värt att lägga märke till

Det här kapitlet innehåller ett av bokens mer anmärkningsvärda misstag, ett fel som än en gång visar hur dåligt insatt Ernst Brunner är i ämnet. På sidan 290 skriver Brunner att Karl XII gav order om att "lägga alla 3 dalregementen i kvarter hos borgarna". Brunner ska alltså ha sysslat med ett mycket militärhistoriskt inriktat ämne i 3-4 år, men inte ha upptäckt att det bara fanns ett dalregemente? 

På sidan 298 ger författaren ännu ett anmärkningsvärt prov på sina ytterst bristfälliga ämneskunskaper då han hävdar att en rysk flotta om 30 fartyg hade siktats i Finska viken. I själva verket höll sig den under uppbyggnad varande ryska sjömakten sig innanför Retusaari, då den svenska Nyeneskadern under Jacob de Prou var alltför stark för att tsaren skulle våga ge sig på några äventyrligheter.

På sidan 292 finns en av bokens mer bisarra konstruktioner. Karl XII låter genomföra en större promotion av generalspersoner, men Stenbock "förbises" därför att Karl XII genom uppbrutna brev har förstått att Stenbock uttryckt sig kritiskt om kriget. 

En annan bisarr konstruktion dyker upp på sidan 293-294 där Piper (!) sägs ha föreslagit Karl XII att låta kröna sig själv till polsk kung, införa lutherska läran och befria folket från "träldom under adeln och prästerskapet", ett under omständigheterna fullständigt revolutionärt förslag från den mot detroniseringen av August ivrigt argumenterande Piper.

En av de mer bisarra feltolkningarna finns på sidan 288, där Brunner har "massakrerat" Coyets journal på det mest egenartade sätt. Bland annat har han inte förstått vad "i widrigt fall" betyder och därför totalt ändrat originalets innebörd. På sidan 293 finns en verklig höjdare, Brunner eller hans renskrivare har gjort det polska folket "aptitligt" i stället för "opålitligt". 

Genomgången

Sidan 288: Volafältet.  Borde heta "Wolafältet", speciellt om man ska änvända dubbel-w i namn som "Weichsel" och "Warschau".  

Sidan 288: Brev till Hedvig Sofia 3/11 1703.  

Bortsett från en och annan mindre detalj korrekt citerat, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 14 f.  

Sidan 288: Kungen har problem, det finns för tillfället ingen mer att föra krig emot.

Skriver till Rehnsköld. Detta är hämtat ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, där Rehnskölds brev säges vara från oktober. Brevet är skrivet på baksidan av ett skrivelse från Rehnsköld och är publicerat av Anthoni i KFÅ 1914. Som ofta annars har Brunner mixtrat med det citerade:

Frågan är om inte Brunner något har misstolkat brevets innebörd, vad Karl XII menar är nog att åtminstone en del av armén antagligen kommer att dra sig närmare Rehnsköld.

Kronologin är också här något sned, Rehnskölds brev är daterat den 26, enligt Antoni. Kungens svar är nedskrivet samma dag som gardet började lämna Thorn, d.v.s. den 28 och därmed före det tidigare på samma sida nämnda brevet till Hedvig Sofia.

Sidan 288: Armén marscherar den 2 november genom Thorn till Lubic.Livgardet lämnade Thorn redan den 28 oktober, se Kaggs dagbok. Enligt samma källa lämnade Karl XII och resten av armén Thorn den 2 november. Adlerfelt säger dock att kungen och drabanterna lämnade Thorn först den 11 november, vilket säkert är det riktiga. För övrigt hade största delen av belägringskåren varit förlagd norr om Thorn, varför en avmarsch genom staden var obehövlig. Uppgiften kommer från Joachim Lyths dagbok, som säger: "ock marcherade Wessmanlandz regemente igenom staden Thorn öfwer Weissell-bryggan till nattqwarteret Slubig, en by af tyska bönder bebodd, 3 mijl." Dagen därpå gick man 4 mil för att komma till Bromberg (Bydgoszcz). Detta tyder onekligen på att västmanlänningarna gick över till södra sidan av Weichsel och den vägen tog sig till Bydgoszcz.

Hur som helst, det var Västmanlands regemente och inte hela armén som marscherade till "Slubig".

Sidan 288: Kungen sammanträffar med Stenbock och det beslutas att förlägga armén i Ermeland. Nils Herlitz, som analyserade frågan i Från Thorn till Altranstädt (s. 90 f.) visar att det mesta tyder på att inget beslut fattades vid mötet, utan att det var först mot slutet av november som Karl XII bestämde sig.  

Sidan 288-289: De sjuka skulle ges ren halm etc.  Detta visar sig vara inspirerat av G. W. Coyets journal för den 23 juli 1703 vari regementschefens order är införda, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 321. Brunner har dock "massakrerat" ursprungstexten å det grövsta. :

Maroderandet i lägret nämns av Grimberg, men han tycks ha sammanfört order från helt olika tider, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. 4. - Stockholm, 1926. - S. 582.

Sidan 289: Karl XII observerar att staden Bromberg var helt förstörd sedan förra kriget.

Detta är gåtfullt. Den 11 november lämnade Karl XII Thorn och tog sitt högkvarter i klostret Topolno, nära staden Culm (pol. Chelmno). Bromberg (pol. Bydgoszcz) ligger bara ett par mil från Topolno, men den 32-milaritt som Karl XII gjorde 12-13 november gick i en helt annat riktning, nämligen till Dirschau (pol. Tczew), söder om Danzig. Frågan är om det ska vara Braunsberg, en stad som kungen besökte längre fram.

Nej, förklaringen visar sig vara en annan:

Nu tillhörde Lyth Västmanlands regemente, varför hans marschväg inte överensstämde med Karl XII:s.

Sidan 289: Rehnsköld har marscherat till Gorki i sin jakt på adeln i det posniska palatinatet, kungen rider dit i vildaste galopp.

Vid tiden för Karl XII:s besök stod Rehnsköld i Lubin, sydväst om Mogilno. Gorki dabskie ligger drygt fyra mil längre åt nordväst, se v. Rosen I, s. 162 f.

Sidan 289: Stenbock anhåller om fri passage för trupperna hos den brandenburgska staden Elbing.Elbings ställning var i formellt hänseende som följer: Staden hade avträtts till Brandenburg 1657, dock med möjlighet för Polen att inlösa den för 400 000 thaler. Kurfursten gjorde dock inget försök att besätta Elbing utan först 1698 lät den dåvarande kurfursten Fredrik III sina trupper marschera in. Detta ledde till förhandlingar och 1699 till en överenskommelse om att Polen inom tre månader efter nästa riksdag skulle erlägga 300 000 thaler, annars skulle kurfursten ha rätt att besätta stadens territorium, men inte själva staden. Som säkerhet överlämnades en del juveler ur den polska kronskattkammaren, vilka beräknades vara värda mer än den stipulerade summan. 

När den kontanta ersättningen uteblev ännu 1703 lät kurfursten, nu kung av Preussen, sina trupper besätta Elbings område (utom staden), se v. Rosen, Bidrag till kännedom om de händelser... I, s. 159 f.

Staden var alltså knappast att betrakta som tillhörig Preussen, i sådant fall hade svenskarna givetvis inte angripit den och pålagt brandskatt.

Sidan 290: Alla tre dalregementena läggs i kvarter hos borgarna i Elbing.  Det fanns förstås bara ett dalregemente och Adlerfelt, som säkert är Brunners källa, står också "alla 3 regementerne", vilket enligt v. Rosen I, s. 161, var Livregementet, Skaraborgs infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.  

Sidan 290: Folket ser 4 000 man med påskruvade bajonetter. Detta låter egendomligt. Två av de inblandade förbanden var kavalleriregementen, vilka var beväpnade med karbiner och till dessa användes, efter vad jag kan förstå, inte bajonetter, se t.ex. Kungl. Livregementets till häst historia 3, s 117. Skaraborgs regemente hade däremot bajonetter till sina musköter, men de var ju inte 4 000.  

Sidan 290: Karl XII kräver 266 000 riksdaler i brandskatt.

Här noterar man en rad ting:

A. Det är tydligt att Adlerfelt är Brunners källa, formuleringarna är mycket likartade.

B. Brunner har ökat kontributionens storlek med 6 000 riksdaler.

C. Brunner har uteslutit de av Adlerfelt givna förklaringen till varför staden avkrävdes så stor brandskatt.

Sidan 291: Kungen tar av en händelse kvarter i slottet.  Adlerfelt säger att han av en händelse tog kvarter i ett hus. Fanns det ens något slott i Elbing? 

Sidan 291: Kungen utfärdar i Elbing, efter Pipers ankomst, ett öppet brev vari han föreslår Jakob Sobieski som ny kung.Detta torde heller inte vara riktigt. Brevet utfärdades den 23/12 1703 då Karl XII hade sitt högkvarter i Heilsberg. Dessutom var brevet inte formulerat riktigt på det här sättet, utan däri sades att om Jakob skulle bli vald skulle Karl XII lämna honom kraftigt bistånd. Dessutom offentliggjordes inte brevet därför att man inte ville skada Jakobs kandidatur, utan det sändes till honom med uppmaning att hålla det hemligt, se Herlitz, s. 113 f. 

Sidan 291: Kungen får veta att viceamiral Sparre drabbats av problem. En del sachsare lär sig rätt bedja till Gud.  

Transporten lämnade Danzig den 26 november, men drabbades av motvind och hårt väder. Ett av fartygen, Profeten Jonas, råkade ur kurs och strandade vid kurländska kusten. Ombord fanns 254 sachsare, 20 ryssar och 127 erövrade artilleripjäser. Rapporten om detta insände befälhavaren Adam Gustaf von Klick den 10/12, se Grauers, S., De militära transporterna över Östersjön under stora nordiska krigets första skede, s. 93. Yttrandet om sachsarna är inte Karl XII:s utan Adlerfelts.  För övrigt var Sparre ännu inte viceamiral utan endast schoutbynacht (konteramiral), viceamiral blev Sparre först den 30 september 1709, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, grevliga ätten Sparre af Söfdeborg. Misstaget är ursprungligen Adlerfelts.

Sidan 291: Rehnsköld sänds på vinterfälttåg söderut mot Krakow.Denne stod den 25 november till 11 december vid Czierniejewo, en dryg mil sydväst om Gnesen (pol. Gniezno). Därefter fortsatte marschen. Över jul och nyår stod armén i Blaszki, drygt 2 mil sydost om Kalisz. Den 11 januari fortsattes marschen mot Wielun, cirka 16 mil nordväst Krakow. I Wielun fick Rehnsköld den 17 januari kungens order av den 24 december, vilken innehöll instruktioner om att hindra sachsare att via Schlesien nå Krakow. Först den 16 februari 1704 fick Rehnsköld order att gå mot Krakow, en order som hade utfärdats den 10 i samma månad, se v. Rosen I, s. 196.

Sidan 291: En vacker bok framläggs för offentligheten, skolrektorn i Nürnberg Samuel Fabers "Ausfürliche Lebensbeschreibung Carl XII".  Titeln är inte helt korrekt återgiven, ska istället vara: "Ausfürliche Lebens-Beschreibung Carls des XII...". Det tycks också råda en viss osäkerhet om när första volymen kom ut. Carl Hallendorff säger i sin artikel Historiografi och Censur under frihetstiden att det var 1702, Samuel E. Bring anger däremot 1703 i artikeln Ett bidrag till de äldre Karl XII:s-historiografien. Tittar man sedan hur olika bibliotek katalogiserat verket finns även årtalet 1701 som ett alternativ. Verket gavs ut anonymt, men brukar tillskrivas Samuel Faber. 

Sidan 291: Folket hoppas på ett karolinertåg till Asien.  Låter aningen egendomligt ställt till relation till alla de fredsönskningar som framförs från olika håll.  

Sidan 292: Karl XII får en skådepenning som visar tsaren dragen som en havsgud över böljorna. Den är försedd med texten "Finland, se din behärskare".Det handlar av allt att döma om den medalj som slogs till minne av baltiska flottans grundläggande. Den visar inte tsar Peter stående i en snäckvagn utan havsguden Neptunus i samma position, vilket också är den uppgift som ges av Fryxell (1856) del 22, s. 31 f. Texten lyder "FINNIA ECCE TRIDENTEM", d.v.s. "Finland, se treudden". En något mer modest version än den Brunner (och Fryxell) ger. Medaljen finns till beskådande här: http://www.nmm.ac.uk/collections/explore/object.cfm?ID=MEC0409.

Sidan 292: Kungen får magsmärtor av underrättelserna från Baltikum. Många i hovstaten menar att Finland är förlorat genom S:t Petersburgs grundläggning. Kungen svär tyst för sig själv att krigets vågor snart ska bortskölja dess murar." Detta är Fryxell (1856), del 22, s. 32. Där sägs: "I rådet hördes redan nu den olycksbådande spådomen, att 'i och med uppkomsten av denna ryska stad var Finland för Sverige förloradt'. Några ville hoppas, att vindar och vågor snart skulle bortskölja det nyss anlagda Kronslott." Den enda källan Fryxell anger är danska ministerbrev från hösten 1703, som visats tidigare en inte alltid så pålitlig grund för slutsatser. 

Sidan 292: Stor generalspromotion, Stenbock förbises för andra gången eftersom Karl XII genom brevspionage upptäckt att S. inte förbehållslöst stödjer kriget. De generaler som befordrades var Spens, Frölich, Mörner, Alexander Stromberg, Ridderhielm, Nieroth och Arvid Horn. Av dessa var Mörner, Stromberg, Ridderhielm, Nieroth och Horn generalmajorer. Mörner och Stromberg blev i samma veva placerade i Sverige och Ridderheim i Wismar. De två som kvarstannade i aktiv tjänst var Horn och Nieroth. Nieroth var född ca 1650 och hade kommit i tjänst redan i början av 1670-talet. generalmajor hade han blivit 18 juli 1700, fyra månader före Stenbock. Nieroth var alltså nästan 15 år äldre än Stenbock och hade varit i tjänst åtminstone 10 år längre. Arvid Horn var jämnårig med Stenbock och hade tjänstgjort lika länge, men hade blivit generalmajor samtidigt med Nieroth. Dessutom kan man notera att samtliga här nämnda herrar tjänstgjorde inom kavalleriet, medan Stenbock var infanterist. 

Det ska dock sägas att Stenbock själv hade föga förståelse för dylika spetsfundigheter, i ett brev till hustrun av den 13/2 1704 talar han om att ha blivit glömd i samband med befordringarna. Dock ska man komma ihåg att Stenbock, sina stora förtjänster till trots, var en svårt misstänksam natur som gärna såg ovänner i buskarna. Så oerhört stor anledning att klaga hade han nog inte, rent objektivt sett. Väldiga summor fann sin väg från Polen till hustrun hemma i Sverige och hösten 1703 fick Stenbock, med bibehållen överstebeställning för Dalregementet, värva ett dragonregemente. 

Den gode Stenbock var heller inte buskablyg när det gällde att framhålla de egna förtjänsterna, i ett brev av 11/12 1702 antyder han för Karl XII lämpligheten av att tilltäppa munnen på avundsmännen genom utfärdandet av generallöjtnantsfullmakt. För detta och andra i sammanhanget relevanta uppgifter, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna samt Karolinska krigares dagböcker XII.  Avslutningsvis kan man sedan göra den observationen att Brunners tes förutsätter vissa saker. Antingen: 

1. Att kungen inte lät öppna de andra här nämnda befordrade generalernas brev

   eller 

2. Att samtliga dessa "förbehållslöst stödde" kungens krigföring.

Om förklaringen är A., kan man förstås undra varför Karl XII intresserade sig för just Stenbocks och t.ex. överstelöjtnanten Jon Stålhammars brev, men tydligen inte brydde sig om att läsa flera av de viktigare högre officerarnas alster. 

Om förklaringen istället är B., så innebär ju detta i så fall att kungen hade ett rätt utbrett stöd för sin krigföring bland arméns högsta officerare, vilket i sin tur skulle undergräva andra delar av Brunners tesbyggande. 

Personligen är jag mer benägen att ansluta mig till ståndpunkt C, vilken går ut på att allt prat om brevöppnande, kunglig hämnd och annat i den riktningen helt och hållet hör hemma i fablernas värld. En ståndpunkt jag uppfattar som väl styrkt av den glänsande karriär som Stenbock hade under åren 1700-1706, då han från en position som inte helt ung överste förvandlades till general, guvernör i Skåne och kungligt råd.  

Sidan 292: Arvid Horn sänds till riksmötet i Warszawa, vilket sammankallats av kardinal Radziejowski.  Nja, de som sammanträdde i Warszawa var en konfederation, bildad i juli 1703 av adelsmän från Poznan och Kalisz, se Jonasson, s. 157 ff. Karl XII var från början skeptisk till den, han menade sig ha gjort vad honom anbelangat gentemot republiken och nu fick parterna helt enkelt klara sig själva. Rehnsköld synes ha delat kungens uppfattning och fäst större tilltro till den svenska militära förmågan som medel att nå de uppsatta målen. Mötet i Warszawa var sammankallat av konfederationens marskalk Bronisz, efter samråd med kardinalen. 

Uppgiften att kardinalen utfärdat en bredare kallelse förekommer i viss litteratur, men Herlitz noterar att kardinalen synes ha spelat en passiv roll vid mötets öppnande, se Herlitz, s. 105.  Man noterar de formuleringsmässiga likheterna (vissa partier av Fryxell uteslutna):

Även skillnaderna mellan Brunner och Fryxell är värda att notera, inte minst i sista raden. I Fryxells version agerar Horn och kardinalprimasen i samråd, i Brunners version är det ytterst Karl XII som tvingar. Intrycket förstärks markant av fortsättningen: "De skulle bringas att förstå mitt sinnelag. Krigets förödelse skulle fortsätta härja landet till den dag de ändrade lynnen och tänkesätt."

Sidan 292-293: Horn uppträder med vapenmakt i Warszawa. Konfederationens möte öppnades den 20 januari 1704, med gudstjänst i domkyrkan. Horn anlände till Warszawa den 25. Före mötets början hade kardinalen hos den svenske residenten Wachschlager anhållit om att inga svenska trupper skulle sändas till Warszawa eftersom detta skulle ha en avskräckande effekt. Några svenska trupper sändes heller inte till Warszawa förrän efter mötets slut, då på kardinalens anhållan överstelöjtnant Claes Bonde den 8 februari beordrades att sända en styrka ifrån Pultusk, se v. Rosen I, s. 181-189. 

Sidan 293: Horn presenterar den 2 februari Karl XII:s krav. Han inlämnar graverande utdrag ur beslagtagna brev. Den 1 februari infann sig särskilda deputerade hos Horn för att studera de beslagtagna originalbreven. Dessa översattes till polska och upplästes för de konfedererade påföljande dag, se v. Rosen I, s. 187.  

Sidan 293: Graverande utdragen citeras.Aj, aj. August visar tecken på att vilja äta upp det polska folket. Inte undra på att det blev droppen.

Sidan 293: På stället beslöts att uppsäga August tro och lydnad.  Den 3 februari granskades ett förslag till konfederationsinstrument, men inget beslut togs. Samma dags kväll sammanträdde Horn med kardinalen, konfederationsmarskalken Piotr Jakub Bronisz, starost av Pyzdry och Stanislaw Leszczynski, vojvod av Posen. De båda senare försäkrade Horn att man påföljande dag skulle ta beslut, men det lyckades inte. Dock uppsattes den dagen en Essentia Confaederationis Generalis med detta innehåll, vilken undertecknades av kardinalen och Bronisz. Den 6 februari lyckades man sedan, efter het debatt, avsluta förhandlingarna och ta det av Karl XII så hett eftertraktade detronisationsbeslutet, se v. Rosen I, s. 186 ff. Eden svors den 9 februari. Så gott som hela Storpolen, Kujavien, Masovien, Podlachien och Preussen var företrädda, säger Herlitz, s. 110.  

Sidan 293: August kidnappar Jakob Sobieski, detta rapporteras på årsmötets sista dag.  Detta skedde den 18 februari 1704, mellan Breslau och Ohlau. Någon inverkan hade det alltså inte på konfederationens förhandlingar. Nyheten nådde Warszawa den 21 februari.  Sedan kan man förstås undra över termen "årsmötet", förmodligen är det en felskrivning för "riksmötet" - den term som Brunner använt några rader tidigare.

Sidan 293-294: Piper kommer med ett radikalt förslag.  Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 21, s. 254. Fryxell anser det vara ett "mindre sannolikt rykte", vilket torde vara en magnifik underdrift. Piper hade sedan lång tid hävdat att detronisationskravet var olämpligt, skulle han nu plötsligt ha börjat föreslå att Karl XII mer eller mindre borde annektera hela Polen och införa den lutherska läran? Det låter snarare som svenskfientlig propaganda.  

Uppgiften finns hos Voltaire. Nordberg kommenterar uppgiften och avfärdar den totalt, av allt att döma på synnerligen goda grunder. Om det var svårt att avsätta August, hur svårt skulle det inte ha varit att införa protestantismen i Polen? Om Piper verkligen yttrat något i dylik riktning kan det i varje fall inte ha varit avsett som ett seriöst förslag.

Bakom Fryxell ligger Voltaire och bakom Voltaire ligger, i varje fall delvis, Stanislaus själv, se Voltaire, Francois de, Carl XII:s historia. - Stockholm, 1997. - S. 146. Voltaire har halmmadrassen

Sidan 293: Piper påpekar att valet av Sobieski hade skrämt sjömakterna och Österrike då denne var gift med kejsar Leopolds svägerska.Detta blir något kryptiskt och paradoxalt, rimligen skulle det faktum att tronkandidaten var nära befryndad med kejsaren ha varit tillfredsställande för denne och inte extra bekymmersamt. Nu var kejsaren inte speciellt entusiastisk över att Karl XII tänkte avsätta August, men detta berodde inte på några familjemotsättningar.

Sidan 294: Kungen begär råd av kardinal Radziejowski: vem ska ersätta prins Jakob? I själva verket gick Karl XII:s tankar i första hand till en av prinsens bröder, Alexander. I ett brev till Horn och Wachschlager av den 27 februari utpekade han denne som en lämplig ersättare. Den 3 april 1704 kom Alexander till Warszawa och inledde direkt diskussioner med Horn och Wachschlager. Det blev snart tydligt att prinsen inte var särskilt trakterad av idén och mot slutet av månaden reste han till Karl XII:s högkvarter i Heilsberg för att där framföra sitt avböjande. Dit kom prinsen den 29 april, alltså långt efter de här beskrivna händelserna, se v. Rosen I, s. 213 f.  

När det sedan gäller de tre namn som Brunner ger: Lubomirski, Karl Radziwik och Stanislaus Leszczynski så är detta en uppgift som ges av Fryxell. Denne har dock också ett fjärde, en viss Johan Pienioziere. Först och främst ska förstås "Karl Radziwik" heta Radziwill och inget annat. Karol Stanislaw Radziwill (1669-1719) var storkansler av Litauen,Fryxells "Pieniozere" torde vara identisk med Jan Chryzostom Pieniazek (ca 1630-1712), vojvod av Sieradz.

Sidan 294: Karl XII träffar oboisten Bach.  Man vet inte mycket om när Johann Jacob Bach gick i svensk tjänst. Han finns i varje fall inte med i Livgardets generalmönsterrulla från 18-19/3 1704. För mer om J. S. Bachs bror, se Karle, G., Kungl. Hovmusiken i Stockholm och dess utövare 1697-1771, s. 80. Uppgiften att B. kom i svensk tjänst redan 1704 tycks vila på mycket osäker grund och frågan är om detta i själva verket inte skedde först 1712, se kommentaren till sidan 588.

Sidan 294: Kammarherre Güntherfelt återkommer från Paris med konstgjorda händer, vill ha tillbaka sitt gamla arbete som taffeltäckare. Kungen vill inte se krabbmannen vid sitt bord.  Güntherfelt var kammarherre och dessutom adelsman. Taffeltäckare är något annat, en person som dukar, serverar och vårdar serviser, dukar m.m. 

Sidan 295: Karl XII logerar en natt hos "Herr major Cronhielm".Det är givetvis inte "Karl XII" som uttrycker sig så egendomligt, utan Joachim Lyth: "natten öfwer logerade H:s Maij:tt hos H:r Majoren Cronhielm". Cronhielm var ju Lyths kompanichef. 

Sidan 295: Ödet överrumplar August II, han flyr med servetten om halsen.Under fyra dagar är Rehnsköld nära att få fast honom.  

Rehnsköld marscherade den 22 februari söderut och vid Wolbrom, ca 4 mil från Krakow, överrumplade hans trupper den 26 en mindre sachsisk postering. Samma dag nådde underrättelsen om Rehnskölds anmarsch Krakow där August befann sig. Denne utrymde påföljande dag staden och rev bron över Weichsel. Rehnsköld fick vid framkomsten till Jangrot, ca 2,5 mil från Krakow, veta att August givit sig av. Rehnsköld avbröt då framryckningen, se v. Rosen I, s. 196 f.  Särskilt nära var det alltså inte den gången.  

Sidan 295: Rehnsköld angriper August vid Sendomir.  Den 14 mars ankom Rehnsköld till Klimontow, ca 2,5 mil väster om Sandomierz. Han fick där veta att August marscherat norrut och lyckades genom utsända spaningsavdelningar få reda på att denne befann sig vid Piotrowin. Rehnsköld marscherade då dit och fick på vägen veta att sachsarna tycktes vilja hålla stånd på västra sidan av floden. Rehnsköld forcerade då marschen och lyckades nära på att infånga August, som befunnit sig på jakt. I all hast evakuerade sachsarna västra sidan och när svenskarna anföll den på samma sidan belägna skansen började sachsarna riva bron och skansen evakuerades. Som Rehnsköld då inte längre kunde uträtta något avbröts anfallet, se v. Rosen I, s. 197 f. Det var alltså inte vid Sandomierz striden stod, utan vid Piotrowin, ca 5 mil längre norrut. 

Sidan 295: Kungen skriver brev den 22 mars utan inblandning av Piper.  Det är knappast förvånande att kungen skrev brev utan Pipers inblandning, det finns drygt 250 bevarade, helt egenhändiga brev. Däremot är det förvånande att han skrev brevet redan den 22 mars eftersom det var den dagen sammandrabbningen stod - mer än 30 mil från kungens högkvarter i Heilsberg. 

Sidan 295: Kungens brev till Rehnsköld citeras.  Då har det klippts och klistrats igen. Det mesta kommer från brev 170 i Ernst Carlsons utgåva av kungens egenhändiga brev, men avsevärda delar av detta har klippts bort. Delvis har de sedan ersatts av ett stycke från ett tidigare brev, skrivet den 7 mars 1704 - alltså drygt två veckor före affären vid Piotrowin.  

Sidan 296: Greve Klas Bonde härjar och bränner.Claes Bonde (till Stensholm) tillhörde den adliga ätten Bonde, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, adliga ätten Bonde, tabell 23. Han var alltså inte greve.

Sidan 296: Lagercrona härjar i Ermeland. Spikar upp en judes högerhand på en dörr. Uppgifterna, minus en och annan "detalj", är hämtade ur Fryxell (1856), 21, s. 256.  Fryxell säger att Lagercrona lät bränna två slott och 118 större byar med spannmål, kreatur och allt. Brunner låter Lagercrona bränna även människorna samt tömma kyrkorna.  Här kan man då fundera över hur säkert belagt detta härjningståg egentligen är. Man skulle t.ex. kunna tycka att eftersom den svenska armén hade sina vinterkvarter i Ermeland och det därstädes inte fanns något reguljärt militärt motstånd så skulle det ha varit förnuftigare att lägga beslag på kreatur och spannmål för arméns bruk, snarare än att bränna upp alltsammans. Bränningen av människor finns som sagt inte ens hos Fryxell, varför det torde vara på sin plats med viss skepsis.  Vad den uppspikade juden anbelangar så kanske det är riktigt, men Brunner har ju så att säga ropat "vargen kommer" så pass många gånger utan att det kommit någon varg att jag numera ser med stigande tveksamhet på uppgifter av den här typen. 

Saarinen anför uppgiften om Lagercronas härjningar och anger som sin källa Fryxell. Det känns inte helt tillfredsställande, särskilt som den drabbade biskop Zaluskis brev finns utgivna och har använts av Saarinen. I maj 1704 förefaller det dessutom ha varit aktuellt att ta in biskopen i konfederationen, Karl XII hade rentav givit honom löfte att få resa till Warszawa, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 86 samt Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 331.  

Den uppspikade juden nämns i de la Motrayes berättelse. Där sägs det dock att en av Karl XII:s gunstlingar, otvivelaktigt Lagercrona, ska ha hotat att korsfästa en jude för att få denne att utlämna sina pengar och dyrbarheter. Juden ska då ha fallit till föga och givit L. allt han ägde. Någon fastspikad hand finns inte hos de la Motraye.

Man noterar hur det starkt påminner om Fryxell, men också hur Brunner låter också människor brännas.

Sidan 296: Arvid Horn uppläser i slutet av april en offentlig kungörelse, August är avsatt.  Förmodligen avses här det konfederationsinstrument som publicerades den 9 april, vilket förstås inte är i slutet av april. Se vidare Grauers s. 77, där dock nya stilen används.  

Sidan 297: Axel Hård blir under övning i början av maj skjuten med en järnstock och avlider på andra dagen.

Enligt Josef Alms Arméns eldhandvapen förr och nu användes normalt laddstockar av trä. Berättelsen torde i övrigt vara hämtad från Fryxell (1856), del 21, s. 239.Olyckan förefaller ha inträffat den 5 maj och Horn avled den 8 maj, se Grauers, Sven, Karl XII:s hovhållning under kriget i Polen 1702-1705 // Karolinska förbundets årsbok. - 1965. - S. 113.

Sidan 297: Sekreteraren i kansliet, hovjunkaren Adlerfelt.  Han var inte sekreterare i kansliet, då hade han haft en annan titel än hovjunkare.  

Sidan 298: Nya dragonregementen ankommer från Sverige.  Nja, det sattes upp nya dragonregementen, Stenbocks, Dückers, Taubes och Meijerfelts, men dessa värvades nere på krigsskådeplatsen.  

Sidan 298: Danzig åläggs en ny skuldfordran från Karl Knutssons tid.  Se ovan i avseende på sidan 278. Det handlade bara om en enda gammal skuld, som kungen först hade fört på tal i ett brev till Cuypercrona i december 1703, se t.ex. Herlitz, s. 179 f.  

Sidan 298: En rysk flotta om 30 fartyg siktas i Finska viken.  Detta är också ett typiskt misstag. Fryxell skriver (1902), del 22, s. 33: "Många fartyg blefvo i Holland uppköpta, och på varfvet i Olonets arbetades med mycken fart. Genom dessa båda åtgärder kunde han redan våren 1704 uppträda på Östersjön med en flotta af 30 till 40 fartyg." Betoningen ska här ligga på "kunde", för tsaren var en försiktig herre i dessa sammanhang. Den svenska eskadern under viceamiralen Jakob de Prou avseglade från Karlskrona redan i mitten av april 1704. Den bestod av skeppet Wachtmeister, två fregatter, fyra brigantiner, ett bombfartyg och två galejor och förstärktes senare med ytterligare två fregatter. Tre mindre fartyg hade avseglat redan tidigare. Detta var ingen imponerande styrka, men nog för att ryssarna skulle hålla sig i skydd av Retusaari. För detta, se Munthe I, s. 243 f.  

Sidan 298: Horn lyckas med möda inkasta ett sista infanteriregemente i Narva, men med islossningen är inloppet stängt.  Nja, det stämmer inte heller. Det sista förband som kom in i fästningen var Rehbinders milisregemente, som lyckades krångla sig in den 10 maj, se v Rosen 2:2, s. 167. Det som vållade problemen var de ryska trupperna, som redan i slutet av april hade börjat anlända till området.  

Sidan 298: Viceamiralen Deprou tvingas vända till havs.  Viceamiralen Jacob de Prou hade anlänt till Reval den 20 april, men stannat där eftersom isen ännu låg vid Björkö, hans mål. När han fick veta att situationen vid Narva börjat se allvarlig ut försökte han ta sig dit, men hindrades av motvind. Den 13 maj nådde han redden och tog genast kontakt med Horn. Som ryssarna vid det laget hade hunnit uppkasta batterier på båda sidor av Narva-ån ansåg sig de Prou inte kunna forcera sin väg uppför floden. Meningen var istället att när Schlippenbachs armé anlände så skulle alla medföljande trupper landsättas samtidigt som Horn gjorde ett utfall. Men som Schlippenbach nöjde sig med att avvakta vid Wesenberg blev företaget inställt. De Prou försökte också assistera genom att konvojera över trupper från Finland, men inte heller detta lyckades. När han sedan några dagar in i juni fick underrättelser om att ryssarna verkade vilja skicka ut sin flotta ansåg han sig inte kunna avvakta vid Narva, utan avseglade mot Retusaari, se v. Rosen 2:2, s. 166 ff.  

Sidan 298: Löscherns eskader krossas.940 matroser flyger i luften.  Löschern hette Carl Gustaf och var alltså egentligen inte kommendör utan kapten. Kommendör blev 1715 en rang men var dessförinnan bara en term som betecknade den som hade befälet över en viss styrka. Eskadern bestod av 14 mindre fartyg och bemannades av 320 båtsmän och 250 man infanteri ur Dorpats garnison, se v. Rosen 2:2, s. 171. Var Brunner fått 940 ifrån är inte helt lätt att förstå, till och med Fryxell har ovanstående siffra.  

Sidan 299: Många landområden lagda i aska, de som överlevt massakreringarna hade dragit sig in i Warszawa, Horn vågar inte visa sig på gatorna utan skydd av svenska soldater.  

Förmodligen är detta inspirerat av Fryxell (1902), del 21, s. 259, som berättar om Lagercronas, Bondes och andras härjningar strax innan han övergår till kungavalet. Fryxell säger dock att den som inte vågade visa sig utan skydd var Sapieha.  

Sidan 299: Horn och kungen korresponderar, brevcitat.  Citatet ur kungens brev är hämtat från brev nr 223 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det är daterat 13/2 1704, alltså nästan tre månader före Löscherns olycka. Horns sporrgivande är förmodligen hämtat ur Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del 7, s. 335. Det Horn syftar på är dock inte polackerna i gemen utan kardinalen och citatet är heller inte ordagrant. Det brevet är daterat 29 maj 1704, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn, s. 57.  

Sidan 299: Wulfrath attackeras vid Sendomir. Detta hände den 8 juni, alltså ett rejält framåthopp i tid. För mer om denna händelse, se v. Rosen I, s. 232. Sidan 299-300: Lille Prinsen befaller rakning, hattlöshet m.m.  Detta är hämtat från Frans G. Bengtsson, som i sin tur ställt samman uppgifter ur G. W. Coyets kompanijournal, publicerad i Karolinska krigares dagböckerX.

Sidan 300: I Arvid Horns frånvaro kommenderades drabanterna och hovet av överste Wrangel.  Här avses alltså löjtnanten vid livdrabantkåren Carl Gustaf Wrangel af Adinal, som väl dock inte kommenderade annat än drabanterna. Uppgiften kommer från Adlerfelt som skriver: "Greff Piper med hoffwet och drabanterne, som öffwersten greff  Carl Wrangel commenderade i frånvaro...". Detta ska nog inte tolkas som att Wrangel kommenderade Piper, utan att han anförde drabanterna.  

Sidan 300-302: Kungavalet. Uppgiften att biskopen av Posen Mikolaj Swiecicki skulle varit stupfull kan jag inte finna någon källa till (Källan visar sig vara Nils Reuterholms journal). Biskopen ska ha varit en ivrig svenskvän och var på valdagen mycket aktiv för att övertyga de tveksamma om lämpligheten att skrida till val, se Herlitz, s. 232. Sedan fanns det på valdagen knappast 3 kandidater, det handlade bara om Stanislaus.  Beskrivningen av valet är mycket Fryxellsk:

Sidan 302: Kungen måste för rådet i Stockholm hemlighålla Stanislaus underhåll.  Det kungen lovade var ett lån att betalas tillbaka när tiderna blev bättre, se Carlson, s. 379. Kungen vände sig till Statskontoret och Banken för att framskaffa pengarna, så särskilt hemlig var transaktionen inte, se v. Rosen I, s. 259.  

Det hela är Fryxell:

Fryxell anför som källa ett rådsprotokoll för den 13 september 1704. Hemlighållandet torde snarast ha gällt Polen, Karl XII ville nog inte att Stanislaus skulle framstå som en svensk marionett mer än som var ofrånkomligt.

Sidan 303: Kungen samtalar med Rehnsköld. Det är inte helt lätt att förstå när detta skulle ha inträffat. Det ser ut som om det skulle ha skett i Zavicost, ungefär en vecka efter kungavalet. Zawichost ligger vid Weichsel, någon mil norr om Sandomierz. Dit kom Karl XII dock inte på besök förrän runt den 20 juli och hans styrka och Rehnskölds sammanstrålade i Sandomierz först den 26 juli, alltså mer än 3 veckor efter kungavalet, se Adlerfelt och v. Rosen I, s. 260. Och då visste man med all sannolikhet inte om vad som hänt i Dorpat.  

Sidan 303: Kungen ger Rehnsköld sin syn på Skyttes feghet. Dorpat föll den 14 juli 1704, se v. Rosen I, s. 177. Kungavalet ägde rum den 2 juli. Budet om Dorpats fall ska ha nått kungen vid Lemberg, om man får tro Frans G. Bengtsson. Karl XII förefaller heller inte ha ansett Skytte feg, denne blev 1706 generalmajor och sedermera, efter Karl XII:s hemkomst, också guvernör i Skåne och general.  

Sidan 303: Truppernas beteende kunde bara förklaras av att Skytte inte anfört svenskar utan ester och finnar.  Scheremetjev hade vid belägringens början 21 000 man, medan Skytte förfogade över något över 2 000 man. Den 10 juni 1704 inleddes belägringsarbetena och rätt raskt lyckades det ryska artilleriet skjuta sönder "Ryska porten". Skytte lät då uppkasta en skans framför porten och den 28 gjordes ett utfall i avsikt att förstöra en del av ryssarnas verk. I början av juli intensifierades den ryska elden och det sköts ett par bräscher. 

På kvällen den 13 juli märkte Skytte att ryssarna förberedde en stormning och denna igångsattes också mot "Ryska porten" på kvällen samma dag. Efter flera timmars intensiva strider lyckades ryssarna till sist få fotfäste i själva porten och tränga in på gatorna. Då Skytte märkte att hans trupper inte längre förmådde hålla stånd lät han signalera sin villighet att inleda förhandlingar, se v. Rosen 2:2, s. 174 ff. Något klander kunde förstås inte riktas mot Skytte och hans soldater och det finns, mig veterligt, heller inga tecken på att Karl XII hade någon annan uppfattning. 

Sidan 303-304: Horn är korkad och låter sig luras av en rysk krigslist, förlorar 950 man. Detta utspelade sig den 9 juni 1704, se v. Rosen 2:2, s. 185. Det som hände var dock att kavalleristyrkan om 150 ryttare var lite för entusiastisk och förlorade en del folk, men infanteriet drog sig tillbaka så fort det blev klart att de anländande inte var svenskar. Så totalförlusten torde ha varit ett par handfull soldater.  

Sidan 303-305: Rehnsköld klandrar Karl XII, som blir svårt kinkig, rider iväg i vredesmod och blir borta i flera dagar.  

Tydligen ska detta inträffa i Sandomierz, före avsändandet av Stenbocks avdelning den 3 augusti som nämns på sid. 306. Den 29 gick Karl XII över Weichsel med högkvarteret och under påföljande dagar gick marschen över Pilchow, Przedzel och Sarzyca mot Wierzewice, se v. Rosen I, s. 260. 

Det hela måste alltså förläggas före denna tidpunkt. Och själva sammanträffandet mellan de båda arméavdelningarna i Sandomierz ska enligt v. Rosen och Adlerfelt ha skett först 26-27 juli.  Det blir helt enkelt inte tid över för flera dagars tjurande. Och jag är rätt övertygad om att hela klandret och kinkigheten är påhittad, ett led i tesbyggandet. Som framskymtat här och var tidigare så finns det en del som talar för att Rehnsköld delade kungens uppfattning i fråga om Polen och då vore han ju knappast rätt person att framföra klander mot samma politiks konsekvenser.

Sidan 304: Rehnskiöld sitter i Gustav Adolfs armétält.Fryxell säger att det var Karl X Gustavs, se del 21, s. 157. 

Kapitel 12 : Lemberg

Värt att lägga märke till

 Detta kapitel innehåller den magnifika uppgiften om August II:s barn och älskarinnor. På sidan 316 berättas hur den virile August går i land med den säkerligen dryga uppgiften att underhålla sina mätresser och "hundrade" barn genom ingrepp i krigskassan. På samma sida avslöjar August mycket generöst för Karl XII att han har låtit öppna alla dennes brev genom ett avancerat postspionage, men klagar aningen småaktigt över att breven har varit så infantilt skrivna att han inte begripit mycket av innehållet. Inte ens denna skäligen grova förolämpning tycks på minsta sätt uppröra Karl XII, vilket får sägas vara rätt anmärkningsvärt. 

Genomgången

 Sidan 306: Den fete Galecki.

Sidan 306: Galecki avger ett nekande svar.

Sidan 306: Kungen vill inta Lemberg för att fullborda Polens erövring.  Ur svenskt perspektiv sett så hade Polen just fått en ny och svenskvänlig kung, vilket varit målet med polska fälttåget. Då kan Karl XII:s avsikt med marschen till Lemberg knappast ha varit att fullborda Polens erövring. 

Sidan 306-307: Meijerfelts kurir anländer, Meijerfelt får nya order.  Striden mellan Meijerfelt och Schulenburg stod nära Posen den 8 augusti 1704, se v. Rosen I, s. 269 f. En kurir från honom skulle knappast hinna fram och tillbaka så raskt att ett bud skulle föranlett Meijerfelt att börja marschera Stanislaus till mötes redan 17-18 augusti.  

Sidan 307: Meijerfelt får order att eskortera Stanislaus till Thorn.  Det var kardinal Radziejowski som Meijerfelt eskorterade, se v. Rosen I, s. 271 eller Adlerfelt s. 221.  

Sidan 307: Marschen mot Lemberg. Yttersta rotarna måste gå med bara gevär, irreguljära trupper följer svenskarna som vilda hundar.  Det kommer från Lyths dagbok, men syftar på marschen den 29-30 juli. Alltså drygt tre veckor före uppbrottet från Jaroslaw och marschen mot Lemberg.    

Sidan 308: Två polackpojkar får efter förhör sira galgen.  Allt det övriga med mörkret, regnet, pukorna, kungen sover på marken med huvudet i en överstes knä, kungens undervisning i handgranatskastning finns hos Fryxell (1902), del 21, s. 272. Men alltså inga hängda polackpojkar. Dessa finns inte heller i Cederholms berättelse, hos Lyth eller hos Adlerfelt. 

Så är polackpojkarna ett fiktivt element och ett led i tesbyggandet?  

Sidan 309: En generaladjutant får benet bortslitet vid livet.

Generaladjutanten Nils Hjelm sårades i låret, men han hade båda benen i behåll vid sin död över 20 senare senare.

Sidan 309: Kungen anländer med gardet.  Nu var ju det ett infanteriregemente. Brunner torde mena livdrabantkåren, men stormningen genomfördes ju av tre dragonregementen till fots, se v. Rosen I, s. 284. 

Sidan 309: Dücker försöker få bort Karl XII ur stridsvimlet.

Här noterar man likheterna, men också tillägg som "slakten".

Sidan 309: Kungen lyckas hugga fyra stycken.  

Fryxell, som med stor iver sökte fastställa hur många Karl XII personligen dödade, missade uppenbarligen dessa fyra. Adelsköld spekulerar kring möjligheten av att Fryxell förbisett en och annan, t.ex. vid Lemberg, men dristar sig dock inte till att ge någon specifikation, se del 2, s. 515.  

Sidan 310: Det staplas döda fiender, som kungen sedan inspekterar.  Ett fiktivt element måhända - i stil med den stora, helt fritt uppfunna likbesiktningscenen på sidan 118-120?  

Sidan 310: Kungen ryter åt en liten flicka.  Tillhör samma kategori? 

Sidan 310: Kungen har lovat fri plundring under 24 timmar, men måste ta tillbaka detta.  Nu var det väl så att krigsartiklarna från 1683 reglerade även dessa ting. Våldtäkt var belagt med dödsstraff, se artikel 88. Vid stormningar gällde artiklarna 116-123, vilka stipulerade vilken typ av egendom som tillföll Kungl. Maj:t och vilken del som tillföll soldaterna. Där sägs bland annat att allt krigsmateriel tillfaller Kungl. Maj:t, liksom all proviant och "viktualie" som finns i allmänna hus. Plundring bör alltså uppfattas som just plundring och inte som massvåldtäkt.  

Abraham Cederholm säger att det spritts en uppgift om 4 timmars, inte 24 timmars, plundring. I själva verket tycks ju dessutom detta ha varit en falsk uppgift.  Man kan på Internet finna en stadshistorik av Frederyk Papée: http://www.lwow.com.pl/historia/papee2.html#17. Papée har uppenbarligen använt en dagbok av Jan Tomasz Jósefowicz (1662-1728), som själv upplevde stormningen av Lemberg. Det Papée berättar tycks stämma väl med svenska källor, d.v.s. att viss plundring förekom omedelbart efter att staden hade fallit men att denna snart stoppades. Rent generellt bör man hålla i minnet att städer som hade intagits med storm kunde förvänta sig ett hårt öde, i Laws of war (New Haven, 1994) citeras ett yttrande av hertigen av Wellington: "I believe that it has always been understood that the defenders of a fortress stormed have no claim to quarter" (s. 48).

Värt att notera är hur kvinnor och våldtäkter har förts in i handlingen.

Sidan 310: Överste Creutz handsekreterare plundrar, mister sitt byte.  

Abraham Cederholm berättar själv att det var hans dräng som samlat på sig dyrbarheter. Denne stoppades utanför huset av generalmajor Lagercrona som lade rabarber på alltsammans. Men, skriver Cederholm, "dristade icke giöra något åtal therpå, i anseende til kongl. placatet som förut förböd alt marode wid lifsstraff". Jag förmodar att detta ska tolkas så att Cederholm inte vågade föra saken på tal då ju hans dräng var den som först rövat föremålen, se vidare C:s berättelse i Karolinska förbundets årsbok 1957.  

Brunner torde ha lånat historien av Alf Åberg.

Sidan 311: Stenbock skriver till sin fru, kungen tjuvläser.  Brevet är i och för sig på franska, se Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna, del 2, s. 56. Översättningen är knappast heller ordagrann, det står: "Les rigureuses ordres du Roij ne permettent pas, que je puisse vous réjoir de quelque beau butin car tout demeure au Roy et Sa disposition; il y a eu des belles piéces d'argenterie..." 

Sidan 311: Karl XII vill inte förvekliga sina soldater.

Sidan 312: Kungen skriver till Rehnsköld.  Brevet är från den 31 augusti 1704. Citatet är dock inkorrekt, det kungen skrev var: "Här hafver intet något förefallit stort, sedan iagh bortgik ifrån eder, utan dhet, som eder nu redan lärer vara bekant, nembl. at vij i torsdags mårgos kommo staden Lemberg på halfannan mihl när med rytteriet..." Brunner har alltså komprimerat.  

Sidan 313: Piper medför brev från Lewenhaupt, nyheter om slaget vid Jakobstadt.  Berättelsen är en komprimering av Fryxells redogörelse i (1856), del 22, s. 64 ff. Vissa egendomligheter har dock insmugit sig. Så flydde inte Sapiehas folk i början av slaget, det var endast en mindre del som avvek efter ett misslyckats anfall, se v. Rosen 2:2, s. 240. Inte heller flydde Wiesnowieckis folk direkt och lämnade ryssarna kvar.  

Dessutom förhåller det sig så att Karl XII kände till utgången av slaget vid Jakobstadt redan den 17 augusti, alltså 10 dagar före Lembergs erövring. Under det datumet finns nämligen i Riksregistraturet införd en gratulationsskrivelse till Lewenhaupt, se Uddgren, H., Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt, del 1, s. 232.  

I Lewenhaupts egen rapport  talas om ca 2 000 stupade fiender, antalet fångar anges inte. Andra svenska uppgifter talar om 230 och 287 fångar. För detta, se Uddgren, Hugo,  Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt. D. 1. - Stockholm, 1919. - S. 232Sidan 313-314: Narva faller, Horn får ett slag av tsaren själv.

Hustruns lik skändas. Horn själv nämner synbarligen inget sådant i sin berättelse, se v. Rosen 2:2, s. 191. Tsaren missbelåtenhet ska heller inte ha orsakats av Horns försvar utan av dennes avvisande svar på en tidigare kapitulationspropå, behandlingen av några tagna ryska fångar samt arresteringen av Nöteborgs kommendant. Historien om skändningen av hustruns lik ska också vara felaktig, om jag inte alldeles misstar mig. 

Helge Almquist skriver i sin artikel Ryska fångar i Sverige och svenska i Ryssland 1700-1709, del II, s. 23: "Ett rykte, att tsaren slagit honom i ansiktet, spriddes omedelbart och har sedan, utbroderat på något sätt, spökat i litteraturen alltifrån Adlerfelt och Nordberg".  

Återigen är det mycket Fryxell. Ett exempel:

Sidan 314: Ivangorod faller med 200 döda hjältekamrater.  Adlerfelt nämner att fästet hade en garnison på 200 man, förmodligen är det den uppgiften som spökar. Ivangorod kapitulerade några dagar efter Narva. "Hjältekamraterna" kommer härifrån:

Sidan 314: Augusts planer röjs av hetmanen Mazepa, vars kosacker anfaller svenska lägret. Dessa släpar med sig sina döda as.  

Augusts trupper hade nått Warszawa den 21 augusti. Den 31 augusti var Karl XII medveten om att August stod vid Warszawa och beordrade då Rehnsköld att marschera till stadens försvar. Nyheten hade Karl XII fått av Rehnsköld, av allt att döma redan under marschen mot Lemberg. Kosackangreppet berättas om i Lyths dagbok och detta ägde rum den 4 september, alltså flera dagar efter att Karl XII fått veta att August var vid Warszawa. Talet om "döda as" är också ur Lyths dagbok, men då i samband med ett överfall den 8 oktober.Mazepa gjorde i verkligheten halt vid Polonne, ca 25 mil från Lemberg, se Herlitz s. 267. Endast en mindre del av hans armé fortsatte till Polen. 

Sidan 314: Karl XII spränger det största kanonerna, vill förstöra mer.Dock anländer Stanislaus och prins Alexander Sobieski. Den ursprungliga tanken var att medföra pjäserna, men det visade sig omöjligt att anskaffa hästar m.m., varför kungen beslöt att spränga de pjäser som inte kunde tas med, se v. Rosen I, s. 285. Söndersprängningen inleddes den 5 september och avslutades den 10. De båda gästerna anlände den 6, se Lyths dagbok s. 15. Kungen sprängde alltså även efter deras ankomst. 

Sidan 314: Kungen har till Warszawas försvar lämnat 675 karoliner och Lubomirski med 6 000 polacker.  Horn torde ha förfogat över ca 1 000 svenskar, av vilka dock något mer än 400 var förlagda i Latowicz, 6-7 mil öster om Warszawa, se Grauers s. 95 och Herlitz s. 271. Kronarmén stod inte under svenskt befäl och var vid nyheten om Augusts annalkande på väg från Warszawa i riktning västerut. Styrkan i Latowicz ska efter kapitulationen delvis ha huggits ned av kosacker, en händelse som torde ha betytt en del för det som hände längre fram under året.  

Sidan 315: Lubomirski byter sida.  Kronarmén eskorterade Stanislaus söderut mot Lemberg, men i trakten av Ulanow skildes deras vägar och kronarmén marscherade till Rzeszow. Försoningen mellan Lubomirski och August ägde rum i Krakow i början av november 1704, se v. Rosen I, s. 304.  Brunner är alltså för tidigt ute. Han har säkert låtit lura sig av Fryxell (1902), del 21, s. 275: "Kort därefter gick han ock öfver till August." 

Sidan 315: Stanislaus måste skicka sin familj till Poznan.   De reste i verkligheten norrut över Riesenburg och Marienburg till Elbing, se v. Rosen I, s. 267.  

Sidan 315: Anfallet mot Warszawa inleds den 21 augusti.Horn föreslår envig, August avslår.  Anfallet igångsattes först dagen därpå. Horn ska verkligen ha framfört ett förslag om att få slåss på öppna fältet med oddsen 3 sachsare mot 1 svensk, men detta tillbakavisades av generallöjtnanten Brandt, se Horn, G., Arvid Bernhard Horn, s. 153.  

Sidan 315-316: Fyra "knänackade" smålänningar får lyssna på Lille Prinsens uppläsning av kompanijournalen.  Den kompanijournal som här tas upp är den som fördes av G. W. Coyet, kapten vid Skånska stånddragonregementet (Buchwalds). Att den som går full på gatorna ska få spö är hämtat ur en notering för den 27 augusti och att ingen vid livsstraff ska taga något från sin värd är hämtat ur en notering den 29 augusti, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 401 ff. Smålands kavalleriregemente deltog förvisso i marschen till Lemberg, men om det faktiskt hängdes fyra man vet jag inte. 

Sidan 316: Piper föreslår att Lemberg avlägger trohetsed till Stanislaus. Brandskatten nedsätts med hälften. Brandskatten nedsattes till en tredjedel, se v. Rosen I, s. 286.  

Sidan 316: Kungen får överraskande besök av generallöjtnant Horn och slår artigt över till svenska språket.  Horn ankom till lägret den 11 september. När det sedan gäller detta med språket så är det ganska egendomligt att Brunner kunnat få uppfattningen att Karl XII talade tyska i vardagslag när det finns mängder av uppgifter som går i motsatt riktning. Jag kan bara som ett litet exempel anföra kungens egenhändiga brev, där t.ex. samtliga till familjemedlemmar riktade brev är skrivna på svenska. Det fåtal brev på tyska som finns är alla till furstliga personer med tyska som modersmål. Ernst Carlson, som samlade och utgav dessa brev, anmärker i sitt förord också på den stora skillnaden i språkbehandling mellan de svenska och de tyska.  

Sidan 316: Augusts lever livets glada dagar i Warszawa med sina många skökor och sina "hundrade" barn.  Envar torde inse omöjligheten i detta. Uppgiften om Augusts många barn kommer från den preussiska prinsessan Wilhemine, som aldrig besökte Dresden under Augusts regeringstid och enbart träffade honom en gång. Enligt henne ska August ha haft 354 barn med olika älskarinnor och dessutom ha haft en typ av orientaliskt harem.Vad man vet om Augusts älskarinnor och hans barn är ungefär det här: Men Aurora von Köningsmarck hade August sonen Moritz, den senare fältherren. Efter Aurora kom grevinnan Esterle, i Polen Ursula Katarina Lubomirska. Lubomirska födde honom 1704 en som som fick namnet Johann Georg, död 1774. 

1701 hade August dessutom skaffat sig en turkisk älskarinna vid namn Fatime, som 1702 födde honom sonen Friedrich August. 1706 födde Fatime dottern Katharina och blev sedan bortgift med en av kungens kammartjänare. Kort före freden i Altranstädt hade August ett förhållande med en fransyska vid namn Henriette Renard, som 1707 födde en dotter som fick namnet Anna Katharina. 

Efter att August avsatts från den polska tronen försvann Lubomirska och ersattes med kungens sachsiske finansministers hustru, Anna Constance von Brockdorf, en dam som bland annat avtvingade August långtgående ekonomiska förpliktelser innan han fick sin vilja fram. Med henne fick August tre barn, två döttrar och en son. När det 1713 blev "en fnurra på tråden" och August ville bli av med den numera till grevinna upphöjda mätressen fick han veta att det skulle bli kostsamt. Det hela slutade med skandal: landsflykt, utlämning och damen insattes sedermera på fästning där hon dog först 1765. 

Denna invecklade historia synes ha satt ned Augusts intresse för kvinnor under en period, men han ersatte henne snart med den polskfödda Maria Magdalena von Denhoff. Denna nya dam avpolletterades 1719 och kungen synes en kortare tid ha funnit ersättning på teatern och operan. Snart kom dock en ny mätress, Erdmuthe Sophie von Dieskau och efter henne Henriette von Osterhausen.  Därefter dyker en gammal bekant upp. Kungen presenteras för sin dotter med Fatime, den 18-åriga Anna Katharina. August synes ha blivit eld och lågor och legitimerade omedelbart henne under namnet grevinnan Orzelska. Att kungens skulle ha inlett ett förhållande med sin egen dotter, som den skvallriga Wilhelmine påstår, verkar högst osannolikt, snarare var det nog så att den åldrade kungen var ensam. De red, de spelade kort, de drack - hon var antagligen för honom ett fönster mot ungdomsåren. För mer om August, hans barn och hans kvinnor, se Piltz, G, August der Starke. - 3 Aufl., Berlin, 1989 och Czok, Carl, August der Starke und seine Zeit.- 4., neu gestaltete und erw. Aufl. -  Leipzig, 2004.

Summa summarum: August hade 8 legitimerade barn och ett betydande antal mätresser och älskarinnor. I jämförelse med detta framstår Karl XII onekligen som en pryd torrboll. Men vem gör inte det? I Karl XI:s och Karl XII:s Sverige skulle August i alla fall ha varit en synnerligen främmande fågel.  

Sidan 316: Horn berättar, på Augusts uppdrag, att denne tjuvläser Karl XII brev. Dock måste August meddela att han inte begriper mycket av innehållet då Karl XII stavar besynnerligt och tänker som ett 5 års barn.  Man får säga att det var generöst av August att meddela Karl XII detta, eller ska det måhända tolkas som ett klagomål, en begäran om kunglig förbättring i såväl skrivande som tänkande?

Jag vet inte var detta kommer ifrån, men det synes väl vara ytterligt osannolikt. August hade blivit rätt grundligt uppbultad under ett par års tid av denne 5-åring och blev ju så småningom också avsatt av honom. Så särskilt svårbegripliga är inte heller Karl XII:s brev, även om han i likhet med en och annan av sina generaler hade en svårläst handstil. Och hans farfar (Karl X Gustav, inte Gustav II Adolf) var heller inte oäven på området, se t.ex. detta exempel på Peter Englunds hemsida: http://www.peterenglund.com/andrabocker_oovervinnerligetext10.htm.  

Sidan 317: Stenbock och Piper idkar högläsning ur Finska Helecons underdåniga fägnesånger.  Detta var ett verk som dels innehöll en hyllningssång till Karl XI på dennes födelsedag 24/11 1696, dels en till Karl XII på dennes 20-årsdag 17/6 1702. De trycktes tillsammans först 1704. Som den minnesgode kanske kommer ihåg läste Piper redan på sidan 238 hyllningen till Karl XII. 

Kapitel 13 : Massakreringar 1704

Värt att lägga märke till

 I detta avsnitt har Brunner lånat mycket från Joachim Lyths dagbok, publicerad första gången i Karolinska krigares dagböcker II år 1912. Denna dagbok skildrar givetvis Lyths upplevelser och funderingar, inte Karl XII:s.På slarvfelsfronten märks främst uppgifterna på sidan 323 om svenskarnas förluster vid Punitz, där Brunner avlivar två generaladjutanter extra.

När det sedan gäller förvanskning av källmaterialet har Brunner på sidan 324-325 av allt att döma lyckats blanda ihop två olika händelser och ur smeten konstruera en extra massaker. 

Carl v. Rosen anger i första delen av Bidrag till kännedom om de händelser som närmast föregingo svenska stormaktsväldets fall (s. 297 f.) att Vellingk den 30 oktober nedgjorde en ca 600 man stark rysk avdelning och att Karl XII själv den 31 drabbade samman med ca 1 200 kosacker vid Oder Beltsch. Karl XII berör båda händelserna i brev till sina systrar från Rawicz den 4 januari 1705. Samma uppgifter ges också av Gustav Adlerfelt, en källa som Brunner har använt. 

Genomgången

Sidan 318: Kungen vill låta sin vrede härja och avbränna alla landsträckor tillhörande August.

Han jagar norrut i rasande fart. Häri torde ligga en logisk motsättning. Ska man härja och bränna ordentligt bör marschen rimligen gå relativt långsamt.  

Uppbrottet var den 13 september och marschen gick åt nordväst på flera kolonner, som Adlerfelt säger gick det mycket långsamt på grund av de dåliga vägarna. Förklaringen här är som så ofta tidigare Fryxell, från vilken Brunner plockat några fraser:

Problemet är bara att Fryxell här talar om två olika tidpunkter. Brännandet avser marschen från Lemberg till Warszawa under senare delen av september, brådskan jakten på de flyende sachsarna i slutet av oktober. För detta, se t.ex. Adlerfelt.

Sidan 318: I byn Rebenna fanns en vacker uppmurad brunn.  Uppgiften är från Lyths dagbok, som dock säger att den fanns i byn Schiolkovo.  

Sidan 318: Bönderna i Rebenna kan kurera den franska sjukan.

För den intresserade kan nämnas att orten Hrebenne ligger alldeles vid gränsen till Ukraina, ca 2 mil sydsydost Tomaszow Lubelski. Om bönderna i trakten fortfarande besitter unika medicinska kunskaper känner jag dessvärre inte till.

Sidan 318: Man närmar sig vojvodskapet Poznan.  Poznan eller Posen låg i västligaste delen av Polen, medan Karl XII vid den aktuella tiden befann sig i södra delen av landet. Mellan honom och Poznan fanns flera andra vojvodskap.  

Sidan 318-319: Man närmar sig orten Tomaszow, stöter på vägen dit på eremiter, ser ett ludet barn, skjuter bönder och hittar livsmedel.  Detta är också helt igenom Lyth, som tillhörde Västmanlands regemente. Eremiterna var summa 2. Lyth nämner hästar, oxar och "annor boskap", inga gäss.Typiskt är att Brunner fastnar i Lyths berättelse och skriver: "Till regementet fördes stora kvantiteter proviant...". En Karl XII som berättare skulle rimligen ha talat om "armén".

Sidan 319: Från den 23 september ledsagades Stanislaus av Rehnsköld vilken anslöt i Zamoisc.Rehnskiöld marscherade den 22 vid "Pilkowa". Stanislaus kom samma dag på besök, men reste mot kvällen bort igen. Den 23 fortsattes marschen till "Gorey". Samma dag återkom Stanislaus. Goraj ligger ca 4 mil väster om Zamosc. Rehnskiöld kom alltså inte till Zamosc.

Sidan 320: Karl XII pekar för Stanislaus ut kung August.  Torde i så fall ha varit rätt obehövligt, till skillnad från Karl XII hade Stanislaus sett August förr.  

Sidan 320: Överstelöjtnant Bonde förlorar 30 man. Också detta kommer från Lyths dagbok, som dock säger att det var kosackerna som förlorade 30 man. Händelsen inträffade den 18 oktober, enligt Lyth. 

Sidan 321: Folket följer med största lust sin nådige och tappraste herre.

Sidan 321: Kungen förföljer sachsarna i rasande tempo. I staden Tarczin rörs åter trumman. Det här är också Lyth. Nu tjänstgjorde denne vid Västmanlands infanteriregemente, varför beskrivningen inte passar in på Karl XII:s rörelser. Västmanlänningarna stod i Tarczin 20-22/10, enligt Lyth. Karl XII stod vid samma tillfälle längre västerut, den 22 marscherade han förbi Rawa mot Jezow, se v. Rosen I, s. 294.  

Sidan 321: Kungen ankommer till Kalisz.  Detta skedde den 26 oktober. Att det vid tillfället skulle ha ihjälskjutits en mängd sachsare, polacker och judar ter sig som högst osannolikt, om inte av någon annan anledning än att den anfallande svenska styrkan bestod av kavalleri- och dragonregementen.  

Sidan 321-322: Med anledning av skottet mot Klinckowström avrättas 10 personer ur stadsbefolkningen.Kungen studerar de utvalda.  Fryxell relaterar omständigheterna runt Klinckowströms död i (1902), del 21, s. 280. Fryxell stödjer sig delvis på Ture Gabriel Bielkes memoarer. Bielke berättar att sachsarna hade kapitulerat då Klinckowström anlände med order från kungen. Dücker och Klinckowström började då samtala på ett väldigt familjärt sätt och en sachsisk överste som såg detta trodde att den senare var Karl XII. Han sköt då Klinckowström, vilket gjorde Dücker synnerligen uppbragt. Denne ska sedan ha beordrat att man skulle bryta sig in där översten höll till, men Karl XII upphävde ordern. Istället fick den sachsiske översten ostraffat medfölja de övriga fångarna till Sverige. Fryxell relaterar slutet annorlunda och säger att Dücker på eget bevåg lät skjuta 10 av de fångna sachsarna.  

Oavsett vilken som är den riktiga versionen så kan man notera att inte ens Fryxell, knappast en vän av Karl XII, påstår att de dödade skulle ha varit vanliga civilpersoner eller att åtgärden skulle ha vidtagits på Karl XII:s order. Med tanke på hur Brunner hanterat exempelvis rättsfallen i justitierevisionen blir tyvärr den naturliga konklusionen att detta är ännu ett exempel på hans tesbyggande, d.v.s. uppgiften är i sak oriktig men avsedd att styrka bilden av "massmördaren" Karl XII.I den officiella relationen - Kort berättelse, om det i Pohlen öfwerståndne fälttoget åhr 1704 - beskrivs händelsen så här: "När öfwerste Dyker höll på at upfordra staden och wachten äfwen at öpna portarna, sedan dem qwarter war tilsagt, blef Klinckowström, som utaf Hans May:t til honom war sänd, utur en glugg genom bröstet skuten, så at han strax död ned af hästen segnade. Öfwerste Dyker lät därföre nedergiöra 10 man, de andre blefwo krigsfångar."

Sidan 322: Den fallne Klinckowström hade redan i barndomen uppvaktat Karl XII i kammaren på Riddarholmen.Carl Bernhard Klinckowström var född den 16 oktober 1682 och var alltså nästan exakt 4 månader yngre än kungen. Klinckowströms barndom var alltså även Karl XII:s och någon kunglig kammare på Riddarholmen tillkom ju inte förrän efter slottsbranden 1697, då den kungliga familjen flyttade in i Wrangelska palatset.

Sidan 322: Där lägenhet ges ska kungen hjälpa Klinckowströms anhöriga.Detta skulle ha kunnat vara ett spår av att Brunner har använt Konung Karl XII:s egenhändiga bref:

Emellertid är det så att Frans G. Bengtsson citerar frasen, varför det är troligare att Brunner har hittat den i Karl XII:s levnad, ett verk han bevisligen har använt. Man kan också notera att "nedtecknandet" skedde i ett privat brev till äldsta systern Hedvig Sofia - om nu inte Brunner menar att Frans G. var nedtecknaren.

Sidan 322-323: Striden vid Punitz. Här ska dock sägas att Södra skåningarna inte var fulltaliga, utan enbart bestod av fem skvadroner i stället för åtta, se Platen, C. G., Kungl. Skånska dragonregementets historia II, s. 124.  

Sidan 323: Striden inbringade 280 döda svenskar, däribland 3 generaladjutanter. 130 döda och ca 100 sårade, enligt ovan nämnda verk. Frans G. Bengtsson anger 280 döda och sårade. När det sedan gäller de tre generaladjutanterna så var de Gotthard Henrik von Lantingshausen, Carl Gustaf Hård och Anders Torstensson. Lantingshausen stupade verkligen, men Hård avled först nästan 40 år senare. Torstenson föll vid Poltava.  

Sidan 324: Kungen får veta att 2 000 ryssar uppehåller sig i Oder Beltsch, avbryter jakten på sachsarna.  

Karl XII avbröt jakten på sachsarna den 29 oktober i Karangelwitz, där stod han stilla också påföljande dag eftersom sachsarna lyckats ta sig över på andra sidan Oder, se v. Rosen I, s. 296. Den 31 marscherade kungen norrut, möjligen för att söka förening med Wellingk som befann sig nära Fraustadt.  Sidan 324: Kosackerna omringas och massakreras.  Adlerfelt säger att de var 2 000, v. Rosen anger siffran 1 200. Karl XII lät sina dragoner gå till anfall till fots, medan Södra skåningarna anföll till häst. En del av kosackerna lyckades ta sig över Oder, men de flesta blev nedsablade eller innebrända, sannolikt som en hämnd för det som drabbat Leijonhielms avdelning vid Latowicz. Några kanoner hade kosackerna inte, här har Brunner blandat ihop denna händelse med en annan, se v. Rosen I, s. 297.  

Förmodligen är det den här episoden som vicekanslern Safirov berör i A discourse concerning the just causes of the war between Sweden and Russia : 1700-1721 (Dobbs Ferry, 1973). Han berättar på sidan 334 om en episod där några ryssar ska ha retirerat in i ett hus och bett om kvarter, men förvägrats detta och istället hade huset tänts på.Ordinarie Stockholmiske Post-tijender för den 29 november talar om 1 500 dödade ryssar och 200 fångar. Den officiella relationen  Kort berättelse, om det i Pohlen öfwerståndne fälttoget åhr 1704 berättar att orsaken till att en del skonades var att arriärgardets anförare Rotkirch hade givit några ryssar nåd, vilket fick fler att överlämna sig till honom. Tydligt är att Rotkirchs handlande var spontant. Relationen säger att den skoningslösa behandlingen av kosackerna för svensk del hade sin grund i händelserna vid Latowicz och att polackerna var upprörda över kosackernas framfart i Polen.

Sidan 324: Man räknar till 904 döda as, den 29 oktober 1704.12 får nåd. Först och främst inträffade detta den 31 oktober, för det andra fick 212 man nåd. De 12 skonade tillhör en annan händelse, se Adlerfelt. "As" är, som tidigare visats, ett uttryck Lyth använder. Till Lyths försvar ska sägas att "as" på den tiden inte riktigt hade samma nedvärderande innebörd som nu, se SAOB.  

Sidan 324: Kungen stöter på 2 000 kosacker som innebränns eller nedsablas. 212 man skonas. Detta är alltså en extra massaker, som aldrig inträffade.Sidan 325: Armén går i vinterkvarter.

Sidan 325: Wellingk massakrerar ryssar, skickar kittlar med kroppsdelar till Karl XII.  

Wellingk kom den 30 oktober till Tüllendorf, en by nära Fraustadt. Där påträffade han ca 600 man ryskt infanteri, förskansade i en vagnborg och stödda av 11 kanoner. Hela styrkan massakrerades utom 1 major, 1 löjtnant och 4 meniga vilka fick kvarter. Några hade gömt sig och av dessa fick 12 meniga och en underofficer nåd och togs i tjänst av Karl XII, se Adlerfelt. Om kittlarna kan man då säga att eftersom enligt uppgift färre än 20 överlevde, varav 12 togs i tjänst av svenskarna så kan knappast öron, näsor och fingrar från 6 man ha räckt till att fylla tre kittlar. 

Jag är heller inte riktigt klar över varifrån just den uppgiften kommer. Safirov berättar att det 1705 anlände två ryska soldater till Moskva vilka hade stympats genom att ha fått tår och fingrar avskurna. De båda soldaterna ska ha visats upp för de utländska sändebuden och då berättat att den svenske kungen hade haft en stor mängd ryska fångar vilka delvis massakrerats, delvis stympats, då armén hade stått i begrepp att bryta upp. Vad som är sanning i den historien är inte lätt att utreda.

Vad som exakt inträffade och när det gjorde det är inte lätt att utreda.

Det enda man egentligen kan vara rätt säker på är att det som inträffade vid Tüllendorf och Oder Beltsch var hämnd för Latowicz, så nämns det till exempel i Ordinarie Stockholmiske Post-tijender den 29 november att de ryssar som Karl XII drabbade samman med den 31 oktober hade varit med vid Latowicz.  

Det framgår också att man skilde på ryssar och sachsare, i samma bulletin från högkvarteret sägs att "Fångar hafwa wij öfwer 1 000, alle sachsare men der emot har ingen ryss fått qwarter." Samma uppgift återkommer i en ny bulletin av den 10 november, publicerad i tidningen den 6 december 1704. Det heter där: "Hijt komma dageligen månge öfwerlöpare af Ryssar och Cossaquer, sedan de hört, att alle nu mera få quarter". 

Den officiella relationen säger att Wellingk vid Tüllendorf skonade 2 tyska officerare och att man efter striden räknade till 912 döda ryssar, exklusive de som hade blivit innebrända.Att ge kvarter, d.v.s. nåd, var heller inte någon självklarhet vid den här tiden. I mitten av 1700-talet publicerade Emmerich de Vattel "Droit de gens" och i del 3 avhandlas kriget. Enligt Vattel ska en fiende som ber om nåd alltid skonas, med ett par undantag. Om den besegrade gjort sig skyldig till brott mot krigets lagar är det tillåtet att vägra ge nåd, men då måste straffet också drabba en skyldig individ. Om man däremot för krig mot en ociviliserad nation som struntar i alla normer kan straffet få drabba vem som helst av dess medborgare. Också om fienden vid upprepade tillfällen avrättat fångar, kan det vara tillåtet att göra likadant, då som ett medel att få denne att upphöra med detta. 

Så sent som under nordamerikanska inbördeskriget utfärdades följande instruktioner av nordsidan: "It is against the usage of modern war to resolve, in hatred and revenge, to give no quarter. No body of troops has the right to declare that it will not give, and therefore will not expect, quarter ; but a commander is permitted to direct his troops to give no quarter, in great straits, when his own salvation makes it impossible to cumber himself with prisoners" (General order no 100, paragraf 60).

När det gäller händelserna vid Oder Beltsch och Tüllendorf torde man med stor sannolikhet kunna anta att det handlade om högst avsiktliga repressalier, en centralt formulerad handlingslinje som tillämpades med stor hårdhet och konsekvens. Det är också det intryck man får av Jöran Nordbergs beskrivning.

Kapitel 14 : Ravitz

Värt att lägga märke till

Här inleds avsnittet med ett nytt slarvfel, Brunner har inte lyckats läsa Adlerfelt på rätt sätt. På sidan 327 är det svårt att veta om han avsiktligt har förvanskat eller bara virrat bort sig, först talas det om att generalerna betvivlar postsäkerheten och sedan hänvisas till ett brev från kanslitjänstemannen Müllern till diplomaten Mauritz Wellingk, skrivet först flera år senare. 

På sidan 328 "konstateras" att Karl XII saknade skäggväxt, något som inte hindrade honom från att ha ett rejält skägg efter fjortondagarsritten till Stralsund. På sidan 329 finns det en verklig komisk höjdpunkt, Brunner kan uppenbarligen inte de militära gradbeteckningarna och lyckas belöna en generallöjtnant genom att degradera honom! 

På sidan 333 faller Brunner i en Fryxellsk fälla och flyttar fram Ankarstiernas arbete med att få göra ett nytt anfall mot Retusaari ett helt år. 

På sidan 334 ankommer regementspastor Westerman för andra gången till armén och på sidan 336 har både Rehnskiöld och Karl XII drabbats av minnesförlust. 

Genomgången

Sidan 326: Ravitz blir högkvarter.

Varifrån  sädesmagasinen kommer kan jag tyvärr inte säga.

Sidan 326: Nya dragoner under Carl Horn går till Preussen för rekrytering.

Detta är felaktigt. Vad Adlerfelt säger är att överste Carl Horn och hans pommerska infanteriregemente förlades i Thorn, medan dragonregementena gick till Preussen för att kompletteras. Friherre Carl Gabriel Horn af Åminne (1668-1707) är den som avses, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 326-327: Kungen låter utfärda förnyad befallning till alla generaler och överstar, inalles 35 personer, angående journalers insändande till Adlerfelt.  

Av Brings förord till Karl XII:s krigsföretag framgår att den första ordern utgick den 19 april 1702. Den ordern utfärdades till 35 personer. En förnyad befallning utgick den 28 november 1704, denna ska dock endast ha gått till Rehnsköld och andra generaler. I dessa order framgår heller inte att de utgår i anledning av Adlerfelts arbete, det är en tolkning Bring gör. Villius betvivlar, av allt att döma på mycket goda grunder, att dessa befallningar hade något med Adlerfelts arbete att göra, se Karl XII:s ryska fälttåg, s. 21, not 47 samt s. 10 f

Sidan 327: Den store Widebeck skaldar.  Så stor var väl kanske inte Magnus Widebeck (1680-1732), sedermera komminister i Västra Torsås. Skaldestycket trycktes visserligen 1704, men var ursprungligen skrivet och framfört i anledning av slaget vid Kliszow, se LIBRIS. Brunners källa är Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm, varifrån han av allt att döma har hämtat så gott som alla hänvisningar till olika skaldestycken.

Sidan 327: Kungen studerar Grimarests stora arbete "Les campagnes de Charles XII".  Här hör det till saken att första volymen utkom 1705. Om inte Karl XII var synsk kan han senhösten 1704 knappast ha känt till detta.  

Sidan 327: Kungen fortsätter med sin tjuvläsning av brev, generalerna börjar betvivla säkerheten inom posten. Müllern ber Vellingk skriva på en särskild lapp det kungen ej ska få veta.  

Låt oss för ett ögonblick anta att uppgiften är korrekt, Karl XII bedrev verkligen brevspionage i stor skala. Vilken nytta skulle det vara med att skriva hemligheter på en särskild lapp om Karl XII öppnade all post? Den enda effekten skulle vara att kungen tvingades läsa en sida till.  Bakgrunden till detta är en uppgift hos Fryxell (1902), del 27, s. 43, där just detta brev från Müllern till Vellingk omtalas. Det säges vara från den 9 juli 1713! 

Vad Fryxell berättar rör alltså tiden i Turkiet och kungens brevspionage tillgick alltså så att han gärna ville läsa alla brev som kom till männen i hans omgivning - uppenbarligen efter det att de öppnats av adressaterna. Annars vore ju hemliga meddelanden på separata lappar utan poäng.  Sedan var förstås Müllern inte general utan kanslitjänsteman.  

Sidan 327: Stenbock har blivit skräckslagen och vågar inget skriva.

En titt i Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna : en brevväxling ger vid handen att den förstnämnde från den 23 november 1704 till den 12 januari 1705 avsände minst 8 brev enbart till hustrun. Brevens karaktär kan knappast sägas variera från de som skrevs före eller efter vistelsen i Rawicz.

Sidan 328: Besökarna noterar att Karl XII saknar skäggväxt.  Dock var det inte värre med den saken än att han vid ankomsten till Stralsund 1715 ska ha haft ett rätt hyggligt skägg, se Karolinska förbundets årsbok 1924, s. 230.  

Sidan 328: Kungen äter middag.  Här är det återigen en smula komiskt. Skildringen bygger på ett anonymt ögonvittnes berättelse, se Villius Karl XII, s. 63 ff. Den anonyme iakttagaren har naturligtvis inte varit närmare bekant med männen i kungens omgivning och kallar därför en av gästerna för "greve Wrangel". I Brunners version blir detta "en greve Wrangel". Om tanken nu är att upprätthålla fiktionen att det är Karl XII som berättar bör kanske denne Wrangel identifieras? "En greve Wrangel" - skulle Karl XII uttrycka sig så? Identifieringsproblemet är heller inte särskilt stort, det fanns nämligen endast en greve Wrangel vid den här tiden - löjtnanten vid Livdrabantkåren Carl Gustaf Wrangel af Adinal.  Den "kammarherre Nordberg" som läser bordsbönen ska väl vara Jöran Nordberg, den kände prästmannen. Här dyker en annan gammal bekant också upp, nämligen kronköksmästaren Tarlo, denne av Brunner så brutalt degraderade polske magnat. Sedan är det en liten lustifikation att Stenbock inte får vara med vid middagen, den anonyme berättaren nämner att även han var närvarande.  När det sedan gäller titulaturen så var "storsekreteraren" Michal Jozef Sapieha enbart "pisarz polny" eller fältsekreterare, men den felöversättningen har Brunner övertagit  från sin källa.

Sidan 328: Lagercrona har synpunkter på Stenbocks dryckesvanor.I originalet är Stenbock närvarande. Brunner har här klumpat ihop två olika berättelser, dels den ovan nämnda anonyma, dels en som återgivits av Jöran Nordberg, se Hallendorff, Carl, Bidrag till frågan om publicerandet af Nordbergs Konung Carl XII:s historia. - Upsala, 1899. - S. 55. Enligt Nordbergs berättelse ska kungen inte ha tigit utan sagt sin åsikt rent ut.

Sidan 329: Rehnsköld vill diskutera militära teknikaliteter.  Vår anonyme betraktare nämner inget om att Rehnsköld skulle ha varit närvarande. 

Sidan 329: Kungen föraktar Stanislaus - ja, alla.  Skäligen obevisbart, skulle jag vilja påstå. Något dylikt visade Karl XII i varje fall knappast mot honom eller mot sina generaler. Vid Stanislaus höll han fast livet kan man säga, även i förhandlingarna med Ryssland 1718 var Stanislaus återuppsättande på tronen en viktig fråga.  

Inspirationen till denna utgjutelse kommer från ovannämnda anonyma ögonvittnesskildring. Upphovsmannen säger däri, apropå de obetydliga säkerhetsåtgärderna, att Karl XII "tycktes förakta det fega polska folket". Detta yttrande säger förstås en hel om den anonymes egna funderingar, men föga om Karl XII:s.

Sidan 329: Generallöjtnant Stromberg blir degraderad.  Det här är också rätt komiskt. Enligt Brunner ska Smiegelski med 700 man ha anfallit Stromberg som hade 24 man. Stromberg ska dock ha försvarat sig så duktigt att polackerna blivit tvungna retirera med en hop döda och sårade. "av löjtnanten gjorde jag en major", skriver Brunner. Uppenbarligen betyder detta att generallöjtnant Stromberg blir generalmajor Stromberg, för något annat namn förekommer ju inte i Brunners version. Men så var det naturligtvis inte. Den lyckosamme löjtnanten hette Gustaf Pistol, fast enligt Petri var han vid tillfället alldeles nyutnämnd kapten. Men major blev han och föll som sådan vid Poltava 1709. Händelsen fick stor uppmärksamhet och det skrev till och med i Posttidningar om saken. För mer se Petri, G., Kungl. Första livgrenadjärregementets historia 3, s. 188.  Som en detalj kan noteras att motståndarens namn här stavas "Smiegelski" medan han på sidan 332 får heta "Smigielski", vilken också är den rätta namnformen.

Sidan 329: Kungen skickar 6 000 rekryter till ryska gränsen mot Karelen.  Detta låter förstås mäkta egendomligt, men är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 46. Varifrån uppgiften är hämtad framgår inte, men i v. Rosen 2:2, s. 198 f. finns ett förslag på Maydels trupper sommaren 1704 och då uppgick de till något över 4 000 man. Att han under vintern 1704/05 skulle ha förstärkts med hela 6 000 man ter sig högst osannolikt.  

Sidan 330: Överste Armfelt anfaller Cronslott. Överste blev Armfeldt först 26/3 1707, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Anfallet genomfördes kring månadsskiftet januari/februari 1705 med 300 man till häst och 6-700 till fots. Man fördrev och nedgjorde raskt besättningen på Retusaari, men kunde inte företa sig något mot Kronslott. I brist på hästar och tid kunde man inte bortföra något men brände ned hus, magasin och förstörde en mängd lodjor och båtar, se Handlingar rörande Finland under det stora nordiska kriget, del 1, s. 105.  Som vanligt hörs Fryxells röst i bakgrunden. Ett smakprov:

Sidan 330: Kungen skriver i ett svarsbrev att han är upptagen med försvarsväsendet, varför systrarna inte kan komma.

Det brev som avses bör vara nr 14 eller nr 57 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det kungen där säger är dock att han själv gärna skulle resa för att uppvakta sina systrar om "soldatväsendet tillätet". Systrarnas besök avböjs under förevändning att resan är svår och man inte kan veta var armén just då befinner sig.  

Sidan 330: Systrarnas avsikt var i själva verket att försöka utverka nåd för Nils Bielke och störta Piper.  Fryxell nämner detta i (1856), del 21, s. 278 och kallar uppgiften för "en sägen". 

Sidan 331: Kungen svarar sin farmor att han är gift med hela soldathopen.  

Om inte Brunner funnit ett för Ernst Carlson okänt brev, vilket han i så fall gärna hade fått återge mer av, är detta också galet. Något brev till farmodern från den här perioden finns inte i Konung Karl XII:s egenhändiga bref.  

Sidan 331: Citerat brev till systern Ulrika Eleonora.  Detta brev är i själva verket ganska långt, de citerade delarna är en del urklipp från första halvan av brevet som har nr 57 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref och är från den 4 januari 1705.  

Sidan 331: Horn är bruten och ska hemsändas som kungligt råd. Till Horns efterträdare som högsta befäl för livgardet görs friherre av Adinal, greve Karl Wrangel.  

Arvid Horn utväxlades i slutet av mars 1705 och reste då till Rawicz. Där gifte han sig den 30 april med Inga Törnflycht och blev därigenom svåger med Karl Piper. Rådsfullmakten kom först den 27 december 1705, alltså nästan 8 månader senare. Greve Carl Gustaf Wrangel af Adinal blev chef för Livdrabantkåren den 2 juli 1706, alltså mer än ett år efter de händelser som här beskrivs.  

Livgardet och Livdrabantkåren är förstås inte samma sak och Wrangel var inte både greve och friherre samtidigt. Ja, och Horns första hustru hade dött i Riga i mars 1703, vilket förstås inte var "året innan" 1705.  

Sidan 331: Kungen dansar ystert. Detta med nedfallna håruppsättningar och "svenska maneret" brukar omtalas i samband med Meijerfelts giftermål den 30/5 1707 med Anna Maria Törnflycht.  

Sidan 332: Kungen är ute och rider med endast 3 livgardister. Fryxell (1856), del 21, s. 277 har "beledsagad av trenne personer" vilket hade varit att föredra. Livgardet var ju ett fotregemente. 

Sidan 332: August försöker mörda Karl XII genom att bränna ned ett hus.  Fryxell igen, som på samma sida omtalar också denna händelse. En version skulle vara att attentatsmannen greps av ångest just när han skulle skjuta, en annan att han skulle ha tillbakahållits av en övernaturlig kraft just som han skulle sticka kniven i Karl XII:s hjärta. I den senare versionen skulle attentatsmannen sedan, överväldigad av samvetsångest, ha anmält sig hos Karl XII som då ska ha uppfattat honom som vansinnig och släppt honom. "Så gick sägnen", säger Fryxell. Och nu går den igen, likt en osalig ande. 

Sidan 332: Kungen sänder Lubomirski med 1 500 ungrare och en fana polacker till Krakow som tredskas, generalmajor Stromberg sänds också dit sedan staden tredskats.  

Först är det förstås på sin plats att beklaga den arme Nils Stromberg som så oförmodat blev degraderad till generalmajor på sidan 329. Säga vad man vill, men Brunner är i alla fall konsekvent - är man degraderad förblir man det. Nu var Teodor Lubomirski (1683-1745) ju inte underställd Karl XII, så det var knappast kungen som skickade honom till Krakow. Hur som helst, Lubomirski förefaller ha gjort sin Krakowvisit i januari 1705 och den 1 mars kom han till Rawicz. 

Kort därefter avgick Stromberg med 4 infanteriregementen och en del kavalleri till Krakow där Lubomirski sedermera anslöt. En hel del av det som här berättas ägde alltså rum före Horns giftermål (s. 331). Se vidare Adlerfeld och Wimmer, J., Wojsko rzeczypospolitej w dobie wojny polnocnej, s. 285. Denne Lubomirski var brorson till Hieronymus, kronfältherren, och var starost av Spisz, söder om Krakow.  

Sidan 333: Ankarstierna anfaller Cronslott. Kungen har för hans understöd krävt 350 000 daler silvermynt av rådet, men de har inga pengar.  Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 47. Fryxell relaterar dock saken något annorlunda. Enligt honom hade Ankarstierna begärt att få utföra ett anfall, vilket Karl XII beviljat och instruerat rådet att skaffa fram medel. Under behandlingen av frågan ska då Fabian Wrede ha nämnt summan 350 000. Fryxell hänvisar i sin redogörelse till ett rådsprotokoll för den 19 december 1704. Frågan är då om Fryxell inte har förväxlat årtalen. Det är nämligen så att Ankarstierna efter det misslyckade försöket sommaren 1705 ville göra ett nytt påföljande år och i en rapport till Karl XII av den 22/7 1705 drog han upp riktlinjerna för vad detta krävde, nämligen byggnation av pontoner och 40-50 pråmar. 

Kungen godkände förslaget, men Amiralitetskollegium protesterade. Också rådet opponerade sig och lät meddela Karl XII att utrustningen av en eskader av den typ Ankarstierna begärde skulle kosta 350 000 daler silvermynt. Detta brev från rådet är daterat 19/12 1705. I brevet framförde rådet även den åsikten att det var tillrådligt att istället vänta på att Karl XII vände sina vapen mot öster, då skulle de aktuella områdena ändå bli befriade. För detta, se Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten, s. 306 ff.  

Sidan 333: Ankarstierna seglar från Karlskrona med 20 örlogsfartyg, 462 kanoner och 2 340 man.  

Detta är också Fryxell, samma sida som ovan. Eskadern bestod av skeppen Västmanland, Halland, Wachtmeister, Wrede, Ösel, Stralsund, Göteborg, Reval och Norrköping, fregatterna Ruschenfelt, Snarensven, Falken, Delphin, Postiljon, Fröken Eleonora och Wolgast samt 3 brigantiner, 2 bombkitsar, 1 brännare, 1 sjukskepp och 1 ammunitionsfartyg, enligt ett manuskript i Kungliga Örlogsmannasällskapets samlingar. Munthe har något andra siffror, enligt honom var det 7 linjeskepp, 5 fregatter, 3 brigantiner, 2 bombfartyg, 1 brännare samt 1 proviant- och 1 sjukfartyg. Jag är alltså inte helt övertygad om att Fryxells uppgifter är riktiga.  

Sidan 333: Det var bestämt att han skulle få låna 1 000 man av Maidel.  Detta stämmer inte, Maidel hade endast försäkrat Amiralitetskollegium att han skulle hjälpa med "allt han kunde", se Munthe s. 301. Det hör dock till saken att Ankarstierna sedermera fick låna först 400, sedan 1 000 man från garnisonen i Reval. 

Sidan 333: Anfallet misslyckas och 900 svenskar stupar, vid nästa försök stupar 600. Det första försöket avbröts på ett tidigt stadium och kostade enligt Munthe mer än 100 döda. 900 kan det ha det inte kostat eftersom Ankarstierna medförde 450 soldater och sedan fått låna 400. Det andra försöket ska ha kostat 560 stupade och 35 tillfångatagna, enligt Munthe.  

Sidan 333: Kungen sänder Nieroth med 3 regementen för att skydda riksdagen, denne anfalls av Paijkull med kronoarmén.  Paykul hade en styrka bestående av polacker, litauer och sachsare. Nieroth hade sina egna smålänningar, Burenskölds östgötar och Kruses tremänningskavalleri samt en liten avdelning infanteri under en kapten Kafle, vilket bör betyda Skaraborgs regemente. 

Sidan 334: Löjtnant Ryberg och 2 ryttare av livkompaniet tar Paijkull till fånga.  

Då kan man förstås undra vilket livkompani, det var ju tre regementen inblandade. Uppgiften har Brunner säkert hämtat hos Frans G. Bengtsson (som dock klargör vilket regemente det handlar om), men eftersom Brunner uppenbarligen inte förstår den militära terminologin (jämför degraderingen av Stromberg på s. 329) har han inte förstått att "livkompani" inte säger särskilt mycket. Hur som helst, det torde handla om Magnus Rydberg, senare adlad Cronflycht, vid tillfället sekundryttmästare vid Östgöta kavalleriregemente, se Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare, s. 125.  

Sidan 334: Kungen välkomnar bataljonspredikanten Westerman.Kungen står med gardet i Görschen.  Som den minnesgode erinrar sig är det andra gången som Westerman anländer, första gången var på sidan 265. Den här gången kom faktiskt Westerman. Däremot berättar Westerman att kungen kom på besök till regementet dagen efter W:s ankomst, se dennes dagbok i Karolinska krigares dagböcker VII. 

Sidan 334: Westerman håller omedelbart sitt inträdestal för regementet i kungens närvaro.  

Så var det inte heller. Sin inträdespredikan höll Westerman den 10 söndagen efter Trefaldighet, enligt egen utsago. Detta var den 6 augusti, mer än två veckor senare.  

Sidan 335: Under krigsråd med Rehnsköld får kungen höra om Lewenhaupts seger vid Gemäuerthof.  Slaget stod den 16 juli 1705 och det är högst osannolikt att Karl XII kände till saken före uppbrottet från Rawicz den 29 juli. Nyheten om slaget vid Jakobstadt den 26 juli 1704 nådde kungen den 17 augusti eller något dessförinnan, se noteringen för sidan 313. En brevförmedlingstid på tre veckor synes alltså vara mer rimlig. Den 10 augusti 1705 blev Lewenhaupt generallöjtnant, vilket alltså är drygt tre veckor efter slaget vid Gemäuerthof, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Sidan 335: Slaget vid Gemäuerthof

Man torde kunna säga att likheterna är påtagliga...

Sidan 335: Segern kostade oss 1.500 man, ryssarna förlorade 6.000.Adlerfelt hävdar att ryssarna förlorade 7 000 ryssar man. Lewenhaupts sentida levnadsskildrade Hugo Uddgren säger att svenskarna förlorade 1 900 man i döda och sårade, ryssarnas egna siffror anger att de förlorade ca 1 000 man i döda. Uddgren beräknar de totala ryska förlusterna till ca 4 000, se Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt. D. 2, s. 70.

Brunners siffror är de som finns hos Fryxell, del 22 (1856), s. 70.

Sidan 336: Rehnsköld berömmer vår latinske överste, kungen korrigerar och säger att överste snart ska vara "generallöjtnant".

Lewenhaupt var sedan den 14 april 1703 generalmajor, nog borde både kungen och Rehnsköld ha känt till detta?

Kapitel 15 : Grodno

Värt att lägga märke till

I detta kapitel märks framför allt redigeringen av av Karl XII:s brev till Rehnsköld, se sidan 349. Genom att klippa sönder två olika brev, plocka ut vissa delar och sedan göra en avgörande redigering av en nyckelmening lyckas Brunner ändra brevets innebörd på ett avgörande sätt. Onekligen inte lätt att genomskåda för den oinvigde.Av sakliga misstag märks "överkocken" Tarlos återkomst på sidan 346. Jag kan också rekommendera historien om skådepenningen, se sidan 346-347. Den visar hur illa påläst Brunner är, hur slarvigt han gått till väga och hur han hela tiden har strävat efter att åstadkomma skrivbordkonstruktioner som ska passa in i hans enbart kommersiellt motiverade tesbygge. 

För avskrifter av äldre verk se t.ex. sidan 337. På sidan 346 ser vi hur "Karl XII" har uppstått genom en korsning av Alexander Magnus Dahlberg och Joachim Lyth, kryddad med en knivsudd Brunner. 

Genomgången

 Sidan 337: Karl XII lägger upp planerna.

Sidan 337-339: Stanislaus kröning.  

Detta torde i princip vara vad Adlerfelt och Fryxell berättar. Inte minst den förre är synnerligen utförlig. Så detta lämnar jag åt sidan. 

Sidan 339: Kommendanten Knorring hotar att sätta eld på slottet.I så fall ett föga genomtänkt hot, då det ju var just där som svenskarna befann sig. Vad Knorring hotade att göra var att skjuta eld i staden, vilket förstås är en helt annan sak. För detta, se Adlerfelt s. 208.

Sidan 339: Kommendanten Knorring i Mitau låter slå chamade under kröningsfesten.  Mitau kapitulerade den 4 september 1705, Stanislaus kröntes den 24 september.  

Sidan 340: Överste Dahldorff faller från sin häst med en kula i huvudet.  Här ska man förstås då komma ihåg att Dahldorff överlevde. 

Sidan 341: Karl XII blir gramse på trossdrängen Anders Nilsson från Fellingsbro kompani för att denne har diarré.

Sent omsider lyckades det mig att uppleta källan för detta egendomliga inpass. Det visar sig att trossdrängen har bevarats till eftervärlden genom att han behandlades av Melchior Neumann, se Grimberg, Carl, Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 726. Förmodligen bygger Grimberg på Djurbergs artikel om Neumann i KFÅ 1912.

Enligt Neumanns intyg led Nilsson dock endast av ledvärk och inte av diarré.

Sidan 341: Armén går över på isen.Starkt inspirerat av Fryxell (notera t.ex. "straxt"):

Sidan 341: Bara Karl XII vet vartåt det bär.

Återigen Fryxell:

Sidan 342: Schlippenbach återvänder under marschen då han ser att den inte går mot Litauen.  

Detta är då inte den tidigare nämnde svenske generalmajoren Schlippenbach utan ett preussiskt sändebud, se t.ex. Backman, Stig., Från Rawicz till Fraustadt. - Lund, 1940.Sedan gick ju marschen just mot Litauen (Grodno).

Sidan 342: Marschen går genom skogar fyllda med älgar och uroxar.Också Fryxell, den vedertagna uppfattningen är ju annars att den sista uroxen sköts 1627. 

Fryxell tänkte måhända på Bison bonasus - visenten.

Sidan 342: Hästarna lider.Också Fryxellinspirerat:

Nu behövde man väl knappast skjuta de värdefulla hästarna för att skorna var slitna, en variant vore väl att förse dem med nya skor? Frågan är om inte ordvalet här tyder på att Brunner också har utnyttjat Waxbergs Hästen i det karolinska rytteriet. Denne nämner, med utgångspunkt från rullor för åren 1714-1717, att färgangivelser som "klarröda", "mårdbruna" och "pärlfärgade" återfinns i beskrivningarna (s. 40).

Sidan 342-343: Endast några ryska volontärer vänder sig ännu mot svenskarna.Adlerfelt skriver (s. 286): "Några volontairer allenast chargerade fienden enseltwijs till att amusera densamma". Volontärerna var alltså svenska.Sidan 344: August går västerut.

Sidan 344: August passerar Oder med sin armé.

Som de flesta vet är Oder en flod som löper längs den polsk-tyska gränsen. August befann sig i trakten av Grodno och marscherade västerut och började vid tiden för slaget vid Fraustadt närma sig Rehnskölds armé från öster. 

Till och med Fryxell (1856), del 21, s. 287 har kläm på detta. Brunner har antagligen rört ihop Augusts armé med Schulenburgs.

Sidan 345: En depesch till Ogilvi intercerperades.

Detta ska väl vara "intercipera" eller "intercepera", det vill säga uppsnappa, se SAOB.

Sidan 345-346: Slaget vid Fraustadt. Omständigheterna kring ryssarnas död är ganska oklara, så hävdade tsar Peter själv under Rehnskölds fångenskap att det skulle ha hänt tre dagar efter slaget. Detta tycks också ha varit den officiella ryska positionen, se t.ex. Safirov, Petr, A discourse concerning the just causes of the war between Sweden and Russia : 1700-1721. - Dobbs Ferry, N.Y., 1973. - S. 336. Den av Brunner redovisade versionen skulle innebära att ryssarna helt enkelt förvägrades nåd, vilket är en helt annan sak."Hans Excellens greve Rehnsköld" är taget från Lyths dagbok och det visar att Lyth åtminstone renskrivit sina anteckningar vid en senare tidpunkt, greve blev Rehnsköld först 21/6 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. 

Apropå det övriga kan sägas att Fryxell som vanligt är en viktig källa. Det är han som berättar om Rehnskölds tal, men säger att det saknas i de flesta berättelser om slaget och uppgiften "torde måhända vara mindre tillförlitlig" (1856), del 21, s. 289.  

Av sammanhanget att döma befinner sig kungen vid tiden för dessa filosoferingar ännu inte i Saludek, dit han flyttade den 10 februari. Som man ser av Rehnskiölds journal avgick hans första segerbulletin till Karl XII först den 14 februari, se Karolinska krigares dagböcker IX, s. 180.

Man noterar hur inte ens "Karl XII:s" avslutande jubel över massakern saknar förebild, "ett stort Herrens verk" är hämtat från Lyths filosoferingar över slagets utgång.

Sidan 346: Tarlo måste klara sig utan smör.  Nu var denne inte kock utan polsk magnat och kronköksmästare, d.v.s. närmast hovmarskalk. För Tarlo, se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku. - Kornik, 1992. - S. 71.Det är, föga oväntat, Fryxell som återigen spökar:

Sidan 346: Vintern på denna högslätt i Polesien blir ohygglig.

Nu befann sig armén ju närmast öster om Grodno, med högkvarteret i Zaludek. Den orten låg då i vojvodskapet Vilna, alltså djupt inne i Litauen. Grodno tillhörde vojvodskapet Troki vilket sträckte sig så långt åt sydväst som Bialystok. Först därefter kom Podlasien. För detta, se t.ex. Metryka litewska... : wojewodztwo Trockie 1690 r. - Warszawa, 2000 (särskilt den bifogade kartan)

Sidan 346-347: Hela härledningen samt Piper kräver att Rehnsköld ska utnämnas till fältmarskalk.Hur man kokar soppa på en spik:

Det finns mycket riktigt en skådepenning. Hur den ser ut redogörs för i Bror Emil Hildebrands Minnespenningar öfver enskilda svenska män och qvinnor (Stockholm, 1860). På framsidan finns en bröstbild av Karl XII. På baksidan avbildas troféer samt ryska och sachsiska vapnen med inskriptionen "DE SCHVULENBVRGIO". I avskärningen står sedan "DVCTV. REHNSKIOLDH AD. FRAVSTATT. DIE. #. FEBR. A. 1706." För detta, se Hildebrand s. 99.Men hur var det då med Rehnsköld till häst? 

Ja, se det var en bara en saga. Som så mycket annat i den här boken - som ju ska vara trogen källorna.Det kan tilläggas att uppgiften om att Karl XII blev avundsjuk på Rehnsköld finns hos Voltaire, i de tidiga upplagorna. För  detta, se Voltaire, Francois de, Histoire de Charles XII. - Oxford, 1996. - S. 289.

Sidan 347: Skådepenningen anländer.Den ska ha anlänt sent i februari, säger "experten" Brunner. Nåväl, Hildebrand attribuerar skådepenningen till Arvid Karlsteen. Om honom finns en bok av Stig Stenström. På sidan 327 är skådepenningen avbildad i all sin glans. Stenström kan där också berätta att den slogs 1708! På sidan 207-208 ger han bakgrunden. Karlsteen inlämnade i början av 1707 ett förslag till tre medaljer: över freden i Altranstädt, över slaget vid Gemäuerthof och över slaget vid Fraustadt. Först i december 1708 var allting färdigt och medaljerna levererade. Enligt Stenströms analys har Karlsteen bara gjort delar av arbetet, porträtten av Karl XII har synbarligen framställts av Bengt Richter. För detta, se Stenström, S., Arvid Karlsteen. - Göteborg, 1944.

Av hönan blev alltså knappast ens en fjäder!Sidan 347: Historien om katterna.  Detta är naturligtvis också Fryxell. Sant eller ej vet jag inte, se (1856), del 21, s. 293.  Heidenstam har inspirerats av Fryxell, något liknande finns i inledningen till Marodörernas drottning.

Sidan 347: Ogilvi försöker i förtvivlan upprätta ett magasin i Augustowa. Ogilvi var ju innesluten i Grodno, varför ett magasin i Augustowa ca 7 mil väster om staden inte skulle varit till mycket nytta.Sidan 347: Överste Cruus nedgör hela hopen ryssar. För undvikande av förvirring borde namnformen vara ”Kruse”, det handlar om Carl Gustaf Kruse af Kajbala, överste för Upplands tremänningsregemente till häst.

Sidan 347: Dücker nedgör "fiendedjur".  De infångade skjuts för pannan, vissa läggs tre på varann och genomsticks med samma klinga.Intressant är här att Fryxell berättar att ryssarna och litauerna anföll under stridsropet "inget kvarter", d.v.s. ingen nåd. "Fiendedjur" torde vara en fri uppfinning från Brunners sida. Resten torde vara inspirerat av Fryxells redogörelse för slaget vid Fraustadt, där han talar om av fienden utspridda "förolämpande beskyllningar", bland annat att flera ryssar ska ha lagts ovanpå varandra och genomborrats med ett enda styng. För detta, se Fryxell (1856), del 21, s. 291 och 297.

Sidan 347: Potocki har framgångar.

Fryxell igen:

Sidan 348: Adlerfelt gör anteckningar i krigsgazetten för Europas hov.

Som nämnts vid ett flertal tillfällen var Adlerfelt inte placerad i kansliet. Propagandaverksamheten låg i helt andra händer, särskilt Olof Hermelins. För detta se t.ex. Olsson, Sven, Olof Hermelin. - Lund, 1953. - S. 324 ff.

Sidan 349: Kungen skriver på tyska till Rehnsköld.

Brev citeras. Här har då Brunner klippt och klistrat igen. Man ska först notera att båda breven förstås är mycket längre än de fragment som Brunner använder. Därutöver är urklippen förstås heller inte i ordning, ett P.S. kommer givetvis sist i ett brev. Det intressantaste är dock friseringen av den mening som rör fångarna vid Fraustadt. I stället för originalets "fångarna" har Brunner lagt in "ryska fångarna", medan Posen-delen helt klippts bort. Syftet är naturligtvis att knyta Karl XII till massakern på ryssarna vid Fraustadt genom att låta honom i efterhand uttala ett godkännande. För den vanlige läsaren är det här närmast omöjligt att genomskåda. Låt oss se på breven i deras helhet. Med färgmarkeringen visas motsvarande passus i resp. original.

Var och en som funderar en smula inser dock det omöjliga i Brunners konstruktion. Låt oss för ett ögonblick anta att Rehnsköld faktiskt skrev till kungen och bad denne godkänna massakern. Vad skulle Rehnsköld ha gjort i fall kungen inte godkände den? Återuppliva ryssarna kunde han ju knappast göra.  

I själva verket rörde Rehnskölds fråga något helt annat vilket framgår av hans brev till Karl XII, publicerade i Karolinska krigares dagböcker XI. Där heter det bland annat så här: "Vthi mina underdhånige förra har jagh till Ederss maij:ttz nådigste approbation förreslagett huru jagh wåre sinnatt att af thee sachsiske Fångar oprätta nya Regementer, som af the Tyska som inga Sachsar ähro ett, af franzoserna ett ock af Sweitzeranna ett, män som Ederss Maij:ttz nådigste swar ther på eij fölgt" (min kurs.), i ett brev av den 28 mars eller "The som här qwar ähro tiäna till Posens fortificerandhe, Föruthan the Tyska hwar af om Ederss Maij:tt i nåder så behagar ock jagh fåår befalningh jagh oförgrijpeligen ock underdhånigst menar kunna formeras ett Regemente af ock af Franzoserne en Batallion ock äfwenså af Schweitzeranna" (min kurs), i ett annat från den 27 april.

Det Karl XII alltså godkänner med sina ord om fångarna är Rehnskölds idé att uppsätta nya förband av de icke-sachsiska soldater som fallit i svenskarnas händer vid Fraustadt.  Brunners "klipp, klistra och lägg till-metod" är verkligen mycket förkastlig. Här visas ännu en gång vad som är viktigast i Carolus Rex, nämligen tesen. 

Brunner är inte intresserad av att ge en sakligt korrekt bild, det handlar istället om att hos läsarna inpränta den uppfattning som Brunner torgför. Talet om "källornas bild" och ohygglig noggrannhet klingar dock mycket falskt.Apropå "Klipp, klistra och lägg till-metoden" så ska tilläggas att Rehnskölds brev faktiskt innehåller något om ryska fångar - nämligen att han hade sänt 260 stycken till Pommern.

Kapitel 16 : Massakreringar 1706

Värt att lägga märke till

Av faktafel märks avrättningen av Axel Hillebard på sidan 353. Om det handlar om ett rent sakfel eller om ett försök att pådyvla Karl XII ännu en avrättning får sägas vara oklart. På samma sida märks också en mycket egendomlig namnform - "Karl Gustav av Södra Möre". Likartade misshandlingar av vedertagna namnformer har setts tidigare, exempelvis på sidan 173.Notera också episoden med den döende franske officeren på sidan 351, inte minst det Brunner har uteslutit. 

Genomgången

Sidan 350: Det var nu den 4 april 1706. Då ska det noteras att det tidigaste av de båda brev som bildar grunden för citatet på sidan 349 är daterat den 7 april och det senare är daterat den 2 maj. Vi har alltså rört oss baklänges i tiden.  

Sidan 350: Man når Polesiens gräns.

Sidan 351: Den döende franske officeren.

Denne nämns i snart sagt alla de karolinska dagböcker som innehåller en skildring av detta fälttåg. Också Fryxell uppehåller sig vid händelsen. Det är intressant att se vad Brunner har behållit och vad han har uteslutit av replikskiftet:

Man noterar likheterna, men nästan intressantare är Brunners uteslutning av den döendes lovord. Man får väl förmoda att dessa inte passade in. Inte nog med att fransmannen säger sig ha önskat gå i svensk tjänst, han uttrycker dessutom sin beundran för Karl XII och välsignar honom. Kan det, ur Brunners perspektiv, bli värre?

Sidan 351: Kungen låter klippa skägget, håret och rocken av kronskattmästaren och dennes officerare. 

Vad Adlerfelt säger är att de fångna tillhörde kronskattmästarens folk, inte att denne själv var med. Det Adlerfelt också säger är att officerarna kvarhölls och de meniga släpptes sedan de halvklippts och halvrakats. Eftersom de släpptes på villkor att inte tjäna mot Karl XII får man väl förmoda att det hela var avsett som en slags enkel "märkning", som i alla fall under några veckors tid skulle verka avskräckande.  

Den av August utnämnde kronskattmästaren (av Litauen) hette Ludwik Konstanty Pociej (1664-1730). Benedykt Pawel Sapieha, som innehaft posten dessförinnan, var en av Karl XII:s bundsförvanter.

Sidan 352: Kungen föraktar dem som går med hela skägg och hela mantlar.???Sidan 352: Karl XII når slavernas urhem.

Detta är givetvis också lånegods:

Sidan 352: Ogilvi hade passerat längs en västligare väg, träskland utbreder sig. Jakten på Oginsky verkar hopplös.  Även nr 2 bör väl vara Ogilvi. 

Sidan 353: Piper super och kastar flaskor, Axel Hillebard blir avrättad tre gånger för otukt med en åsna.

En finne rymmer med kompanipengarna.

Om Piper hade dåligt ölsinne vet jag faktiskt inte, men Axel Hillebard dog hemma på Norrhult den 11 februari 1710, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  Givetvis bestod armén av mängder av kompanier, men möjligen är detta inspirerat från ett av Jon Stålhammars brev i vilket han berättar att brorsonen Fredrik hade rymt med kompanipengar. Frans G. Bengtsson citerar ur detta brev, så förmodligen är det ur Karl XII:s levnad som Brunner har hämtat uppgifterna. För detta, se Bengtsson, Frans G., Karl XII:s levnad : till uttåget ur Sachsen. - Stockholm, 1935. - S. 405.

Sidan 353: Kungen och Piper diskuterar Axel Oxenstiernas sonson Karl Gustaf av Södra Möre.  

Bortsett från att namnformen är något egenartad så var den unge Oxenstierna, som (den ohyggligt noggranne?) Frans G. Bengtsson så riktigt noterar i sin bok, rikskanslerns sonsonsson. Sedan har Brunner lyckats missförstå det så klara citat som Frans G. ger och fått det till att Piper gästat Oxenstierna, när det så oerhört tydligt framgår att det var Creutz som Piper hade hälsat på. 

Sidan 353: Lille Prinsen och Karl XII är nära vänner.Formuleringarna är, som vanligt, kraftigt influerade av Fryxell:

Sidan 353: Kungen har lämnat överste Creutz i Litauen där denne belägrar fästningen Lacowiecz.  

Creutz befann sig i trakten av Slonim, i nuvarande Vitryssland. Detta var förvisso en del av storfurstendömet Litauen, men det är förstås lite lurigt att använda ett begrepp som numera står för något helt annat, kanske inte minst mot bakgrunden av att den karta som finns på insidan av bokens pärmar har moderna gränser.  

Sidan 353: Creutz har inneslutit 1 500 kosacker i Lacowiecz.  

Adlerfeld säger att svenskarna var 1 500 och i Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 194 sägs att det var 2 000 ryssar i fästningen.  

Sidan 354: Creutz lämnar överstelöjtnant Trautfetter med 400 man.Hans namn bör stavas "Trautwetter", se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 355: Kosackernas ledare Apostol Andrés, utsänd av Mazepa, stupar.Apostol är efternamnet, ovanstående är Adlerfelts skrivsätt. Man kan dock fråga sig om uppgiften sakligt sett är korrekt. Kosackerna leddes vid Kleck av Daniel Pavlovic Apostol (1654-1734). Vid sidan av honom fanns den ryske befälhavaren Semen Protas'evic Nepljuev. Och denne Apostol stupade som synes inte. För Apostol, se bl.a. http://mirimen.com/co_beo/Apostol-Daniil-Pavlovich-3D5.html. Om striden vid Kleck, se bl.a. Bespalov, Aleksandr, Bitvy severnoj vojny. - Moskva, 2005. - S. 87 ff.

Sidan 356: Creutz utnämns till generalmajor.Fullmakten är daterad den 12 juni 1706, det vill säga ungefär en månad senare än det datum som följer några rader längre ned på sidan 356 (14 maj 1706). För detta, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Creutz, tabell 21.

Sidan 356: Fästningarna kapitulerar bara man hötter med näven eller hänger upp några i rep.  Det Karl XII säger i ett brev till Rehnsköld den 29 maj 1706 är att garnisonen i Zabirs kapitulerade när "dhe blefvo hötta med hängande". Detta låter förstås illa, men det fanns en föreställning om att mindre fästen som hotades av en kunglig armé borde ge upp utan större prut. 

Så här skriver Vattel i Law of Nations (1758), bok 3, paragraf 143: "How could it be conceived, in an enlightened age, that it is lawful to punish with death a governor who has defended his town to the last extremity, or who, in a weak place, has had the courage to hold out against a royal army? In the last century, this notion still prevailed; it was looked upon as one of the laws of war, and is not, even at present, totally exploded. What an idea! to punish a brave man for having performed his duty! " I originalet hotar alltså Karl XII med hängning, i Brunners kopia hänger han.

Sidan 357: Kungen konstaterar att uppbränning var det säkraste medlet att få polackerna dit man ville.  Detta är Adlerfelt, s. 312. Denne säger dock: "som twinga och bränna dee halsstarrige", vilket bör tolkas på samma sätt som följande exempel ur SAOB: "The fattige prestmän som af fienden plundrade sköflade och brende äre", d.v.s. med betydelsen "bränna upp hus o. hem för (ngn)".

Sidan 357: Karl XII får besked om slaget vid Ramillies, både han och Piper oroas.

Slaget vid Ramillies utkämpades den 23 maj 1706, frågan är när den nyheten nådde "ödemarkerna" borta i öster. Före den 7 juli om kronologin ska hålla, och det torde vara på håret i så fall. Källan för berättelsen är Fryxell (1856), del 21, s. 306.

Sidan 357: Rehnsköld meddelar i ett kodat brev att kung August har lämnat Krakow och går mot Litauen.

Rehnskölds brev till Karl XII är tryckta i Karolinska krigares dagböcker XI. De två brev som kommer i fråga är det från den 10 juli och det från den 22 juli. Det som bäst överensstämmer med Brunners uppgifter är onekligen det senare av dessa, men då blir det verkligen egendomligt att sidan 358 inleds med "Den 7 juli".

Kapitel 17 : Sachsen

Värt att lägga märke till

Av egendomligheter värda att notera märks på sidan 358 hur Arvid Horn sänds hem till Stockholm fast han vid det laget redan befinner sig där. 

På sidan finns en uppgift om 72 döda närkingska dragoner, en egendomlighet då det ju inte fanns något närkingskt dragonregemente. På sidan 367 har Brunner ur Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm snappat upp fragment av historier som inte hade något med Karl XII att göra, bland annat rörande en jättetand som diskuterades i det s.k. Bokwettsgillet den 28 juli 1721 - en tidpunkt då Karl XII av uppenbara orsaker var förhindrad att intressera sig för dylikt. Förklaringen till att Brunner förlägger tandhistorien till 1706 är att Strindberg nämner den i anslutning till att han berättar om Körning och då ger ett årtal. 

På samma sida har Brunner också dribblat bort sig i kronologin när det gäller greve Czobors örfil. På sidan 368 påstår han sedan att kejsaren höll Czobor fängslad i Stettin, en egendomlig plats för en kejserlig fånge då ju Stettin tillhörde Sverige.På sidan 369 har vi så något som Brunner har gjort ett mycket stort nummer av i olika sammanhang, bland annat i TV. Han påstår således att det av Swartz i Altranstädt målade porträttet på kungens befallning försågs med en storvulen inskription. 

I verkligheten tillkom inskriptionen långt efter kungens död. På samma sida finns en av allt att döma fullt avsiktlig förvanskning, Brunner målar upp en scen med en Messiasfantiserande Karl XII som samtalar med den senare orientresenären Michael Eneman - flera månader innan denne ankom till kungens högkvarter. 

På sidan 370 hängs det borgare i en sachsisk stad - som av allt att döma inte ens existerade. En stad som dessutom mycket lämpligt sägs ha burit namnet "Friedenhof", d.v.s. begravningsplats.

På sidan 370-371 återfinns en av mina absoluta favoriter, en lång utläggning om Viborgs belägring och en där boende gummas märkliga dröm följs av: "Medan detta hände i Riga"! 

Genomgången

Sidan 358: Kungen genomför en stor promotion i juli 1706. Skickar hem bl.a. Horn.  

Horn fick sin fullmakt redan den 27 december 1705 och svor rådseden i Stockholm den 18 maj 1706, se Grauers, S., Arvid Bernhard Horn. - Göteborg, 1920. - S. 120 f.  När det sedan gäller masspromotionen så utfärdades ett betydande antal av fullmakterna den 10-12 juni 1706. Många av de övriga tycks ha antedaterats, t.ex. har Stenbocks generalsfullmakt daterats till den 27 december 1705.

Sidan 358: Stenbock ska hemsändas som generalguvernör över Skåne.Stenbocks titel var "guvernör", inte generalguvernör, se t.ex. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.

Sidan 359: Kungen kommer på snabbvisit till Rehnsköld, byter några ord med honom och rider sedan tillbaka igen.  Lyth nämner visiten i sin dagbok och säger att kungen kom den 26 juli och reste bort igen påföljande dag.  

Sidan 359: 60 dragoner rapporteras nedgjorda till sista man.En illa blesserad löjtnant återkommer.  

Detta med 60 dragoner finns hos Adlerfelt, s. 316, men avser en styrka tillhörande Meijerfelts avdelning och ledd av en kapten. Den illa blesserade löjtnanten kommer in på ett annat ställe (s. 318).  

Sidan 360: Löjtnanten med 40 man överfalls.  Detta finns också hos Adlerfelt, men på sidan 318.  

Sidan 360: Löjtnanten har sett 72 döda dragoner, alla närkingar att döma av klädseln.  Något närkingskt dragonregemente fanns inte, så det är svårt att veta var detta kommer ifrån.  

Sidan 360: Kronoarmén kommer samman med fältmarskalk Rehnskölds armé i Piontek den 6/8 1706.  

"Kronoarmén" är en konstig term och illa vald med tanke på förekomsten av en polsk "kronarmé".  

Sidan 360: Kungen ankommer till  Piontek 6/8 1706.

Karl XII beslutar efter ett krigsråd att gå in i Sachsen.  

Olof Hermelin skrev den 8 augusti till Samuel Barck, se Olof Hermelins brev till Samuel Barck, s. 81 f.  

Då stod högkvarteret ännu två mil från Rehnsköld, i Strickow. Hermelin berättar att Rehnsköld anförtrott honom att marschen nu bär åt Sachsen. Ännu den 10 var Hermelin i Strickow och visste då fortfarande inte säkert vart man skulle gå härnäst, eftersom Karl XII höll beslutet "dölgt". Med tanke på att Piper och Hermelin arbetade så nära tillsammans är det svårt att tro att Hermelin skulle ha varit ovetande om Piper verkligen hade deltagit i ett avgörande krigsråd.  Brunners version är Fryxells, se (1856), del 21, s. 307.  

Sidan 361: En drucken småländsk korpral hädar. Piper ingriper. Detta är en historia ur Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad, som denne i sin tur har hämtat från Bielkes memoarer. Frans G. Bengtsson förlägger dock händelsen till tiden före marschen mot väster, alltså medan man ännu var i Volhynien.  Sedan är förstås idén att Piper ville hämnas Brunners egen. Sidan 362: Protestanterna i Schlesien välkomnar Karl XII.

Sidan 362: Karl XII skyndar med god stridstukt mot Sachsen.

Som ordet "stridstukt" saknas i SAOB (http://g3.spraakdata.gu.se/saob/ ) utgår jag ifrån att det har skett ett misstag.

Sidan 363: Sachsiska förhandlarna erbjuder svenska landvinningar.  Man ser här tydligt beroendet av Fryxell. Brunner skriver: "Man erbjöd tyska landvinningar till förstorandet av Bremen. Jag svarade på latin: 'Memini me esse Alexandrum non mercatorum'". Fryxell berättar: "En sägen är, att man sökte beveka Karl genom anbud af några tyska landvinningar till förstorandet af Bremen men att han skall hafva svarat: 'Memini me esse Alexandrum, non mercatorum'." Citatet återfinns i Jöran Nordbergs Anmärkningar och anges där vara fällt i samband med förhandlingarna med kejsaren, se Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset. D. VIII. - Stockholm, 1910. - S. 71.

Sidan 364: Görtz utkommenderas med 950 hästar och 500 valaker, nedgör hela sachsiska arriärgardet i Thüringerwald.Görtz medtar och visar upp en död rysk överste.  

Adlerfeld säger på s. 325 att Görtz kommenderades ut med några hundra hästar någonstans i trakten av Schönberg i Schlesien alldeles i slutet av augusti. Sedan nämns att kungen 7-8 september skickade ut 900 hästar och 500 valocher, vilka marscherade mot Weissenfels där man råkade i strid och översten för valakerna stupade. Om det är denne överste Brunner syftar på handlar det förstås om en överste i svensk tjänst, inte en ryss.  

Sidan 365: Kungen inspekterar slagfältet vid Lützen, visas runt av två borgare vars fäder deltagit i slaget.  

Av ordalydelsen att döma är historien hämtad från Karl XII:s levnad. Borgarnas fäder sägs där dock inte ha deltagit, bara ha fört berättelser vidare. 

Sidan 366: I Paris har just utgivits ett magnifikt biografiskt lexikon där Karl XII givits 30 spalter.  

Detta var en ny upplaga av Le Grand dictionnaire historique, ou le Mélange curieux de l'histoire sacrée et profane..., som dock utgavs först 1707. Här tycks Brunner fortfarande vara kvar på i september 1706.  

Sidan 367: Antikvitetskollegium berättar om en märklig samling som överlämnats av junker Per Körning.  

Detta är en ren omöjlighet, eftersom de aldrig fick samlingen. Körning hade överlämnat ett brev av Sten Sture d.ä och i det sammanhanget utlovat allehanda andra märkliga ting. När Peringsköld den 28 april 1706 skulle inspektera den kista vari dessa fynd förvarades visade den sig dock innehålla mer triviala ting, vilket meddelades rådet i en skrivelse ett par dagar senare vari P. yrkade på rättslig undersökning för att utröna om det, som Körning hävdade, hade varit tjuvar i farten. Rådet fanns dock saken vara av föga intresse, se Klemming, G. E., Ur en antecknares samlingar, s. 21 ff.  

Varifrån jättars lårben, hörntänder och annat kommer ifrån vågar jag inte ens gissa. Det låter helt plausibelt i de flesta delar, utom när det gäller att hörntanden skulle ha skickats till kungen. Och lite skeptisk blir jag allt till lårmätningen. Det visar sig att Brunner har lånat underlaget från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm (Stockholm, 1937). Tyvärr saknar Strindbergs bok noter, men genom visst detektivarbete har jag kommit fram till att jättetanden från Järlåsa omnämns i Bokwetts gillets protokoll för den 28 juli 1721, se Henrik Schücks utgåva av protokollen. En diskussion från 1721 har förstås inte något med Karl XII att göra. Hur det förhåller sig med lårbenet vet jag ännu inte.  

Sidan 367: Kungen konverserar grevinnan Piper och man kommer in på den Strahlenheimska örfilen.  

Det här inte helt lätt att begripa var i tiden vi här befinner oss. På sidan 366 är det i varje fall "medio september" och på sidan 369 är det den 30 september (1706). Det får väl alltså antas att konversationen äger rum mellan dessa datum. Då kan man först göra observationen att den här behandlade örfilen utdelades väsentligt senare. Norbert Conrads anger i Die durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707-1709 att det var den 7 mars 1707, vilket rimligen bör översättas till svensk stil och bli den 25 februari.  

Karl XII har alltså här visat prov på en remarkabel förmåga att förutse kommande händelser, en talang som tydligen grevinnan Piper också hade. Det man förstås kan fundera över är kungens synbara ointresse för att förhindra örfilens utdelande och om detta ska tolkas som att han önskade en konflikt med kejsaren. Att utreda detta hade säkert Harald Hjärne kallat "en uppgift för svensk hävdaforskning".  

Dessutom synes det mig vara högst tveksamt om grevinnan Piper vid den här tiden ännu anlänt till Altranstädt. Hon reste i varje fall hem den 19 augusti 1707, se Olsson, S., Olof Hermelin, s. 581. Därutöver förefaller det nog vara så att även örfilens orsak är felaktigt skildrad, det som orsakade den var ingen utebliven skål utan antagonistens antydan om att Karl XII var en orosstiftare. Ja, kammarherren hette förstås Max Adam von Czobor, om man ska vara riktigt petig, och var ungrare. 

Sidan 368: Karl XII kräver Czobor utlämnad och kejsaren håller honom fången i Stettin. Nu låg ju dock Stettin i den svenska provinsen Pommern och att Czobor hölls fången där berodde på att han slutligen blev utlämnad. Han släpptes dock efter ett par månader, se Conrads s. 11.Karl XII är alltså även här "före sin tid", Czobor utlämnades först sommaren 1707. Min hypotes är att denna plötsligt uppdykande kronologiska sillsallat beror på att Adlerfelts skildring avslutas i december 1706, om man följer den svenska utgåvan. Vilket jag misstänker att Brunner gjort.  

Sidan 368: Fru Piper studerar hängningar, bl.a. av en prästson.  Den som såg prästsonen var Uppsalastudenten Anders Alstrin, vars vittnesmål använts bl.a. av Frans G. Bengtsson.  Sidan 368: Kungen hänger en dragon.  

Historien återges av Frans G. Bengtsson, fast där utan den kungliga snaromläggningen och den målande beskrivningen av knektens dödskamp.  

Sidan 369: Stöld av filmjölk. Kungens soldater hade aldrig varit bortskämda med "mjuk justice", skriver Frans G. Bengtsson som nämner också denna händelse. Och krigsartiklarna var väldigt stränga, i artikel 101 står t.ex. att den som med våld det ringaste tager straffas med döden.  

Sidan 369: Över kungens skuldra ska ditskrivas ”Carl XII, Werldens hjelte”.  Det är en text som ditsatts senare enligt Quennerstedt, A., Ur Carl XII:s lefnad, del 1, bildförteckningen. Percy Elfstrand skriver i artikeln Karolinsk ikonografi (Karolinska förbundets årsbok 1945) att ”Werldens hjelte” lagts till av ”en långt senare tid” (s. 165). Det hela tål att undersökas, men man kan notera att detta porträtt, nu på Gripsholm, är en ganska anspråkslös midjebild. På andra av Swartz vid samma tid framställda porträtt, betydligt magnifikare i utförande, finns ingen motsvarande inskription. Se t.ex. det porträtt som finns på omslaget till Bengt Liljegrens biografi över Karl XII. Enligt Sixten Strömboms introduktion till Karl XII-porträtten i band 3 till Index över svenska porträtt 1500-1850, s. 366 är ”Werldens hjelte” ditmålat ca 1800. En datering som onekligen gör det föga sannolikt att Karl XII själv hade något med saken att göra.  

Quennerstedt har i sina anmärkningar till Hummerhielms dagbok angivit att Karl XII satt för Swartz den 27 juli 1707, se Karolinska krigares dagböcker X, s. 37.Detta med "Werldens hjelte" har Brunner till och med använt som rubrik för föredrag om Karl XII - paradoxalt då texten enligt expertisen målats dit flera decennier efter Karl XII:s död.

Sidan 369: Eneman anländer (30/9 1706?). Tillträder som hovpredikant under sen höst. Eneman reste till Tyskland i juni 1706 och begav sig först till universitetet i Greifswald där han stannade i sju månader. i Början av mars 1707 reste han över Stettin, Berlin och Wittenberg till Leipzig, se Callmer, C., In Orientem, s. 23. Där blev han, efter en provpredikan, den 26 juni utnämnd till hov- och fältkonsistorienotarie.  Uppenbart är att Eneman inte kom i september 1706 utan först flera månader senare, varför scenen är omöjlig. Han blev följaktligen heller inte utnämnd till hovpredikant vid den aktuella tiden. Kungens Messiasfantasier etc. är förstås också rena och skära fantasier av samma slag.  

Sidan 370: Det anländer stora mängder rekryter till Pommern, armén utökas till 44 500 man. Detta betalas av krigsgärder satta till 1/2 miljon écus i månaden, med pungslående ökade till det dubbla.  

Som t.ex. Sture Waller visat i en uppsats i Karolinska förbundets årsbok 1957 är detta en helt felaktig siffra. I själva verket nådde 1706 och 1707 års rekryter armén först i slutet av 1707, i något fall till och med så sent som i början av 1708. Inför uppbrottet ur Sachsen beräknar Waller att armén var ca 26 000 man stark. Att Karl XII skulle ha räknat i écus är naturligtvis också högst bisarrt, detta måste vara en uppgift ur något franskt diplomatbrev. Dessutom torde det vara så, som Grauers visat, att äldre uppgifter om hur stora summor som uttogs ur Sachsen är starkt överdrivna.  

Sidan 370: Kungen låter bränna staden Friedenhof och hänga 30 invånare.  

Fryxell nämner en dylik aktion mot staden "Duisbronn", en uppgift han funnit i ett franskt diplomatbrev av den 12 januari 1707. Fast Fryxell tvivlar, något Duisbronn lyckades han nämligen inte hitta. Jag har något av samma problem med "Friedenhof".  

Sidan 370-371: Den gamla gummans syn och Viborgs belägring. Historien är ur Fryxell (1856), del 22, s. 52 f. Egendomligt (?) nog såg gumman dock i Fryxells version, hämtad från ett brev i Palmsköldska samlingen, en gråhårig man. Man behöver nog inte vara Einstein för att räkna ut vem Brunners yngling i blå rock med ryttarstövlar ska vara... 

Sidan 371: Medan detta hände i Riga hade kommissarie Pfingsten rest till August.Detta ska väl ändå vara "Viborg"? Historien om gummans syn ska ju utspela sig i Viborg.Korrekturläsningen tycks inte ha varit den bästa.

Sidan 371: Om folket sjunger psalmen: "Till dig av hjärtans grund, i nöden ropar jag" ska Gud åter ge de svenska vapnen sin välsignelse.

Denna psalm hade nr 100 i 1695 års psalmbok, men inleddes då: "Til tigh af hiertans grunde, I min nödh ropar jagh", se Den svenska psalmboken 1695 : 1697 års koralbok. - Stockholm, 1985. - S. 201. Den här angivna inledningen fick den i 1819 års psalmbok. Orsaken till Brunners lilla miss är att han hämtat historien från Fryxell - som vanligt.

Sidan 371: Karl XII skickar brev till generalmajor Mardefelt.Denne hade dock redan blivit utnämnd till general. Fullmakten är daterad den 5 januari 1706, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM, friherrliga ätten Marderfelt, tabell 4. Befordringen tillkännagavs samtidigt med en mängd andra, i juni 1706. För detta, se Adlerfelt s. 315. Möjligen handlar det om en antedatering.

Sidan 371: Pfingsten sammanträffar med August i Petrikau.Detta med person- och ortnamn är ingen lätt sak, ska man följa bruket i samtida svenska dagböcker och relationer eller är det nutida namnformer som ska gälla? Orten heter i alla fall numera "Piotrków".

Sidan 371: Mensjikov yrkar ivrigt på att man ska krossa den svenska styrkan.

Enligt Jan Wimmers artikel om slaget, publicerad i Um die polnische Krone. - Berlin, 1962, var det framför allt Adam Sieniawski, Stanislaw Rzewuski och den polske generalen Brandt som talade för en framryckning mot den svenska styrkan medan Mensjikov i varje fall inledningsvis ska ha önskat att ta en längre rast i Piotrków.

Sidan 372: Slaget vid Kalisz, 2 500 svenskar stupar.  

Det Fryxell säger är att 2 500 man förlorades totalt, alltså inklusive fångar. Einar Carlson anger i Sveriges historia under Karl den tolftes regering, del 3, s. 15 de stupade till ca 700 och fångarna till 2 000 + "några hundra". Marderfelt förfogade, enligt egen uppgift, över ca 4 000 man den 1 oktober 1706, se Carlson, not 24. Drygt 500 bröt sig ut under Krassows ledning. Mer exakta uppgift finns i överstelöjtnanten Nils Gyllenstiernas berättelse, han anger svenskarnas antal till 4 358 man. Är Gyllenstiernas och Marderfelts uppgifter korrekta finns det alltså inte utrymme för 2 500 stupade svenskar. 

Sidan 372: Överste Gustav Horn anför Skånska rytteriet.Föga förvånande är detta Fryxells uttryck:

Problemet här är ju att det i svenska armén fanns tre beridna regementen från Skåne: Norra Skånska kavalleriregementet, Södra Skånska kavalleriregementet och Skånska stånddragonregementet. Horn anförde förstnämnda förband, det enda av de tre som deltog i striden.Sidan 372: Kungen funderar över vad han skulle kunna bygga med detta 2 500 man starka "människotegel".  Naturligtvis helt bisarrt, men säkert ditsatt i syfte att styrka tesen att Karl XII var ett monster.

Kapitel 18 : Kejsaren av Storskandinavien

Värt att lägga märke till

Här noterar man då först kapitelrubriken. Den har sitt ursprung i en hyllningsdikt av Magnus Rönnow som innehåller orden "Magnae Scandinaviae Imperator". 

Formuleringen anfördes 1709 av danskarna då de skulle motivera anfallet mot Sverige. I det svenska svaret på det danska manifestet betonades att klagomålet borde ha riktats till Rönnow så att denne hade kunnat svara på lämpligt versmått. Ernst Carlson, som lär vara Brunners källa, säger bl.a.: "De i danska krigsmanifestet andragna klagopunkterna voro dock så småaktiga och inför en saklig kritik ohållbara, att de såsom krigsanledningar knappast kunde tagas på allvar." (Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset VIII, s. 350).I övrigt märks här hängningen på sidan 378. Scenen har Brunner konstruerat genom att låna in formuleringar från Joachim Lyths dagbok. Det är alltså Lyth som hurtigt talar om "löpstutar" som får sira galgen. Sedan har Brunner slagit ihop detta med en helt annan episod, vilken utspelade sig på en helt annan plats och vid ett helt annat tillfälle. Och vips - Karl XII blir huvudperson och visar prov på sin okänslighet. En komisk detalj är att Brunner har uppfattat "Kinckeby" som ett ortnamn, då det i själva verket är ett folkligt namn för galgen. På sidan 380 utlämnas så Czobor av kejsaren - fast han redan på sidan 368 satt i svenskt fängelse. 

På sidan 392 får så Carl Piper en utomordentligt mäktig muta, förmodligen tillräcklig för att kejsaren skulle ha gått i konkurs.Sedan kan jag inte undgå att rekommendera sidan 388, där Petrus Lampa håller tal om "dödens förtjänster". Säkerligen mycket uppbyggligt :-) 

Anmärkningarna till sidorna 392-393 är också mycket belysande för det intima förhållandet mellan Brunner och Fryxell, men visar också när Fryxell inte duger. 

Genomgången

Sidan 373: Kung August lånar en häst i Dresden, hästen sparkar honom. Uppgiften kommer ur Kaggs journal, där det dock berättas att August den 5 december 1706 kom till staden Wurzen, där Livgardet hade sitt högkvarter. Kagg berättar att hästen efter missödet simmade tillbaka över strömmen med sadel och allt. Hästlånet torde alltså ha ägt rum i Wurzen. Strömmen torde vara floden Mulde, belägen strax väster om Wurzen. För detta se vidare Kungl. Svea Livgardes historia IV, s. 465.  

Sidan 374: August vältrar sig med några förnäma skökor i Karl XII:s säng.  Förstås utan grund. 

Sidan 374: Brev till Hedvig Sofia citeras.  Brevet är i själva verket till yngsta systern Ulrika Eleonora, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 79 ff. Citatet är förstås enbart ett fragment ur ett betydligt längre brev. Större delen är taget från mitt i brevet, sista meningen är däremot förstås från slutet.  

Sidan 374: August kallar i brev Karl XII en övermaga dvärg.  När Fryxell redovisar påstådda intriger bakom Karl XII:s rygg hänvisar han uteslutande till franska diplomaters brev. Ser man till Ernst Carlsons skildring av samma period så nämns det att August hade diskussioner med tsar Peter, men inte att hans yttranden skulle ha tagit sig dylika uttryck  

Sidan 374: Karl XII fördömer August i ett brev till Ludvig XIV.  Detta uttryck nämns i Fryxell (1856), del 21, s. 163, men placeras där i ett mycket tidigare sammanhang, nämligen till den period då kungen fattade sitt beslut att avsätta August.  

Sidan 375: Polens förnämsta krigare Smigielski ankom till Altranstädt med svekbrev från August.Adam Smigielski (ca 1635-1716) var starost av Gnesen (pol. Gniezno) och Chorąży nadworny koronny från och med den 13 april 1706. Om han var Polens främste krigare är väl mera osäkert. Uppgiften kommer från Fryxell, som dock uttrycker sig något annorlunda: "Sedan August formligen afsagt sig Polens krona och erkänt Stanislaus som konung, såg man till denne sednare övergå många polacker, och bland andra deras tre förnämsta krigare, Brant, Wiecnowiecki och Smigielski." (Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 321.) För Smigielski, se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku. - Kornik, 1992. - S. 31.

Sidan 375: Karl XII läxar personligen upp August, dänger svekbrev i bordsskivan och tvingar August att på nytt skriva under traktaten.Kungen låter efter detta trycka upp fredsfördraget och hota den som visar sig fientlig mot svenskarna.  

Karl XII avsände den 7 januari 1707 en skriftlig uppmaning till August, vilken denne besvarade genom publiceringen av ett tillmötesgående manifest den 9 januari, se Carlson s. 33. Fryxell (1856), del 21, s. 322 nämner detta manifest, men i ordalag som gör att det kan uppfattas som om det hela ägt rum vid ett möte. Reglerna för de svenska truppernas uppförande i Sachsen och kraven på Sachsens befolkning publicerades i samband med inmarschen, se Carlson s. 4 f. Fryxell anför däremot uppgiften om hotelsen i samband med att han berättar om händelser i januari 1707, se (1856), del 21, s. 322. 

Sidan 376: Männen i Duisbronn hängs tre dagar senare.  Fryxell (1856), del 21, s. 322 anför att en sådan uppgift ska finnas i ett franskt diplomatbrev av den 12 januari 1707. Fryxell betvivlar dock uppgiften därför att det är den enda plats han funnit den på och någon ort "Duisbronn" kunde han heller inte hitta.  

Det är talande att Brunner anammar denna till och med av Fryxell betvivlade uppgift.  

Sidan 376: August anställer en stor jakt, Karl XII kommer inte.  Denna gick av stapeln i början av februari. Hermelin skrev till Palmquist 2/2 1707 att "Konung August har bjudit H. M:t på svienjakt till nästkommande torsdag". Om Hermelin använde svenska stilen skulle detta i så fall ha varit 7/2. Se vidare Carlson s. 34.  

Sidan 376: Karl XII beger sig sent i januari till Wittenberg.  Kronologin blir i så fall något sned, Fryxell anger dock att besöket ägde rum i februari.  

Sidan 377: I Altranstädt väntar ett brev inkommet från Stockholms hovrätt.Någon dylik hovrätt fanns naturligtvis inte, det handlar givetvis om Svea hovrätt.

Sidan 377: Paijkull skriver om vild rasande yngling.  Detta ska han tydligen ha gjort inför slaget vid Warszawa 1705, se Fryxell (1902), del 27, s. 143. Det brevet kan alltså inte ha innehållit några förhoppningar om frigivande.  

Sidan 378: Två dragoner har infångats på ett välrenommerat hus i Hamburg. De och sex andra löpstutar från Kinckeby får sira galgen.  Historien om "löpstutarna" är hämtad ur Joachim Lyths dagbok. Det är alltså han som uttrycker sig hurtigt om galgsirning o.s.v. När det sedan gäller "Kinkeby" är det ingen ort, utan ett smeknamn på galgen, se SAOB. Lyths förband hade sitt högkvarter i staden Kemberg, ca 1 mil söder om Wittenberg. Lyth nämner f.ö. endast två "löpstutar", inte åtta.

Sidan 378: Abraham Cederholm fångar en gökunge, kungen studerar löpstutarna och gökungen samt fäller kommentar.

Abraham Cederholm var handsekreterare hos Carl Gustaf Creutz, chef för Livregementet. Detta hade sina vinterkvarter i närheten av staden Sangerhausen, som ligger 4-5 mil väster om Halle och över 10 mil från Kemberg där Lyths förband hade sitt högkvarter. Kungen kan alltså näppeligen ha sett gökungen och "löpstutarna" samtidigt. Cederholm berättar också att episoden med gökungen ska ha inträffat i samband med generalmönstringen, vilken ägde rum vid Bretleben (ca 1 mil söder om Sangerhausen) den 4 juli 1707, se Karolinska förbundets årsbok 1912, s. 102.

Brunner har här alltså låtit Lyth vara Karl XII, förmodligen därför att "löpstutar" ger ett hurtigt intryck och därför passar bra för att visa hur okänslig Karl XII var. Den nedsättande användningen av ordet "stut" finns rikligt belagd i SAOB.  Sidan 378: Karl XII delar ut pengar.

Sidan 378-379: Kungen skriver brev till Ulrika Eleonora.  

Detta är faktiskt, något överraskande, en skäligen korrekt återgivning av inledningen till ett av kungens brev till lillasystern. Det är dock egentligen daterat 12/8 1707, alltså flera månader efter att "vinterkylan", som nämns längre upp på sidan, rimligen hade försvunnit.  Brevet är dock i verkligheten inte "några rader", utan Brunner återger bara ca 25 procent. Fast att han var tvungen att skriva "några rader" förstår man av brevets fortsättning, i nästa mening sägs att armén håller på att bryta upp, se Konung Karl XII:s egenhändiga bref, s. 86 ff.  

Sidan 379: Kungen river sönder general Örnstedts brysselspetsar. Det råder i litteraturen inte sällan viss förvirring om brysselspetsarna satt på Carl Gustaf eller Filip Örnestedt. Ingen av dem var dock general vid den här tiden, varför Brunners namnlösa kompromiss missar målet. För herrarna Ö., se bl.a. Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 380: Kammarherren Zobor utlämnas från Wien.  Nu satt han i och för sig fången i Stettin redan på sidan 368. Sidan 380-382: Marlboroughs besök. Detta är i princip Fryxell rakt igenom, en och annan poetisk utvikning undantagen. Man kan notera att Brunner på sidan 381 säger att Marlborough mutat Piper med en taffelbetäckning. Fryxell (1856), del 21, s. 340 f. skriver: "De flesta författare påstå, att Piper vid detta tillfälle tagit mutor; somliga säga af Frankrike, andra af England. Af det förra skulle han hafva undfått en taffelbetäckning af silfver..." Fryxell säger att ryktet om taffelbetäckningen är "fullkomligt vederlaggdt". Det tycker tydligen inte Brunner... Samuel E. Bring publicerade i Historisk tidskrift 1909 en artikel med titeln Till frågan om Pipers politiska hederlighet. Brings konklusion är att Piper förvisso tog emot pengar av t.ex. Magnus Stenbock och Claes Ekeblad, men att han inte kan beläggas ha accepterat pengar från främmande makt i någon nämnvärd utsträckning eller Karl XII ovetande. I själva verket tycks Piper ha varit mycket ovillig att låta sig bestickas av främmande sändebud.

Sidan 383: Kungen arbetar med filosofiska teser.  Dessa tillkom enligt Nordbergs uppgift under tiden i Lund, alltså långt senare. Se också Konung Karl XII:s egenhändiga bref s. 467 ff.  

Sidan 383: Karl XII studerar de nedre regionerna.Som han tydligen var ensam i rummet kan man undra vem som berättat det. Som fantasifoster duger det givetvis i en roman, men Carolus Rex ska ju vara underlag för en revidering av svensk historieskrivning (se ovan). Dylika utsvävningar blir då problematiska, hur ska historiker som inte behärskar medeltidstyska (se ovan) kunna skilja fakta från fiktion?

Sidan 384: Krigsgärderna höjs till 824 000 riksdaler i månaden. Detta är också Fryxell, som dock hävdar att 625 000 var den överenskomna siffran men att det var så mycket oordning etc. att den steg till 824 000, se (1856), del 21, s. 325. Ernst Carlson säger att ursprungssumman var 625 000 thaler i månaden, men att Karl XII i början av 1707 lät sätta ned den. Taxan var enligt Carlson 4 kejsargroschen per schock september till december 1706, därefter under januari-februari 3, under mars och april 2 och under maj 1. Detta skulle motsvara 625 000, 450 000, 400 000 och 200 000 riksdaler, se Carlson not 16.  

Sidan 385: Karl XII måste besinna sig rörande de sachsiska protestanterna. Hermelin och Piper försöker febrilt avstyra ett anfall mot Österrike.

Det lär vara de schlesiska protestanterna som avses, se nedan vid anm. till sidan 393.Berättelsen är Fryxells. Någon motsvarighet har historien inte i Sven Olssons avhandling över Hermelin, där Hermelins inställning i avseende på konflikten med kejsaren berörs på s. 408 ff. och 467 ff. I själva verket förefaller Hermelin ha varit starkt engagerad i de schlesiska protestanternas sak och önskat en svensk insats för dem.

Sidan 386: Karl XII har 40 000 man att föda.  Som tidigare nämnts blev armén fulltalig först mot slutet av 1707/början av 1708. 

Sidan 386: Piper blir förmögen och det börjar talas om bröllop.  

Detta med Pipers mutor är förstås en gammal historia. Nu var det väl knappast hans uppgift, som brudens svåger, att stå för kostnaderna. 

Sidan 386: Grevinnan Piper har kommit till Sachsen.  Där var hon ju redan på sidan 367, se ovan.  

Sidan 387: Aurora saknar rang, liksom djuren.  Historien redovisas av Fryxell (1856), del 21, s. 332. I originalet konstaterar dock Karl XII endast att hon saknade rang, inga jämförelser med djur således. Historien börjar dock, i alla fall i Fryxells version, något annorlunda än hos Brunner: Piper träffade Aurora och förstod att hon ville bli bjuden. Som han inte riktigt visst hur han skulle ställa sig till det slingrade sig Piper genom att säga sig vara osäker på om brudgummen ville ha ett stort eller ett litet bröllop. När Piper återkom till Karl XII relaterade han samtalet med Aurora och kungens spontana reaktion var då: "hvarföre fick hon icke genast bifall på sin begäran?". Piper sade då att han gärna ville bjuda kungen och visste inte hur denne skulle ställa sig till att Aurora också var bjuden. Karl XII ska då ha svarat: "gör det gerna för min skull; jag lofvar att ändå komma dit."  Brunners "jag gav fan i det" tillhör nog de mer osannolika av de repliker som tillvitas Karl XII i boken.  

Sidan 388: Samma kväll som kungen dansar med bruden dör kaptenlöjtnant Wrangel.  Enligt Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM stod bröllopet den 30 maj, medan Wrangel dog den 29. I Nils Reuterholms brev till Jakob Cronstedt av den 28 maj 1707 finns ett tillägg där det står att Wrangel dog på morgonen den 29. Alexander Hummerhielm ger samma datum i sin dagbok (Karolinska krigares dagböcker X, s. 8).

Sidan 388: Wrangels sjukdomshistoria.  I samma brev berättar Reuterholm att Wrangel varit sjuk sedan det första gången lystes mellan Meijerfeldt och fröken Törnflycht. Av ett tidigare brev framgår att första lysningen var den 19 maj, vilket kanske inte riktigt kan sägas vara mitten av månaden. 

Sidan 388: Kaptenlöjtnanten Wrangel begravs, drabantpastorn Petrus Lampa håller en timslångs predikan om dödens förtjänster.

Jag tror kanske att det ska vara "den dödes förtjänster". Brunner har hämtat sin inspiration från Frans G. Bengtsson:

Sidan 388-389: Gyllenkrook varnar Karl XII för att tränga in i det farligt mäktiga Ryssland.  Ser man till den fälttågsplan som Gyllenkrook själv anför i sin berättelse så torde det vara en sanning med modifikation. I hans lösning skulle den kungliga armén visserligen inte marschera mot Moskva den genaste vägen, utan via Pskov och Novgorod. Planen var mycket grundlig, med diverse kårer som agerade kors och tvärs i gränsområdet och kulmen genom ett gemensamt polsk-svenskt anfall mot Moskva och Ukraina. 

För detta se Axel Gyllenkrooks relationer från Karl XII:s krig, s. 35 ff.  När det sedan gäller den replik som Gyllenkrook här fäller: "Eders Majestät lär själv med tiden erfara om det ej är farligt..." så fälldes den enligt G:s egen berättelse under en diskussion i Radoszkowicze, alltså tidigast under senare delen av mars 1708.

Sidan 389: Karl XII tjuvläser det kejserliga Moskvasändebudets depescher.  Av detta torde man kunna dra slutsatsen att Brunner har läst Alf Åbergs Av annan mening. Där nämns just Pleijers rapporter (s. 100 f.). Att Karl XII skulle ha läst det kejserliga sändebudets i Moskva rapporter till regeringen i Wien är mer än långsökt.  

Sidan 390: Geisler skriver dikt. Johan Tobias Geisler (1683-1729) var skald, tecknare och senare också verksam inom gruvnäringen i Falun som markschejder. Geisler skrev bl.a. 1709 en födelsedagshyllning till Karl XII, men han kan säkert ha skrivit något redan 1706-1707. Citatet kommer från Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm. - Stockholm, 1937. - S. 321.

Sidan 391: Karl XII griper och landsförvisar Dippel.Boktryckaren döms till det strängaste straff. Karl XII blev i förhållandet till den framväxande pietismen starkt påverkad av den synnerligen antipietistiske generalsuperintendenten i Pommern Johann Friedrich Mayer. I juni 1706 utfärdade kungen det s.k. Lusuc-ediktet vilket påbjöd krafttag mot de som befanns ha pietistiska åsikter. Samma år utgav Mayer, enligt egen utsago på kunglig befallning, en anonym stridsskrift vilken ledde till utgivandet av en rad motskrifter. En av dessa författades av Johann Konrad Dippel, vilken däri gick till våldsamt angrepp mot de svenska religionsedikten vilka han beskyllde Olof Hermelin för att stå bakom. Karl XII blev upprörd över salvan och begärde via den svenske ministern i Berlin att Dippel skulle arresteras, vilket också skedde. 

Dippel lyckades dock smita och begav sig till Köstritz, nära Gera. En ort som f.ö. lär ligga väl så nära Altranstädt som Berlin gör. Därifrån begav sig Dippel mot slutet av 1707 till Holland. För striden om pietismen se bl.a. Olsson, S., Olof Hermelin, s. 555 f. och Svenska kyrkans historia V, s. 179. 1726 kom Dippel f.ö. till Sverige, men fick i slutet av 1727 lämna landet. Enligt en del uppgifter blev Karl XII sedermera mer vänligt inställd till pietismen, vilket kanske inte var så konstigt med tanke på den stora spridning den fick bland de fångna karolinerna i Ryssland.  Enligt Fryxell (1856), del 21, s. 339 fick boktryckaren böter. Det finns en del straff som är strängare.  

Sidan 392: Kommissionen under generalauditör Lillienstierna avlämnar sina akter i 26 digra band.

Uppgiften tyder på att Brunner har använt Grimbergs Svenska folkets underbara öden. I del IV (Stockholm, 1926), s. 616, nämns kommissionen i mycket snarlika ordalag:

Sidan 392: Hela armén drabbas av veneriska sjukdomar.  "De soldater som inte före intågen utgallrats av kulor blev illa medfarna av franskan och annat dröppel."

Skulle man kunna tänka sig att utbredningen var något mindre? 

Sidan 392: Piper får 600 000 riksdaler av kejsaren. Inte undra på att Piper blev rik, han fick 600 000 även på sidan 386. 1,2 miljoner riksdaler skulle vara det samma som 2,4 miljoner daler silvermynt, om jag förstått dåtidens penningväsen korrekt. Jämför man med hela rikets statsinkomst 1697 så var denna, enligt Axelsons Bidrag till kännedomen om Sveriges tillstånd på Karl XII:s tid, s. 110, strax över 5 miljoner daler silvermynt. Inte undra på att Piper blev rik. De österrikiska statsfinanserna måste f.ö. ha varit excellenta, trots det säkert kostsamma spanska tronföljdskriget.  

Om någon skulle känna för att ge bort hälften Sveriges nuvarande statsinkomster så skulle det bli strax över 370 miljarder kronor. Jag tar gärna en procents provision för tipset.  

Uppgiften kommer från Fryxell (1856), del 21, s. 346. I en not berättar F. att det gick ett rykte om att Piper m.fl. skulle ha mutats med 600 000 riksdaler. Fryxell trodde uppenbarligen inte på det och summan är absurt hög även om det skulle ha gällt flera personer.

Sidan 392: Den anordnas bot- och bönedag, alla fruntimmer måste resa hem.En dos Fryxell:

Sidan 393: Karl XII triumferar över Piper.Var kan då detta komma ifrån? 

Vi undersöker:

Fryxells källa är franska diplomatbrev, alltså i bästa fall andrahandsuppgifter. Förutom den exemplariska likheten i formuleringarna är det värt att notera att Brunner inte har någon motsvarighet till första raden med dess "Karl, som eljest aldrig plägade berömma sig" - förmodligen därför ett inlån av detta direkt skulle motverka den bild av Karl XII som en storskrävlare, vilken Brunner på andra ställen i boken gör sitt bästa för att skapa.

Sidan 392: Karl XII studerar sina regalier.  Jag kan vara ute på hal is här, men hade han verkligen dem med i fält? Jag tvivlar oerhört starkt på det.

Sidan 393: Äntligen underskrevs mina fordringar rörande de sachsiska protestanterna.

Ska det inte vara de schlesiska protestanterna? Det är ju deras situation som behandlas på sidan 391. 

Låt oss se hur Fryxell uttrycker sig:

Man ser att formuleringarna så att säga har varit i säck innan de kom i påse. Dock har det blivit ett litet fel i "översättningen", "schlesiska" har blivit "sachsiska". Så kan det gå när inte haspen är på...

Kapitel 19 : Uppbrottet

Värt att lägga märke till

Det mest anmärkningsvärda i detta kapitel är det stora inledande lånet från Alf Åbergs och Göte Göranssons karoliner från 1976, se sidan 394-395. 

På sidan 405 finns en mycket betecknande behandling av materialet, Karl XII påstås ha avböjt "utomordentliga" fredsvillkor. Dessa då att jämföra med vad man vid samma tid satt och resonerade runt i Kanslikollegium - stora ryska landavträdelser. På samma sida finns också en högst egenartad uppgift, kung Stanislaus påstås ha hävdat att svenskarna inte kunde ta vägen genom Polen för att nå Ryssland. Vilka alternativ fanns det när man startade i Sachsen? 

På sidan 407 förefaller det som den framstående kännaren av den karolinska epoken Sven Grauers (1891-1977) ofrivilligt får figurera som illa blesserad löjtnant. På sidan 394 och 396 nämns Carl Gustaf Hård, det är intressant att observera att han på förstnämnda sida enbart är överste och på sistnämnda riksråd och greve. Förklaringen är att den senare uppgiften kommer från taffeltäckaren Hultmans långt senare nedskrivna minnen. 

Så konstigt kan det bli när man skapar en bok genom att pussla ihop uppgifter från många olika håll utan att reflektera över dem. 

Källorna

 Här märks Alf Åbergs & Göte Göranssons Karoliner (1976), taffeltäckaren Johan Hultmans på 1730-talet nedtecknade Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (1986), Frans G. Bengtssons klassiska Karl XII:s levnad (1935-36), vår gamle bekant Anders Fryxells Berättelser ur svenska historien, del 21 och 22 (1856) samt troligtvis den av Gustaf Adlerfelts son utgivna Histoire Militaire de Charles XII (1740). Wentworths vittnesmål torde komma ur Hans Villius urkundsutgåva Karl XII (1960). Sannolikt är en del uppgifter hämtade från Grimbergs Svenska folkets underbara öden (1926) och ett och annat är helt klart från Ernst Carlsons Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII (1910). 

Genomgången

Sidan 394: Det hördes råmanden från de stora kreaturshjordar som 24.000 dragoner och nästan lika många fotknektar skulle sätta knivarna i."Dragon" ska inte uppfattas som synonymt med kavallerist, utan som ett beridet mellanting mellan infanterist och kavallerist. Man kan också notera att Brunner på sidan 396 skiljer kavallerister från dragoner.

De f.n. allmänt accepterade siffrorna över huvudarméns styrka vid årsskiftet 1707-08 anger att armén då bestod av 150 livdrabanter, 7 100 man kavalleri, 9 600 dragoner, 14 200 man infanteri, 300 artillerister, 150 enspännare och det 1 500 man starka vallackregementet. Sture M. Waller, som gjort de beräkningar som ligger till grund för siffrorna, anger att huvudarmén vid uppbrottet ur Sachsen var ca 26 000 man stark, se Karolinska förbundets årsbok 1957, s. 103.

Sidan 394-395: Utmarschen.  

Detta är, med något undantag, lånat från Åbergs och Göranssons Karoliner, den stora teckningen på sidorna 184 ff. Man ska då notera att teckningen förstås avser ett artilleriregemente.  

Sidan 396: I kungens sällskap finns riksrådet greve Hård.

Som blev riksråd den 31 juli 1727 och greve den 14 juni 1731, alltså långt efter de här beskrivna händelserna. Återigen är det Hultmans sent nedskrivna minnen (Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter) som spökar (s.14). För Hård, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.Man noterar att samme Hård på sidan 394 kallas "överste", en betydligt mer korrekt benämning.

Sidan 397: Kejsaren ger tillbaka över 300 kyrkor i Schlesien.  Detta stämmer inte. Som redan Ernst Carlson nämner var antalet väsentligt mindre. Norbert Conrads anger i Die Durchführung der Altranstädter Konvention in Schlesien 1707-1709. - Köln, 1971 antalet till 125, efter listan i exekutionsrecessen från 1709.  

Det som spökar är återigen Hultmans minnen (s. 14).Sidan 398: Kungen beser en dubbel kyrka. Det är möjligt, men berättaren här är åter taffeltäckaren Johan Hultman, se dennes Annotationer öfver Konung Carl XII:s hjeltebedrifter (s. 14).

Sidan 398: Prins Christian tar avsked, kung Stanislaus och prins Constantin ankommer.

Sidan 398: Janischariska musikanter och överste Gordon.

Det är också Hultman, s. 15.

Sidan 398-399: Kungen ter sig som Messias. Religiös extas bland befolkningen.  Den mer sansade Hilding Pleijel skriver så här: "Det var säkerligen också Karl XII:s kraftfulla inskridande till förmån för de schlesiska lutheranerna, som i hög grad bidrog till att han inom svärmiska kretsar icke blott på kontinenten utan även i Sverige och Finland kom att uppfattas som Messias själv." Nu har väl aldrig Karl XII anklagats för att tillhöra "svärmiska kretsar", så Brunners egenartade Karl XII-karikatyr blir bara än mer bisarr genom denna vinkling. För mer om Messias-tanken se Svenska kyrkans historia V, s. 184 och där anförd litteratur. 

Conrads nämner att konventionen inte tillkännagavs i Breslau förrän den 14 september 1707, d.v.s. enligt svenska stilen den 4 september och de första kyrkorna öppnades den 7. Den 4 gick kungen över Bober vid Bunzlau, den 5 kom han till Lüben och den 9 passerades gränsen till Polen nära Herrnstadt. 

Det var alltså endast några få dagar som man marscherade genom en trakt där folk sannolikt kände till det inträffade, men som till och med det kejserliga sändebudet Zinzendorff i en relation av den 12/22 september nämner entusiasmen finns det inte något skäl att betvivla det mottagande Karl XII fick. Se vidare även Conrads, s. 68 f.  

Se också Grimberg, C., Svenska folkets underbara öden. D. IV. - Stockholm, 1926. - S. 625 och där citerade källor.I övrigt är det mesta Fryxell - som vanligt.  Se särskilt del 21 (1856), s. 350-352. Kopians storvulna skrytsamhet ligger förstås i berättarformen. 

Som synes räcker det med en del omflyttningar i Brunners text för att åstadkomma en med Fryxells berättelse närmast identisk skildring.

Sidan 399: Barnen samlar sig till gudstjänster.

Detta torde vara Grimberg, se t.ex.

Grimberg citerar här "ett ögonvittne", men anger tyvärr inte dennes identitet. Ernst Carlson (se nedan) nämner i not 211 en tänkbar källa.

Sidan 400: Armén går in i Polen där ryssarna har härjat.

Sidan 400: Kungen räddas av drabanten Olof Segersköld. Denne hette då fortfarande Olof Boman. Adlad blev han 1711, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 401: Kungen upprättar sitt läger i Slupca. Den brittiske diplomaten Wentworth besöker orten, avsänder ett brev den 14 september vari han beskriver Karl XII.  

Här förundras man då förstås först över att Wentworth kan skicka ett brev från Slupca den 14 när Karl XII kommer dit först den 19. Eller är tanken att Wentworth reste i förväg och först där fann ett postkontor?Börjar man sedan titta på denna välkända beskrivning så visar det sig att den alltså är daterad den 14 september 1707. Wentworth säger att han "häromdagen" dristade sig till att besöka Sachsen för att beskåda den svenske kungen. 

Frågan är då förstås först vilken kalender Wentworth använde, den gamla stilen som brukades i Storbritannien eller den nya stilen som användes i Preussen? Som han i ett brev daterat den 23 november kan berätta att det fötts en prins vid det preussiska hovet måste man anta att han använde den nya stilen, då prinsen Friedrich Ludwig föddes just den dagen.  Wentworths brev skulle alltså enligt den svenska stilen vara daterat den 4 september, då Karl XII redan hade varit i marsch i nästan två veckor och befann sig i de västligaste delarna av Polen. Diplomaten måste alltså ha besökt högkvarteret i Altranstädt före den 22 augusti, då kungen bröt upp därifrån. Studerar man Wentworths rapporter till statssekreteraren Harley kan man konstatera att det finns brev från Berlin daterade den 27 juli/6 augusti, 3/13, 6/16, 17/27 augusti och 24 augusti/3 september 1707 (om man alltså utgår från den nya stilen och lägger till den svenska för tydlighets skull). Man kan av omgivande brev se att Wentworth normalt rapporterade en gång i veckan, varje lördag. Här finns det då en lucka, brevet av den 6/16 ligger för tidigt och borde egentligen ha varit daterat den 10. Möjligen är det alltså så att Wentworth faktiskt besökte Altranstädt någon gång mellan den 6 och 17 augusti 1707 och förslagsvis då runt den 10? Grauers tvivlade på sin tid på det här vittnesmålet och en mystifikation är att Hatton menar att det måste ha ägt rum vintertid. Varifrån kommer då datumet? Beskrivningen finns f.ö. i British Library, Add. 358 85.  

Hur som haver, i Slupce var Wentworth inte den 14 september 1707. Då var han i Berlin. Se vidare National Archives katalog: http://www.catalogue.nationalarchives.gov.uk/Default.asp I introduktionen till vittnesmålet, publicerat i Karl XII,  nämner Villius att Wentworth ska ha besökt Karl XII redan 1704. En snarlik uppgift finns i Dictionary of National Biography där det sägs att detta ska ha varit på tapeten i september 1704 och att Raby i juli samma år ska ha besökt hemlandet. Ser man på Wentworths depescher till statssekreteraren Harley tycks båda delarna vara felaktiga, där finns det finns ingen som helst antydning om detta.  

Brunners kungliga brevspionage är också i det här fallet rent nonsens, brevet avsändes inte från Slupce utan från Berlin. Motiveringen till Wentworths närvaro, att denne å sin regerings vägnar skulle ha bett Karl XII att dra tillbaka sina trupper hör naturligtvis hemma i samma kategori. Den uppgiften rör det förmenta besöket 1704, vilket av allt att döma ju inte ens ägde rum.  

Sidan 402: Wentworth blir utslängd.  Se ovan. 

Sidan 403-404: Patkul avrättas. Hjelm läser upp domen. Den lästes upp av styrkans befälhavare, kaptenen Hans Henrik von Waldau. För detta, se Erdmann, Y., Der livländische Staatsmann Johann Reinhold von Patkul, s. 287. Man kan notera att Ernst Carlson, annars ingen vän av Karl XII, har att säga i saken. Han konstaterar först att straffet förvisso kan tyckas vara rått, men enligt dåtidens rättsuppfattning var det ett helt normalt sätt att straffa en person som betraktades som landsförrädare. Karl XII handlade i det här fallet "såsom en son af sin tid", skriver Carlson. 

Josias Cederhielm berör avrättningen i ett av sina brev till brodern Germund (Karolinska krigares dagböcker VI, s. 27 f.). Cederhielm talar där om Patkuls "wählförtiente straff".

Sidan 405: Tsaren erbjuder utomordentliga fredsvillkor, Piper försöker övertala Karl XII, alla kommer att dyrka honom som hjälte om han sluter fred nu.

Detta är i grunden Fryxell. Dennes källa är franska diplomatbrev, kanske inte den bästa utgångspunkten när det gäller att fastslå vad som diskuterades mellan Karl XII och hans närmaste rådgivare. Det hela torde också vara helt felaktigt. Ser man t.ex. på den analys som Sven Olsson gjorde av Olof Hermelins och övriga kanslitjänstemäns åsikter i sin avhandling om Hermelin (s. 499 ff.) pekar det snarast mot att man inte ifrågasatte fälttåget mot tsaren, utan bara hur det skulle genomföras. I kansliet synes man ha velat ha en mer försiktig uppläggning, i ett första skede närmast syftande mot Pskov och de delar av de baltiska provinserna som hölls av ryssarna. Man verkar också ha fäst en större vikt vid pacificeringen av Polen och aktivt polskt militärt bistånd. Det hela liknar alltså den plan Gyllenkrook säger sig ha förordat.  

Givetvis var i det läge som rådde hösten 1707 det knappast någon ansvarig svensk ämbetsman eller militär som på allvar förespråkade att man skulle köpa fred av tsaren genom att ge denne ett stycke land vid Östersjön. Efter freden i Altranstädt stod Karl XII på toppen av sin makt, med större militära resurser än vad han någon gång tidigare hade förfogat över. Tsarens nervositet inför det uppkomna läget var tydlig, hans fredstrevare ska naturligtvis inte uppfattas som storsinthet utifrån ett överlägset läge. Ett fredsavtal som innebar status quo eller rentav ryska landavträdelser var däremot säkerligen omöjligt för tsar Peter, ett sådant resultat skulle ju ha inneburit att de gångna årens arbete helt gick till spillo, inklusive det uppväxande S:t Petersburg. Karl XII kunde å sin sida lika självklart inte bryta med 150 år av svensk historia och börja nedmontera stormaktsväldet. Att ge ryssarna en hamn vid Östersjön där de kunde bygga upp en Östersjöflotta skulle dessutom helt ändra maktbalansen till havs. Tsarens villkor var alltså helt oantagbara för Karl XII. 

Man kan i sammanhanget notera hur det resonerades i Kanslikollegium. Samuel Barck berättar i ett brev till Olof Hermelin av den 13 november 1707 att kollegium funderat en smula runt Pskov, "Somerska gebitet", Novgorod och hela området upp till Arkhangelsk. Det senare kan tyckas något hårt, menar Barck, men det kan "icke skada", se Carlson, E., Sveriges historia under konungarne af pfalziska huset, del VIII, s. 112. Med "Somerska gebietet" avses sannolikt ett område öster om norra delen av Peipus.

Tsaren gjorde onekligen vissa fredstrevare inför Karl XII:s väntade anmarsch, men han var aldrig beredd att lämna ifrån sig området runt S:t Petersburg, se Wittram, R., Peter I. Bd I. - Göttingen, 1964. - S. 282. Så långt är det alltså rätt, men givetvis var sådana villkor oantagliga för Karl XII. Det är också svårt att förstå varför Karl XII skulle ha blivit hyllad som hjälte i fall han hade avstått delar av Ingermanland, Gustav II Adolfs erövring.

Det Brunner här gör är att skriva historia med facit i hand. Han ser hur starkt Ryssland blev under 17-, 18- och 1900-talen och jämför sedan med Sverige. Karl XII (och tsar Peter) hade inte det perspektivet.  

Sidan 405: Kung Stanislaus menar att svenskarna inte kan ta vägen genom Polen till Ryssland.  

Eftersom den svenska armén startade i Sachsen kan man förstås undra vilket alternativet skulle vara.  Det hela är Fryxell (1856), del 22, s. 79 f. Förmodligen spökar återigen franska diplomatbrev.

Sidan 406: Stanislaus tycker att man kan avbryta kriget, ryssarna har gett sig av.  

Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 79-80. Varifrån F. tagit sina uppgifter framgår inte, men gissningsvis från franska diplomatbrev. Lika oklart är förstås hur Stanislaus tänkte sig fortsättningen, ryssarna höll ju exempelvis vissa svenska besittningar som tsaren inte ville lämna ifrån sig. Är uppgiften alls äkta? Intressant är också att Brunner låter Karl XII tiga som svar på Stanislaus böner. Fryxells Karl XII är däremot ganska vältalig och invänder att Polen aldrig kommer att få lugn så länge tsaren sitter kvar, han som börjar krig utan giltig orsak. Om något i den förmenta dialogen är sant är väl rätt oklart, men det är typiskt att Brunner återger historien - men med uteslutande av det som inte passar hans tes.

Sidan 406: Oro i armén, flera av de främsta härförarna har tagit avsked. Av de som nämns skulle väl Nieroth och Stenbock räknas dit, fast den senare var likväl som härförare rätt oprövad. Sedan ska man då komma ihåg att det skickats hem generaler redan tidigare och att det också skett en naturlig avgång. Samtidigt befordrades andra yngre officerare, någon brist på krigserfarna befälhavare hade Karl XII knappast. 

Sidan 406-407: Furst Wisnowiecki bråkar, en turkisk beskickning anländer.  Detta är Frans G. Bengtsson. Det turkiska sändebudet kallas i Tengbergs Från Poltava till Bender, s. 7, för Yerkökülü Mehmed efendi och brevet han medförde synes ha varit från seraskeren av Bender Yusuf pascha. 

Vi tittar på Brunner, Frans G. och den senares källa Jöran Nordberg:

Man noterar då först den påtagliga närheten mellan Frans G. Bengtssons ordval och Brunners och mellan Frans G. Bengtssons och Nordbergs. Skillnaden är dock att Frans G. Bengtsson med citationstecken markerar att han hämtat formuleringarna någon annanstans, medan Brunner inte på något sätt antyder att hans skildring bygger på Frans G. Bengtsson, snarare än på "urkällan" Nordberg (jämför ovan).

När det sedan gäller det sakliga innehållet så kan vi notera att Brunner missuppfattat "Kungliga Borgen". Det var ju inte så att bråket ägde rum på kungens slott i Stockholm, däremot likställde hovartiklarna från 1687 "värjdragande" där kungen vistades "på farkostar / tåg / resor eller diur-jagt" med dylika förseelser hemma i Sverige, på kungens slott. För detta, se den av Johan Schmedeman utgivna samlingen Kongl. stadgar, förordningar, bref och resolutioner, ifrån åhr 1528. in til 1701 angående justitiae och executions- ährender..., s. 1158.

När det sedan gäller Lubomirski så var han enligt Nordberg "obosni", d.v.s. krongeneralkvartermästare. Den befattning innehades av Jerzy Aleksander Lubomirski (ca 1669-1735), se Urzednicy centralni i nadworni Polski XIV-XVIII wieku, s. 94.

Sidan 407: Meijerfelts regemente driver i väg på ett isflak.  Detta är hämtat ur Adlerfelts Histoire militaire... En skeptiker skulle möjligen fundera över hur stort detta flak måste ha varit, regementet räknade i fulltaligt skick över 1 500 man. Nordberg säger att några stycken kom i vattnet, vilket låter klart mer plausibelt.  

Sidan 407-408: Löjtnant Grauers får på nöten.  Som Lewenhaupts Karl XII:s officerare inte nämner någon officer med detta namn kanske man kan våga gissningen att det är den kände historikern Sven Grauers som här har fått låna ut sitt namn. Jag tycker det är en smula otacksamt av Brunner att låta Grauers bli så illa tilltygad, utan Sven Grauers forskningar hade Brunner blivit tvungen att låta Karl XII äta hårt bröd och dricka enbart vatten rakt igenom hela boken.

Det Brunner här lånat är historien om Svante Horn, se http://web.telia.com/~u37000938/page94.html. Svante Horn har blivit (Sven?) Grauers.

Kapitel 20 : Massakreringar, svält

Värt att lägga märke till

Av sakfel märks här den svårutrotade uppgiften om att Alexander Magnus Dahlberg skulle ha varit brorson till Erik Dahlbergh, se sidan 411. På sidan 410 kommer Karl XII till staden Kolumna och på sidan 413 till Kolno - i själva verket samma ort. 

På sidan 413-414 är Adlerfelt (för femtioelfte gången) i färd med att skriva kanslibulletiner trots att han ju inte alls tjänstgjorde i kansliet. På sidan 420 f. talas det om tidiga diskussioner med Mazepas ombud, uppgifter som av allt att döma är helt felaktiga. 

På sidan 424-425 sägs att Karl XII skulle ha beordrat Lybecker att anfalla S:t Petersburg, vilket helt klart inte är riktigt. Av dennes egen korrespondens med Stockholm framgår att han inte hade fått några sådana order.På sidan 411 är 180-graderssvängningen igång igen. I originalet, Dahlbergs egna memoarer, släpps bönderna. I kopian avrättas de.  

Hur var det nu igen? "Jag har varit källorna trogen" (se ovan). På sidan 413 illustreras än en gång problematiken med berättarformen, Hultmans beundrande bedömning läggs i Karl XII:s egen mun och förvandlas därför till skrytsamhet. 

Genomgången

 Sidan 409-410: Karl XII väljer väg mot Litauen.

Detta är Fryxell:

Karl XII skulle nog ha talat om "masuriske skogen" eller "Masuren", precis som Anders Pihlström och taffeltäckaren Hultman gör i sina berättelser.

Sidan 409-410: Kungen låter massakrera först 200 fångar och sedan ännu fler.

Detta är hämtat ur Joachim Lyths dagbok för den 16 januari 1708 och det är alltså Lyth och hans förband som i två omgångar gör ned strelitzer. Strelitz eller "strelts" avser egentligen medlem i ett ryskt gardesförband, men Lyth menar uppenbarligen att det handlade om "snapphanar", han säger "snapphanar eller så kalade strelizer". Förbandets marsch gick vid den här tiden över staden Willenberg i Ostpreussen mot Dabrowy på polska sidan gränsen. Karl XII befann sig samtidigt på herrgården Liben, säger Hultman. Var denna plats motsvaras av idag är inte helt enkelt att utröna, men den 10 januari stod Karl XII i nuvarande Przasnysz och förefaller att ha rörst sig åt nordost. Hultman nämner "hovet Olsovits" och klostret "Mischina". Möjligen är detta de nuvarande orterna Olszewka och Myszyniec, sistnämnda ort fick i varje fall svenskt besök 1708: http://www.pgsctne.org/nb_myszyniec_history.html. Kungen var alltså otvivelaktigt i faggorna, även om Lyths order lär ha kommit från regementsledningen. Möjligen är Liben det samma som dagens Lipniki, sydost Myszyniec. Det är i varje fall den identifiering som görs av Petri i Kungl. Första livgrenadjärregementets historia, del 3, s. 222.  

För den som vill försöka navigera sig fram genom trakten, se: http://mapa.szukacz.pl/. Här nämns en strid som ska ha stått 22/23 januari 1708 mellan svenskarna och lokalbefolkningen: http://www.naszlaku.pl/dane/prezent/_prez_po/ostrolek/2_a.htm. Datumangivelserna lär vara enligt nya stilen, vilket skulle innebära 12/13 januari enligt den svenska. Platsen som nämns ska ligga dryga 2 km från Myszyniec.

Till saken hör förstås att ur svenskt perspektiv handlade det om rena upprorsmän, Polens valde kung var Stanislaus och han var Karl XII:s bundsförvant. Dessutom var det icke-militära styrkor, alltså beväpnade civilpersoner, vars rättsskydd vid den här tiden var närmast obefintligt och skulle så förbli under lång tid.   

Sidan 410: Dombrowa bränns. Detta är också ur Lyths dagbok och skedde den 17 januari 1708. 

Sidan 410: Kungen tar sitt högkvarter i bernhardinerklostret Prutzinits och låter munkarna exercera för sig. Detta är ur Hultmans dagbok, som dock kallar klostret Pratzinitz. Dit kom man den 7 januari och avmarscherade den 10, enligt samma källa. Hultman säger 8 dagar, men det blir detta ju inte. 

Det handlar i alla fall om staden Przasnysz (tysk. Praschnitz). Här finns en del gamla bilder: http://www.przasnysz.um.gov.pl/161-41666fcc71c16.htm. Klostret ses i övre raden, mittersta bilden.  

Ett kronologiskt tillbakahopp i jämförelse med inlånet från Lyth, kan man notera. Men det blir ju också vanskligt att hålla ordning på sådana ting när man, likt Brunner, friskt lånar in från olika håll och sedan ska låta Karl XII vara huvudpersonen istället för den ursprunglige.  

Sidan 410: Piper och Hermelin vädjar om barmhärtighet, men Karl XII bryr sig inte om detta.Detta är naturligtvis möjligt, men om man tittar på Hermelins brev till Samuel Barck från januari 1708 innehåller det inte några direkt tecken på sådant. Den 18 skriver Hermelin om de "skiälmiska bönderne" och i ett P.S. till ett brev av den 24 skriver Hermelin om "snapphaner" och att regementena har "förlustat H:s M:t med sådana berättelser, som til en del äre båder rolige och sällsame." För detta, se Hermelin, O., Olof Hermelins brev till Samuel Barck 1702-1709. - Stockholm, 1913. - S. 148 ff.

Sidan 410: Kungen intar Olsevitze, Drovanitze och klostret Mischine. Nedgör 2 000 bönder.  Detta är genomgående Hultmans berättelse. Det Hultman dock säger är att 2 000 bönder hade förskansat sig i moraset varför armén tvingades stanna på en skogsslätt.  

Sidan 411: Den svenske underofficeren hittar en erfaren jordegumma.Det Dahlberg säger är att hans kamrater sade till honom att "visa prof på en erfaren jordegumma", då skulle de stå fadder till barnet. Se Dahlberg, Alexander Magnus, En karolins lefnadslopp. - Stockholm, 1911. - S. 13.

Sidan 411: Kungen informeras om Alexander Magnus Dahlbergh, brorson till Erik Dahlbergh. Dahlbergh är underofficer, i tjänst vid generalmajor Buchwalds dragoner.

Dahlbergh förefaller ha varit vanlig dragon, se Steckzén, Birger, Västerbottens regementes officerare till år 1841. - Umeå, 1955. - S. 149. Peter Englund skriver visserligen i introduktionen till Dahlbergs dagbok  i Minnet av Poltava att D. blev furir vid Västerbottens regemente 1705, men det ska nog vara 1707.

Erik Dahlbergh hette som bekant Erik Jönsson D. Alexander Magnus far hette Arvid Olofsson Dahlberg. Om dessa båda var bröder hade de alltså olika fäder. Erik Dahlberghs mor dog 1636 efter att varit gift andra gången med en Peder Gråå. Det går alltså inte heller ihop sig. Jöns Eriksson Dahlberg, Eriks far, dog redan 1629. Även om man lyckas trolla bort "Olofsson" så skulle Arvid Dahlberg, död som livdrabant 1706, vid det tillfället ha varit allra minst 75 år. Ser man på omständigheterna då Alexander Magnus hävdade släktskap ter det sig sannolikt att han helt enkelt tog till en vit lögn.  

Sidan 411: Denne har fångat 24 bönder som dock ingen nåd kan visas.  

Låt oss jämföra kopian med originalet - Dahlberghs memoarer:

Likheterna är givetvis slående, men skillnaderna är minst lika påtagliga. Man noterar hur originalet gör alltsammans till en rent intern angelägenhet för Västerbottens regemente och låter bönderna släppas. Kopian blandar in Karl XII och låter honom avrätta bönderna. "Källorna trogen" - var det inte så?

Det bör sägas att Dahlbergs datumangivelser är suspekta. Den 10 januari hade man ännu inte nått Masuren, troligen utspelade det hela sig först en månad senare.

Sidan 411: Karl XII filosoferar.

Eftersom bönderna inte avrättades bortfaller givetvis Karl XII:s funderingar runt medlidande och dödande.

Sidan 412: Kungen stannar i Kolumna två dagar till arriärgardet anlänt. General Cruus har nedgjort allt som blivit över på vägen - mördare, rövare, bönder med deras hustrur och barn etc.  

Också detta är Hultman. "Cruus" bör dock heta Kruse, för att inte blanda ihop släkterna (man kan notera att han heter Kruse på s. 454). "Kolumna" heter numera Kolno, för den som vill orientera sig på kartan. När det sedan gäller mördandet så helt säkert så att svenskarna gick mycket hårt fram. 

Fänriken Pihlström berättar i sin dagbok att hans regemente (Dalregementet) den 16 fick kungens order att ihjälslå allt manfolk som gick att få tag på och att de regementen som gick sist skulle bränna alla byar. Bataljonspredikanten Westerman nämner brännandet och skrivaren Norsbergh både brännandet och dödandet, det råder alltså knappast någon tvekan om vad som försegick. 

Alexander Hummerhielm har likartade uppgifter i sin dagbok, där sägs att han den 23 januari fick veta att Karl XII beordrat att Chorsel skulle brännas, inklusive kyrkan, och alla bönder som påträffades skulle dödas och deras byar brännas.Det kan heller inte nog betonas att Pihlström talar om "manfolk", Agrell likaså. Också Norsberghs uppgifter pekar i samma riktning. Endast den sent (1730-tal) nedtecknade berättelsen av Hultman nämner kvinnor och barn.

Till saken hör då också det jag nämnde tidigare, nämligen att detta var områden som lydde under polska kronan. Efter att August II hade abdikerat var det Stanislaus som var landets härskare och Sveriges allierade. Bönderna, som naturligtvis endast ville försvara sina ägodelar, hamnade här i kläm. Men i och med att de tog till vapen och försökte göra militärt motstånd mot den svenska armén blev de i det närmaste rättslösa, och ur svenskt perspektiv närmast mördare och landsförrädare. Emmerich de Vattel skrev i sin Law of nations (1758) :

"Formerly, every one capable of carrying arms became a soldier when his nation was at war, and especially when it was attacked. Grotius, however produces instances of several nations and eminent commanders, who spared the peasantry, in consideration of the immediate usefulness of their labours. At present, war is carried on by regular troops: the people, the peasants, the citizens, take no part in it, and generally have nothing to fear from the sword of the enemy. Provided the inhabitants submit to him who is master of the country, pay the contributions imposed, and refrain from all hostilities, they live in as perfect safety as if they were friends: they even continue in possession of what belongs to them: the country people come freely to the camp to sell their provisions, and are protected, as far as possible, from the calamities of war."  

Rikard Kleen ägnar den frågan rätt stort utrymme i sin bok Kodificerad handbok i krigets lagar (1909) och nämner då t.ex. hur tyskarna 1870 uppfattade franska friskyttar. Dessa accepterades endast som stridande om de hade skriftligt bemyndigande från regeringen, var iklädda uniform och kommenderades av officerare. Han nämner också (s. 242) att de tyska befälhavarna i Frankrike deklarerade att varje fientlighet från befolkningens sida skulle följas av dödsstraff.  

Det är i själva verket så att s.k. partisaners rättigheter först under de senaste 100 åren kommit att ägnas verkligt intresse och en inte föraktlig del av den lagstiftning som nu gäller är en produkt av erfarenheterna från andra världskriget.  

Sidan 412: Bönderna beskjuter kungens styrka, en förhandlande bonde blir skjuten.  Ovan anlände Karl XII till Kolumna där han stannade i två dagar, vilket enligt Norsbergh skulle vara 16-17 januari. Den händelse som här beskrivs inträffade den 14 januari, enligt Norsbergh. Exakt vad som hände ges det lite olika uppgifter om. Nordberg säger att det var en av Rehnskölds jägare som sköt medan Karl XII diskuterade med bonden och att kungen inte var speciellt nöjd med detta. Hultman säger att det hela skedde på Karl XII:s order och samma uppgift finns hos Norsbergh. Det kan säkert mycket väl vara så att Nordberg här valt att frisera berättelsen, av omsorg om Karl XII:s rykte.  

Vi gör en jämförelse:

Man märker livknektens namn. Brunner och Fryxell kallar honom "Måns Lenk", Hultman kallar honom "Måns Lank". "Måns Lang" är väl annars den vanligtvis brukade formen. Alltså inget behov av att fundera över vad Brunner bygger på, namnformen skvallrar om det.

Sidan 413: Karl XII delar ut minnesbetor.

Här ser man också konsekvensen med att lägga Hultmans omdöme i Karl XII:s mun, den senare framstår som synnerligen skrytsam. Det hela vore att jämföra med en situation där någon skulle säga t.ex.: "Ernst Brunner är den som just nu kan mest i Sverige om Karl XII". Det vore onekligen en positiv och mycket smickrande bedömning. Skulle Ernst Brunner däremot själv säga samma sak skulle det framstå som skäligen skrytsamt (och dessutom felaktigt i sak, att döma av Carolus Rex).

Sidan 413: Karl XII kommer till Kolno den 16 januari 1708. En ort som alltså är identisk med den plats "Kolumna" dit han kom redan på sidan 410. Situationen blir mäkta förvirrad kronologiskt sett.  

Sidan 413: Allt mankön som inte var snapphanar till 15 års ålder skulle upphängas. En ganska egendomligt formulerad order, hur avgöra vem som var snapphane och vem som inte var det? Man kan också notera att på sidan 412 nedgörs allting - män, kvinnor och barn. Här är det plötsligt bara männen. Brunner har ställts inför två något olikalydande uppgifter och för säkerhets skull valt båda.  

Sidan 413-414: Adlerfelt skriver kanslibulletin den 17 januari.

Kungen låter däri redogöra för sin åsikt om ryssarnas krigsduglighet.  Nu skrev knappast Adlerfelt kanslibulletinerna, han tjänstgjorde ju inte i kansliet. Citatet är däremot riktigt, i Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender av den 25 februari 1708 återges en bulletin från lägret vid Kolno, daterad den 18 (ej 17) januari. Några åsikter om ryssarna ges dock inte, bortsett från att det sägs att man hoppas kunna uppriva den ryska dragonförband som har haft sina vinterkvarter i området.

Sidan 414: Kungen ilar med Lille Prinsens dragoner och 600 man av Livregementet mot Grodno.  

Enligt Kungl. Lifregementets till häst historia, del 3, s. 205 hade Karl XII 600 ryttare ur Livregementet och 200 från Hjelms dragonregemente, f.d. Stenbocks dragonregemente. Carl von Roland, som tjänstgjorde i sistnämnda förband säger att Karl XII endast hade 300 man ur Livregementet då han "trängde sig in och repouserade fienden", men att 50 man ur Hielms dragoner sedan tillkallades. Grodno togs den 28 januari. I en bulletin publicerad i Ordinarie Stockholmiske Post-Tidender den 17 mars och daterad "Bielsice" den 31 januari sägs att kungen begav sig mot Grodno med 600 "hästar".  

Några "Lille Prinsens dragoner" fanns i varje fall inte vid detta tillfälle, denne blev först senare överste för Skånska stånddragonregementet. Detta förband, till vilket Joachim Lyth hörde, stod vid tillfället nära en by Lyth kallar "Olziancka", mellan "Kadorofka" och "Kaminek". "Kadorofka" torde vara den ort som i Stielers handatlas kallas Chodorowka och "Kaminek" lär vara en ort som i samma atlas heter "Kamjenna". Båda platserna ligger väster om Grodno, den närmaste ca 4 mil bort fågelvägen. Lyth berättar att han kom till Grodno först den 4 februari.  Ska man försöka finna dessa orter på en modern karta finns t.ex. dessa båda sajter: www.mapquest.com eller http://mapa.szukacz.pl/. 

Sistnämnda är utmärkt för Polen och här befinner vi oss i gränstrakterna mellan Polen och Vitryssland. Tittar man på den sistnämnda finns på vägen mellan Bialystok och Augustow orten Chodorowka Stara och något nordost därom en ort med namnet Olszanka. Detta lär vara de platser Lyth nämner. Rör man sig sedan ännu längre åt nordost finner man platsen Dabrowa Bialostoc och strax norr därom Kamienna Stara. Vidare "fiskande" går att göra här: http://www.dabrowa-bial.pl/atrakcje.html eller här: http://www.biebrza.org.pl/ang/turyst/sz_w.html. På sistnämnda ställe nämns resterna av en bro som svenskarna byggde 1708, se avsnittet "Osowiec - Biaùy Gràd". Och mycket riktigt nämner Lyth i sin dagbok att ryssarna vid byn Osowitz hade gjort en brygga över ett moras, en brygga som svenskarna reparerade och använde.  

Sidan 415: Rehnsköld ler skevt två gånger. Den här uppmålade avundsjukan finns det, mig veterligt, inga spår av i källorna. 

Sidan 415: Kungen låter i Grodno Gyllenkrook uppsätta marschen för armén till Minsk.  

Det Gyllenkrook själv säger är att armén marscherade i 4 kolonner mot Minsk. Kungen stannade 15 mil från Minsk i Smorgonie, där det efter några dagar började talas om att gå mot Moskva. Detta bekymrade Gyllenkrook mycket, säger han. Brunner är alltså något tidigt ute. 

Sidan 416: Tsar Peter står norrut från Minsk i Vilna.  Kungen låter armén marschera i fyra kolonner mot Minsk.  

En lite konstig beskrivning. Vilna ligger nordväst om Minsk, med Smorgonie betydligt närmare Vilna än vad det är Minsk. Ska man tro Hultman gick kungens marsch från Grodno över Bobina-Sembrova-Wachliski-Lida-Skikanoki-Libinski-Saboniski-Olsiana-Kro och sedan till Smorgonien. Att identifiera dessa orter är inte det lättaste, men Lida ligger i Vitryssland, nästan rakt söder om Vilnius i Litauen. "Libinski" skulle kunna vara Lipniski, "Saboniski" skulle kunna vara Subotniki. "Olsiani" är antagligen Hal'sany och Smorgonien är nuvarande Smarhon. Kungens marsch gick alltså i en svag båge söder om den nuvarande gränsen mellan Vitryssland och Litauen, vilket i så fall betyder att kartan på pärmens insida är missvisande. Enligt den ska ju marschen här ha gått igenom ett hörn av nuvarande Litauen Den som vill utforska Smarhon kan t.ex. starta här: http://www.region.grodno.by/eng/regions/16.shtml eller här: http://pw2.netcom.com/~reaxprs/smorgon.htm

Sidan 416: Kosacker och kalmucker har blivit stekta vid stockeldar, vilket mycket livar Karl XII. Stekningen nämns av Frans G. Bengtsson, men jag misstänker att denne med formuleringen "inringade, högg ned eller stekte dem" menar innebränning. 

Sidan 416: Kungen måste den 8 februari avbryta förföljningen i trakten av Smorgonie.  

Enligt Hultman kom kungen dit den 12, vilket också är den uppgift som Magnus Norsbergh ger. Den senare var skrivare vid Livdrabantkåren, vilken onekligen är en central placering. Stille, Ernst Carlson, Frans G. Bengtsson m.fl. har dock den 8. Intressant är att däremot Gustaf Petri i Kungl. Första livgrenadjärregementets historia del 3, s. 224 anger den 12. Jöran Nordberg säger för övrigt också den 12, så jag är i nuläget böjd att tro att det är det korrekta datumet.  

Sidan 416: Några björndansare syns inte till i Smorgonie.Här är det en smula intressant att se vilken version Brunner väljer - fanns det björnar där eller inte?

Sidan 418: Corylander och hans spådom, avslöjar den för hovpredikanterna Aurivillius och Norberg. Historien nämns av Bielke. Mannen i fråga hette Birger Corylander och hade varit Amanuensis islandus vid Antikvitetsarkivet. Född 1677 var han prästson från Östergötland, se bl.a. Odén, K. G., Östgötars minne, s. 108 och Schück, H., Kgl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, del IV, s. 33. Corylanders förmåga att se in i framtiden tycks inte ha sträckt till hans eget öde, enl. Odén ska Corylander ha fallit vid Poltava. Bielke säger däremot att Corylander, missnöjd med att inte ha fått framföra sitt ärende till Karl XII personligen, ska ha återvänt till Vilna och sedan gått ett okänt öde till mötes.  

Predikanterna ska nog vara Magnus Aurivillius och Jöran Nordberg, inte Norberg. De nämns dock inte av Bielke, där är det tre drabanter vid namn Palbitsky, Horn och Dreffling som spåmannen berättar sin vision för. Brunners version, dock utan spåmannens namn, förekommer hos Fryxell (1902), del 22, s. 97.  Det hela är väl egentligen en illustration av ett av problemen med den här typen av "historieskrivning". Episoden med Corylander är, precis som t.ex. historien med Dahlberg som fadder på sidan 411, en minimal detalj bland alla de människoöden som berördes av det stora nordiska kriget. 

Men till skillnad från hundratusentals andra historier har just dessa överlevt genom att tas upp i kanske slumpmässigt bevarade minnesanteckningar. Därigenom vandrar de sedan genom litteraturen, gång på gång på gång. Det är kanske fullt naturligt när någon ska skriva "historia", men när en skönlitterär författare ska behandla ett ämne som det här ska man kanske kunna begära att han faktiskt utnyttjar romanens möjligheter och använder fiktionen mer än så här. Problemet för Brunner är då förstås att hans ambition tydligen har varit att skriva både roman och historia.  

En rätt belysande kontrast är Peter Englund och Kristian Petris Jag skall dundra, där händelserna utspelar sig under samma period, men med fiktiva personer i huvudrollen. Genom det upplägget har de kunnat använda sig av en fiktiv dagbok och spåna mycket friare runt en händelse som mycket väl skulle ha kunnat inträffa. Deras berättelse är helt skönlitterär och sannolik, det de skildrar har inte inträffat men det skulle ha kunnat göra det.  

Sidan 418: Urban Hjärne spår framgång.  Detta är Fryxell (1902), del 22, s. 98. Fryxell ger ingen datering för Hjärnes spådom och den nämns dessutom i ett mer kåserande avsnitt om beslutet att gå till Ukraina. Att Karl XII ens skulle ha reflekterat över den här typen av spådomar lär vara helt obevisat. Dessutom är det så att Fryxells attribuerande av profetian till Paracelsus nog torde vara felaktig, se t.ex. Johan Nordströms artikel Lejonet från Norden (Samlaren 1934). Spådomen var för övrigt mycket i ropet på Gustav II Adolfs tid.  

Sidan 419: Israel Holmström som diktat om kungens hund "Posse" dör den 24 februari.  Ska väl då vara "Pompe" och inget annat.  

Sidan 419: Fänrik Gripenschütz skjuter ihjäl fänrik Stenman, soldaten Stare rymmer till sitt fruntimmer i Sachsen.  Detta är ännu en illustration av det jag tog upp ovan, nämligen att i sig relativt obetydliga händelser dyker upp därför att de har råkat bli bevarade för eftervärlden i någon karolinsk dagbok. I detta fall är det fänrik Pihlströms dagbok som är källan.  "Gripenschütz" bör dock heta "Greiffenschütz" för att undvika sammanblandning med en annan ätt. Händelsen inträffade i Subotniki den 1 mars 1708. Subotniki ligger nordost om Lida.  

Soldaten Stares rymning skulle förstås knappast ha intresserad Karl XII något speciellt, soldater torde ha rymt lite då och då. Stare, likt de båda officerarna, tillhörde Dalregementet varför namnet blivit bevarat i Pihlströms dagbok. Rymningen inträffade den 27 mars 1708, medan regementet stod vid staden "Wolna" och byn "Puchinoff". Vad detta är för orter är inte helt lätt att räkna ut, men marschen dit hade gått via "Wolozin" och "Nårialke". Några mil väster om Minsk finns staden "Valozin". Närmare Minsk ligger sedan orterna "Novoselki", "Volma" och "Putcina". Möjligen, möjligen var det där Dalregementet höll till. Karl XII befann sig i slutet av mars i Radaskovicy, nordväst Minsk.  

Sidan 419: Adlerfelt bringar kungen ett uppbrutet brev från överste Posse.  Först och främst är det då intressant att notera att Karl XII har fått hjälp med brevsprättandet. Det kunde säkerligen behövas, det måste ha varit mängder med brev att gå igenom. När det sedan gäller citatet är det hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 100. Det intressanta här är att Fryxell inte ger något datum för det här brevet eller ens någon brevmottagare. Detta får mig att misstänka att det hela inte är ett citat, utan ett slags sammanfattande referat ur flera brev. Breven är tryckta, men dessvärre endast i utdrag.